Den stora motorbåten
Tills min gamla skeppare Jim ringde mig 1992 hade jag inte en tanke på att arbeta på en motorbåt. Han ringde egentligen för att få hjälp med att ta reda på reglerna för att ha en papegoja ombord Mi Gaea, ett 48 meter långt Fead Ship. Jag hjälte till med det och agerade lots för dem i Stockholms skärgård och tog dem rutter och ankringsplatser de definitivt inte hade i sin agenda. När båten sedan skulle tillbaks till hemmahamnen i Antibes i Medelhavet, och det behövdes en hel del extra underhåll på vägen ner, frågade Jim om jag ville hänga på som leveransbesättning. Jag var inte speciellt svårövertalad och när vi kom ner till Medelhavet så var jag en del av den fasta besättningen. Det blev två händelserika år med helt nya erfarenheter av båtlivet på världshaven. Hur det hela startade kan du läsa om i ett utdrag av boken om mitt seglarliv jag skriver på.
Att arbeta på en stor lyxig motorbåt med en besättning på tio personer (och som tog max tio gäster) var en stor skillnad mot att arbeta på en segelbåt med två till tre i besättningen. Det var många interna intriger och deviser att både jobba och festa hårt gällde. Det var också mycket striktare är på segelbåtar. Men programmet för båten var spännande, förutom en varvsperiod i Miami för en total ommålning. Mi Gaea skulle på en jorden runt resa med sin ägare och familj, och emellanåt hade vi lite charter.
Resan gick från Medelhavet till Florida för underhållsarbetet. Vi startade från Medelhavet i september, under orkansäsong. Med en toppfart uppåt 15 knop och bra radiokommunikation med väderstationer, bland annat Hurrican Center i Florida, räknade vi med att utmanövrera eventuella orkaner. Vi räknade inte med att en orkan skulle bildas precis där vi befann oss. Vi var tacksamma att båten var ett kvalitetsbygge och vi förberett oss för hårt väder (med stormluckor i aluminium över våra stora fönster).
Efter ommålningen bar det av mot Centralamerika och genom Panamakanalen, bara för att efter besök på Costa Ricas Stillahavskust åter åka tillbaks till Västindien. Men besöket hos Kuna-indianerna i Panamas San Blas-öar var en av höjdpunkterna. Kuna indianerna har ett av de sist kvarvarande matriarkaten i världen och har levt ganska isolerade i sitt delvis autonoma område i Panama. Det hr bevarat mycket av sin kultur inklusive de färggranna tygstycken med omvänd applikation med vackra motiv som kvinnorna bär. Vi besökte många andra platser på vägen där besöket i “the Blue Hole” i ringrevet “the Light House reef” utanför Belize barriärrev. Mitt i ett område med djup varierande mellan 0 och 5 meter full av korallhuvuden så öppnar sig ett rund hål med över 100 meters djup. Navigeringen dit och tillbaks ut ur ringrevet var spännande, på gränsen till farligt, då det gällde att både komma dit och lämna innan solen stod för lågt både på för- och eftermiddagen. Med en halvtimme i själva hålet lyckades manövern.
Sen bar det upp till Florida för underhåll innan New York och Bermuda stod på programmet innan vi åter åkte över till Medelhavet. Sen var det genom Suezkanalen för vidare transport till Malaysia och sedan Thailand och Indonesien. Där hoppade jag av och reste runt fjärran östern med ryggsäck och Lonely Planets guideböcker innan jag kom hem till livet som frilansare igen.
Läs om hur jobbet på Mi Gaea började
