Med Azizam i Västindien, del 1

Utsikt över ankarplatsen i Iles des Saintes

Det var över tjugo år sedan jag var i Västindien senast så jag var spänd på hur mycket som ändrats och hur mycket som var detsamma. Att anlända med en 26 meters katamaran med all den komfort som överseglingen inneburit, och den servicenivå vi hällt, gjorde också att ankomsten blev annorlunda. Våra upplevelser från ankomsten till Barbados till vi närmar oss Antigua, via Martinique och Iles des Saintes, handlar denna del av bloggen om.

Floden i Bridgetown på Barbados

En lokal marknad vi hittade i Bridgetown

Det var ganska mycket squalls när vi låg i Barbados

Vid ankomsten till Barbados den 4:e december så fick Azizam en välförtjänt och behövlig färskvattendusch och och uppstädning. Vi ankrade en bit utanför själva staden Bridgetown och Håkan och ägaren tog jollen till djuphamnen för att klarera in. Det tog sin tid , det var många kopior av papper att fylla i för hand. Fortfarande. När jag anlände till ön 1979, första och dittills enda gången, tog inklareringen en halv dag med fyra olika myndigheter som skulle besökas i olika delar i stan. Dessutom skulle en del av avgifterna betalas med frimärken, så ett postkontor behövde också besökas. Och överallt var det oändliga listor med papper som skulle fyllas i för hand  och som sen lades i högar på golvet. Hur de skulle kunna hitta något dokument senare förblir en gåta, förmodligen för myndigheterna också. Och proceduren verkar ha förenklats sen dess men fortfarande var det omständigt.

Azazim för ankar utanför Hilton hotell dit vi simmade in för att njuta av lyxen en eftermiddag

Efter en del jobb ombord så blev vi på kvällen bjudna på restaurang av ägaren. En taxi väntade vid floden som gick upp genom staden och som fungerade som transportled för jollar och marina för båtar. Vi tog taxi till södra delen av Barbados till  Primo, ett trevligt ställe som hade wifi så det blev en del tittande i telefonerna före och efter maten. Det var ett ganska mosigt och trött gäng som avnjöt middagen som tack för väl utförd segling. Det var ingen som orkade fortsätta första kvällen i land med någon annan aktivitet utan alla stöp i säng efter middagen.

Zacke hyfsar till Victors frisyr, en av sysslorna ombord

Vid Martiniques sydkust passerade vi HMS Diamond Rock där engelsmännen släpade upp en kanon när stridigheter mellan länderna ägde rum på 1800-talet.

På väg finns det alltid saker att göra ombord. Här fixar Zacke och Victor med jollen.

Framme vid Le Marin i Martinique så var det många båtar, en del för ankar, en del för bojar, en del i marinor, en del som vrak.

Att packa spinnakern och trasiga motorer var det första vi gjorde efter ankomsten till Le Marin.

Dagen efter så åkte Hanse och ägarparet hem så det var bara besättningen med Håkan, Zacke och Victor ombord förutom jag och Lucina. Innan Hanse åkte så hyrde han en taxi för en rundtur runt ön som Zacke och Victor hängde på. Vi övriga var för trötta och kände mer för att ta det lugnt på båten och hänga i en bar vid floden, som av en händelse hade bra wifi. Vi åkte också in för att proviantera och hittade en lokal marknad med en hel del frukt och grönsaker, en del nya som vi inte sett förut. Vi fick lite tips om tillagning och köpte lite olika saker förutom det vanliga med lök, potatis, plommon, tomater, gurka, apelsiner. En anmanas och kokosnöt fick plats också.

Zacke i fören på jollen på väg uppför floden med mangofes på väg till segelmakaren.

Barbados ligger lite till lovart om alla andra öar så det är ingen som kryssar hit under seglingssäsongen, utan de seglare som kommer hit är ofta såna som kommer direkt från andra sidan Atlanten, eller som är stationerade här. Ön har heller inte så många attraktiva ankarplatser. Däremot har det utvecklats till en turistö där många kryssningsfartyg stannar och många lyxhotell har vuxit upp, en för oss inte så attraktiv ö med andra ord.

Det var enkelt att få upp seglet till segelloftet med travers och spel.

Spinnakerns tre delar packades upp på loftet.

Men sista dagen så såg Lucina, Zacke, Victor och jag till att få lite smak av lyxtillvaron då vi simmade iland till stranden vi låg ankrade utanför. Sen gick vi längs stranden till vi kom till en fortifikation med kanoner som ”tillhörde” hotell Hiltons strövområde. Men det gick att klättra upp till kanonerna från stranden nedanför och helt plötsligt var vi inne i en annan värld där vita turister spatserade omkring i märkestunikor och shorts som matchade deras dyra klockor. Vi utnyttjade gästfriheten med att simma i deras pool, bada i deras bubbelbad och utnyttja deras sandstrand för bodysurfing i vågorna och hänga i solstolarna innan vi fick nog av lyxlivet och simmade tillbaks till båten. Vi var alla överens om att bo på den sortens hotell inte var något vi såg som attraktivt, det var bättre att bo på båt och ha hela havet som bakgård. Den friheten var lyx för oss.

Längs stränderna med mangroven i Le mMarin fanns många båtar som var mer eller mindre beboeliga.

På kvällen gav vi oss av mot Martinique för en nattsegling så att vi kunde anlända i gryningsljuset på morgonen efter. Det var en sträcka på drygt 100 sjömil och på vägen passerade vi till lovart av St Lucia som vi ”hoppade” över. Nästan hela vägen var vi exponerade för Atlantsjön och passadvinden, även om sjön var lite orolig med en dyning så var vindvinkeln trevlig med en slör/halvvind. Vi tog 2,5 timmars singelpass under natten och det var Lucinas första ensamvakt ombord vilket hon klarade galant och kände sig trygg med ansvaret för båtens alla system, utkik , navigation segelsättning mm.

I gryningen kom vi in till ankarplatsen med det passande namnet Le Marin på södra Martinique. Det var tur för så många båtar på svaj och i flera olika marinor som i den stora viken Le Marin var länge sedan jag såg. Den djupa viken har blivit det stora seglarcentrumet på ön. Vid varje strandremsa låg båtar och där det var trångt var det bojar som gällde vid förtöjning. Vi försökte först hitta en plats nära marinorna, men det var för många båtar för att vi skulle få plats att ankra och bojarna var upptagna eller såg för klena ut. Så vi fortsatte ut en bit och hittade ett område med tillräckligt grunt vatten för att ankra där det inte var så många andra båtar. Att det låg en bit ut gjorde inte så mycket, vår RIB-jolle är stor och snabb och viken är skyddad så vi kan ta oss dit vi vill ändå.

Vi passade på att ta broschurbilder av Azazims leksaker.

Det första vi gjorde var att samla på oss allt som var trasigt. Spinnakern stoppades ner i sin säck. Generatorn hade skakat loss från sitt fäste på motorn (en svetsfog i rostfritt hade släppt) och både generatorn och monteringen behövde fixas. Högtrycksmotorn till en av de två avsaltningsanläggningarna hade också gått på lunch tidigare så den togs med i jollen också. Sen bar det av till ett litet marina torg som låg vid en parkeringsplats. Men från havet nådde man den genom att köra upp i floden kantad av mangroveträd. Floden hade muddrats så den var fem meter bred och två meter djup, men det visste vi inte då.  På vägen upp mötte vi en jolle i full fart medan vi var osäkra på djupet första gången och tog det lugnt. Jollen vi mött var från segelmakaren och när han såg oss med seglet i jollen vände han om för att hjälpa oss (Håkan hade ringt i förväg).

På väg norrut passerade vi Dominica som drabbats av orkanen Maria. Man kan se de kala träden längs bergssidorna.

Dominica är en vacker grön ö

När vi kom runt en krök öppnade sig en rektangulär lite hamn med klättringsstegar i rostfritt på ena sidan för alla som kommer med jollar. Och segelmakaren hade gjort det enkelt för sig. Tvärs över den lilla hamnen gick en stålbalk med en travers. Så det var bara ut med ett spel på traversen, fästa seglet och hissa upp det till rätt höjd för luckan i segelloftet som låg på andra våningen i byggnaden bredvid.  Sen var det bara att köra in det i loftet, och det var stort segelloft som täckte hela övervåningen.

Vid ankomsten till Iles des Saintes så åkte vi till hamnen i Haute-de-Terre och hittade en boj.

De packade upp de tre delarna av spinnakern och skakade på huvudet och konstaterade att det skulle bli dyrt. De kunde inte återkomma med en uppskattning av priset förrän till helgen då de var klar med andra jobb och kunde användas hela golvet på loftet för att sprida ut tyget, annars fick det inte rum. Så Azizam får leva utan spinnaker ett tag, inget som jag sörjer för mycket.

Lucina och jag tog en promenad på ön

Det växer så det knakar överallt och naturen tar över snabbt där ingen håller efter den.

Det fanns en rostfri verkstad i området så flera olika delar som gått sönder lämnades in. Det fanns också en mekanisk verkstad men de kunde inte åta sig reparationerna av de två motorer vi hade med oss, men vi fick adressen till någon som kunde i huvudstaden Fort de France. Så Zacke och Victor fick uppdraget att ta en taxi dit. Håkan och jag åkte tillbaks till båten för att hämta andra prylar som skulle åtgärdas och när vi kom tillbaks tre kvart senare var de kvar. Utmaningen visade sig vara att få tag i en taxi. Alla som de ringde och lovade komma dök aldrig upp och lifta gick inte bra heller. Det tog ytterligare en halvtimme innan någon dök upp. Lucina ville inte gå iland till en början utan njöt av att vara själv ombord och fixade med båten under tiden.

Utsikten på väg mot Fort Napoleon var vacker mot byn och ankarplatsen nedanför.

En squall passera södra udden på Guadeloupe vilken syns från Iles des Saintes.

Det var ovanligt mycket moln och regnväder under de tre dagar vi spenderade i Martinique. Det var mer än squalls, det var ihållande regn tidvis. Det hindrade oss inte från att försöka ta lite bilder till marknadsföringen av Azizam för charter, då med fokus på leksakerna. Så vattenskotern sjösattes liksom de båda ”Sea-bobs” (eldrivna motorer som flöt och som man kunde snorkla eller dyka med). Vi tog bilder och filmer som sen skall sättas ihop till något presentabelt på mäklarens hemsida.

Byggnaderna i byn var full av snickarglädje och våra krukväxter växer vilt som buskar här.

Det fanns många pelikaner i byn

Den 9:e december i gryningen fortsatte vår färd norrut och seglingen över det öppna vattnet mellan Martinique och Dominica blev ganska guppigt med en relativt nordlig vind och vågor tillsammans med en dyning som gjorde Azizams rörelser ryckiga. Atlantvågorna och dyningen har lite utrymma att bygga upp sig på då närmaste land är Afrika 2500 sjömil (460 mil) österut (eller Europa/Gibraltar 3200 sjömil, nästan 600 mil) och västerut fortsätter Mexikanska bukten till Centralamerika och Panama runt 1300 sjömil (240 mil) västerut. Det tog dock bara några timmar innan vi var i sjö- och vindlä bakom Dominica och vi kunde motorera upp längs dess kust. Här syntes för första gången sviterna av orkanerna Irene och Marias framfarter då många hus hade pressanningar som tak och nästa alla träd var kala. Dock hade undervegetationen börjat spira så ön började få tillbaka sin gröna färg, men fullt återställd kommer att ta tid, speciellt med tanke på de personliga och ekonomiska effekterna av orkanerna.

Sista kvällen i Haute-de-Terre bjöd på en vacker solnedgång.

Vi lämnade Iles des Saintes i soluppgången.

Goudelopes dalar fick sakta solsken allteftersom solen steg.

Dominica ligger lite utanför allfarvägarna för seglare då de som hyr båt sällan prioriterar besök här, och det finns få bra ankarplatser då kusten är djup. Det gör ön till en av de minst exploaterade i området och är en av de få där ättlingar till ursprungsbefolkningen, indianer från Sydamerika – Karib-indianer) finns kvar. Det är också en väldigt grön ö med höga berg (vulkanö som alla övriga i området som inte är korallöar) och något som kan betraktas som regnskog med floder och vattenfall. Men det är också en fattig ö då turistindustrin inte är lika inkomstbringande som på många andra öar och har därför drabbats av orkanernas ödeläggelse extra mycket.

Vädret var vackert med molnformationer med en skarp underkant

Atlantpassagen norr om Dominica var betydligt lugnare då Guadeloupe blockerar stora delar av Atlantsjön när den är från nordost. Så vi anlände till vår destination Iles des Saintes sen eftermiddag och kunde navigera in mellan lite rev och passera Seglings/Kryssnings-fatyget Club Med på väg in till ankarplatsen på ön Haut-de-Terre. Bukten öppnade sig och alla båtar som låg utanför staden låg på bojar. Om de höll för 50 ton var vi osäkra på så vi sökte efter en ankarplats, men det var svårt att hitta bland alla bojar.

Monteserrat spyr fortfarande ut rök efter vulkanens utbrott i början på 2000-talet.

Men först gjorde vi nästan en landstuds utanför huset där Cathrine bor på vintern, en seglarkollega till Håkan som har Iles des Saintes som sitt vinterhem efter att ha renoverat ett hus som nästan var en ruin. Hon blev en trevlig bekantskap och guide till livet på ön. Ett liv som var mycket lugnt för att vara i Västindien, allt stängde innan klockan tio på kvällen och även om det fanns 17 restauranger i staden så var det ingen som har något jump-up. Och befolkningen är inte representativ för Västindien, det är mest inflyttade fransmän och andra européer och det finns få färgade på ön.

Avfrostning av frysen (och en besättning med barnasinnet kvar) resulterade i ett snöbollskrig ombord.

Till slut blev vi hänvisade till en boj och väderprognosen visade på svaga passadvindar så vi schacklade fast oss vid den och åkte in för en kvällsdrink hos Cathrine i form av tea-punch, den lokala vita rommen mixad med lime och råsocker. Starkt och med garanterad huvudvärk dagen efter även om vi fyllde ut det hela med ett besök på den lokala pizzerian efteråt. Vi stannade ett par dagar på ön och njöt av det lugna tempot iland. Jag och Lucina to en morgonpromenad upp till Fort Napoleon med fantastiska utsiktspunkter på vägen. Vi gick aldrig in i fortet, det kostade pengar, men vi njöt av vinden som blåste på toppen av berget och svalkade skönt i den stigande värmen.

Det blev lite båtjobb, bland annat att skölja av båten med färskvatten då det kommit saltvattenstänk på däck efter Atlantpassagen mellan Martinique och Dominica, proviantering av färskvaror och promenader iland. Den lilla staden var en blandning av lyxiga hus och plåtskjul, men mest var det välskötta små hus med snickarglädje, starka färger målade motiv och prunkande växter. Här och var syntes spår av orkanen som bortblåsta tak, på land uppspolade båtar och kala avbrutna träd, men Iles des Saintes hade klarat sig bra.

Medan vi var där skedde releasepartyt av boken Mot en ny horisont den 11:e december. Boken är en analogi med elva långfärdsseglare, däribland jag själv, som säljs till förmån för offren av orkanerna i Västindien. Ett initiativ av Thomas Veber som känns helt rätt. Uppenbarligen kunde jag inte närvara på releasen men att vara i området som är upphovet till boken gjorde att jag ändå kände en närvaro. Hoppas att försäljningen går bra för öarna behöver all hjälp de kan få.

Dagen efter stack vi iväg i gryningen med en vacker soluppgång bakom Iles des Saintes som sakta belyste Guadeloupe mer och mer. Det var ett vackert skådespel när dalgång efter dalgång fick solljus och toppen på berget på sydspetsen kläddes i en molnhätta. Passadvinden lyste nästan helt med sin frånvaro, något som väderprognosen hade indikerat, så det blev motorsegling. Morgonen bestod också av avfrostning av den stora frysen, den drar mycket ström och vi har rum för frysvarorna i de två mindre frysarna nu. Resultatet av avfrostningen, och en lekfull besättning, blev lite snöbollskrig på däck. En påminnelse om vädret i Sverige i den tropiska värmen.

Och Antigua var min hemmahamn under perioder på 1980-talet så det finns många minnen förknippade med ön. Senaste besöket var 1992 och jag vet att mycket hänt sedan dess, och dessutom har två orkaner påverkat situationen. Men jag misstänker att fortfarande är söndagsnöjet jump-up på Shirley tights med Halycon Cove steel band och grillad kyckling med rum punsch på söndagar för att se solnedgången. Och kanske lever fortfarande tvättanten Mrs Baltimore som mötte båten vid kajen varje chartervånda för att ta hamns om tvätten när det var bråttom. Och kanske Graham på Antigua Sails fortfarande gör områdets bästa soltält. Eller så har allt förändrats. Så med både förväntan och anspänning närmar jag mig Antigua och på vägen passerar vi både en val och Montserrat, vars vulkan fortfarande spyr ut lite rök efter senaste utbrottet.

 

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.