Mot Nassau

Från St Martin till Nassau i Bahamas är det nästan 1000 sjömil (180 landmil), en sträcka vi seglade på tio dagar med fem stopp med en kallfrontspassage som gav starka vindar, moln, lite regn och temperaturer på under 20 grader, ovanligt kyligt även för Bahamas. Och även om vi fick dagar med sol och Bahamas berömda turkosa vatten så var många dagar molniga och regniga. Men det började med en övernattningssegling till Virgin Gorda i Jungfruöarna som med all tydlighet visade att Irma ödelagt mer än St Martin.

Men egentligen började det med avfärd från Orient Bay där vi legat ett par dagar i skydd av ön Pinel. Passadvinden hade ökat i styrka under tiden och ankarplatsen hade börjat bli rullig, vilket som tur är inte påverkar katamaraner så mycket. Vinden var önskad av alla kitesurfare som omgav oss men den skapade också stora vågor vid inloppet mellan två rev som vi skulle passera på vägen ut. Det blev en blöt och guppig färd med saltspray över hela båten vilket hör till ovanligheterna, men ut kom vi med brytande sjö på bägge sidor innan vi kom ut på fritt vatten. Efter en sista provianteringsrunda från Marigot bay i St Martin gav vi oss av den 28:e december för en nattsegling till Virgin Gorda.

Vi kom in på morgonen den 29:e januari och passerade i sundet mellan reven vid Virgin Gorda i söder och Neckar Island i norr. Den senare är mer känd som ön som ägs och bebos av Richard Branson från Virgin air och records (bland annat). Vi ankrade utanför Leverick marina i Gorda Sound och tänkte klarera in i nästa vik som var inklareringsort, Gun creek. Redan vid en första anblick såg vi förödelsen tydligt med två fraktbåtar uppspolade på land och många tak och väggar bortblåsta på husen.

I marinan pågick en febril aktivitet med återuppbyggnaden, de tänkte ha öppet för en nyårsfest och delar av anläggningen hade fixats upp medan andra delar fortfarande låg i ruiner. Planen var nog att ha ett utomhusevenemang under tak då huvudbyggnaden fortfarande gapade tom och luktade mögel. Det var en konstig känsla att se poolvattnet bli rensad från löv samtidigt som hela byggnader låg i ruiner bredvid.

En promenad visade på ännu större förödelse med hela hus som bara var bråte och hela tak och väggar som var bortblåsta med inredningen exponerad för vädrets makter. Vi tog jollen till Gun Creek och fann en övergiven immigrationsbyggnad där taket hängde ner och allt var utrymt. I byggnaden som inhyste myndigheterna, och som var byggt i kraftig cement och därmed stod kvar (men var helt tom), hade man skrivit på väggarna evakueringsplanerna inför Irma. Det kändes kusligt att läsa att kvinnor och barn skulle evakueras först, för de som bodde här var Irma en otäck verklighet, inte bara något man läste om i tidningarna.

Vi insåg att vi inte kunde klarera in i Gorda Sound och åkte tillbaka och tog Azizam vidare mot resorten Bitter end. Det var inte mycket kvar av alla byggnader, speciellt trähusen som brukade klättra uppåt kullen med fantastiska utsikter från sina altaner hade nästan bara bottenplattorna kvar efter Irmas härjningar. Cementkajen hade lyfts upp på land och byggnader låg välta på sidan. Detta i en lagun som skulle kännas skyddat med rev eller landmassor runt om. Alla gästbojar utanför stranden gapade tomma och hela Gorda Sound där det brukar ligga 2-300 båtar och trängas var vi nu kanske 20 båtar som låg för ankar, och de flesta var nya katamaraner till charterflottan. Vi ankrade Azizam och tog jollen till gattet för att snorkla, men vattnet var grumligt av sand, de flesta korallerna döda och få fiskar. Så vi bestämde att åka vidare till Turks & Caicos Islands (TCI) samma eftermiddag. Jungfruöarna blev bara ett halvdagsbesök som åter blev en påminnelse om hur utsatta vi människor är för naturen, en natur vi med vår livstil påverkar negativt på så många sätt.

Seglingen de 500 sjömilen till TCI var behaglig segling över två nätter med en lite loj passadvind med en bra vindvinkel. Med full stor och genua så loggade vi över 8 knop i ovanligt lugnt vatten för att vara Atlanten. Det gjorde också att det blev en hel del arbete gjort under seglingen. Alltifrån tillverkning av fästen för båtens två Sea-bobs, omsyning av segelkapellet till isärplockning infettning av vinschar som lät ”tröga”. Vi hade också ett par underbara solnedgångar då vi kunde njuta av ”sundowners” på fördäck medan Azizam rörde sig behagligt framåt mot vårt mål med hjälp av autopiloten. Den sista natten var också nyårsnatten så vi gjorde lite extra fint med kanapéer och ett litet glas bubbel och en spektakulär himmel istället för fyrverkerier. Dock fick de som var uppe för det lokala tolvslaget se fyrverkerier vid horisonten då vi var tillräckligt nära TCI. Vi prövade också fiskelyckan med en tonfisk och två guldmakrillar (tagna samtidigt på våra två spön) som resultat. Så vi åt riktigt goda middagar också.

När sen vinden mojnade lite passade det bra för att vi inte skulle komma för tidigt till TCI, vi behövde dagsljus för att navigera bland korallhuvuden och rev för att komma in till huvudstaden Provinciales (TCI är ett eget land). Vi reglerade hastigheten med att motorn när det behövdes men med en lågt stående sol och en osäkerhet på hur mycket orkanerna påverkat inseglingen så följde vi guidebokens råd, att kontakta marinan för att en guidebåt kunde möta oss för att leda oss rätt väg mellan korallerna till marinan. Så på morgonkvisten väntade vi på att guidebåten skulle möta oss vid infarten genom revet, båten skulle anlända “within ten minutes”. Och det fungerade utmärkt så vi passerade genom öppningen i revet och vidare genom smala passager med sandbankar och korallhuvuden runt omkring oss med vår ledsagare före och guidning via VHF. Något som kan rekommenderas i denna hamn.

Med en väderrapport som förebådade en kallfront med kraftigare vindar från nord, vår färdriktning, inom ett par dagar så blev beslutet ett nytt dagsbesök. Så vi åkte in till marinan och deras bränslekaj för att tanka och klarera in och ut på samma gång. Då det var nyårsdagen så tog allt lite tid så vi hann också med att äta lunch på en restaurang innan vi drog vidare åt nordväst innan kallfrontens nordvindar skulle tvinga oss att kryssa. Planen var dock att innan kallfronten hinna till Georgetown i ökedjan Exumas södra del (som tillhör Bahamas) 250 sjömil bort.

Igen krävdes lite tidsjustering då passadvinden hade börjat blåsa hårdare och vi gjorde ibland över tio knop under segel. Vi skulle anlända under natten med den farten så vi bestämde oss att tillbringa en natt i lä av Rum Cay på vägen. Vi låg utanför en sandstrand men kom sent på eftermiddagen så det blev inget landbesök utan bara en simtur. Vattnet hade sakta men säkert blivit mindre varmt ju längre norrut vi kom och vid Rum Cay var det bara 24 grader i vattnet vilket kändes lite kyligt mot tropikernas uppår 28. Man blir snabbt bortskämd.

Vårt stopp gjorde att vi kom in till Georgetown på förmiddagen med bra sikt vilket behövdes genom alla rev och korallhuvuden. Vi kom också i tid för kallfronten som skulle passera samma kväll. Vi ankrade utanför staden i någorlunda skydd för nordvinden. Med jollen åkte vi alla in för att klarera in, det stod i guideboken att alla i besättningen skulle ”visas upp”. Vi åkte in i en lagun via en small passage under en bro. Staden låg utspridd runt lagunen som  hade flera jollebryggor, så det var bara att välja en som låg nära immigrationsbyggnaden. Vi hittade fram snabbt, men Håkan måste först gå till tullen i en annan byggnad så vi fick vara kvar och fylla i pappren hos immigrationen medan han promenerade till tullen.

När väl Håkan kom tillbaka gick inklareringen snabbt och vi var officiellt i Bahamas. Georgetown var ingen stor stad och vi planerade att vandra runt lite då planen var att stanna i två nätter och vänta tills vinden lagt sig lite och svängt tillbaka mer mot ost. Kallfronten kom med regn och blåst vilket gjorde ankarplatsen guppig, men vårt ankare hade ett bra grepp så det var ingen fara för att vi skulle dragga. Temperaturen sjönk kraftigt och från att varit nära 30 grader varmt var det helt plötsligt under 20 grader. Så det var fram med jackor och tröjor, och det blev inget mer landbesök. Däremot fick vi besök av en delfin på ankarplatsen som höjde stämningen ombord. Annars kan jag uppleva att det var väldigt få besök av dessa glädjespridare under seglingarna.

Vinden ville inte lägga sig utan låg ofta över 25 knop, men den hade svängt från nord till nordost så det var dags att ge sig av på morgonen den 5:e januari. Vi var nu på nordost-sidan (lovartsidan) av av ön Great Exuma Island. Planen var att så snabbt som möjligt gå in genom ökedjan Exumas som går i en nordlig riktning för att få sjölä av deras öar och rev. Sen skulle vi följa den upp mot ön New Providence där staden Nassau finns. Förutsättningen var dock att vi förflyttade oss på dagtid då vi skulle segla på en stor sandbank där det på sina ställen fanns korallhuvuden som man måste ha koll på.

Det gjorde att vi planerade två övernattningar på den nästan 350 sjömil länga sträckan. Var fick vi se lite beroende på hur det gick. Vi bestämde dock att passera igenom ökedjan vid Galliot Cut. I sjökortet stod det att vid spring (kraftigt tidvatten) kan det uppstå race genom det smala sundet, kraftigt vågbildning . Och fullmånen hade just varit då tidvattnet är som starkast så vi såg ett kokande hav på håll när vi närmade oss. Men en 26 meter lång och 12 meter bred katamaran står stadigt på vattnet så vi tog sats och körde på och igenom. På andra sidan lugnade sig vattnet genast och vi kunde fortsätta på nästan smult vatten utan några vågor, en härlig känsla efter att guppat på Atlantvågorna bara minuter innan.

Vi bestämde att hitta en plats som hade bra skydd för nordvindar och den bästa ankarplatsen i närheten var då Great Guana Bay med byn Black Point Settlement. Det visade sig vara ett bra val. Bukten gav inte bara ett bra skydd utan den var vacker med en långgrund sandstrand som exponerades vid lågvatten och på andra sidan näset en spännande kustlinje mot Atlanten med brytande sjöar mot berghällar. På näset låg en grupp med bostäder som såg ut som uthyrningsstugor där man hade utsikt mot sandstranden åt ena hållet och ut mot havet och ett ständigt vågbrus åt andra. Dessutom upptäckte vi under en promenad iland att byn var liten men trevlig med idel leende människor. Ett ställe vi gärna skulle återkomma till.

Morgonen efter fortsatte vi vår färd innanför Exumas ökedja åt nordväst och med hjälp av waypoints från sjökortet och spaning efter korallhuvuden när det krävdes så seglade vi vidare i dagsljuset. Tekniken att läsa vattendjup och bottenbeskaffenhet med blotta ögat kallas för ”eye ball navigation” och är nödvändigt i områden med levande koraller och rörliga sanddyner och dåliga sjökort, se ett annat inlägg om detta. Vi bestämde att gå så långt norrut som möjligt innan vi skulle vika av mer västerut mot Nassau. Valet blev då den norra viken på Hawksbills Cay. Den krävde en del eye ball navigation då alla tre sjökort vi hade tillgång till (en på Ipad, ett papperssjökort och ett i navigationsprogrammet MaxSea) visade olika djupkurvor.

Vi kom in till viken där det skulle ligga ett gäng förtöjningsbojar, men vi såg bara en. Vi var helt ensamma och ankrade i närheten av bojen. Vi läste också att det fanns korallhuvuden att snorkla på väg mot stranden så vi satte på oss snorkelutrustning och hoppade i vattnet. Nu var temperaturen bara drygt 20 grader så det kändes nästan kyligt. Vi hittade mycket riktigt ett korallhuvud med många fiskar runtomkring, bland anat en sugfisk. Men vårt strandbesök blev kort då vinden också blåste kyligt så det var skönare att glida ner i vattnet igen.

Under seglingarna så håller vi vakt men det görs också en hel del arbete. Nedan följer lite bilder från vad som händer ombord mellan alla strandhugg.

Vår tredje dagsetapp var den vi var mest orolig för. Dels hade vinden börjat ta i igen och var oftast över 25 knop igen. Och dels när vi nu skulle sikta mot ön New Providence och Nassau så skulle vi segla mot nordväst medan ögruppen fortsatte mot nord vilket innebar att sjön fick chans att bygga upp mer än tidigare. Men också för att vi på ett par ställen skulle passera områden där det varnades för spridda korallhuvuden. Då det förutom vågorna också var molnigt skulle det försvåra att upptäcka dem. Så vi ville passera området så nära lunchtid som möjligt för att få bästa sikt (solen rakt ovanför) vilket innebar en tidig start.

Och det kunde startat bättre. Vi följde vårt exakta spår som vi kommit in till i viken, men efter ett par hundra meter fick vi bottenkänning. Det var lågvatten men på två av tre av våra sjökortskällor skulle det inte vara något problem. Men det verkade som om det tredje alternativet hade rätt, men efter ett par lätta studsar var vi vidare igen och ute på relativt djupt vatten (över fem meter vilket är djupt för dessa sandbankar). Vi lämnade ankarplatsen då tidvattnet var på väg in, vattennivån skulle stiga, så det var ingen fara att fastna vilket annars är problematiskt med en katamaran eftersom de står stadigt på grund när de väl hamnat där. Det är nästan upp till en meters tidvattensskillnad i Bahamas.så det gäller att hålla reda på tiderna för hög och lågvatten när marginalerna är så små vid alla grundområden.

För att ha mer kontroll över vår fart när vi nu skulle över grunda områden, det var speciellt Yellow Bank vi var oroliga för, så motorseglade vi med bara focken utrullad. Med flera personer på rufftaket som spejade så navigerade vi oss igenom områden med koraller utan problem. Ju längre bort från ökedjan vi kom desto grövre blev sjön och Azizam började med jämna mellanrum bli översköld at saltvattenspray och gungade som vi inte hade känt tidigare på Atlanten. Avståndet mellan vägörn i den krabba sjön passade inte Azizam speciellt bra.

Det kändes inte bra att passera genom sandbanken Yellow med korallhuvuden under dessa förhållanden, men turen var med oss då molnen började skingra sig och det blev lättare att läsa av botten. Så med hjälp av rekommenderad rutt på sjökorten och småjusteringar efter att sett verkligheten så passerade vi farligheterna utan incidenter.

Ju närmare vi kom ön New Providence och Nassau vi kom desto mer lugnade sig sjön då vi kom i lä från öarna nord och ost om området. Och när vi svängde in på upploppet mot Nassau var sjön lugn igen även om det fortfarande blåste över 20 knop. På styrbordssidan (höger) låg Paradise Island med sina kasinon, lyxhotell och enorma villor medan på babordssidan låg ett amerikaniserat Nassau med shoppingmalls med många parkeringsplatser och gator som guideboken varnade för att man inte skulle gå på, speciellt efter mörkrets inbrott. Alla marniorna hade vakter och stängsel runt omkring men var ödsligt tomma, vi anlände ju också på en söndag.

Vid senare promenader så blev bilden tydligare där affärer hade låsta dörrar fast de var öppna för att vakter skulle kunna släppa in de som ville in. Fönstrens var också täckta med järngaller och många hade staket med taggtråd runt omkring om de hade en gård. Det senare var också fallet med många av husen. Samtidigt på samma gator låg tomter som såg ödelagda ut med bråte och förfallna husrester där man kunde skymta någon person som förmodligen bodde där. Det vara bara runt kvarteren där kryssningsfartygen låg förtöjda som affärerna var öppna att kliva in i. Där samsades souvenirhoparna med askfat och t-tröjor med Bahamastryck med butikerna med kostym och dräktklädda expediter som sålde märkesklockor och smycken. På andra sidan bron på Paradise Island var lyxen ännu mer markant och för 1500 kronor kunde man få ett dagpass för att kunna se närmare på allt detta. Att det fanns två parallella samhällen var tydligt.

När vi släppte ankaret utanför en rad marinor så kändes det lite vemodigt samtidigt som det var skönt. Vi hade kommit till slutet av vår segling med Azizam. En sammanfattning av intrycken lär komma. Vi hade seglat runt 5 500 sjömil, eller runt 1000 landmil, under två och en halv månad från det vi klev ombord i Marseille i slutet av oktober och nu var det bara att fixa båten i ordning för en kommande charter som var kvar. Genast kom hemlängtan, och numera är vårt hem Sarita. Så om en knapp vecka från detta skrivs sitter vi på ett plan på väg till Nice där vår bil är parkerad och väntar på oss för nästa del i vårt liv bortom horisonten.

För att följa oss kan ni logga in på vår Facebooksida som vi uppdaterar oftare än denna blogg.