Artemisia i Patagonien, Valdiva till Puerto Montt
FrÄn bloggen
Onsdagen den 13:e oktober
Efter en och halv vecka pÄ Artimisia II börjar jag komma in i bÄtlunket. Tankarna pÄ jobbet börjar skingras (ett och annat mail har det dock blivit) och leva i nuet blir mer pÄtagligt. Dagarna gÄr med bÄtpul Àven om vi börjar komma ner pÄ slutet av listan med bara saker som att fylla diesel, bunkra vatten och proviantera kvar pÄ listan.
En envis sak hĂ€nger sig kvar, magnetventilen som stĂ€nger av motorn (dieselflödet). Vi har haft kontakt med tillverkaren och fortsĂ€tter vĂ„rt felsökande. Vi har ocksĂ„ en lĂ„ngseglingskollega i Sverige, Mats, som har djupare kunskaper inom omrĂ„det som Milo skypar med och fĂ„r goda rĂ„d i processen av. Men det vill sig inte. Misstanken Ă€r (som inte Ă€r ovanligt) att det egentligen Ă€r tvĂ„ fel samtidigt. Dels ett elektriskt (strömmen Ă€r bruten nĂ„gonstans mellan tĂ€ndningsnyckel och magnetventil) och dels att magnetventilen Ă€r felaktig, och dĂ„ bĂ„de den gamla och nya. Det Ă€r ingen panik för vi kan fortfarande stĂ€nga av motorn manuellt, men prylar man har skall fungerar â sĂ„ det sĂ„. FortsĂ€ttning följer.
Jag har nu bott med Milo pÄ en yta av runt 20 kvm under snart tvÄ veckor. Visserligen har det varit lite fusk, för hittills har vi legat i hamn och inte riktigt upplevt nÄgra strapatser ombord (förutom frustrationen av att laga saker som inte vill bli fixade). Hur har mitt liv pÄverkats av detta?
Framför allt Àr det pÄ det medmÀnskliga planet jag pÄverkats. Det finns inget Àmne man inte kan prata med Milo om och efter samtalet fÄ med sig nÄgot tÀnkvÀrt för framtiden. Vi har avhandlat allt frÄn vÄra barndomsupplevelser till hur dokusÄporna kan vara sÄ populÀra i vÄr kultur. Men samtidigt finns en ödmjukhet och framför allt en nÀrhet till det humoristiska i allt som sÀgs och görs. Det var lÀnge sen jag skrattade sÄ ofta och sÄ hjÀrtligt, och dÄ har Milo ÀndÄ bara försökt berÀtta en rolig historia som jag redan hade hört.
Men bortsett frÄn den delen har jag har lÀrt mig mÄnga nya begrepp som förenklar livet (ett begrepp för mÄnga saker). För nÄgra exempel pÄ definitioner av guck, snutt och pitt se bifogad bild som ett par tidigare besÀttningsmedlemmar satt upp för översÀttning. Jag har lÀrt mig nÄgra nya svÀrord varav Kalev Àr det vÀrsta (se tidigare inlÀgg). Jag har mött min överman i lÀngtan efter onyttigt godis. Favoriten Àr Ahlgrens bilar i olika former men mjuka sega artificiella sladdriga sötsaker med massa gosiga kemikalier gÄr ocksÄ bra. Sen att vi ransonerar duktigt Àr en annan sak men jag Àr lite oroad av att delar av bilförrÄdet Àr i Milos klÀdskÄp. Men hur kan en miljövÀn av stora mÄtt falla för sÄdana frestelser. Ja ingen Àr perfekt (tur Àr vÀl det) och jag Àr glad för den svagheten. Och Milo kompenserar mer Àn vÀl för en liten svaghet med mÄnga andra miljöÄtgÀrder.
NÄgra exempel pÄ vardagssaker som Milo genomför konsekvent (jag försöker men har Àr nog inte lika konsekvent):
- Jag förbrukar nog en tiondel av vattnet jag gör pÄ min bÄt, och detta bortsett frÄn att vi duschar pÄ marinan i nulÀget. Diskar gör vi ungefÀr var femte dag. Kaffekoppen ÄteranvÀnds och middagstallriken torkas av med hushÄllspapper och Àr redo för nÀsta mÄltid.
- Jag anvĂ€nder mycket mindre hushĂ„llspapper. Vi har modellen dĂ€r perforeringen gör det möjligt till bitar av halva storleken â och vi minimerar anvĂ€ndningen genom detta.
- Jag slÀnger inga kemiska smÄsaker i vattnet (typ Sikaflexbitar som blivit över).
- Jag anvÀnder mindre engÄngsförpackningar. Vi köper större förpackningar och fyller pÄ förvaringskÀrl.
- Vi anvÀnder i möjligaste mÄn ryggsÀckar istÀllet för plastpÄsar nÀr vi handlar.
- Vi försöker hitta pasta och ris som har kortast koktid.
- I möjligaste mÄn anvÀnder vi bara miljöprodukter (ett lager av sÄpa och andra naturrengöringsmedel finns ombord frÄn Sverige).
- Milo Àr vegetarian, inte för att hon Àr emot att djur dödas (inte huvudskÀlet i alla fall dÄ hon Àter fisk). Utan det Àr faktumet att produktionen av köttet tÀr oerhört pÄ vÄr miljö med foder, transporter och annat. SÄ vi har inget kött ombord.
Och sĂ„ vidare. SmĂ„ förĂ€ndringar som Ă€ndĂ„ kan göra skillnad tillsammans. Vanor som jag lĂ€rt mig och kanske jag inte kommer att fortsĂ€tta med alla av dem nĂ€r jag kommer hem, men jag har definitivt fĂ„tt ett större medvetande om hur mycket “onödigt vi förbrukar.
Detta Ă€r i vardagen sen har bĂ„ten byggts med miljön i Ă„tanke. Jag har lĂ€rt mig anvĂ€nda den mullltoa som finns pĂ„ bĂ„ten (en av de fĂ„ med den utrustningen). Det Ă€r faktiskt enklare (Ă„tminstone i hamn). Ingen pumpning behövs det gĂ€ller bara att veva som ett positiv â och man sitter som pĂ„ en tron. Sen har bĂ„ten ett korkdĂ€ck som gör att inga trĂ€d behöver skövlas för att tillverka det. Alla elkablar Ă€r PVC-fria, dynorna (bĂ„de madrass och tygerna) Ă€r SvanenmĂ€rkta, tyg och gardiner Ă€r av Krav-mĂ€rkt bomull, inredningen Ă€r av ett europeiskt trĂ€dslag (körsbĂ€r) och sĂ„ vidare.
RÀddningsaktionen i gruvan hÀr i Chile ser vi av genom att man TV-apparaterna var pÄ i klubblokalen hÀr i Valdivia sent pÄ kvÀllen. Annars har detta drama inte synts sÄ mycket dÀr vi Àr, men dÄ lever vi lite isolerat i vÄr bÄt och i marinan. VÀderluckan pÄ lördag ser ut att vara kvar sÄ vÄra dagar i Valdivia Àr förhoppningsvis rÀknade. I morgon skall vi pÄ bilutflykt med vÄra belgiska vÀnner Mark och Nadine, sÄ dÄ fÄr vi se lite mer Àn denna metropol.
Fredagen den 15:e oktober
“Det Ă€r mycket nu”. Ăntligen kĂ€nns det som om bĂ„ten Ă€r klar och vĂ€derluckan kvar sĂ„ imorgon lördag eftermiddag Ă€r planerna att vi slĂ€nger förtöjningarna frĂ„n Club de Yates i Valdivia och stĂ€var söderut (efter att ha kommit ut ur floden som Valdivia ligger i) mot Puerto Montt. Det Ă€r ingen lĂ„ng passage (knappt 200 sjömil eller ett par dygn) men vi har legat i en zon mellan lĂ„gtrycken som sveper förbi söderut och ett högtryck nordvĂ€st om oss vilket gett envisa starka sydvĂ€stvindar (hĂ€r pĂ„ södra halvklotet snurrar vinden motsols om högtryck och medsols om lĂ„gtryck â tvĂ€rtom frĂ„n hemma) dĂ€r vi Ă€r medan bara ett par hundra sjömil söderöver har nordvĂ€sten blĂ„st. Vi kommer fortfarande ha lite sydliga vindar i början men inte med kulingstyrka och sen hinner de inte fylla i förrĂ€n vi Ă€r i nordvĂ€sten (Ă€r det tĂ€nkt).
Det har hÀnt en hel del hÀr i Valdivia. Vi bland annat mÀrkt av rÀddningsaktionen i den chilenska gruvan mer. Natten till torsdagen hördes varningssirenen i Valdivia, men det var inte övning eller flyganfall utan den sista gruvarbetaren som kommit upp. Sen började trummor höras frÄn staden, sÄ ett visst lokalt firande skedde hÀr ocksÄ.
Sen har vi fixat den eviga följetongen med magnetventilen. De som inte vill ha detaljer hur kan hoppas till nĂ€sta stycke. VĂ„r skypande vĂ€n frĂ„n Sverige, Mats Andersson, sĂ„g för det första en instĂ€llning pĂ„ sjĂ€lva ventilen som kunde göra att den inte “klickade” nĂ€r den fick ström och efter justering fungerade ventilen. Men fortfarande fick den inte ström. Med hjĂ€lp av Mats och en voltmĂ€tare gick vi igenom i stort sett alla tĂ€nkbara alternativ bland sladdarna i de tvĂ„ relĂ€boxarna i “den vita lĂ„dan” (kopplingsdosa) pĂ„ motorn. Till sist hade vi tagit bort alla alternativ utom pluskabeln som gick frĂ„n magnetventilen till relĂ€t. SĂ„ jag började nysta i den enklaste delen, kabelskon som satt Ă„tkomlig vid magnetventilen. Den sĂ„g mycket prydlig ut och ar fabriksgjord men nĂ€r jag öppnade lite pĂ„ den sĂ„g jag att höljet inte var avskalat ordentligt. SĂ„ efter att klĂ€mt pĂ„ en ny kabelsko sĂ„ fungerade allt som vanligt. Man kan tycka att nĂ„gon veckas jobb för att byta en kabelsko lĂ„ter överdrivet, men vĂ„r lycka var i alla fall fullstĂ€ndig.
I gÄr, torsdag, gjorde vi en heldagsutflykt till bergen (Anderna) med vÄra belgiska vÀnner Marc och Nadine som har en bil. Vi Äkte till vackra platser dÀr Maputcheindianerna har sin ursprungliga hemvist. VÀgen dit och tillbaka följde floder och dalgÄngar, allt frodigt fÀrgsatt med otal nyanser i grönt. En plats dÀr det regnar mycket fÄr vacker grönska. HÀr finns ocksÄ Chiles nationaltrÀd, en typ av gran med barr som vÀxer direkt pÄ stammen och som man berÀknar vara 240 miljoner Är gammal. Vi stannade ocksÄ till vid ett par stÀder och gjorde lite inköp av hemslöjd (trÀarbeten och ullstickningar) frÄn Maputcheindianerna. Vi passade ocksÄ och besöka en fotoutstÀllning frÄn jordbÀvningen i Valdivia 1960 (en av de vÀrsta nÄgonsin). Men tyvÀrr sÄg vi aldrig de snötÀckta bergen, himlen tÀcktes av moln och det började regna. Men vackert var det ÀndÄ.
Idag har vi gjort den sista provianteringen av fÀrskvaror vid marknaden. Det Àr spÀnnande att gÄ bland stÄnden med fisk, skaldjur och grönsaker samtidigt som fiskarna filear fisk vid kajkanten bakom stÄnden. DÀr samlas ocksÄ diverse hungriga ÄskÄdare, pelikaner, skarvar, mÄsar och sjölejon. Sjölejonen hÄlls borta med ett galler, men pÄ nÄgra stÀllen kan de sticka in sina nosar och ligga tÄlmodigt och vÀnta pÄ en stentrappa.
Vi har nu ocksÄ fÄtt vÄrt seglingstillstÄnd, Zerpan, av flottan vars representanter besökte bÄten och stÀllde massa sÀkerhetsfrÄgor. Just nu ska vi ut pÄ avskedsmiddag med Marc och Nadine och jag fÄr se om jag hinner skriva nÄgot mer innan vÄr avfÀrd. Det kÀnns skönt att Àntligen röra pÄ oss, det enda smolket i glÀdjebÀgaren Àr att jag börjar kÀnna av mitt gamla ryggskott efter en dag i bilen och kÄnkande av tunga dieseldunkar vi har i reserv. Förhoppningsvis kommer nÀsta blogg frÄn Puerto Montt.
Tisdagen den 19:e oktober
Framme i Puerto Montt efter tvĂ„ dygn till havs. Det var ett lite vingklippt ekipage som lade till vid marinan Oxxean i Puerto Montt framĂ„t kvĂ€llningen igĂ„r. Artimisia II hade fĂ„tt nĂ„gra tillĂ€gg pĂ„ arbetslistan (en vinsch slutade att fungera och sprinten till bommens infĂ€stning vid masten hade delvis arbetat sig ut) och besĂ€ttningen kunde mĂ„tt bĂ€ttre. Milo hade dock börjat kvickna till efter sin underliga slĂ€ng av nĂ„gonting. Under första dygnet hade hon feber och mĂ„dde illa, nĂ„gonting spelade spratt i hennes kropp. Som hon sa sjĂ€lv: “Jag har inte mĂ„tt sĂ„ hĂ€r dĂ„ligt pĂ„ 25 Ă„r”. Och det sĂ€ger inte lite dĂ„ Milo Ă€r en mycket “tĂ„lig” person. SjĂ€lv hade jag kĂ€nning av mitt gamla ryggskott. Jag hade lyckats undvika en totallĂ„sning men det var inte mĂ„nga rörelser jag kunde göra utan att det högg till som en dolkstöt i ryggen och en konstant molande vĂ€rk i ryggslutet. Och en bĂ„t Ă€r ingen fast plattform sĂ„ kroppen fĂ„r hela tiden jobba för att kompensera rörelserna. Kort sagt â en bĂ€ttre start kunde vi fĂ„tt men nu Ă€r vi hĂ€r.
LÄt oss ta det frÄn början. VÀderluckan frÄn sydliga kulingar vi hade var kvar. Prognosen sa att lördagsnatten visserligen skulle ge sydliga vindar, men de skulle vara mindre Àn 12 m/s. Sen skulle vinden lÀtta ytterligare och gÄ mot vÀst för att under söndagen (och med takt att vi kom söderut) vÀxla till nordliga och öka lite. Och prognosen stÀmde bra hela vÀgen.
Avskedet frĂ„n Club de Yates i Valdivia blev kĂ€nslosamt, speciellt för Milo. Hon hade varit dĂ€r i över tvĂ„ mĂ„nader och hade byggt upp vĂ€nskapliga relationer med alla pĂ„ marinan, speciellt den ansvarige Jeorge. Eller som han sa till Milo: “Den hĂ€r marinan kommer aldrig bli densamma utan dig” â och jag tror han bara menade positiva saker med det. SĂ„ det blev mĂ„nga kramar och en och annan tĂ„r innan vi stĂ€vade ut frĂ„n marinan ned för floden och ut mot Stilla havet. FlodfĂ€rden pĂ„ ett par timmar blev mycket behaglig, vacker natur och smult vatten.
Annat var det nÀr vi kom ut pÄ havet. Olika vindvridningar hade gjort att sjön var vÀldigt orolig med toppiga vÄgor. DÄ det blÄste vÀldigt lite sÄ började vi motorer rakt mot mÄlet söderut. Efter ett par timmar började det blÄsa upp och det var dags att sÀtta segel och kryssa mot vinden. Storen med tvÄ rev och delvis inrullad genua blev segelsÀttningen och vi gjorde över 5 knop i vinden pÄ runt 8-10 m/s, men som alltid pÄ kryss inte i den riktning man vill komma. Den stampiga sjön gjorde det ocksÄ svÄrt att leva ombord sÄ det blev jordnötssmörsmacka till middag (Milo mÄdde för dÄligt för att Àta). Vi tog vakter om fyra timmar var, men styrde gjorde vÄrt vindroder. Och bÄda hade nog egentligen behövt vila men ingen som tÀnkte i de banorna (jag försökt efter en av vakterna nÀr Milo mÄdde som sÀmst att inte vÀcka henne, men hon vaknade sjÀlv och insisterade pÄ att ta vakten).
SÄ smÄningom vred vinden mot nord och vi fick till sist plattlÀns (vinden rakt bakifrÄn) sÄ vi tog ner storen och seglade bara för utrullad spirad genua. Samtidigt sÄ ökade vinden i styrka vilket gjorde att vi rullade in delar av genuan och sjön började byggas upp (det blÄste över 10 m/s). Vi seglade lite för fort dÄ det gÀllde att anlÀnda till det smala sundet, Chacao, mellan fastlands-Chile och ön Chiloe. Tidvattenströmmen Àr dÀr mellan 5 och 8 knop sÄ det Àr ingen idé att försöka gÄ igenom vid fel tidpunkt (nÀr strömmen Àr mot). Vi visste att bÀst var att anlÀnda i gryningen för att fÄ med oss strömmen men samtidigt kÀndes det inte bra att komma in mitt i natten och försöka hitta nÄgon stans att ankra för att avvakta till rÀtt tidpunkt. SÄ vi slörade ut mot havet för att kunna slöra tillbaks och dÀrmed gÄ lÀngre strÀcka och anlÀnda vid rÀtt tidpunkt.
Vi var nu nere i omrÄdet dÀr till blÄst nordvÀst hela tiden och dyningarna som kompletterade blÄsvÄgorna var stora sÄ Artimisia rullade friskt i sin framfart och det var med lÀttnad vi kom in i sjölÀ pÄ vÄr vÀg in mot Canal Chacao i gryningen. NÀr vi dessutom kom in i vindlÀ startade vi motorn och puttrade pÄ runt vÄra fem knop, men pÄ vÄr GPS stod det att farten var över 11 knop. HÀrligt med medström. Det kÀndes som att skjutas ut som champagnekork nÀr vi flög fram genom sundet. Och kunde styra kosan norrut en bit mot vÄr destination. En seglats som jag inte rekommenderar som första erfarenhet för de som eventuellt funderar pÄ att lÄngsegla.
Just nu Ă€r det mer triviala problem vi försöker lösa, som hur man startar marinans tvĂ€ttmaskin och fĂ„r internet att fungera. Milo mĂ„r bra igen (det var bara under seglingen hon mĂ„dde dĂ„ligt â ingen bra förklaring till vad det var). Min rygg Ă€r lite bĂ€ttre och vi ha bytt frĂ„n Voltaren till en Milokombination av tabletter (hon Ă€r sjuksköterska sĂ„ hon har lite att vĂ€lja frĂ„n i skeppsapoteket) och jag har strikta order att inte jobba med nĂ„got i fel stĂ€llning (fick skĂ€ll nĂ€r jag tog ner spirbommen sjĂ€lv under min vakt).
Vinschen Àr fixad och jakten pÄ en ny bult för bomfÀstet i masten har börjat. Lite proviantering för bÄde bÄten (reserv av schacklar, block och skot) och oss (fÀrskvaror) stÄr pÄ programmet. Sen börjar sÄ snart som möjligt seglingen söderut i den Patagoniska skÀrgÄrden och kanaler. Vi har en lÀngre och en kortare havssegling till som mÄste göras dÀr ingen skyddande skÀrgÄrd gÄr att fÄ men annars Àr det mesta i skyddade vatten nÀr det gÀller grov sjö. Och nÀr seglingen söderöver börjar sÄ försvinner ocksÄ möjligheten med internetuppkoppling. SÄ uppdateringarna av bloggen kommer att ske sporadiskt, om det gÄr överhuvud taget, till vi nÄr Ushuaia dÀr jag lÀmnar bÄten.
För mer information om den seglingen kan du lÀsa bloggen jag skrev. Den Àr till största delen pÄ engelska (starten skrev jag dock pÄ svenska) dÀr det finns mÄnga bilder, filmer och text med upplevelser. Nedan Àr den engelska sammanfattningen.
