Från skärgårds- till oceansegling
Även om vi inte uppdaterat vår blogg på över ett halvår kan de som följer oss på vår Facebooksida se att det har hänt en hel del ändå. Detta inlägg sammanfattar hur vi köpte en VW Caddy maxi och körde till Grekland för att tömma Sarita på våra personliga ägodelar efter vi tagit upp henne på land och satt upp henne till försäljning samt vår resa till stugan i Tänndalen där vi bott under hösten och vintern med undantag för en resa till Nordnorge under september.
I mars lämnade vi ett kylslaget Sverige för att åter flyga ner till Sarita i Grekland för att segla i Joniska havet under sommaren. Det blev besök i Vonitsa runt påsk där Arravani hästarna kommit till staden för att bli välsignade, vi utforskade mer av Amvrakiko Bay där Kopraina och Medini ligger. Det blev besök på en del gamla favoritställen som Varko Bay, Mytikas and Vliho Bay men också till en plats vi aldrig besökt tidigare, Marathias viken i inloppet till Astakosbukten. I inlägget finns en länk till videon som summerar seglingarna.
Sommaren 2022 delade vi upp seglingarna i Grekland i två omgångar med ett besök till Sverige emellan. På hösten besökte vi en del av våra favoritställen som Vonitsa i Amvrakiko Bay och Mytikas på det grekiska fastlandet, men även för oss obekanta platser som Petalas och Messolonghi. Men vi besökte också gamla bekanta som Vliho Bay på Lefkas östkust och öarna Meganisi och Ithaka. Nu finns en video som visar allt detta.
Nu finns en sammanfattande video om våra seglingar ombord Sarita i Joniska havet under våren och sommaren 2023 på vår YouTube kanal. Kan kännas skönt i höstmörkret att få uppleva lite sol, värme och turkosa vatten igen. Vi besöker platser som Messologhi, Meganisi, Varko Bay, Nidri, Lefkas, Preveza och Vonitsa.
Vi har klivit iland och Sarita, som varit vårt flytande hem de senaste sex åren och som vi seglat de senaste elva åren, är till salu. Det var ett beslut som inte kom hastigt utan har mognat fram under en längre tid. Även om beslutet känns rätt så är det känslomässigt tungt och att ta avsked är svårt. En lust att pröva nya aktiviteter har växt och då upplever vi att ägandet av en stor segelbåt i Medelhavet snarare har blivit ett hinder från andra upplevelser vi vill göra, speciellt med en nyfunnen kärlek för fjällvärlden med vandring och skidåkning
We have decided to move on in life and part from our sailing yacht Sarita and our lifestyle in the form we are living now since we are ready for new adventures that can be seen on the horizon or that are still hidden from us. Sarita, the Solitaire 52, that we have sailed with in the Mediterranean since 2012 and has been our home since 2017 and that we have renovated and upgraded when we were on land between 2017-20, we now want the opportunity to sail on with new owners. She has been special for us with her classic beautiful lines and stable and safe qualities. Sarita is now equipped, fixed, and like us, ready for the next phase in life.
Vi har beslutat att skiljas från vårt älskade hem vår båt Sarita och vår livstil i denna form då vi är redo för nya äventyr som skymtar vid horisonten eller som ännu är dolda för oss. Sarita, Solitaire 52:an som vi seglat med i Medelhavet sedan 2012 och som varit vårt hem sedan 2017 och som vi renoverade och uppgraderade när vi stod på land mellan 2017-20, vill vi nu ska få möjlighet att segla vidare med nya ägare. Hon har för oss varit speciell med sina klassiska vackra linjer och stabila och trygga egenskaper. Sarita är nu utrustad, fixad och liksom vi redo för nästa fas i livet.
Nu ligger vi med Sarita i Messolonghi marina inför vintern. Härifrån gör vi cykelutflykter i området och har hittills besökt den romerska byn Plevrona Acropolis, mynningen till kanalen mot Messolongi där ett museum för salttillverkning finns, den lilla staden Aitoliko som ligger på en egen ö och ett vattenfall i bergen. Även om vädret varit ovanligt bra har vi haft flera frontpassager med stormen Eva som den värsta.
Från Mytikas fick vi en härlig segling först till den skyddade lagunen bakom ön Petalas och sedan vidare in i Patrasbukten till Messolonghi. Staden ligger vid våtmarker och ankarplatsen är i en lagun där det också finns en stadskaj och en marina. Lagunen når man genom en kanal kantad av hus, en del på på styltor i vattnet, bryggor med båtar och många vadarfåglar som håller till i våtmarkerna på bägge sidor av den drygt två sjömil långa kanalen. En stad vi funderade på att spendera en del av vintern i.
Hösten i Medelhavet innebär ett mer ostadigt väder och vi hade två kallfront på en vecka. Det stökiga vädret gjorde att vi låg stilla i Vlikho Bay på Lefkas. Den ena fronten gav mycket regn en hel del vind och lite åska medan den andra gav oss en otäckt stark byig vind med ett 180 graders vindvrid, bägge kulminerade mitt i nattens mörker med draggande båtar runt omkring. Läs om hur vi förberedde oss, vad vi använde för hjälpmedel och hur vi upplevde situationen ombord Sarita.
Efter Vonitsa och Amvrakikobukten var det dags att återse öppet hav igen och då det var lugnt väder valde vi att segla söderut via Lefkas västkust som är exponerad för Medelhavets vindar och vågor. Vi la till i Vasisliki, en vik på Lefkas sykust som ä’r ett paradis för vindsurfare då det eftermiddagsbrisen tar i extra där. Sen blev det ett kärt återseende av Mytikas på Greklands fastland som vi verkligen trivs att besöka.
Vi anlände till Preveza och Sarita i Grekland i början av september efter en härlig sommar i Sverige redo att åter sjösätta henne och njuta av seglingar i Joniska havet. Som vanligt är det mycket slit innan Sarita kan flyta i sitt rätta element och det underlättar då inte att vi var trötta med biverkningar av vår fjärde spruta.
Då har åskfronten Genesis passerat oss där vi låg i Tranquil Bay på Lefkas. Men innan dess hann vi med en promenad och besöka nya bekanta i Vilho Bay. Fronten passerade naturligtvis mitt i natten, med mycket åska och regn, men mindre vind än väntat. Men varje period vid oroligt väder förbereder vid oss på Sarita på ett liknande sätt vilket vi skrivit ner i punktform i slutet på inlägget, liksom en video som sammanfattar frontpassagen.
I början av juni fick vi uppleva både trevliga födelsedagsdagar med våra fina ungdomar Patric, Paula och deras hund Ayleen, som de adopterat i Irland på seglingen ner till Grekland. Men vi fick också en skräckupplevelse genom att simma bland riktigt giftiga maneter i Itaka, maneter som blir allt vanligare i Medelhavet. Och så lite åska och en vik fick fick ha för oss själva.
När det blev oroligt väder så förflyttade vi oss till Tranquil Bay mitt emot Nidri på Lefkas som har en skyddad ankarplats. Förutom att få lä från den prognostiserade byiga vinden så kunde vi pricka av en del på vår arbetslista, inklusive monteringen av ett kättingstopp. Men vi träffade också en nya och gamla vänner på ankarplatsen innan vi åter styrde kosan till Varco Bay till vår egen vik för att kunna bada och simma.
Lucinas födelsedag firade vi i Mytikas genom att vandra och klättra upp till ett liten grottkapell, Church of Eleoussa, i bergssluttningen ovanför byn. I skuggan under ett stort träd kunde vi njuta av utsikten, tystnaden och den medhavda frukosten på trappsteget till kapellets ingång. Det blev sista dagen i Mytikas innan vi styrde kosan mot Varco Bay.
Den 3:e maj lämnade vi innanhavet Amvrakikobukten och på ett vindstilla hav motoriserade vi ut mellan bojarna som markerar den muddrade kanalen över sandbanken in till Preveza. Vi var på väg till Lefkas kanal och vidare till Varco Bay och det lilla samhället Mytikas, en av våra favoritplatser från förra året.
Efter en härlig vinter i de svenska fjällen så ställde vi av bilen i slutet av mars och flög ner till Grekland för att åter flytta ombord på Sarita. Men det var en hel del som behövde göras innan sjösättning, men efter tre veckors båtfix på land var hon redo för att sänkas ner i havet och vi kunde börja vårt båtliv i det rätta elementet.
Ett nytt år har just öppnat dörren och det är ett naturligt tillfälle för en sammanfattning av sommarens seglingar då det var länge sen vi uppdaterade vad vi gjort med ett inlägg på hemsidan, Men nu finns förutom detta inlägg, som är en sammanfattning av våra seglingar i Joniska havet 2021, också lite ögonblicksbilder i form av notiser från strandhugg i somras
Ett inlägg om sommarens seglingar med Sarita i Grekland genom ögonblicksbilder som vi skrivit under våra upplevelser. Detta efter Grekland öppnade upp efter en lång period av lock-down under vintern och vi kunde lämna Preveza marina där vi tvingats ligga stil. Seglingen avslutades i slutet av juli när vi beslöt oss för att åka hem till Sverige.
För mig och Lucina som bor ombord på Sarita är det viktigt att inte bara spara ihop så mycket pengar som möjligt och försöka ha en inkomst under seglingen för att ha råd med långfärdssegling som livsstil under en längre tid, utan ännu viktigare är att försöka minimera utgifterna. Detta då vi vill fortsätta att leva ombord så länge vi har lusten kvar ute att brist på inkomst hindrar oss och samtidigt inte ta bort njutningen av att leva ombord på en. segelbåt. Vi gör det på många olika sätt
Vi är glada och firar! Efter tre år på land med renoveringar och tre månader i vattnet med en obrukbar motor har vi äntligen en båt som fungerar, motorn har äntligen börjat purra som den ska. Nu är det bara lockdown i Grekland (och ett ostadigt vinterväder) som hindrar oss från att åter utforska övärlden omkring oss.
Utmaningen med att få vår nyrenoverade motor att fungera har fortsatt sedan sjösättningen och vi har nu, efter två och en halv månad, fortfarande ingen fungerande motor. Men vi vet vad som var felet och det är åtgärdat även om det fattas delar för att vi åter skall kunna använda den. Orsaken till svårigheterna efter senaste blogginlägget blev uppenbar ganska tidigt efter vi kom tillbaka till marinan efter vårt försök att förflytta oss till Vonitsa efter sjösättningen. Problemet låg i tanken.
Rubriken illustrerar både Saritas färder de senaste veckorna liksom våra känslor. Det har gått lite upp och ner då allting inte flutit på smärtfritt i bokstavligt mening. Det har både varit läckage och motorproblem som gör att vi fortfarande ligger i Cleopatra Marina och har inte varit ute och seglat i Joniska havet – än.
Att ha stått tre år på land och gjort stora renoveringar där ett motorlyft och motorrenovering samt borttagande av ett läckande teak däck varit de största projekten känns det nervöst att närma sig dagen då Sarita skall återbördas till sitt rätta element.