Hemseglingen av Unda

Unda
Unda i solnedgången i Stockholms skärgård

Men 1975 såg vi en R-10 till salu i Norge för en rimlig summa. Vi insåg att detta var en större båt vilket betydde mer pengar och arbete. Så vi pratade med Lars, som i barndomen varit en av mina konkurrenter till att vara bästis med Thomas. Han hade bott i hyreshuset bredvid vårat, gått i samma lekis och skolor samt varit med i Arken-gänget. Hans föräldrar hyrde en stuga i norra skärgården så han var inte främmande för båt och skärgårdsliv. Så Lars tillfrågades om att bli en fjärde delägare vid ett eventuellt köp, vilket han tyckte lät intressant. 

Det första vi gjorde var att låna en bil och åkte till Arendal i södra Norge för att titta på båten. Väl framme gick vägen längs kusten och på någon kilometers avstånd, på landet som sträckte ut sig på andra sidan vattnet, låg ett vitt skrov i vattnet. Vi tittade på varandra och föll i trans. ”Tänk om det är båten, vilken skööönhet”, sa Thomas. Ingen yttrade något mer, utan vi körde vidare enligt vägbeskrivningen, upp över en bro och ned på en väg som ledde till båten vi sett. Det tog fem sekunder innan vi bestämt oss för att hon skulle bli vår. ”Unda” hette hon. Hon hette tidigare Magda IV och var ritad av William Fife III och byggt av det norska varvet Jensen of Asker 1904. Hon var över 15 meter lång och 2,83 bredd.

Och nog var Unda en skönhet alltid. Men det fanns problem. Vi borrade i kölplankan, den var rutten. Vi tryckte in bordläggningen, där var mörka mjuka fläckar. Vi såg på järnspanten, de var söndervittrade. Vi tittade på däcket, det var sprickor i nåten mellan plankorna. Vi undersökte seglen, de var  urblåsta gamla segel av bomull. Vi pratade med våra föräldrar, ”Köp inte”, blev rådet. Vi frågade våra vänner, ”Ni är inte kloka”, blev svaret. Vi rådgjorde med experter, ”Avråder å det bestämdaste” blev omdömet. Så vi köpte henne naturligtvis. Vad annars kan man göra när man är 22 år och kär.

En del av Undas undervattenskropp har fått nytt trä under renoveringen.

Hemresan blev ett äventyr. Det började en kväll i juli 1975 och slutade sent i september samma år. Förutom vänner som kom och gick under färden bestod den fasta besättningen av oss fyra delägare samt Thomas och Kjells pappa Arne. Han var dalmas och hade ett brokigt förflutet som entreprenör och egenföretagare. Vid denna tid var han förtidspensionerad. Han älskade att segla och hade upplevt skärgården innan den blev full av Vegor och Maxi båtar. Som gammal ägare till en R-8, på vilken Kjell seglat på som nyfödd, såg han fram emot en tid ombord en större släkting till sin ungdoms kärlek. Hans närvaro och erfarenhet var också positiv i bemärkelsen att den i någon mån dämpade oron från övriga närstående inför vårt projekt.

Vår plan för hemfärden var enkel. Den var att segla direkt från Arendal till Göteborg, tvärs över Skagerack. Det enda sjökort vi  hade var nämligen ett storskaligt översiktskort. Eftersom Unda saknade motor, och vi lokal kännedom om norska skärgården, kom vi överens med säljarna att de skulle bogsera ut oss till ett ”grundfritt” område i havsbandet. Det var inget problem att övertyga dem om detta. De ville förmodligen se detta vrak förpassat till internationellt vatten så snabbt som möjligt innan de galna svenska ungdomarna tog sitt förnuft till fånga och ångrade sig. 

Unda under segel

Som vanligt blev allt försenat och färden mot Göteborg startades på sena eftermiddagen. Norrmännen körde först i en snip-liknande motorbåt och efter kom Unda med sina nya lyckliga ägare ombord. När bogsertrossen kastades loss började det skymma  och det enda vi såg, och hörde, var vitt skum från brytande sjö runtom. Grundfritt var det i alla fall inte. Efter en snabb överläggning beslöt vi att det inte riktigt var den start vi tänkt oss. Med viftningar och rop fick vi våra bogserare att komma tillbaka. Skräckslagna närmade de sig vår båt. När vi sa att det var för mörkt och att vi ville försöka igen nästa morgon försvann deras nervösa och spända ansiktsuttryck. ”Top, det är great. Ni segler i morgen, ackurat”, sa de lättade med ett lyckligt leende. 

Nästa försök startade bättre. Vi hissade seglen och i en frisk bris med halvvind styrdes kursen mot Göteborg. Men omedelbart började saker att hända. Först rappade storseglet ur i masttoppen. Medan vi höll på med att ordna storseglet gick det ruttna fockskotet av. Vi hade fullt sjå att försöka få kontroll på de slående seglen när Claes, en av Kjells vänner som var ute på sjön för första gången, kom upp från ruffen. Med en orolig min frågade han: ”Det är en fontän med vatten här nere. Skall det vara så?”. Vi trodde först att han skämtade men efter vi tittat ner i ruffen insåg vi att det var precis vad det var. En stråle av vatten sprutade ut från en av skarvarna mellan borden där lasken, den överlappande skarvbiten, i stort sett hade ruttnat bort. Vi tittade runt omkring och såg flera ställen som inte ingav något större förtroende för att hålla tätt. En båt på väg över Skagerack bör inte ha ett skrov som påminner om  en schweizerost.

Unda vid Käringboskäret i Stockholms norra skärgård

Så efter att ha agerat som den holländska pojken som räddade dammen genom att stoppa fingret i hålet lyckades vi spika på  lite träbitar. Vi kunde då hålla vattennivån stadig med våra länspumpar medan vi med svansen mellan benen linkade in till Arendal för andra gången. Jag behöver väl inte beskriva de skräckslagna minerna på de före detta ägarna. När de fick höra vad som hänt kunde en observant person se att de redan hade börjat gräva i fickorna efter kontrakt och pengahögen som tidigare skiftat ägare. Men det såg vi inte då vi var upptagna med att fundera ut hur vi skulle hindra fler stora läckage och planera nästa avresa. Fler träbitar skulle skruvas på plats vid skarvarna mellan borden på skrovet och en motor skulle inhandlas. Vi skulle till och med köpa sjökort för att kunna segla inomskärs längst den norska och svenska kusten. 

Unda på Tranebergs SS inför sjösättning efter renoveringen

Med våra nya erfarenheter ville vi inte lämna land ur sikte. Vi frågade också våra norska vänner om de hade någon effektiv länspump i reserv. När de förstod att vi fortfarande hade planer att lämna Arendal till sjöss som ägare av den nyss sålda båten utbröt en febril aktivitet för att hjälpa oss. En gammal motorsågsmotor kopplades ihop med en pump och slangar. Vips hade vi en bensindriven reservpump. Vi förbättrade det ruttna skrovet. På annons köpte vi en motor osedd, en gammal Archimedes Penta per postorder. Det var en bonde i Falun som hade haft den liggande i sin lada i åtskilliga år. En lågvarvig utombordare med lång rigg och öppen snörstart. Den hade inget friläge eller back och såg ut att vara från en annan tidsålder, men den gick – när den själv ville. Vi gjorde en specialkonstruktion på aktern för utombordaren och så bar det av igen.

Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »