Till havs, del 2

Europa till vänster och Afrika till höger, ut mot Atlanten.

Efter att ha passerat Gibraltar öppnade Atlanten sin stora famn med lugnt väder som innebar motorsegling. Men det stora havet hade planer för oss med kulingvindar och en upprörd havsyta som ställde till en del problem för oss på vår färd söderut mot värme och etappmålet Teneriffa. 

Arbete på båten i lugnt väder i början, här putsning av överbyggnaden av Victor och Zackarias.

Även matlagning stod på programmet, bl a bearnaisesås gjord från start skapad av Lucina och Zacharias.

Men till en början kunde alla ombord hjälpa till med att putsa och feja förutom att ta sina vaktpass och ordna med städning, frukost, lunch och middag (och en och annan fikapaus med hembakad kaka). Allt eftersom vi seglade sydväst och skyddet från Portugal norr om oss blev mindre så växte dyningen från norr. Något oväder på nordatlanten gav efterdyningar nere på våra breddgrader och höjden på dyningen var nog 4-5 meter och längden runt 100 meter. Det är inte förrän man ser hur horisonten ändrar sig som man inser hur stora de är och de gav Azizam en långsam rullning men med en minimal lutning som det anstår en stor katamaran.

En av Lucinas efterrätter avnjöts också, en marängtårta.

Vi kunde snart rulla ut genuan när vinden ökade och vi gjorde bra fart. I den nordostliga vinden kunde vi i stort sett styra mot målet på en slör och ju fortare vi seglade desto mer kröp den skenbara vinden framåt. I dyningen kunde vi ibland surfa nerför vågsidorna och öka hastigheten. I den ökande vinden så började också vågorna den skapade bli högre. Och väderrapporten talade om Force 6-7 (upp till kulingvindar) och ”very rough seas” då den nordvästliga dyningen krockade med de ständigt växande vågorna skapade av nordostvinden.

Med ett rev i storen och genuan utrullad gjorde vi bra fart

Med ett rev i storen och genuan utrullad så gick det undan. Farten gick sällan under tio knop och när vi surfade ner för vågorna så ökade knopmätaren stadigt, ofta över 15 knop. Vid ett tillfälle så surfade vi på en riktig stor dyning och jag tittade på knopmätaren som bara fortsatte att öka. Vågen vi red på skummade runt fören och vi ökade till 22,4 knop, inte illa för en 55 ton tung båt på Atlanten, se filmen.

Lucan framför ventilen som lämnades öppen och som startade serien av incidenter.

Men det var också ansträngande för systemen ombord att fightas med vågorna. Och under sex timmar skulle våra liv förändras från kontrollerade surfningar till en serie av incidenter som kom slag i slag. Det började med en våg. Dyningarna och vågorna skapade av den ökande vinden var egentligen inte så farliga. När vinden kröp över 30 knop så började en del vågor att bryta, men det var mer topparna som gav efter och inte så där otäcka hela brytande väggar av vatten. Det var mer obekvämt och obehagligt än farligt.

Det var den inringade delen mellan roderaxeln och hydraularmen som arbetat sig loss.

Men en av vågorna smackade in i styrbords skrov med en smäll. Det var inte första gången men ljudet som följde var nytt. Det lät som vatten som forsade in i båten, och det var precis var det var. En av sidoventilerna var öppen och en hel del av vågen hamnade på durken i styrbords skrov. Vid lugnt vatten öppnade vi ventilen för att slänga ut matrester i havet, och nu hade någon glömt att stänga efter sig.

Att handstyra var en utmaning, här är det Lucinas tur.

Solnedgång över ett oroligt hav

Incidenten skapade merjobb i form av att pumpa ut allt vatten, men framför allt av att torka av durkar och allt som förvarades därunder med färskvatten då saltet förstör och korroderar allt snabbt. Men det var inte det enda jobbet som den öppna ventilen skapade. Helt plötsligt slocknade all 220V el. Säkringen hade gått så någon användare hade påverkats av saltvattnet och kortslutit sig. Utan att fixa 220V systemet där också batteriladdarna ingick skulle batterierna dräneras snabbt. Så det blev att stänga av varje användare och sedan slå på en i taget för att se när strömmen slogs av. Efter en hel del felsökning var resultatet att köksfläkten var boven i dramat och med den bortkopplad kunde vi åter starta generatorn och ladda batterierna.

Framme i Santa Cruz, trötta men glada.

Men vi hann inte mer än att komma upp på däck efter allt detta förrän vi såg hur genuan hade börjat splittras i en söm. Håkan och jag skyndade oss att rulla in den snabbt, och vi släppte på skotet extra mycket vid inrullningen, det var viktigt att den inte skörare helt. Den har inget fall utan hissas upp i spinnakerfallet och sedan knyts fast med en tamp i fallhornet, dels för att spara vikt högt upp men också för att undvika för stor belastning i masten. Vi lyckades få in seglet helt där det kunde förvaras tills vi kom fram och kunde hissa upp någon i masten i lugn och ro för att lossa fallhornet och sen rulla ut genuan och ta ner den under ordnade former, inte när det blåser kuling.

Vår plats i marinan, man kan se hur högt överbyggnaden ligger över vattnet, Lucina till höger om Azizam.

Men det var straxt efter genuan rullat in som de verkliga problemen började. Jag hade precis gått och lagt mig efter min vakt. Azizam gjorde stadigt över 10 knop och när vinden ökade mot 30 knop (knappt 20 knop skenbar vind) så läste knopmätaren mer och i surfarna ibland över 20. Helt plötsligt kände jag att båtens rörelser kändes annorlunda. Man kände ofta att båten började lova upp och den skenbara vinden ökade, men sen såg alltid autopiloten till att Azizam föll av igen till rätt kurs. Denna gång kändes det inte som om autopiloten orkade det.

Lucina provianterat färska fisk från marknaden i Santa Cruz.

Jag gick upp på bryggan och såg direkt att vi hade halvvind istället för slör och den skenbara vinden var mycket starkare än som var behagligt med vår segelsättning. Jag gick ut till styrplatsen och kopplade bort autopiloten och tänkte handstyre båten till rätt kurs, men ingenting hände. Snarare så lovade Azizam upp ännu högre med resultat att vågorna smackade in i båtens sida och vinden ökade då storen började fladdra i kulingvinden.

En solnedgångsöl på fördäck efter en hård dags arbete.

Jag väckte Håkan som kom upp och efter en snabb uppdatering tog han direkt beslutet att starta motorerna och gå upp i vind för att ta ner seglen. Först rullade vi snabbt in focken som vi satt efter att genuan gått sönder, och sen storen. De 187 kvadratmetrarna (den var mindre då vi revat tidigare) had svårt att ramla ner mellan lazy-jacksen och vi fick fixera bommen och klättra upp på rufftaket och upp på bommen för att hjälpa storen på traven. Vi fick skrika för att höra varandra i vinden men till slut låg storen säkert förankrad på bommen. Sen lät vi båten driva och den la sig med bredsidan mot vågor och vind. Då kändes det skönt att vara ombord en stor katamaran. Visserligen så smackade en del brytande vågor in i sidan men Azizam låg stabilt med sina två skrov. Det var mer obehagligt än farligt.

Håkan,och Victor hade lokaliserat orsaken till att vi inte hade någon styrning. Länken mellan roderaxeln och hydraularmen hade lossnat, förmodligen för att en bult arbetat sig ut och gjort att fästet runt roderaxeln lossnat. Victor och Zackarias jobbade febrilt nere i babords motorrum med att få på länken på roderaxeln igen, men det var inte bara besvärligt utan också farligt när rodret rörde sig så försöken avbröts.

Dessutom hade någon från varvet under allt meckande med motorer och annat ställd om kranarna för hydrauliken så det var bara ett roder som användes. Allt detta genom felsökning med trial and error. Men med den insikten kunde hydraulkranarna ställas om så att det andra rodret kunde användas även om autopiloten fortfarande inte ville fungera. Så med ett roder av två och med handstyrning så bestämde vi att det var säkrast och vettigast att motorera istället för att sätta segel igen då vi kunde hålla kursen rakt mot målet och skona rodret så mycket som möjligt.

Livet ombord förändrades drastiskt i och och med nya situationen. Från att ha suttit inne i den skyddande och varma salongen/styrhytten och bara då och då gått ut för att kontrollera segel, motorrums och scanna horisonten och ätit gemensamma måltider, bakat goda kakor och lyssnat på musik och sett film stod vi nu påpälsade med regnställ och fastspännda i livselar på däck och såg berg av vatten byggas upp bakom Azizam. Alla tankar på att duscha var borta och den gryta med blandad spagetti och köttfärssås som stått på spisen blev de kommande dygnen kall delikatessmat. Azizam förvandlades från en ombonad och hemtrevlig båt till en gungande arbetsplats där olika prylar snabbt samlades överallt och vi bara åt, sov eller styrde.

Så vakterna blev lite annorlunda då erfarenheten att handstyre varierade bland besättningen. Det tog ett tag att få en känsla för båten och styrningen, det var svårt att känna rodret. Natten var mörk och molnig utan måne så det var svårt att få något bra styrmärke, och regelbundet kom några extra stora vågor som ville kasta Azizam ut kurs. Lucina tyckte de stora vågorna var skräckinjagande och efter att ha stått och tittat på en stund med rädsla och oro så fattade hon modet och ville styra, Belöningen lät inte vänta på sig då hon omedelbart upptäckte d att oron avtog och en känsla av triumf infann sig som blev till glädje och njutning allteftersom timmarna vid rodret förflöt, se filmen.

Så i gryningen lördagen den 11:e november närmade vi oss Teneriffa och Santa Cruz. Det var en skön känsla att komma fram och tillfälligt pausa från att leva på en plattform i ständig rörelse. Vi passerade ett gäng upplysta fartyg som visade sig vara oljeplattformar som låg ankrade utanför hamnen och smet in i det lugna vattnet innanför hamnpiren och la till vid kajen. En yrvaken hamnkapten kom och sa att vi skulle flytta, men det fick bli senare. Vi tog snabbt ner genuan innan vinden åter ökade, det var nästan vindstilla där på morgonen i skydd av hamnpiren. Sen satte vi igång och skölja av båten med färskvatten, Azizam hade fått mycket saltvatten på sig under färden. Sen fick det bli en dusch och ett par timmars välbehövlig sömn då vi tagit lite extra vaktpass under natten.

Efter en kort vila var det tillbaks till att jobba med allt som behövde fixas, och det hade blivit en lång lista. Seglet kördes till segelmakaron för reparation, roderarmen skickades på reparation och en ny del skapades som reserv, autopiloten och hydrauliken fick en genomgång, kompletterande proviantering och hela båten gjordes i ordning inför ägarens ankomst fredagen den 17:e november. Och i idag, den 18:e startar seglingen mot Västindien. Förutom att ägarparet kommit ombord så har Pernilla lämnat oss och Hanse klivit ombord. Det blir en sydlig kurs mot Kap Verde för att undvika ett lågtryck och front innan vi svänger mer västerut i passadvinden, men mer om det senare.

Share Button

One thought on “Till havs, del 2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.