Seglingsrutter och områden bortom horisonten

Seglingsrutter och seglingsområden bestäms bland annat av hur man seglar; om man endast seglar på semestrarna, antingen i närområdet eller bit för bit, har tagit långledigt en begränsad period eller seglar på heltid. En annan viktig parameter är världsvädret där passadvindar och orkansäsonger är viktiga att förhålla sig till. 

För de som seglar i ”närområdet” och vill hinna tillbaks till hemmahamnen under semestern, finns områden som Norge, Shetland, Färöarna och Svalbard om man gillar nordliga latituder, eller kusterna vid Finland, Baltikum, Danmark, Storbritannien och Holland. För de som seglar bit för bit är det vanligast ta sig genom Europas kanaler eller längs Atlantkusten till Medelhavet och där utforska olika områden olika år. Om man väljer kanalerna bör båten ha en stark motor och vara grundgående, 1,8 m max men helst grundare då vattenståndet varierar på olika kanaler/floder, säsonger och år. Dessutom behöver man kanalcertifikat, lite extra kringutrustning och organisera av- och påmastning.

På franska kanaler

För de som seglar Atlantkusten finns många alternativa resrutter där Storbritanniens öar är ett område, Engelska kanalen med kanal-öarna ett annat, Holland innanför de Frisiska öarna är också en möjlighet. Längre ner har de franska och spanska kusterna både fina hamnar och små skärgårdsområden där till exempel Galicien är populärt. Man kan göra en avstickare till Madeira. Portugals kust har många trevliga platser att besöka, där Lagos är populärt bland svenskar för övervintring, innan man når ner till Gibraltar. Det går att sakta ta sig söderut med segling i nya områden varje säsong. Det går också att sätta båten på lastbil och frakta den till Medelhavet direkt.

Medelhavet har sin största attraktionskraft på vår, sommar och höst då vintern kan bjuda på både kyla och blåst, så många övervintrar i en favorithamn och marinor erbjuder årskontrakt. Andra lägger upp båtarna på land för säsongen när semestern eller seglingsperioden är över (att rekommendera om man lämnar båten under längre perioder). Bland annat Kryssarklubbens organisation Medelhavsseglarna och Oceanseglarklubben har bra information om marinor i olika delar av Medelhavet, och ett nätverk av seglare att fråga om råd.

I Grekland ligger det runt 3000 båtar på de tre varven Aktio, Ionion och Cleopatra vid Aktio mitt emot Preveza i Joniska havet, en del av dessa är långfärdsseglare som tillfälligt åkt hem eller tagit paus i seglandet.

Stora delar av Medelhavet saknar skärgård och seglingen sker längst kusterna från marina till marina. Därför har de områden som har en skärgård blivit populära. Förutom runt Mallorca/Menorca är det framför allt östra delen av Medelhavet med Kroatien, Grekland och Turkiet (läs gärna om våra erfarenheter från Turkiet) som har en skärgård med öar och vikar som skyddar från havssjö. Mest båtar är det under juli och augusti när Europa har industrisemester. De är också de hetaste månaderna när temperaturen ofta går över 30 grader, både på land och i slutet även i vattnet. Titta gärna på videon som sammanfattar Saritas seglingar i orådet mellan 2012-18.

Under lågsäsong i Medelhavet är det lättare att hitta egna ankarvikar som här på Meganisi i Joniska havet.

Då kan maj, juni och september, oktober vara behagligare månader att segla under, speciellt i Kykladerna och turkiska västkusten då den starka Meltemi vinden når sin kulmen under juli och augusti. Det finns fler ”lokala” vindar som Mistral (Lejonbukten i Frankrike) som det gäller att hålla koll på förutom att höga berg och djupa dalar påverkar vinden i ankarvikar och sund. Guideböcker är bra att ha ombord för dessa detaljer. Den kulturella delen, med lämningar från både grekernas, romarnas och lyceernas storhetstider, bidrar till att göra seglingen intressant och sandstränder med azurblått vatten finns det gott om liksom charmiga tavernor i små vikar. 

Turkiets kust erbjuder många intressanta platser att besöka, här utsikten från den gamla borgen i Kekova med Sarita förtöjd nedanför.

För de som tagit ett sabbatsår är Västindien tur och retur vanligast. För att hinna njuta av seglingen söderut är det bra att lämna Sverige tidigt på våren för att segla ner längs Europas Atlantkust (eller genom Kaledoniska kanalen och Skottland) och över Biscaya innan höststormarna kommer. Antingen kryper man längs franska och spanska kusten och har nära till hamnar men seglar då en längre sträcka, eller så tar man den beryktade bukten i ett svep (drygt 400 sjömil). Det är då bra att ”ta höjd” och starta från sydvästra England, Falmouth är en populär startplats. De flesta går in till La Coruna på Spaniens nordvästra hörn för en paus i seglingen och när man sen fortsätter och rundar Kap Finisterre brukar den Portugisiska Nordan ta över (skapad av det Azoriska högtrycket) och seglingen ned till Kanarieöarna bli behaglig.

Gibraltarklippan reser sig vid mynningen av Medelhavet, här passerar vi med katamaranen Azizam.

Målet är att landa på Kanarieöarna någon gång sent på hösten. Det är nästan lika långt från Sverige till Kanarieöarna som över Atlanten så de som tagit sig ner ända dit har klarat av den största utmaningen, förutom hemseglingen. Många deltar i ARC:en (Atlantic Rally for Cruisers), en sorts eskadersegling över Atlanten som startar i slutet av november. Man vill undvika att segla västerut tidigare då orkansäsongen varar från juni och en bit in i november med den mest aktiva tiden i september (fast jag har varit i Västindien när orkaner passerat i december). En trevlig rutt är att ta vägen förbi Kap Verdeöarna. Förutom ett nytt område att utforska kommer man längre söderut där passadvindarna är mer tillförlitliga.

Passadvinden är heller inte konstant utan skiftar lite i vindriktning (rör sig runt nordost) och styrka, den kan blåsa allt från runt 6-8 m/s till det dubbla och vissa år kan de vara obefintliga under perioder. Det brukar ta två till tre veckor beroende på båtstorlek och vindförhållande (runt 2600 sjömil). Det är en rullande tillvaro man vänjer sig vid men man får se upp med slitaget med en segelsättning som sällan ändras. Annars är det en behaglig segling med varma vindar. En del upplever rutiner till havs som rofyllt och livgivande medan andra kan bli rastlösa. Bäst är egentligen att segla över i januari då passadvinden har haft tid att stabilisera sig och orkanerna definitivt slutat härja (har varit i Västindien när en orkan passerat i mitten av december även om det är ovanligt) . Det är något som Viking Explorers tagit fasta på och har sin eskadersegling i januari som ett alternativ till den mer kända Atlantic Rally for Cruisers (ARC) som seglar i slutet av november. Men de flesta vill över för att fira jul och nyår i Västindien (Bequia är en populär ö för svenskar) och få en så lång säsong där som möjligt. 

Det gäller att anpassa planeringen efter säsongerna med passadvindar och orkaner för att göra seglingen så njutbar och säker som möjligt.

Hemseglingen bör starta senast i slutet av april (Antigua Sailing Week brukar markera slutet på säsongen) för att hinna österut innan orkanerna börjar, men efter att lågtrycken längre norrut har avtagit i styrka. Antingen seglar man direkt till Azorerna (2 300 sjömil) eller anländer dit via Bermuda (2 650 sjömil). Det senare ger en behagligare start då man inte behöver ligga lika högt mot passadvinden i början. Resten av seglingen är man påverkad av vädersystemen som kommer från den nordamerikanska kontinenten, med lågtryck, högtryck och frontsystem, så man får räkna med ett par frontpassager med lite tuffa och varierande väderförhållanden. 

Cafe Sport I Horta på Faial i Azorerna är ett populärt ställe att besöka på väg tillbaka till Europa från Västindien. Ett måste är också att måla en minnesbild på kajen. För många blir detta det enda stoppet men Azorerna består av nio vackra öar. Läs gärna inlägget om dessa eller se videon om Faial.

När man pratar om Västindien så är det framför allt ”Windward Islands” (Lovartsöarna, eller de små Antillerna) de flesta tänker på, från Jungfruöarna i norr till Grenada i söder. Öarnas nord/sydliga utbredning ger halvvind i passaden när man seglar mellan dem. Många av öarna är så höga att de på västsidan har vindlä medan Jungfruöarna och Grenadinerna är två områden i Västindien med en skärgård som har lägre öar som är någorlunda skyddad från Atlantvågorna och är därför med rätta populära seglingsområden. 

På en strand på Green Island utanför Antigua på 80-talet

Alla öar har sin charm och karaktär beroende på vad man vill ha ut av sin segling. Grundtemat är sol, segling och bad med möjlighet att snorkla och dyka bland koraller och färggranna fiskar. Man kan besöka det fattiga Dominica eller det rika Martinique. Man kan uppleva ett franskt departement som Guadeloupe eller en ö influerad av att varit en engelsk koloni som St. Vincent. Tropisk vegetation med vattenfall och kryddodlingar som på Grenada och torra sandöar i Grenadinerna. Man kan handla på varuhus med märkesvaror på St. Thomas eller på lokalmarknaden i St. Lucia. Man kan ankra mitt inne i en gammal örlogshamn från 1700-talet som nu är ett seglarcentrum i Antigua eller ensam vid en kilometerlång strand på Barbuda. Gemensamt är att ö-livet går i lugn takt och med många tillfällen till ett jump-up, en fest med reggae, calypso och gärna grillad kyckling.

Antigua och English harbour och Falmouth harbour är ett populärt område för seglare i Västindien. Här syns området 2019 från Shirley Hights där det varje söndag är Jump-up med Steelband och grillad kyckling.

Den som seglar på heltid har fler alternativ. Visserligen bör de också ta hänsyn till orkansäsonger men de kan dela upp seglingarna under längre tidsperioder och vara mer flexibla. Att spendera mer än en säsong i Västindien är ett alternativ, man brukar då orkansäkra båten, ”översomra” söder om orkanbanorna, oftast i Trinidad, eller segla norrut genom Bahamas med sina grunda sandbankar med korallhuvuden och låga öar. Sen ligger USA och dess kust och IWW (Inlands Water Ways) öppet. Längre norrut ligger Long Island Sound med Block Island och Nantucket och sedan staten Maines med sin skärgård och Kanadas kust. Sen kan seglingen österut ske via Grönland och Island. 

Det är inte bara Västindien som lockar, även Bahamas har fantastiska seglingsvatten.

Ett alternativ är att styra kosan ännu längre västerut mot Panamakanalen. På vägen finns mycket att utforska om man ger sig tid. De stora öarna Cuba, Jamaica och Hispaniola (Dominikanska Republiken och Haiti) lockar. Men även längs Sydamerikas nordkust finns fantastiska platser och öar att besöka även om man får hålla koll på utvecklingen i en del länder, som Venezuela och Colombia. ABC-öarna (Aruba, Bonaire och Curaçao) erbjuder fina ankarplatser och Venezuela har fina städer men också öar där ögruppen Los Rochas erbjuder fantastiska sandstränder. Honduras med sina Bay Islands med Roatan, Guanaia och Utila finns att utforska.

Innanför världens näst längsta barriärrev ligger Belize övärld som kan besökas på vägen mot Panama.

Ju längre västerut man kommer desto jobbigare blir det att segla österut mot passadvinden, så många besöker dessa öar endast på väg mot Panama och Söderhavet. Längre västerut finns Belize med världens näst längsta barriärrev och mycket öar att besöka där innanför (och ett par stora atoller utanför). Och i Panama finns San Blas öarna med Kuna indianerna, ett av de få matriarkat som finns i världen. Hela Centralamerika erbjuder intressanta områden om man vill komma bort från turistområdena.

En by i Kuna indianernas rike, San Blas öarna utanför Panamas kust.

Efter Panama-kanalen lockar Pearl Islands och Cook Island innan beslutet måste tas om Galapagos skall besökas eller inte. Det behövs lite förberedelser med tillstånd, annars är det en helt unik ögrupp med sitt djurliv. Sen ligger Söderhavet öppet med alla ö-paradis och de stora öarna Nya Zeeland och Australien som ofta blir tillflyktsorter under orkansäsongen. Sen kommer ö-nationerna Thailand, Filippinerna och Malaysia med lockande ankarplatser innan Indiska Oceanen tar vid. Numera väljer de flesta rutten runt Godahoppsudden framför Röda Havet och Suez-kanalen då pirataktiviteterna utanför Somalia skrämmer.

Thailand och Malaysia erbjuder fin segling med många vackra platser att besöka som Koh Lipi i Thailand.

Men rutten söderut ger också möjlighet till besök på spännande Madagaskar, ögrupper som Maldiverna, Seychellerna och Chagos (krävs specialtillstånd) förutom Sydafrikas kust. Seglingen över Indiska Oceanen bjuder ofta på hårdare passadvind än över Atlanten och lågtryckpassager runt Godahoppsudden med sydliga kulingar i vatten där den sydligt sättande Agulhasströmmen är stark gör att vågorna kan bli riktigt tuffa att hantera. Men med bra väderinformation kan seglingen planeras för att undvika det värsta, och Röda havet kan också bjuda på hård vind. Sen ligger Sydatlanten öppen för segling norrut, eller varför inte till Sydamerika och Patagonien (läs gärna bloggen från seglingen med Artemisia II eller se filmen på YouTube) och Antarktisk.

De mäktiga bergen med glaciärer som omger fjordarna i Patagonien är imponerande och värda ett besök om möjligheten finns. Här ligger Artimisia II i Caleta Olla i Beaglekanalen.

En jordenrunt segling kan ta allt från två år (då stressar man igenom många områden), tre år (vilket är det vanligaste då man har tidsbegränsningar), eller en livstid då man vill kunna njuta av varje plats utan tidspress. Och att kunna planera för ”reservtid” är viktigt för både för njutningen och säkerheten. För de som planerar längre seglingar finns litteratur till hjälp där Jimmy Cornells ”World Cruising Routes” är mest känd. Där beskriver han bra rutter med hänsyn till säsonger för passadvind och orkaner i olika områden samt distanser för olika alternativ.

Pilot chart för norra Atlanten för November månad ger mycket information baserat på observationer under lång tid. Bland anat våghöjd, strömmar men viktigast hur vinden blåst i området (vindpilarna). Ju längre pil desto vanligare riktning och ju fler streck på pilen desto kraftigare har vinden varit, procentandelen stiltje är siffran i mitten.

Pilotkort som finns för samtliga världshav redovisar samlad information om bland annat vind- våg och strömförhållanden för varje månad vilket underlättar planeringen (kan laddas ner t ex här gratis från nätet). Oceanseglarklubben (Stockholm) och Jordenruntseglarklubben (Göteborg) är två organisationer som har utbildningar, kontaktnät och föredrag för de som vill segla bortom horisonten. Sen finns det många bloggar och Vlogs man kan följa och lära sig av (på bortomhorisonten.nu finns över 500 samlade). Mer detaljerad information om rutter och seglingsområden liksom mycket annan information om långfärdssegling finns i min bok ”Bortom horisonten”.

Share Button

2 thoughts on “Seglingsrutter och områden bortom horisonten

  1. Tack Magnus för din postning om seglingsrutter på världshaven. Super bra sammanfattat och intressant läsning. Tack för allt arbete som du lagt ner på din sida. Den är ju en skatt att tillgå. Din bok är även ett måste ombord 😉
    Fair wind

    Tor

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.