Hemseglingen av Unda

 

Unda

Unda i solnedgången i Stockholms skärgård

Vi seglade omkring med vår kärlek men vi var inte riktigt trogna. Om vi rannsakade oss själva så låg nog de äkta känslorna hos de gamla R-båtarna. De var snäppet vackrare med sina lite högre och rakare fribord. Men det fanns nostalgiska skäl också. Båten som Thomas och Kjells pappa Arne en gång hade ägt var en R-8 som hette Aisha. Så varje gång vi mötte en av dessa skönheter tittade vi drömmande efter henne. Vi började skärskåda tidningarna på annonser för R-båtar, men allt var för dyrt för oss. Men 1975 såg vi en R-10 till salu i Norge för en rimlig summa. Vi insåg att detta var en större båt vilket betydde mer pengar och arbete. Så vi pratade med Lars, som i barndomen var en av mina konkurrenter till att vara bästis med Thomas. Han hade bott i hyreshuset bredvid vårat, gått i samma lekis och skolor samt varit med i Arken-gänget. Hans föräldrar hyrde en stuga i norra skärgården så han var inte främmande för båt och skärgårds-liv. Så Lars tillfrågades om att bli en fjärde delägare vid ett eventuellt köp, vilket han tyckte lät intressant. Det första vi gjorde var att låna en bil och åka till Arendal i sydligaste Norge för att titta på båten. Väl framme gick vägen längs kusten och på någon kilometers avstånd, på landet som sträckte ut sig på andra sidan vattnet, låg ett vitt skrov i vattnet. Vi tittade på varandra och föll i trans. “Tänk om det är båten, vilken skööönhet”, sa Thomas. Ingen yttrade något mer, utan vi körde vidare enligt vägbeskrivningen, upp över en bro och ned på en väg som ledde till båten vi sett. Det tog fem sekunder innan vi bestämt oss för att hon skulle bli vår. “Unda” hette hon. Hon hette tidigare Magda IV och var ritad av William Fife III och byggs av det norska varvet Jensen of Asker 1904. Hon var över 15 meter lång och 2,83 bredd.

Senare förstod jag digniteten av en båt designad av någon av legenderna i den skotska Fife-familjen då det var en av de bäst renommerade designer/båtbyggare för klassiska träbåtar, då ofta av betydligt större mått. Jag gjorde en leveranssegling med en båtbyggare som specialiserat sig att renovera gamla träbåtar för rika ägare, då gärna i storleksklassen 30-40 meter, hans senaste jobb var ombord Altair, en gaffelriggad toppsegelskonare från 1931 på över 40 meter med bogspröt inräknat. Och han satte just Fife som nummer ett framför namn som Rhodes, Herreshoff och andra berömda designer av klassiska träbåtar. Han hade tom varit och besökt varvet i Skottland som han andäktigt pratade om. Det var numera stängt, men vid hans besök såg det ut som ett museum där personalen just gått hem för dagen och skulle komma tillbaks nästa dag. Olika projekt låg kvar i maskinerna och sågspån och hyvelspån låg fortfarande torra på golvet. Han pratade om platsen som en djup religiös gör om sin ursprungskyrka.

Och nog var Unda en skönhet alltid. Men det fanns problem. Vi borrade i kölplankan – rutten. Vi tryckte på bordläggning – mörka mjuka fläckar. Vi såg på järnspanten – söndervittrade. Vi tittade på däcket – sprickor i nåten mellan plankorna. Vi undersökte seglen – urblåsta gamla segel av bomull. Vi pratade med våra föräldrar – “Köp inte”, blev kommentaren. Vi frågade vänner – “Ni är inte kloka”, blev svaret. Vi rådgjorde med experter – “Avråder å det bestämdaste”, blev omdömet. Så vi köpte henne naturligtvis. Vad annars kan man göra när man är 22 år och kär.

Hemresan blev ett äventyr. Det började en kväll i juli 1975 och slutade sent i september samma år. Förutom vänner som kom och gick under färden bestod den fasta besättningen av oss fyra delägare samt Thomas och Kjells pappa Arne. Han var dalmas och hade ett brokigt förflutet som idéspruta och egenföretagare. Vid denna tid var han förtidspensionerad. Han älskade att segla och hade upplevt skärgården innan den blev full av Vegor och Maxi båtar. Som gammal ägare till en R-8, på vilken Kjell seglat på som nyfödd, såg han fram emot en tid ombord en större släkting till sin ungdoms kärlek. Hans närvaro och erfarenhet var också positiv i bemärkelsen att den i någon mån dämpade de övriga släktingarnas oro inför vårt projekt.

Vår plan för hemfärden var enkel. Det var bara att segla direkt från Arendal till Göteborg, tvärs över Skagerack. Det enda sjökort vi hade var nämligen ett storskaligt översiktskort. Eftersom Unda saknade motor, och vi lokal kännedom om skärgården, kom vi överens med säljarna att bli utbogserade till “grundfritt” område i ytterhavsbandet. Det var inget problem att övertyga dem om detta. De ville förmodligen se detta vrak förpassat till internationellt vatten så snabbt som möjligt innan de galna svenska ungdomarna tog sitt förnuft till fånga och ångrade sig. Som vanligt blev allt försenat och färden mot Göteborg startades på sena eftermiddagen. Norrmännen körde först i en snipliknande motorbåt och efter kom Unda med sina nya lyckliga ägare ombord. När bogsertrossen kastades loss började det skymma och det enda vi såg, och hörde, var brytande sjö runtom. Grundfritt var det i alla fall inte. Efter en snabb överläggning beslöt vi att det inte riktigt var den start vi tänkt oss. Med viftningar och rop fick vi våra bogserare att komma tillbaks. Skräckslagna närmade de sig vår båt. När vi sa att det var för mörkt och att vi ville försöka igen följande morgon försvann deras spända ansiktsuttryck.

“Top, det är great. Ni segler i morgen, ackurat”, sa de lättade med ett lyckligt leende. Nästa försök startade bättre. Seglen sattes och i en frisk bris på halvvind styrdes kursen mot Göteborg. Innan vi lämnat skärgårdsområdet började dock saker hända. Först rappade storseglet ur i masttoppen. Medan vi höll på med att ordna detta gick det genomruttna fockskotet av. Vi hade fullt sjå att försöka få kontroll på de slående seglen när Claes, en av Kjells vänner som var ute på sin första båttur, kom upp från ruffen. Med en orolig min frågade han: “Det är en fontän med vatten här nere. Skall det vara så?”. Vi trodde han skämtade men när vi tittade ner i ruffen visade sig att det var precis vad det var. En stråle av vatten sprutade ut från en av skarvarna mellan borden där lasken, den överlappande skarvbiten, i stort sett hade ruttnat bort. Vi tittade runt om och såg flera ställen som inte ingav något större förtroende för att hålla tätt. Naturligtvis skall inte en båt på väg över Skagerack ha ett skrov som påminner om en schweizerost. Så efter att ha agerat den holländska pojken som räddade dammen med att stoppa fingret i hålet lyckades vi spika på lite träbitar. Vi kunde då hålla vattennivån stadig med våra länspumpar medan vi med svansen mellan benen linkade in till Arendal för andra gången. Jag behöver väl inte beskriva de skräckslagna minerna på de norska före detta ägarna. När de fick höra beskrivningen av vad som hänt kunde en observant person se att de började gräva i fickorna efter köpekontrakt och pengahögen som tidigare skiftat händer. Men det såg inte vi för vi var upptagna med att fundera ut hur vi skulle hindra fler stora läckage och planera nästa avresa. Fler träbitar skulle skruvas på plats vid skarvarna mellan bordläggningsplankorna och en utombordare skulle inhandlas. Vi skulle till och med köpa sjökort för att kunna segla inomskärs längst den norska och svenska kusten.

Med våra erfarenheter ville vi inte lämna land ur sikte. Vi frågade också våra norska vänner om de hade någon effektiv länspump i reserv. När de förstod att vi fortfarande hade planer att lämna Arendal till sjöss som ägare av den nyss sålda båten utbröt en febril aktivitet för att hjälpa oss iväg. En gammal motorsågmotor kopplades ihop med en pump och slangar. Vips hade vi en bensindriven reservpump. Vi förbättrade det ruttna skrovet. På annons köpte vi osedd en gammal Archimedes Penta per postorder. Det var en bonde i Falun som hade haft den liggande i sin lada i åtskilliga år. En lågvarvig utombordare med lång rigg och snörstart. Den hade varken friläge eller backväxel och såg ut att vara från 1800-talet, men den gick – när den själv ville. Vi gjorde en specialkonstruktion på aktern för att fästa motorn på och så bar det av igen. Denna gång norrut mot Oslofjorden. Vi bestämde oss för att segla henne försiktigt då vi inte visste hur mycket riggen tålde. Genom det grundrika området “Rackeborna” hade vi plattläns. Det var inte mycket manöverutrymme bland grynnorna och det blåste på bra. “Jippfara” sa vi unisont precis innan bommen kom flygande som ett jättelikt slagträ. “Schwoooosh” sa det först och sen “Whaaam”. Då hade bommen hoppat ur mastfästet. Det var dock det enda som hände. Det kändes skönt, vi hade testat riggen och den höll för mer än vi trott.

Första svenska hamn var Strömstad. Det började bli höst och semesterfirarna hade alla gått i ide för vintern. Så det var en folktom kaj vi förtöjde vid fram på kvällningen, både stolta och oroliga. Stolta för att ha fört vår vackra båt till sitt nya moderland i ett stycke. Oroliga för att bli bordade av tullare. Vi insåg helt plötsligt att vi inte betalat moms på båten. Brottet är numera preskriberat, och är väl inte av karaktären som ger dödsstraff, men vi var mycket nervösa och försökte hålla en låg profil.

Vinden tycktes mest vara sydlig, och hård. Vi såg inte fram emot vår vidare färd söderut mot Göteborg. För att undvika hårda kryssar försökte vi använda vår motor mycket. Då motorer av detta slag behöver särbehandlas blev jag utsedd som motorman. Med mina tidigare erfarenheter, från speciellt vår Seagullmotor på Ellinor, visste jag vilket ansvar det innebar. Jag är övertygad om att hjälpmotorer till segelbåtar har sin egen vilja. Speciellt de äldre modellerna. Det finns de som säger att byte av tändstift eller rengöring av bränslesystemet påverkar motorns driftsäkerhet, men alla som har en utombordare vet att det är motorns inre väsen som bestämmer. Alla som har en motor borde gå på en kurs i motorpsykologi.

Jag började mitt samarbete med vårt framdrivningsmedel med ett dop. Vår motor fick heta “Archie”. Det underlättade samtalen i stridens hetta. Namnet måste innehålla lite respekt. Det är olämpligt att som några vänner döpa sin gamla Fisherman-motor till “Fis-Herman”. Det kan väcka ont blod. “Archie” hade en lång livserfarenhet som ställdes mot våra unga oerfarna viljor. Den första utmaningen var alltid starten. Varför “Archie” aldrig startade i första rycket kan jag förstå. Många behöver en kopp kaffe innan på morgonen innan systemen börjar fungera. Men efter att ha spelat stendöd i tio minuter brukade Archie starta med ett stadiga putt-putt-putt med ett föraktfullt leende på kolvringarna.

Men det var i krissituationer som allvaret i relationen sattes på prov. I hård motvind i den smala Sotenkanalen på väg ned till Göteborg till exempel. Med ändskeppet gungande så att endast motorställningens påspikade plåtbit skyddade motorn för att bli översköljd. Jag försökte ordna det bekvämt för honom med ett skydd av plastsäckar. Det hindrade inte att en del av vattnet sköljde över vår drivkälla. Med ett retsamt putt-putt sänkte han varvtalet tills han nästan stannade medan besättningen höll andan med ankaret i högsta beredskap. Han fick mig att böna och vädja till hans barmhärtighet. Han fick mig att förnedra mig med otillbörligt smicker över hans förträfflighet. Han fick mig att lova saker som jag visste jag inte kunde hålla. Men när han fått nog av mitt lismande ökade han varvtalet och puttrade på som om ingenting hade hänt. Det var som om “Archi” bara ville ha uppmärksamhet. Varje gång en våg sköljde över honom hördes motorvarvets “put-put-put” avmattas för att nästan stanna innan det åter accelererade.

Ja inte alltid naturligtvis. Även “Archies” tålamod hade sina gränser. Men han var barmhärtig. Så när han bestämde sig för sin dagliga paus var det oftast på ett lämpligt ställe. Där vi kunde hinna lägga ut ett ankare eller slänga en tamp runt en dykdalb.

Sen var det bara att vänta på att Archie hade vilat färdigt. Det spelade ingen roll hur mycket vi drog i snöret. Vi drog i skift till och med. Som värst kunde vi hålla på i tre och en halv timme. Men vår vän var livlös. Tills han plötsligt på det trehundratjugoandra rycket startade utan tveksamheter och puttrade på som om ingenting hade hänt. Medresenärer pratade om att det berodde på att motordelarna var gjorde i olika metaller som utvidgades olika mycket när motorn var varm. Men jag vet att det berodde på Archies inre väsen.

Men tack vare, eller trots, Archie kom vi till slut till Göteborg. Det var dags att tackla Göta Kanal. Och vi hade lite bråttom, det skulle bli lite av en kapplöpning mot datumet för kanalens höststängning. Archis karaktärsdrag tillsammans med att det var sent på säsongen med en begränsad bevakning av slussar och broar gjorde att det blev problematiskt i kanalen. Då detta var före yuppinallarnas tidevarv, och vi saknade VHF, fick vi vid varje bro skrika till vakten: “Vi kan inte stanna så meddela nästa bro att vi är på väg”. Det fungerade i de flesta fall. Problemet var när samma brovakt hade ansvaret för flera “stationer”. I bästa fall kunde vi då på kanalbanken se en febrilt cyklande uniformerad person försöka komma före oss till nästa bro. I värsta fall var vi tvungna att stanna. Det var en omständlig procedur. Efter att motorn stängts av gällde det att sick-sacka i kanalen för att minska farten. Sen gällde att styra tillräckligt nära kanalkanten, utan att köra på grund, för att två personer skulle kunna hoppa iland med var sin tamp som var fastsatta i för och akter. Med hälarna i marken försökte de få ett stopp på “Undas” tio ton likt Fred Flintstone i sin stenåldersbil. Bromssträckan påminde om problematiken med att få stopp på en supertanker. Men huvudproblemet var inte att få stopp på vårt ekipage utan att övertyga Archie om att vi behövde fortsätta vår färd när han väl, på vårt initiativ, påbörjat sin siesta. Där kunde vi stå och rycka medan brovakten otåligt stod och väntade med en öppen bro. Mer än en gång fick vi förhala oss manuellt så återupplivningsförsöken kunde fortsätta på andra sidan bron.

När vi ändå låg stilla och kunde föra en normal konversation med kanalpersonalen, om de inte var för upprörda, försökte vi få dem att förvarna om oss nedåt kanalen. Under ett sådant samtal framkom att ett par broar vid ett industriområde framför oss alltid var öppna under lågsäsongshelger, vilket det var. Lyckliga såg vi fram emot en längre färd utan att vara beroende av brovakter. Lyckan blev kortvarig när vi kom runt kanalkröken och såg de två permanent öppnade broarna blockera vår färdväg. Vi var tvungna att sätta Unda lätt på grund för att hindra henne från att köra in i den första järnbron. En febril aktivitet pågick i industriområdet. Det var första helgen på hela sommaren som man arbetade och därmed första helgen som broarna var stängda. Vi försökte övertyga dem om vårt behov att snabbt fortsätta, tiden då Göta Kanal skulle stängas för säsongen nalkades med stormsteg och varje timma var värdefull. Men öppningsproceduren var omständlig. En gaffeltruck måste köra över den första bron, runt ett skogsparti till den andra bron, dra bort denna, sedan tillbaks över den första bron igen och dra bort den. Och truckarna behövdes i arbetet. Vi hade ingen mutsprit ombord så vi fick snällt vänta några frustrerande timmar innan en av truckförarna hade förbarmande över oss.

I början på vår färd i Trollhättans kanal satt jag till rors på Unda. Det var en kylig septembermorgon. Helt plötsligt skrek någon till. Det låg något och flöt i vattnet föröver och jag gjorde en undanmanöver. När Unda passerade föremålet såg vi att det var en människokropp, en gammal dam, som flöt med huvudet nedåt. Vi konstaterade snabbt att någon borde göra en hjältemodig insats och hoppa i det kalla och skitiga kanalvattnet. Eftersom jag dokumenterat min simkunnighet med magistermärken av olika ädla metaller valdes jag snabbt och resolut som tillförordnad hjälte. Medan resten av gänget startade med försöken att få stopp på Unda simmade jag upp till den livlösa kroppen. På väg fram mot kroppen började fantasin skena om hur den gamla damen skulle se ut när jag vände på henne. En uppsvullen skalle med hålor istället för ögon där vita maskar krälade överallt. Men ansiktet tillhörde en normal gammal tant som efter vändningen stirrade upp mot himlen med livlösa ögon. Jag lyckades bogserade in henne till kanalkanten. Flämtande av kraftansträngningen hängde jag där när Lars, som var först till platsen, kom springande. Med gemensamma krafter drog vi upp den korpulenta damen över kanalkanten. Hon var i 80-års åldern, korpulent och hade endast gummistövlar och negligé på sig. I ärlighetens namn såg hon motbjudande ut där hon låg. Det var Lars som fick börja det föga trevliga nöjet med de första trevande försöken till mun-mot-mun-metoden. Jag hade ett alibi eftersom jag var för andfådd efter simturen. Lite tafatt höll han på några minuter. Ingenting hände. Den gamla tanten låg fortfarande livlös på marken. Lars tittade upp mot mig, lite bedjande. Ingen av oss hade något stort behov att fortsätta den närgångna behandlingen av den överviktiga damen. Hon kunde ju legat i vattnet i flera dagar. Vi såg på varandra och sedan mot kvinnan och sa till varandra nästan samtidigt: “Hon är nog död”. Då kom Arne springande mot oss. Med erfarenhet från Finska vinterkriget var en motbjudande livlös tant ingenting som berörde honom. “Undan pojkar” sa han och dök ned och började blåsa med kraft. Det tog någon minut men sen började tanten hosta och rossla och upp kom halva kanalen. Ambulansen var larmad så den anlände snabbt och vitklädd personal bar iväg tanten för vidare behandling på sjukhuset. Hon överlevde, men om hon var tacksam för vår räddningsaktion vet jag inte. Hon hade rymt från ett hem i närheten och om det var en olycka eller självmordsförsök vet nog bara hon själv.

Polisen kom och förhörde oss om händelseförloppet. Följande dag var vi på löpsedlarna i Trolhätte Nytt. “Rådiga ungdomar räddar kvinna från att drunkna”, stod det. En diskutabel rubrik om man ser till verkligheten. Men förstasidesstoff var det i alla fall. Några månader senare ringde Carnegie-stiftelsen till mig för att förhöra sig om jag var värd en medalj. Kravet var att räddningen skulle ha skett med fara för eget liv. Jag var tvungen att tala om som det var att den största faran för mitt liv var att bli förgiftad av förorenat kanalvatten. Det blev ingen medalj. Jag fick dock tusen kronor från något som hette Roséns stiftelse. De ger bidrag till insatser som inte berättigar till Carnegie-medaljer. Pengarna gick till ett välgörande ändamål med ett bottenlöst hål, till renoveringen av Unda.

Efter detta äventyr gick färden gick vidare mot Vättern. Vi hade bråttom för att hinna ur kanalen innan den stängde för säsongen. Det var en kall gråmulen eftermiddag vid Karlsborg, på Vätterns västsida, som Unda gick på fel sida om en prick. Eller i sanningens namn var det vi som navigerade fel. Det kändes att vi gick på bra i gyttjan. Vi prövade att vända på motorn och backa ut, men “Unda” satt för hårt. Då vi inte hade sett någon båt på de senaste fyra timmarna insåg vi snabbt att någon måste ta sig iland för att hämta hjälp. Vi hade ingen jolle så denne någon var tvungen att ta sig över vattnet. Alla tittade på mig. Vid det här laget förbannade jag min simkunnighet. Iklädd endast kalsonger försökte jag simma iland med tröja och byxor i en plastpåse på huvudet. Tanken med att behålla kläderna torra misslyckades katastrofalt. Jag såg ut som en djupfryst dränkt katt när jag närmade mig korvkön som stod vid Karlsborgs hamnkiosk. “ÄÄr deet nåågoon soom haar een bååt” frågade jag ut i luften med skallrande tänder riktat mot korvköns medmänniskor. Efter att ha studerat mig närmare under ett ögonblick vände sig samtliga om och stirrade in i framförvarande kömedlemmens nacke. Ingen sa ett ljud. Jag tänkte att det kanske var fel sätt att angripa problemet. En bättre förklaring på mitt predikament behövdes. “Jaag haar siimmaat iilaand föör aat hiitaa en bååt soom kaan draa looss ooss”, skallrade jag vidare. Det blev ingen ytterligare reaktion. Besviken lämnade jag korvkön åt sitt öde. Mitt omdöme hade nog varit mildare om jag vetat att det låg ett sinnessjukhus alldeles i närheten som ibland någon lyckades rymma ifrån med jämna mellanrum. Till sist lyckades jag dock hitta en person som ägde en tillräckligt stark motorbåt för att dra oss loss.

Försenade startade vi vår segling över Vättern. Det blåste en frisk vind så vi stuvade ned Archie under däck för att inte tappa honom i den vilda färden över öppet vatten. Vår ankomst skulle bli efter mörkrets inbrott så vi bestämde att ankra i någorlunda sjölä i viken syd om inloppet till Motala. Efter att först ha styrt mot en vägkrök, där billjusen såg ut som en fyr, hittade vi rätt område i det dunkla ljuset. Det var en mörk septemberkväll och vi kunde knappt urskilja landkonturerna. När vi bedömde att vi var mitt i bukten lovade vi upp och tog ned storen. Samtidigt kastade Claes i vårt 25-kilos stockankare med grov kätting från fördäck. Hans ord “Det var grunt här” hördes knappt i larmet från det slående storseglet i den hårda vinden. Vi såg ett grönt ljus lysa i vattnet. Det var vår lanterna drivna av ficklampsbatterier som vi tejpat fast i vanten som fallit överbord och låg på Vätterns botten. Vi insåg då att det verkligen var grunt här. Unda rörde sig stelt i vattnet och vi förstod att vi hade bottenkänning. När larmet lagt sig hördes brytande sjö i lä. Vi såg vitt brytande skum mot stenar i nattmörkret. Motorn var vår första tanke. Men den låg nedstuvad och sannolikheten att den skulle starta var ändå liten. Vad göra? Vi bestämde oss för att varpa Unda loss med hjälp av ankaret. Enda problemet var att vi saknade tågvirke och jolle. Så det blev att bära det 25 kilo tunga stockankaret med den grova kättingen hängande över bordläggningen. Det gällde att ta upp ankaret och med all kraft kasta det föröver. Därefter dra båten till lovart genom att vandra akterut med kättingen längs sidan av båten. Det gällde att snabbt byta grepp när vi passerade vanten, både när vi drog Unda framåt och när vi sprang fram med ankaret för att på nytt kasta det i vattnet vid fören.

Vi drog i skift. Efter ett tjugotal gånger började jag få kramp i mina händer. Jag var helt färdig och satte mig på däck för en kort paus. “Kom igen nu”, sa Thomas, som alltid haft en vilja av stål och muskler av järn, och sparkade mig i häcken. Det var bara att kravla sig upp igen och fortsätta det eviga bärandet. Till slut fick vi loss henne med tillräckligt sjörum för att sätta segel. Några snabba slag och så i med ankaret igen. Två grundstötningar på en eftermiddag var i ambitiösaste laget. Med kramp i handlederna orkade ingen säga ett ljud. Efter en välbehövlig cognac stupade vi utmattade ned i kojerna för en välbehövlig nattsömn.

När vi började närma oss Boren och Roxen hade vi lärt oss tekniken med att slussa. Då det var lågsäsong, och vi alltid var ensamma i slussen, fick vi hjälpa till med att öppna portar. Det här var tiden innan allt blev moderniserat med elkraft. Claes var fortfarande ombord. Han hade vid det här laget utvecklats från en total novis på båtar till en person som visste vilka umbäranden och vedermödor båtlivet innebar. Men han måste också ha förstått vitsen med det hela för han köpte sig en IF-båt och begav sig ut på egna äventyr något år senare. Hur hans långa spensliga kropp fick rum i IF-båtens koj har jag svårt att förstå men det kändes roligt att ha introducerat en ny människa till seglingens underbara värld. När vi kom till Bergs slussar skötte han öppningen av slussportarna. Det innebar att gå runt slusspelet i cirklar och putta på en lång löst trähandtag fäst i spelet för att få hävstångseffekt. Vi hade just avslutat sista slussningen och Claes var på väg ned till båten. Han bestämde sig att passera slusspelet på bassängsidan, där det inte var mycket utrymme till slusskanten. Handtaget var i hans väg så han tog tag i det och skulle svinga sig runt för att komma fram på andra sidan. Jag tittade upp just när han var på väg runt handtaget med halva kroppen över slusskanten. Då gjorde han en obehaglig upptäckt. Handtaget var bara instucket i slusspelet så när han började sin sving fick han hela härligheten i händerna. Resten var som att se en film i ultrarapid. Med fötterna på slusskanten och kroppens tyngdpunkt till hälften ut över bassängen insåg han att handtaget inte var till någon hjälp längre. Han kastade försiktigt, nästan la, handtaget på marken och försökte återfå balansen. Hans långa gängliga kropp var precis i jämnviktsläget och han förblev i ovisshet om han skulle lyckas ställa sig upp eller falla några meter ned i det kalla vattnet i slussbassängen. Armarna rörde sig långsamt i cirkelrörelser som om han i luften försökte simma upp mot tryggheten. Efter ett par sekunder av jämnvikt insåg han att hans öde var beseglat. Kroppen slappnade av och föll sakta utåt och bakåt. Likt en fura som just fått det sista yxhugget började han falla ner mot vattnet. Landningen i slussbassängen blev spektakulär. Stänket nådde ända upp till slusskanten och vi som såg händelsen tog upp en spontan applåd när vi såg att han kom upp till ytan helskinnad.

Men Claes var inte den enda som blev blöt denna dag. När vi förberedde för vår övernattning i Bergs gästhamn började ett höstregn som kunde liknas med tropiskt skyfall, fast betydligt kallare. Vi visste från regnskurar och spray att Unda läckte från däck, det syntes om inget annat på sprickorna i nåten. Men att hon skulle fungera som ett duschmunstycke hade vi inte räknat med. Det var omöjligt att hitta en plats där inte en strid ström med vatten kom droppande från rufftaket. Där satt vi mycket trötta som dränkta katter när min pappa, som jag ringt tidigare på dagen, knackade på bordläggningen. När han tittade ner i ruffen tog det inte många minuter för honom att övertyga oss om att det var dags för en paus i färden. Hem till en varm torr säng, lång het dusch, färdiglagad mat och rena kläder. Det lät som himmelriket. Arne verkade nöjd med livet ombord så han anmälde sig som frivillig för att stanna kvar medan vi snabbt åkte till Stockholm för att ladda batterierna för den sista sträckan. Vi täckte över delar av däcket med plastpåsar och annat löst innan vi gav oss av. Jag måste erkänna att det var skönt att komma in i den varma bilen och jag somnade innan vi lämnat hamnområdet.

Vi nådde till slut Stockholm, många erfarenheter rikare. Det var bara den sista seglatsen kvar in till hemmahamnen Tranebergs SS i Ulvsundasjön inne i Mälaren. Vi insåg att vår mast, som var 20 meter hög, kunde orsaka problem på färden genom huvudstaden. Då vi ville vara säkra ringde vi till Stockholms hamn för att ta reda på höjderna på fasta broar och öppningstiderna för de övriga. Essingeledens fria segelhöjd var 22 meter så det skulle inte bli något problem. Men när vi närmade oss sundet mellan Lilla och Stora Essingen så kom den där otäcka känslan man alltid får när en segelbåt skall passera under en bro. Det spelar ingen roll hur hög bron är, det ser alltid ut som om den skall klippa av masten vid vantspridarna. Den här gången såg det extra otäckt ut, men Stockholms Hamn hade sagt att det var 22 meter så vi försökte intala oss att det var en synvilla. Med Archie där bak var det svårt att reglera farten. Med ett tiotal meter till bron började vi bli rejält nervösa. Då upptäckte vi en skåra i skarven mellan cementblocken i bron. Vi bestämde att rikta in masten i den. Vi passerade under bron utan att masten kom ned. Fast vi kunde svära på att det såg ut som vår lilla vindvimpel i toppen touchade cementen ovan oss, trots att det egentligen skulle vara två meter till godo. Vi andades ut och kunde förtöja vid båtklubben utan vidare problem. Fortfarande upprymda av den otäcka känslan vid bron berättade vi om incidenten för en av varvskillarna som var nere vid bryggan. Han frågade vilken väg vi kom och vi pekade på sundet mellan de båda Essingeöarna. “Inte undra på att det såg otäckt ut”, sa han. “Det är på andra sidan stora Essingen det är 22 meter, bron i sundet ni kom genom är bara 19 meter”. Vi tittade skräckslaget på varandra och insåg att lågt vattenstånd och en skarv i bron hade räddat vår rigg.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.