Artemisia i Patagonien, Valdiva till Puerto Montt

Från bloggen

Onsdagen den 13:e oktober

Efter en och halv vecka på Artimisia II börjar jag komma in i båtlunket. Tankarna på jobbet börjar skingras (ett och annat mail har det dock blivit) och leva i nuet blir mer påtagligt. Dagarna går med båtpul även om vi börjar komma ner på slutet av listan med bara saker som att fylla diesel, bunkra vatten och proviantera kvar på listan.

En envis sak hänger sig kvar, magnetventilen som stänger av motorn (dieselflödet). Vi har haft kontakt med tillverkaren och fortsätter vårt felsökande. Vi har också en långseglingskollega i Sverige, Mats, som har djupare kunskaper inom området som Milo skypar med och får goda råd i processen av. Men det vill sig inte. Misstanken är (som inte är ovanligt) att det egentligen är två fel samtidigt. Dels ett elektriskt (strömmen är bruten någonstans mellan tändningsnyckel och magnetventil) och dels att magnetventilen är felaktig, och då både den gamla och nya. Det är ingen panik för vi kan fortfarande stänga av motorn manuellt, men prylar man har skall fungerar – så det så. Fortsättning följer.

Jag har nu bott med Milo på en yta av runt 20 kvm under snart två veckor. Visserligen har det varit lite fusk, för hittills har vi legat i hamn och inte riktigt upplevt några strapatser ombord (förutom frustrationen av att laga saker som inte vill bli fixade). Hur har mitt liv påverkats av detta?

Framför allt är det på det medmänskliga planet jag påverkats. Det finns inget ämne man inte kan prata med Milo om och efter samtalet få med sig något tänkvärt för framtiden. Vi har avhandlat allt från våra barndomsupplevelser till hur dokusåporna kan vara så populära i vår kultur. Men samtidigt finns en ödmjukhet och framför allt en närhet till det humoristiska i allt som sägs och görs. Det var länge sen jag skrattade så ofta och så hjärtligt, och då har Milo ändå bara försökt berätta en rolig historia som jag redan hade hört.

Men bortsett från den delen har jag har lärt mig många nya begrepp som förenklar livet (ett begrepp för många saker). För några exempel på definitioner av guck, snutt och pitt se bifogad bild som ett par tidigare besättningsmedlemmar satt upp för översättning. Jag har lärt mig några nya svärord varav Kalev är det värsta (se tidigare inlägg). Jag har mött min överman i längtan efter onyttigt godis. Favoriten är Ahlgrens bilar i olika former men mjuka sega artificiella sladdriga sötsaker med massa gosiga kemikalier går också bra. Sen att vi ransonerar duktigt är en annan sak men jag är lite oroad av att delar av bilförrådet är i Milos klädskåp. Men hur kan en miljövän av stora mått falla för sådana frestelser. Ja ingen är perfekt (tur är väl det) och jag är glad för den svagheten. Och Milo kompenserar mer än väl för en liten svaghet med många andra miljöåtgärder.

Några exempel på vardagssaker som Milo genomför konsekvent (jag försöker men har är nog inte lika konsekvent):

  • Jag förbrukar nog en tiondel av vattnet jag gör på min båt, och detta bortsett från att vi duschar på marinan i nuläget. Diskar gör vi ungefär var femte dag. Kaffekoppen återanvänds och middagstallriken torkas av med hushållspapper och är redo för nästa måltid.
  • Jag använder mycket mindre hushållspapper. Vi har modellen där perforeringen gör det möjligt till bitar av halva storleken – och vi minimerar användningen genom detta.
  • Jag slänger inga kemiska småsaker i vattnet (typ Sikaflexbitar som blivit över).
  • Jag använder mindre engångsförpackningar. Vi köper större förpackningar och fyller på förvaringskärl.
  • Vi använder i möjligaste mån ryggsäckar istället för plastpåsar när vi handlar.
  • Vi försöker hitta pasta och ris som har kortast koktid.
  • I möjligaste mån använder vi bara miljöprodukter (ett lager av såpa och andra naturrengöringsmedel finns ombord från Sverige).
  • Milo är vegetarian, inte för att hon är emot att djur dödas (inte huvudskälet i alla fall då hon äter fisk). Utan det är faktumet att produktionen av köttet tär oerhört på vår miljö med foder, transporter och annat. Så vi har inget kött ombord.

Och så vidare. Små förändringar som ändå kan göra skillnad tillsammans. Vanor som jag lärt mig och kanske jag inte kommer att fortsätta med alla av dem när jag kommer hem, men jag har definitivt fått ett större medvetande om hur mycket ”onödigt vi förbrukar.

Detta är i vardagen sen har båten byggts med miljön i åtanke. Jag har lärt mig använda den mullltoa som finns på båten (en av de få med den utrustningen). Det är faktiskt enklare (åtminstone i hamn). Ingen pumpning behövs det gäller bara att veva som ett positiv – och man sitter som på en tron. Sen har båten ett korkdäck som gör att inga träd behöver skövlas för att tillverka det. Alla elkablar är PVC-fria, dynorna (både madrass och tygerna) är Svanenmärkta, tyg och gardiner är av Krav-märkt bomull, inredningen är av ett europeiskt trädslag (körsbär) och så vidare.

Räddningsaktionen i gruvan här i Chile ser vi av genom att man TV-apparaterna var på i klubblokalen här i Valdivia sent på kvällen. Annars har detta drama inte synts så mycket där vi är, men då lever vi lite isolerat i vår båt och i marinan. Väderluckan på lördag ser ut att vara kvar så våra dagar i Valdivia är förhoppningsvis räknade. I morgon skall vi på bilutflykt med våra belgiska vänner Mark och Nadine, så då får vi se lite mer än denna metropol.

Fredagen den 15:e oktober

”Det är mycket nu”. Äntligen känns det som om båten är klar och väderluckan kvar så imorgon lördag eftermiddag är planerna att vi slänger förtöjningarna från Club de Yates i Valdivia och stävar söderut (efter att ha kommit ut ur floden som Valdivia ligger i) mot Puerto Montt. Det är ingen lång passage (knappt 200 sjömil eller ett par dygn) men vi har legat i en zon mellan lågtrycken som sveper förbi söderut och ett högtryck nordväst om oss vilket gett envisa starka sydvästvindar (här på södra halvklotet snurrar vinden motsols om högtryck och medsols om lågtryck – tvärtom från hemma) där vi är medan bara ett par hundra sjömil söderöver har nordvästen blåst. Vi kommer fortfarande ha lite sydliga vindar i början men inte med kulingstyrka och sen hinner de inte fylla i förrän vi är i nordvästen (är det tänkt).

Det har hänt en hel del här i Valdivia. Vi bland annat märkt av räddningsaktionen i den chilenska gruvan mer. Natten till torsdagen hördes varningssirenen i Valdivia, men det var inte övning eller flyganfall utan den sista gruvarbetaren som kommit upp. Sen började trummor höras från staden, så ett visst lokalt firande skedde här också.

Sen har vi fixat den eviga följetongen med magnetventilen. De som inte vill ha detaljer hur kan hoppas till nästa stycke. Vår skypande vän från Sverige, Mats Andersson, såg för det första en inställning på själva ventilen som kunde göra att den inte ”klickade” när den fick ström och efter justering fungerade ventilen. Men fortfarande fick den inte ström. Med hjälp av Mats och en voltmätare gick vi igenom i stort sett alla tänkbara alternativ bland sladdarna i de två reläboxarna i ”den vita lådan” (kopplingsdosa) på motorn. Till sist hade vi tagit bort alla alternativ utom pluskabeln som gick från magnetventilen till relät. Så jag började nysta i den enklaste delen, kabelskon som satt åtkomlig vid magnetventilen. Den såg mycket prydlig ut och ar fabriksgjord men när jag öppnade lite på den såg jag att höljet inte var avskalat ordentligt. Så efter att klämt på en ny kabelsko så fungerade allt som vanligt. Man kan tycka att någon veckas jobb för att byta en kabelsko låter överdrivet, men vår lycka var i alla fall fullständig.

I går, torsdag, gjorde vi en heldagsutflykt till bergen (Anderna) med våra belgiska vänner Marc och Nadine som har en bil. Vi åkte till vackra platser där Maputcheindianerna har sin ursprungliga hemvist. Vägen dit och tillbaka följde floder och dalgångar, allt frodigt färgsatt med otal nyanser i grönt. En plats där det regnar mycket får vacker grönska. Här finns också Chiles nationalträd, en typ av gran med barr som växer direkt på stammen och som man beräknar vara 240 miljoner år gammal. Vi stannade också till vid ett par städer och gjorde lite inköp av hemslöjd (träarbeten och ullstickningar) från Maputcheindianerna. Vi passade också och besöka en fotoutställning från jordbävningen i Valdivia 1960 (en av de värsta någonsin). Men tyvärr såg vi aldrig de snötäckta bergen, himlen täcktes av moln och det började regna. Men vackert var det ändå.

Idag har vi gjort den sista provianteringen av färskvaror vid marknaden. Det är spännande att gå bland stånden med fisk, skaldjur och grönsaker samtidigt som fiskarna filear fisk vid kajkanten bakom stånden. Där samlas också diverse hungriga åskådare, pelikaner, skarvar, måsar och sjölejon. Sjölejonen hålls borta med ett galler, men på några ställen kan de sticka in sina nosar och ligga tålmodigt och vänta på en stentrappa.

Vi har nu också fått vårt seglingstillstånd, Zerpan, av flottan vars representanter besökte båten och ställde massa säkerhetsfrågor. Just nu ska vi ut på avskedsmiddag med Marc och Nadine och jag får se om jag hinner skriva något mer innan vår avfärd. Det känns skönt att äntligen röra på oss, det enda smolket i glädjebägaren är att jag börjar känna av mitt gamla ryggskott efter en dag i bilen och kånkande av tunga dieseldunkar vi har i reserv. Förhoppningsvis kommer nästa blogg från Puerto Montt.

Tisdagen den 19:e oktober

Framme i Puerto Montt efter två dygn till havs. Det var ett lite vingklippt ekipage som lade till vid marinan Oxxean i Puerto Montt framåt kvällningen igår. Artimisia II hade fått några tillägg på arbetslistan (en vinsch slutade att fungera och sprinten till bommens infästning vid masten hade delvis arbetat sig ut) och besättningen kunde mått bättre. Milo hade dock börjat kvickna till efter sin underliga släng av någonting. Under första dygnet hade hon feber och mådde illa, någonting spelade spratt i hennes kropp. Som hon sa själv: ”Jag har inte mått så här dåligt på 25 år”. Och det säger inte lite då Milo är en mycket ”tålig” person. Själv hade jag känning av mitt gamla ryggskott. Jag hade lyckats undvika en totallåsning men det var inte många rörelser jag kunde göra utan att det högg till som en dolkstöt i ryggen och en konstant molande värk i ryggslutet. Och en båt är ingen fast plattform så kroppen får hela tiden jobba för att kompensera rörelserna. Kort sagt – en bättre start kunde vi fått men nu är vi här.

Låt oss ta det från början. Väderluckan från sydliga kulingar vi hade var kvar. Prognosen sa att lördagsnatten visserligen skulle ge sydliga vindar, men de skulle vara mindre än 12 m/s. Sen skulle vinden lätta ytterligare och gå mot väst för att under söndagen (och med takt att vi kom söderut) växla till nordliga och öka lite. Och prognosen stämde bra hela vägen.

Avskedet från Club de Yates i Valdivia blev känslosamt, speciellt för Milo. Hon hade varit där i över två månader och hade byggt upp vänskapliga relationer med alla på marinan, speciellt den ansvarige Jeorge. Eller som han sa till Milo: ”Den här marinan kommer aldrig bli densamma utan dig” – och jag tror han bara menade positiva saker med det. Så det blev många kramar och en och annan tår innan vi stävade ut från marinan ned för floden och ut mot Stilla havet. Flodfärden på ett par timmar blev mycket behaglig, vacker natur och smult vatten.

Annat var det när vi kom ut på havet. Olika vindvridningar hade gjort att sjön var väldigt orolig med toppiga vågor. Då det blåste väldigt lite så började vi motorer rakt mot målet söderut. Efter ett par timmar började det blåsa upp och det var dags att sätta segel och kryssa mot vinden. Storen med två rev och delvis inrullad genua blev segelsättningen och vi gjorde över 5 knop i vinden på runt 8-10 m/s, men som alltid på kryss inte i den riktning man vill komma. Den stampiga sjön gjorde det också svårt att leva ombord så det blev jordnötssmörsmacka till middag (Milo mådde för dåligt för att äta). Vi tog vakter om fyra timmar var, men styrde gjorde vårt vindroder. Och båda hade nog egentligen behövt vila men ingen som tänkte i de banorna (jag försökt efter en av vakterna när Milo mådde som sämst att inte väcka henne, men hon vaknade själv och insisterade på att ta vakten).

Så småningom vred vinden mot nord och vi fick till sist plattläns (vinden rakt bakifrån) så vi tog ner storen och seglade bara för utrullad spirad genua. Samtidigt så ökade vinden i styrka vilket gjorde att vi rullade in delar av genuan och sjön började byggas upp (det blåste över 10 m/s). Vi seglade lite för fort då det gällde att anlända till det smala sundet, Chacao, mellan fastlands-Chile och ön Chiloe. Tidvattenströmmen är där mellan 5 och 8 knop så det är ingen idé att försöka gå igenom vid fel tidpunkt (när strömmen är mot). Vi visste att bäst var att anlända i gryningen för att få med oss strömmen men samtidigt kändes det inte bra att komma in mitt i natten och försöka hitta någon stans att ankra för att avvakta till rätt tidpunkt. Så vi slörade ut mot havet för att kunna slöra tillbaks och därmed gå längre sträcka och anlända vid rätt tidpunkt.

Vi var nu nere i området där till blåst nordväst hela tiden och dyningarna som kompletterade blåsvågorna var stora så Artimisia rullade friskt i sin framfart och det var med lättnad vi kom in i sjölä på vår väg in mot Canal Chacao i gryningen. När vi dessutom kom in i vindlä startade vi motorn och puttrade på runt våra fem knop, men på vår GPS stod det att farten var över 11 knop. Härligt med medström. Det kändes som att skjutas ut som champagnekork när vi flög fram genom sundet. Och kunde styra kosan norrut en bit mot vår destination. En seglats som jag inte rekommenderar som första erfarenhet för de som eventuellt funderar på att långsegla.

Just nu är det mer triviala problem vi försöker lösa, som hur man startar marinans tvättmaskin och får internet att fungera. Milo mår bra igen (det var bara under seglingen hon mådde dåligt – ingen bra förklaring till vad det var). Min rygg är lite bättre och vi ha bytt från Voltaren till en Milokombination av tabletter (hon är sjuksköterska så hon har lite att välja från i skeppsapoteket) och jag har strikta order att inte jobba med något i fel ställning (fick skäll när jag tog ner spirbommen själv under min vakt).

Vinschen är fixad och jakten på en ny bult för bomfästet i masten har börjat. Lite proviantering för både båten (reserv av schacklar, block och skot) och oss (färskvaror) står på programmet. Sen börjar så snart som möjligt seglingen söderut i den Patagoniska skärgården och kanaler. Vi har en längre och en kortare havssegling till som måste göras där ingen skyddande skärgård går att få men annars är det mesta i skyddade vatten när det gäller grov sjö. Och när seglingen söderöver börjar så försvinner också möjligheten med internetuppkoppling. Så uppdateringarna av bloggen kommer att ske sporadiskt, om det går överhuvud taget, till vi når Ushuaia där jag lämnar båten.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.