Byiga vindar
Att segla i Medelhavet i områden med höga berg innebär byiga vindar och Korinthbukten är inget undantag. Det kan vara vindstilla mitt i bukten medan i vikarna på nordsidan blåser det ner för berget och genom dalar med vindar som varierar från stiltje till kuling på nolltid och genom en förflyttning på hundra meter. Uppmärksamhet på vindlinjer är viktigt för att förbereda sig på en by genom att falla av och/eller slacka på skot, och hellre ha för lite segel mellan byarna för de kan vara kraftiga. I en del vikar med kända fallvindar rekommenderar guideboken till och med att ta ner seglen för säkerhets skull och motorera.
För mig skapar den byiga vinden en oro. Jag har varit med om ett förstag som gått av och ett försegel som rullat ut i hårt vind (en bult som arbetat sig loss i rullen) och som skörade på sekunder, men tog en halvtimme att bärga. Det sitter i minnesbanken så när det byarna kommer och båten lägger sig ner och accelerera så är det inte bara med förtjusning av fartkänslan som infinner sig, utan också en oro över om allt skall hålla. Det kanske är åldern, för i ungdomen var de tankarna aldrig så tydligt formulerade utan fanns där mera som en risk utan att det skapade samma oro.
Men visst är det häftigt när 20 ton rör sig över 10 knop utan att surfa. Det är power och Sarita har en rigg som är bra dimensionerad för att tåla det mesta. Men just den byiga vinden tar bort lite av njutningen för mig.
De lokal vindarna är den allmänna vädertjänsten dålig på att täcka vilket blev tydligt när vi kom upp i viken till Itea. Vid början av viken så låg vinden på rejält och var uppe i kulingstyrka i byarna. När vi närmade oss Itea dog vinden helt och vi rullade in seglen och satte upp soltältet. Klockan närmade sig lunchtid så en sallad började förberedas när jag i kikaren kunde se en ny kraftig vindlinje nästan vid staden. Så det blev snabbt ner med soltältet innan vi kom fram till nya vindar med byar på över 15 m/s.
Iteas marina låg lite skyddad så vi bestämde att gå in och lägga oss där. Den enda platsen var på en läkaj så tilläggningen blev enkel, bara att köra in parallellt så nära kajen som möjligt och låta sig blåsas ner på kajen. Problemet skulle bli att komma därifrån men jag antog att vinden som vanligt skulle minska på natten och morgonen så avfärd skulle ske under andra förhållanden. Det blev en varm eftermiddag utan soltält och vindar som svept över land och värmts upp till runt 35 grader. På kvällen blev det tavernabesök och tidigt i säng (för att vara i Grekland där middagen brukar startas efter solnedgång och värmen lagt sig – runt niotiden).
Avfärd vid soluppgång var planerad och jag hade sovit lite dåligt då vinden inte lagt sig på natten (sover alltid på däck eller i sittbrunnen). Den hade minskat men kom fortfarande med byar på runt 10 m/s. Men byarna kom inte lika ofta så det gick bra att köra på ett spring för att få ut häcken för att sedan backa ut med fören som ficka falla av i vinden. Och ute i bukten så dog vinden mer och mer när effekten av bergen försvann. Så vi motorerade ett par timmar innan vinden ökade igen, nu nästan rakt bakifrån. Så vi satte upp spinnakerbommen till lovart på babordssidan men vinden vred lite till så vi fick slör och kunde rulla ut genuan på styrbordssidan där den drog bra utan stöd av spinnakerbom. Vinden ökade allteftersom och när vi närmade oss bron mellan det grekiska fastlandet och Peloponnesos så var byarna åter upp i 15 m/s, och med vinden nästan rakt bakom oss gav det oss god fart. Efter bron lättade vinden något, och det är förståeligt eftersom bron är vid den smalaste delen av Korinthbukten och därmed pressas vinden samman och ökar just där.
Men när vi kom fram till vår destination för natten, Mesolongion, så ökade vinden igen. Men ankarplatsen ligger skyddad i en liten lagun dit man färdas genom en muddrad kanal genom ett kärrlandskap kantat av boplatser, många byggda på pålar. Ett landskap som inte ser så grekiskt ut men är intressant. Men Mesolongion ligger bara 15 sjömil från den sydvästra udden av Greklands fastland, så vi var nu mycket nära Joniska havet.
Det blev ett tavernabesök igen med en vacker soluppgång, men med en tidig start följande morgon blev morgonljuset och soluppgången minst lika spektakulär. Nu var förhållanden mer lik de Joniska, vindstilla på morgon och förmiddag och sjöbris på eftermiddagen. Men ankomsten till Joniska havet kommer i näst blogginlägg.
