Från skärgårds- till oceansegling
Vi har varit i Vonitsa så många gånger att det känns som ett andra hem. Vi känner till alla affärer, har lärt känna en del som bor där, har utforskat omgivningen och trivs på måndagsmarknaden. Nu fick vi chansen till en bra plats i marinan och kunde i lugn och ro njuta av det vi tycker om med staden och dess omgivningar, och upptäcka nya glädjeämnen.
Efter en händelserik vinter med Sarita i Messolonghi var det i mitten av april dags att röra på oss igen. Vi styrde kosan väster och norrut efter vartåt det blåste och hamnade på Meganisi där utforskade ön med cykel. Dåligt väder gjorde att vi fortsatte till Tranquil Bay mitt emot Nidri på Lefkas där vi också passade på att vandra till Nidri vattenfall. Sen blev det ett återbesök till Mytikas där vi känner oss som hemma. Läs mer om allt detta i inlägget.
Efter att Sarita legat hela vintern i vattnet i Messologhi marina har vi nu släppt förtöjningarna och seglat vidare. Så det är dags att summera vinterns erfarenheter av en plats vi har uppskattat för allt den gett oss med trygghet för båten och fina utflyktsmål till fots eller med cykel där fågellivet och salttillverkningen i våtlandet runt om Messolonghi alltid varit närvarande. Läs mer om våra upplevelser i inlägget.
För över 35 år sedan skrev jag en artikel i form av en guide för segling i Västindien där jag sammanfattade jag mina erfarenheter efter att ha seglat i de Små Antillerna under sju säsonger från 1979 till 1986. Artikeln innehöll både allmänna tips och råd och en beskrivning av de olika öarna. Nu publicerar jag den som ett inlägg med oredigerad text men med många bilder från den tiden. Förhoppningsvis kan den ge lite nostalgi för de som var där då, eller lite perspektiv för de som seglar dit nu.
Nu ligger vi med Sarita i Messolonghi marina inför vintern. Härifrån gör vi cykelutflykter i området och har hittills besökt den romerska byn Plevrona Acropolis, mynningen till kanalen mot Messolongi där ett museum för salttillverkning finns, den lilla staden Aitoliko som ligger på en egen ö och ett vattenfall i bergen. Även om vädret varit ovanligt bra har vi haft flera frontpassager med stormen Eva som den värsta.
Ett inlägg om våra seglingar Messolonghi tur och retur med besök till ön Petalas där vi undersöker en grotta med fladdermöss och Ithaka där vi tar en promenad ut till det lilla kapellet vid inloppet till Vathi. Dessutom bekantar jag mig med begreppet glöta, en ny åskfront passerar, vi testar vårt nygamla stagsegel, vi plockar och lägger in mer oliver, får ett trevligt besök och får slut på färskvattnet ombord.
Från Mytikas fick vi en härlig segling först till den skyddade lagunen bakom ön Petalas och sedan vidare in i Patrasbukten till Messolonghi. Staden ligger vid våtmarker och ankarplatsen är i en lagun där det också finns en stadskaj och en marina. Lagunen når man genom en kanal kantad av hus, en del på på styltor i vattnet, bryggor med båtar och många vadarfåglar som håller till i våtmarkerna på bägge sidor av den drygt två sjömil långa kanalen. En stad vi funderade på att spendera en del av vintern i.
Hösten i Medelhavet innebär ett mer ostadigt väder och vi hade två kallfront på en vecka. Det stökiga vädret gjorde att vi låg stilla i Vlikho Bay på Lefkas. Den ena fronten gav mycket regn en hel del vind och lite åska medan den andra gav oss en otäckt stark byig vind med ett 180 graders vindvrid, bägge kulminerade mitt i nattens mörker med draggande båtar runt omkring. Läs om hur vi förberedde oss, vad vi använde för hjälpmedel och hur vi upplevde situationen ombord Sarita.
Efter Vonitsa och Amvrakikobukten var det dags att återse öppet hav igen och då det var lugnt väder valde vi att segla söderut via Lefkas västkust som är exponerad för Medelhavets vindar och vågor. Vi la till i Vasisliki, en vik på Lefkas sykust som ä’r ett paradis för vindsurfare då det eftermiddagsbrisen tar i extra där. Sen blev det ett kärt återseende av Mytikas på Greklands fastland som vi verkligen trivs att besöka.
Vonitsa i Amvrakikobukten är en av de platser vi återkommer till och trivs att besöka. Det är en lugn plats där den lilla turism som finns är mestadels grekisk. Där finns vår favorittaverna och en marknad full av frukt, grönt och folkliv som lockar till besök. Över staden tronar en borg med en lång historia och nu börjar också marinan vakna ur en Törnrosasömn.
I början av juni fick vi uppleva både trevliga födelsedagsdagar med våra fina ungdomar Patric, Paula och deras hund Ayleen, som de adopterat i Irland på seglingen ner till Grekland. Men vi fick också en skräckupplevelse genom att simma bland riktigt giftiga maneter i Itaka, maneter som blir allt vanligare i Medelhavet. Och så lite åska och en vik fick fick ha för oss själva.
Den 3:e maj lämnade vi innanhavet Amvrakikobukten och på ett vindstilla hav motoriserade vi ut mellan bojarna som markerar den muddrade kanalen över sandbanken in till Preveza. Vi var på väg till Lefkas kanal och vidare till Varco Bay och det lilla samhället Mytikas, en av våra favoritplatser från förra året.
När man talar om att segla i Joniska havet så är Amvrakikobukten inte det första de flesta seglare tänker på, många vet nog inte ens var den ligger. Avsaknaden av turism i ett annars populärt område har väckt vår nyfikenhet och vi har valt att utforska bukten lite mer och vi har inte blivit besvikna. Amvrakikobukten har en unik flora och fauna i kombination med en intressant historia och små trivsamma lugna orter med välkomnande människor.
Ett nytt år har just öppnat dörren och det är ett naturligt tillfälle för en sammanfattning av sommarens seglingar då det var länge sen vi uppdaterade vad vi gjort med ett inlägg på hemsidan, Men nu finns förutom detta inlägg, som är en sammanfattning av våra seglingar i Joniska havet 2021, också lite ögonblicksbilder i form av notiser från strandhugg i somras
Ett inlägg om sommarens seglingar med Sarita i Grekland genom ögonblicksbilder som vi skrivit under våra upplevelser. Detta efter Grekland öppnade upp efter en lång period av lock-down under vintern och vi kunde lämna Preveza marina där vi tvingats ligga stil. Seglingen avslutades i slutet av juli när vi beslöt oss för att åka hem till Sverige.
Det mänskliga lidandet och den materiella förödelsen i kölvattnet av Irmas härjningar börjar komma till ytan, inte minst med bilder och filmer på Facebook. Rapporter om dödsfall och skadade från öarna som är värst drabbade kommer in och siffran stiger. Att se förstörelsen ger perspektiv på mina egna upplevelser av orkaner
Vi låg i Lakka, en lagun med azurblått vatten på norra Paxos, och hade börjat slappna av för kvällen. Båtarna som kommit in hade ankrat och bevakningen att ingen lägger sitt ankare som äventyrar nattsömnen för oss på Sarita hade i stort sett avslutats. Det behövs då jag aldrig sett så många båtar i Joniska havet, det var över 100 båtar i en yta som motsvarar Säck i Stockholms skärgård. Då anlände If, en ca 30 meter lång lyxmotorbåt (kostar en halvmiljon i veckan att chartra).
Vi låg i en av våra favoritankarplatser, en liten vik på södra Kastos, och såg något ganska stort och mörkt ligga i vattnet. Vad var det? Det låg en bit bort så kikare fram. Kunde det vara en dykare med våtdräkt? Kanske inte, jag såg inget cyklop eller snorkel. Var det en stor stock som låg och flöt? Kanske en delfin? Men den låg för stilla och jag såg ingen fena.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Innan man släpper ner ankaret måste man planera för att det skall fungera bra och man skall kunna sova gott på natten. Det handlar om att ha koll på förutsättningarna på den plats man skall ankra på. Det gäller hur skyddad den är, typ av ankarbotten, djupet, vilket utrymme för att svänga runt ankaret som finns beroende på grund och andra båtar.
Att sammanfatta intrycken från tre veckor ombord på en båt i tropikerna, i farvattnen i gränsen mellan Malaysia och Thailand, är en utmaning. Jag har i bloggen försökt beskriva lite vad vi upplevt, men det är svårt att förmedla alla sinnesintryck. Men det blir lite mer levande i rörlig bild, så här kommer en kompletterande kort video om vad vi upplevde i HD eller Low resolution (med berättar röst på engelska).
Vi låg för ankar utanför en lång sandstrand, den sträckte sig ända till udden. Vid lågvatten förlängdes udden flera hundra meter och ur vattnet reste sig en ny förlängd sandstrand. Mellan oss och stranden, där några hotell med bungalows låg utsträckta, så var vattnet fullt med korallhuvuden med färggranna fiskar, men flest fiskar var det runt båtarna där olika stim blandades med större rovfiskar i skuggan av båten.
Grannön med Malaysiska Langkawi är Thailändska Koh Lipe, och för att ligga bara 20 sjömil ifrån varandra har de helt olika karaktär. Medan Langkawi är kuperat med tät grönska omgett av grunt vatten med lerig botten och därmed grumligt vatten så är Koh Lipe en ö med klarblått vatten, sandbotten beströdd med färgglada korallhuvuden och fiskar.
Efter tre dagar i Oveviken kände vi det var dags att röra på oss. Målet var att ta oss över gränsen till grannön Ko Lipe, som också var en av Thailands sydligaste öar. Men först måste vi klarera ut ur Malaysia och då fanns två alternativ. Antingen åka tillbaks till färjeterminalen vid Langkawi bukten där vi startade, där fanns alla myndigheter i terminalen. Eller ta oss till en marina i nordvästra Langkawi där alla myndigheter också skulle finnas då det även gick mindre färjor därifrån.
Redan andra dagen på ankarplatsen fick vi sällskap av en vacker träbåt med en svensk flagga som vajade i aktern. Ombord var en äldre man som ganska snart efter att han ankrat innanför oss i sundet tog sin jolle och rodde över till Candela för att säga hej. Mannen hette Ove Linell och var för oss, och förmodligen de flesta i vårt gemensamma hemland, helt okänd.