Egna båtar

IMG_0130

Den vackra svenska skärgården med min Maxi 77:a i bakgrunden.

Under årens lopp har jag förutom att arbeta på andras båtar också ägt båtar själv. De har varit av väldigt varierande modeller som alla varit kompromisser och speglar det som jag prioriterat mest vid tiden för ägandet. I ungdomsåren på 1970-talet var det drömmen om en vacker R-båt som var prioritet. Resan gick via en koster, en Jog-kryssare på 1960-talet och en skärgårds-55:a i början av 1970-talet innan drömmen uppfylldes och en jag 1974 blev delägare till en gudomlig vacker R-10, Unda (tidigare Magda IV). Mer om detta under sidan med ungdomsåren.

IMG_0259

Min första egna båt efter hemkomsten från min charterperiod, en Maxi 77:a. Här i Napoleonviken.

När jag kom hem 1986 efter den första tiden som arbetande besättning på segelbåtar så var prioriteten att hitta en båt med hyfsat boendeutrymme som jag skulle kunna segla och lägga till med själv. Jag ville ha inombordare för säkerhet och bekvämlighet och en prislapp jag kunde ha råd med. Jag ville ha en båt som var lättmanövrerad och som hade ett bra andrahandsvärde då jag visste att det inte skulle bli så långvarig relation då huvudsyftet var att komma ut i skärgården. En vacker båt, som stod överst på min prioritetslista från ungdomen, var nu långt nere på listan. Det blev en Maxi 77:a som uppfyllde de flesta egenskaperna som stod högt upp på min prioriteringslista och var en bra kompromiss.

Carmeal

Nicholson 32, en klassisk engelsk långkölad långseglare med vackra linjer.

När jag sen etablerat mig mer i Sverige och varit ute i skärgården en hel del så växte behovet av att ha en båt som både hade vackra former och också gav möjligheter att tryggt kunna segla lite längre. En kompis gav mig tipset om en Nicholson 32:a som var till salu, en engelsk klassisk båt för långfärdssegling från 1966. Det blev lite av en förälskelse vid första ögonkastet så just innan sekelskiftet sålde jag min Maxi och blev ägare till en Nicholson 32. Hon hade klassiska linjer med överhäng och ett tydligt språng samt var långkölad med påhängt roder. Dock var hon mycket sparsamt utrustad och behövde mycket arbete, men var lite av en utmaning snarare än ett hinder. Så det blev min nästa båt. Det blev flera år av båtpul med flera projekt som byte av dynor, nya segel, renovering av motorn (det var originalmotorn från 1966) och lite annat. Och så segling i skärgården förstås.

Jon

Den finska båttypen Jon 33 var en vacker 70-talsbåt i en tid då IOR-regeln börjat sätta sin prägel på skrovformen.

När det blev dags för familj med två barn så var Nicholson 32:an inte lika idealisk längre. Jag hade inte längre samma tid för olika båtprojekt och man sov i förpiken och salongen vilket gjorde att man inte kunde sitta i salongen när det var läggdags för fyra personer. Så tankarna på en ny båt med separata hytter med kojer för alla fyra började formas där fortfarande skönhet fanns med högt upp men också bra segelegenskaper. Men jag ville också ha en båt som inte krävde för mycket arbete då tiden för sådant var begränsad. Med erfarenheten av att backa med en långkölad båt hade också egenskapen lättmanövrerad kommit högt upp på listan. Då jag aldrig riktigt gillat de moderna båtskroven med rak för och bred häck så fastnade jag för en 80-talsbåt, också efter ett tips av samma kompis. Det blev en Jon-33:a som hade renoverats fin med ett nymålat skrov och en relativt ny motor som jag köpte 2009. Den hade två akterhytter och en förpik och där allt fungerade, nyckelfärdig. Den var inte den klassiska långkölade skrovformen utan en båt med fenköl men också en skädda framför rodret. Hon hade också ett överhäng med negativ akter, men det var vackra linjer och hon var en erkänt bra seglare. Flera hytter, bra motor, vacker, bra seglare, lättmanövrerad och inte behov av några större projekt var i stort de egenskaperna som låg högst på min prioriteringslista, och hon uppfyllde samtliga.

DSC_0152sid55

Min nuvarande båt, en Solitaire 52 designad av Sparkman & Stephens. Här utanför Parga i Grekland.

Seglingarna i skärgården med Jon 33:an var trevliga men de gav mersmak. Jag kände att jag längtade mer och mer efter att seglingen skulle få ett större utrymme i mitt liv, också segling bortom horisonten. Efter att barnen börjat klara sig själva, relationen var avslutad och att min pensionålder börjar närma sig, så väcktes lusten att titta efter en större båt som passade för att segla runt på världshaven med där jag också kunde ha flera gäster, helst paying crew för att delfinansiera båten. Jag hade så smått börjat formulera tankarna när goda vänner till mig blev tvungna att sälja sin båt, en Solitaire 52 med namnet Sarita, som de hade i Medelhavet. Båten var ritad av Sparkman & Stevens, de som ritade de tidigare Swan-båtarna jag jobbat på, och liknade också mycket en Swan i skrovformen.

En trygg och säker seglare med vackra former som var byggd för oceaner, hon hade redan seglar runt jorden ett par gånger sen hennes födelse 1991. Så då hon uppfyllde de nya prioriteringarna som en trygg, säker, havsgående vacker segelbåt med plats för 6-8 personer ombord, blev hon nästa båt. Den ligger i Medelhavet, vintern 2014/15 på Rhodos, och jag tar tjänstledigt på sommaren för att segla henne, ofta med paying crew ombord. För mer info om detta har jag en Facebook sida.

Conny 132

Solitaire 52:an Sarita gör bra fart genom det varma Medelhavet i Egeiska havet.

 

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.