Ungdomsåren; skärgårdssegling

Arken

Arken i en slör på väg ut i skärgården med undertecknad vid rodret.

I ungdomsåren blev jag utlockad i skärgården på segelbåtar av min bästa kompis ombord på en gisten gammal koster som inköpts av en framsynt ungdomssekreterare i Solna församling för att locka ungdomarna kvar efter konfirmationen. Det lyckades så vi var ett gäng som mot att delta i vårrustning och höstupptagning seglade på sommaren. Kostern hette följdriktigt Arken och blev introduktionen till seglingslivet i skärgården, en kärlek som kommit att bli livslång.

Ellinor

Jog-kryssaren Ellinor på kryss uppför Nämndöfjärden med de två övriga delägarna ombord, bröderna Thomas och Kjell.

Denna kärlek för segling och skärgård gjorde att min barndomskompis Thomas och hans bror bestämde oss för att köpa en egen båt. Resultatet blev att vi snabbt skaffade helgjobb under skoltiden och sparde de intjänade pengar för att köpa och underhålla båtar som vi seglade på sommarloven. Den första båten blev en Jog-kryssare som hette Ellinor. En träbåt som till sin form liknade en maxi men som hade en trevligare känsla men mindre utrymme. Det blev ett par somrar ombord på Ellinor innan vi fick råd att ta klivet upp i den riktiga träbåtskretsen, ägare till skärgårdskryssare och R-båtar.

Carina

Skärgårds-55:an Carina med sitt karakteristiska upphöjda dog-house.

Den blev en Skärgårds-55:a som hette Carina. Hon var ritad av Salander och ett riktigt spjut. Hon hade också en karakteristisk överbyggnad med ett ovanligt dog-house, förmodligen för att få bättre ståhöjd i ruffen. Den kom till efter en gasolexposition som blåste bort orginalöverbyggnaden. Vi hade en Seagull utombordare där bak, de där gamla modellerna med ett snöre som lindades runt svänghjulet inför start. De var enkelt byggda, den enda rörliga delen är personen som drar i startsnöret, men driftsäkerheten lämnade övrigt att önska. Så det blev mest att segla, också vid tilläggningar. En nyttig skola för seglingskunskapen. Och vi lärde oss mer och mer om träbåtslivet. Elddopet blev när vi nåtlimmade bordläggningen på henne efter att språnget sakta börjat saga. Resultatet blev fullgott och vi var mycket stolta att klarat av det och kände att vi nu kunde prata med våra båtgrannar på Tranebergs segelsällskap, där många vackra klassiska träbåtar låg, med visst berättigande. Men vi var inte riktigt trogna skärgårdskryssarna då vi sneglade med drömska blickar på de vackra R-båtarn. En R-8 eller R-10 var drömmen, även om Carina behandlade oss med all heder under några seglingssomrar i skärgården.

Unda

Den stora kärleken var R-10:an Unda (tidigare Magda IV) ritad av Fife och byggd av Anker Jensen.

En annons om en båt i Norge väckte vår nyfikenhet. Hon var från 1904 och konstruerad innan R-regeln kom till men hade senare mätts in som R-10:a. Hon var ritad av skotten Fife och byggd hos Ancher Jensen i Norge. Vi köpte henne i Arendal i Norge. Att båten, hade en rutten kölplanka och järnspant som förstört bordläggningen var inte lika viktigt som hennes skönhet. Och med alla fel så hade vi faktiskt råd att köpa henne. Hemseglingen bjöd på många äventyr för de fyra delägarna med vänner ombord som att ha tvingas avbryta den planerade direkta seglingen till Göteborg när det ruttna fockskotet gick av, storseglet rappade ur mastskenan och en fontän från en läcka under durken fick oss på bättre tankar. Efter att ha inhandlat en långvarig utombordsmotor som vi hängt från en konstruktion i aktern gick vi längs Norska kusten och genom Göta kanal istället. Men kanalfärden var heller inte befriad från incidenter. Vid Trollhättan räddade vi en äldre dam från att drunkna och hamnade på löpsedlarna i Trollhätte Nytt och gick på grund två gånger på samma dag (på var sida om Vättern). Hur denna del av äventyret är beskrivet i min kommande bok om mitt seglarliv kan du läsa här. Efter två och ett halvt år på land med ny kölplanka, förstäv, akterstäv, bottenstockar och bordläggning upp till vattenlinjen (vi hade en båtbyggare som gjorde det medan vi agerade hantlangare och finansiärer) kunde vi äntligen sjösätta och njuta av att segla henne, dock med gamla bomullssegel. Utan inredning sov vi i hängmattor och på madrasser. Vi hade plywoodskivor som durk i den provisoriska inredningen. Unda hade ingen motor så vi fick lägga till med segel, så varken bekvämlighet eller trygghet var högt på prioriteringslistan som toppades av en vacker båt med en härlig känsla. Men delägarna, vi var fyra stycken, skaffade sig flickvänner och andra intressen så tiden för Unda blev allt mindre och 1979 stack jag iväg på min första Atlantsegling och de övriga ägarna sålde Unda. Så slutade ungdomstiden med segling av träbåtar i Stockholms skärgård.

Unda2

Undas linjer var underbart vackra även om de urblåsta bomullsseglen försämrade segelegenskaperna.

 

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.