Segla till Madeira, Del 2 Galicien
Vi, Tompa, Kerstin och jag, hade anlĂ€nt till Galicien efter en 300 NM segling frĂ„n franska vĂ€stkusten med Ovni 385:a Ikigai den 16:e maj 2025. Nu var det dags för nĂ€sta etapp i vĂ„r seglats, de 65 NM frĂ„n Viveiro till A Coruña pĂ„ Spaniens nordkust. Vi hade kontaktat seglarparet Mats och Ingela, som seglade med sin Elin Alida i omrĂ„det under mĂ„nga sĂ€songer, och fĂ„tt lite tips pĂ„ trevliga “rior” (vikar) och ankarplatser i Galicien. De har en utmĂ€rkt sammanfattning pĂ„ sin blogg som Ă€r tillgĂ€ngligt för de som vill lĂ€sa, Ria för ria.
Vi startade pĂ„ morgonen den 17:e och sĂ„ snart vi kom ut ur Viveiro bukten fyllde vinden i och vi kunde rulla ut genuan. Högtrycket över Azorerna hade etablerat sig sĂ„ nordvinden var stadig runt Galicien och Portugals kust, men lĂ€ngs Spaniens nordkust vred den lite mer Ă„t nordost vilket vi var glada för pĂ„ vĂ„r fĂ€rd vĂ€sterut. PĂ„ vĂ€gen passerade vi Spaniens nordligaste uddar, alla med olika fantastiska fyrkreationer och vilda klippformationer dĂ€r dyningen gjorde effektfulla vattenkaskader. Den mest nordliga udden och fyren Ă€r “Faro de Estaca de Bares“. Det var vĂ„r och fortfarande kyligt ute pĂ„ havet dĂ€r vattentemperaturen var runt 13-14 grader, sĂ„ det var mössa och jacka pĂ„. Autopiloten hade slutat fungera pĂ„ vĂ€g över Biscaya och planen var att hitta nĂ„gon kunnig pĂ„ Raymarin autopiloter i A Coruña. Under tiden blev det att handstyra, nĂ„got som jag tycker Ă€r kul och en del av bĂ„tlivet. PĂ„ kvĂ€llen nĂ€r vi kom in i bukten dĂ€r A Coruña ligger, “Ria de Coruña” och nĂ€rmade oss staden kunde vi se den karakteristiska kubistiska hamnbyggnaden vid vĂ„gbrytaren och sedan nĂ€r vi rundat piren ocksĂ„ ruinerna frĂ„n 1500-tals forten Santo AntĂłn och Santa Cruz lĂ€ngre inĂ„t staden. Vi valde att lĂ€gga oss i den yttre marinan, “Marina La Coruña“, som hade mĂ„nga lediga gĂ€stplatser. HĂ€r skulle vi vĂ€nta nĂ€stan en vecka pĂ„ Amanda, en ny förstĂ€rkning till besĂ€ttningen.
Men att vÀnta lite i A Coruña passade bra, det Àr inte bara en trevlig stad som har ett stort utbud av det mesta man behöver, utan vi behövde tid för lite bÄtfix. Vi hade börjat fÄ problem med kylen som slutade fungera pÄ vÀgen till A Coruña. Vi felsökte och vÄr misstanke var ett relÀ som fördelade strömmen till olika enheter med olika strömstyrka i kylen. Det var bestÀllningsvara och en svÄr del att fÄ tag i men den bestÀlldes och skulle levereras till vÀnner till Tompa i Sverige för vidare transport dÀr vi skulle befinna oss. För sÀkerhets skull ville Tompa ocksÄ köpa en portabel 12V kyl att ha tills vi fick igÄng den permanenta, och som ocksÄ kunde fungera som en reserv senare. Vi hittade ingen portabel kyl i A Coruña utan Amanda fick bestÀllning att ta med sig en frÄn Sverige. Vi fick ocksÄ autopiloten kontrollerad och den misstÀnkta boven i dramat var hydraulpumpen, sÄ en ny del bestÀlldes som ocksÄ skulle levereras till Tompas kompis i Sverige. Men nu skulle vi bli sÄ mÄnga ombord att en autopilot kÀndes som en extra lyx istÀllet för en nödvÀndighet. Men det fanns mer att göra ombord. Bland annat hade VHF-antennen skakat loss och ramlat ner under seglingen över Biscaya, sÄ jag tog en tur upp till masttoppen och installerade en ny och fick en fin utsikt över marinan och A Coruña pÄ köpet. Vi installerade ocksÄ om trumman och manöverlinan till stagseglet som tidigare monterats Ät fel hÄll vilket gjort ut- och inrullning av stagseglet alldeles för trögt.
A Coruña Àr en stad som verkligen utnyttjar sitt lÀge vid havet med lÄnga strandpromenaderfrÄn marinan in till stadens centrum dÀr det sjuder av aktivitet. PÄ vÀgen passerar man konstverk och statyer, gatumusikanter, tavernor och kaféer, ruiner av fÀstningar och borgar, marinor, kajer dÀr kryssningsfartygen turas om att lÀgga till, torg omringade av byggnader med vackra fasader, en lÄng sandstrand pÄ stadens nordvÀstra kust och en stadsdel full av historiska byggnader.
Ă t andra hĂ„llet gĂ„r strandpromenaden runt udden med den imponerande fyren som stĂ„r pĂ„ fundamentet av vad som sĂ€gs vara vĂ€rldens Ă€ldsta fyr. Fyren, “Herkulestornet“, byggdes innan 1000-talet, kanske runt vĂ„r tidrĂ€knings begynnelse. Efter romarrikets sammanbrott förföll fyren men renoverades i slutet pĂ„ 1700-talet och Ă€r nu ett av Spaniens nationalmonument och ett vĂ€rldsarv. Den Ă€r 59 meter hög pĂ„ en 60 meter hög klippa som gör att fyrljuset har en höjd av 106 meters och en optisk lysvidd pĂ„ 23 NM. “Herkulestornet” Ă€r numera, förutom en fungerande fyr, en turistattraktion av stora mĂ„tt. Promenaden kantas ocksĂ„ av diverse konstverk som stĂ„r i naturen av olika material, mest cement, jĂ€rn och stĂ„l men ocksĂ„ av sten. Staden har ocksĂ„ fina sandstrĂ€nder, inte bara den lĂ„nga i stadens centrum utan ocksĂ„ flera mindre runt promenadstrĂ„ken. LĂ€gg dĂ€rtill gĂ„gator vid de lĂ„ngstrĂ€ckta kajerna och i stadskĂ€rnan med ett myller av restauranger och barer bland gamla byggnader och smala grĂ€nder sĂ„ Ă€r det en stad det Ă€r lĂ€tt att trivas i.
Den 23:e maj var det dags att segla vidare med en ny dagsetapp till Camarinas runt 50 distans lĂ€ngre sydvĂ€st, nu med fyra ombord eftersom Amanda hade kompletterat besĂ€ttningen. Vi startade för motor med att ta oss ut ur marinan i stiltje och möttes av en svag dyning utanför vĂ„gbrytaren. Det Ă€r skönt att inte ha för stor dyning, eller vĂ„gor, nĂ€r man lĂ€mna A Coruña dĂ„ det Ă€r en kraftig uppgrundning utanför och jag har sett dyning bryta pĂ„ ett för segelbĂ„tar obehagligt sĂ€tt utanför udden PĂ„ vĂ€g ut passerade vi “Herkulestornet” som med sin siluett ger ett mĂ€ktigt avtryck. NĂ€r vi kom lite lĂ€ngre ut i bukten sĂ„ fyllde de fortsatt nordliga vindarna i, till en början svaga men pĂ„ slutet med kulingstyrka i byarna. Vi “slöseglade” med bara en utrullad genua för att slippa gipprisken med storen. Efter vi passerade ön Sisargas kunde vi styra mer söderut runt den Iberiska halvöns nordvĂ€stkust.
DÄ vi seglade lÀngsmed 20-meters djupkurvan sÄ passerade vi en hel del fiskebÄtar och fiskeredskap pÄ vÀgen, men i dagsljus var det inget problem. Vi valde att segla nÀra land för att minska risken för besök av spÀckkhuggare samtidigt som vi kortade distansen till nÀsta hamn och kunde njuta av den spÀnnande kustlinjen med sina klippor och fyrar. Vi höll koll pÄ spÀckhuggare via Facebook appen och lokala hemsidor och sÄ hÀr tidigt pÄ vÄren höll de sig nere vid Gibraltar i vÀntan pÄ att tonfisken skall komma ut i Atlanten efter att ha lekt i Medelhavet. De flesta iakttagelser var heller inte förknippade med attacker, det Àr inte alla grupper av spÀckhuggare i omrÄdet som attackerar roder pÄ fritidsbÄtar. Inne över land kunde vi bakom fyrarna vi passerade se vindkraftverk stÄ pÄ rad med sina snurrande vingar. NÀr vi passerade fyren Vilån kunde vi svÀnga runt halvön som staden Camariñas ligger pÄ insidan av. VÀl inne i viken Ria de Camariñas kunde vi se bebyggelsen dyka upp pÄ halvöns skyddade östsida och bakom en stor vÄgbrytare lÄg marinan dÀr vi förtöjde vid en av flytbryggorna. Vinden lÄg fortfarande pÄ och platsen vi fÄtt gjorde att Ikigai blÄste mot flytbryggan, men det var fÄ bÄtar i marinan sÄ vi kunde dra ett spring frÄn bryggan mitt emot för avlastning. Det Àr ocksÄ runt 2,5 meter tidvattensskillnad hÀr sÄ ibland gÄr det uppför ordentligt pÄ bryggan till land medan det ibland nÀstan Àr nedförsbacke. Utanför marinan, men fortfarande hyfsat skyddat av vÄgbrytaren, finns det utrymme att ankra pÄ svaj för de som vill.
Camariñas Àr ett fiskesamhÀlle med flera stora och smÄ fiskebÄtar i hamnen. I marinan finns en liten taverna och pÄ vÀg till staden, som ligger pÄ gÄngavstÄnd, en vÀlsorterad Supermercado. Vi gick en promenad in till staden och passerade fiskmÄsar som drack vatten frÄn en bÀck som mynnade ut i viken och ett lugn rÄdde pÄ gatorna. I andra Àndan av staden fanns en sandstrand, som i de flesta kuststÀder och byar lÀngs kusten.
Dagen efter gav vi oss ivÀg pÄ nÀsta etapp i vÄr segling, denna gÄng bara 25 NM till Finisterre. Det var dags att runda Spaniens nordvÀstliga udde och starta seglingen mer direkt söderut lÀngs den Iberiska halvöns Atlantkust. Vi började med att passera fyren Moxia vid Camariñas buktens södra udde för motor. En motor som började agera lite konstigt, den gick ibland tillfÀlligt ned i varv för att sen Äter varva upp. Men vi hade kommit ut tillrÀckligt lÄngt frÄn land sÄ nordvinden hade börjat fylla, sÄ vi rullade ut genuan och började segla. Det blÄste friskt sÄ vi behövde inget mer Àn genuan och slapp dÄ oroa oss för att gippa med storen. NÀr vi passerade fyren Touriñån sÄ var det Spaniens nordvÀstligaste udde och vi fick gippa genuan och segla pÄ babords halsar för första gÄngen sen vi lÀmnade Frankrike.
NĂ€r vi passerade sydspetsen pĂ„ halvön med Finisterre fick vi böja vĂ„ra huvuden bakĂ„t för att kunna se fyren pĂ„ den höga klippan, ljuset frĂ„n fyren tronar 143 meter över havet med en optisk lysvidd pĂ„ 23 NM. Finisterre Ă€r ökĂ€nd bland seglare dĂ„ det kan blĂ„sa hĂ„rt och kicka upp kraftig sjö dĂ€r. OmrĂ„det Ă€r kĂ€nt som “dödens kust” dĂ„ det ligger mĂ„nga skeppsvrak pĂ„ botten hĂ€r. NĂ€r vi rundade udden och rörde oss norrut pĂ„ östra sidan av halvön fick vi motvind och rullade in seglet och startade motorn, som fungerade som normalt igen. Lite lĂ€ngre upp pĂ„ halvöns östra kust ligger orten Finisterre med en marina. Innanför vĂ„gbrytaren fick vi lĂ€gga till vid ankomstbryggan i vĂ€ntan pĂ„ att fĂ„ en plats vid flytpontonerna, vilket gick ganska snabbt. NĂ€r vi etablerat oss gick vi upp pĂ„ kajen som var full med tinor och marinan med fiskebĂ„tar. Ruinerna frĂ„n ett gammalt fort övervakar inloppet till hamnen och staden har ocksĂ„ en liten sandstrand dĂ€r mĂ€nniskor lĂ„g och solbadade i lĂ€, men ingen badade i det kalla havsvattnet. Staden Ă€r full av smala grĂ€nder med kullerstenar som kantas av gamla stenbyggnader och vid strandpromenaden finns flera tavernor. LĂ€ngre in i viken finns en större sandstrand och plats att ankra pĂ„ svaj dĂ€r man ligger i bra lĂ€ frĂ„n nordvinden.
Vi stannade i Finisterre i ett par dagar eftersom vi ville uppleva staden och vandra ut till fyren, en vandring som Ă€r vĂ€l vĂ€rd att göra. Det Ă€r inte bara den imponerande fyren som Ă€r vĂ€rd anstrĂ€ngningen att vandra de nĂ€rmare Ă„tta kilometrarna fram och tillbaka (och upp och ned), utan ocksĂ„ för att vĂ€gen dit kantas av vacker natur med prunkande blommor, statyer, konst, kyrkor och spektakulĂ€ra klippor. Fyren Ă€r ocksĂ„ en turistattraktion och slutstation för en av de pilgrimsvandringar man kan göra i omrĂ„det, Camino Finisterre, dĂ€r Camino FrancĂ©s till Santiago de Compostela Ă€r den mest kĂ€nda. Pilgrimer förr i tiden, med ryktet som dödens kust och namnet “vĂ€rldens Ă€nde” (Fisterre), trodde att solen dog och att offer till gudarna behövdes för att hĂ„lla dem tillfredsstĂ€llda. DĂ€rför var det en sed att pilgrimerna skulle brĂ€nna upp sina klĂ€der som en reningsprocess och börja det nya livet. Man skulle ocksĂ„ fĂ„ tag i ett snĂ€ckskal att ta med sig hem frĂ„n vandringen. SnĂ€ckan var inte bara ett minne frĂ„n vandringen, den var ocksĂ„ en symbol för död och uppstĂ„ndelse och hade under medeltiden en sĂ€rskild betydelse för pilgrimerna. Traditionen med att bĂ€ra ett snĂ€ckskal fastsatt pĂ„ ryggsĂ€cken lever fortfarande kvar. SnĂ€ckskalet anvĂ€nds ocksĂ„ som ledmarkering pĂ„ flera leder. Men att brĂ€nna sina klĂ€der har ersatts av att mĂ„nga lĂ€mnar sina utslitna vandringsskor som “offer” pĂ„ en plats nedanför fyren.
Den 25:e maj startade vi nĂ€sta etapp frĂ„n Finisterre mot riorna söderut i Galicien. Morgonen bjöd pĂ„ dimma, duggregn och en svag bris, sĂ„ vi gick för motor. Det var knappt vi kunde ana fyren pĂ„ klippan pĂ„ vĂ€g ut. Vi gick för motor nĂ„gon timme sen började den gĂ„ ner i varv för att sedan Ă„ter varva upp. Det skedde nĂ„gra gĂ„nger innan den la av helt och inga Ă„terlivningsförsök hjĂ€lpte. Vi misstĂ€nkte brĂ€nslet eller brĂ€nslesystemet men vinden hade kommit tillbaka sĂ„ vi rullade ut genuan och stagseglet samt satte en revad stor och seglade vidare i en tilltagande nordlig vind. Vi bestĂ€mde att leta efter en tillrĂ€ckligt stor stad som kunde ha en mekanisk verkstad om vi skulle behöva ta hjĂ€lp med motorn. NĂ€rmaste större hamn var Ribeira men det betydde att vi skulle “hoppa över” en av riorna pĂ„ vĂ€g söderöver, men sĂ„ fick det bli. Det blev en skön segling tills vi rundade udden för att segla upp i bukten, “Ria de Arouse“. DĂ„ blev det kryss i byig vind bland öar, klippor som stack upp i vattnet och farledsmĂ€rken, lite skĂ€rgĂ„rdskĂ€nsla. Det var den första kryssen sen vi lĂ€mnade Frankrike och vĂ€l uppe vid stranden utanför marinan tog vi ner seglen och slĂ€ppte ankaret. Efter 35 NM kunde vi i sittbrunnen efter en middag ombord njuta av en mojnande vind och en vacker solnedgĂ„ng dĂ€r vi kunde se öarna och bergen runtom rian, ingen orkade pumpa upp gummijollen som lĂ„g surrad pĂ„ fördĂ€ck för ett landbesök.
Följande morgon kallade vi upp “Ribeira Nautical Marina” och en bĂ„t kom ut för att bogsera Ikigai in till en plats vid en flytbrygga sĂ„ vi kunde börja vĂ„r felsökning pĂ„ motorn. Som vanligt pĂ„ bĂ„tar nĂ€r man skall felsöka sĂ„ gĂ„r det Ă„t mer tid till att flytta grejor och montera bort inredning för att komma Ă„t vad som skall Ă„tgĂ€rdas Ă€n det tar för sjĂ€lva felsökningen. Vi öppnade brĂ€nsletanken, brĂ€nslet sĂ„g bra ut. Vi kontrollerade och bytte förfilter som ocksĂ„ sĂ„g bra ut. Vi kontrollerade om det fanns skarvar pĂ„ brĂ€nsleledningen som kunde ge luft i systemet men hittade inget. Och efter lite frenetiskt pumpade med matarpumpen och luftning av motorn sĂ„ började den gĂ„ igen. Och den fortsatte att gĂ„ ett bra tag sĂ„ vi nöjde oss med det varit luft i systemet och försökt klura ut var det kunde kommit in. Vi bestĂ€mde att avvakta och se om det hĂ€nde igen, dĂ„ kunde vi lufta motorn och sen göra en större felsökning om var luften smet in. Det blev sen en promenad runt staden och jag gav mig ivĂ€g pĂ„ en lite lĂ€ngre vandring lĂ€ngs kusten söderut.
Ribeira Ă€r som de flesta kuststĂ€der en fiskehamn vilket syntes tydligt med alla fiskebĂ„tar och nĂ€t som torkade pĂ„ land. FrĂ„n staden gĂ„r det en strandpromenad Ă€nda till mynningen av bukten (“rian”) dĂ€r man passerar vackra stenformationer, inbjudande sandstrĂ€nder, gamla ruiner, parker, glasstĂ„nd, tavernor och smĂ„ fiskelĂ€ger pĂ„ vĂ€gen. Delar av strandpromenaden gĂ„r pĂ„ ett trĂ€dĂ€ck över vattnet eller en stig medan andra pĂ„ smĂ„vĂ€gar lĂ€ngs kusten, och hela tiden har man utsikten över “rian” med sina öar. Vid fiskefabriken i byn Cateiñeiras vĂ€nde jag om och gick tillbaka och Ă€ven om det började bli varmt i solen pĂ„ dagarna sĂ„ inbjöd inte vattnet vid nĂ„gon av strĂ€nderna till ett bad dĂ„ temperaturen var runt 14 grader.
Nu behövde Kerstin Ă„ka hem sĂ„ nĂ€sta anhalt fick bli en stad med nĂ€rhet till en internationell flygplats. Vigo var den som lĂ„g nĂ€rmast pĂ„ vĂ€gen söderut, men det betydde att vi fick hoppa över ytterligare en av “riorna” pĂ„ vĂ€gen. Men vi lĂ„g redan efter lite i tidsplanen som Tompa hade sĂ„ Vigo blev nĂ€sta destination Ă€ven om vĂ„r utforskning av Galicien blev lite kortare Ă€n tĂ€nkt. SĂ„ morgonen den 27:e maj stack vi frĂ„n Ribeira med sikte instĂ€llt pĂ„ Vigo drygt 25 NM lĂ€ngre söderut. Motorn purrade pĂ„ fint vid avfĂ€rd innan vi satte segel och stĂ€ngde av den. Vi seglade i en svag nordlig vind som sakta ökade medan vi genade mellan öarna över bukten “Ria de Arouse” förbi mynningen till bukten “Ria de Pontevedra” och vidare till bukten “Ria de Vigo“. Det blev en behaglig segling Ă€ven om dyningen gjorde fĂ€rden lite rullig. Vi passerade ett vackert skĂ€rgĂ„rdslandskap dĂ€r den stora skillnaden frĂ„n den svenska kusten Ă€r tidvattnets pĂ„verkan pĂ„ omgivningen.
NĂ€r vi nĂ€rmade oss Vigo kunde vi pĂ„ hĂ„ll se att det var en stor stad. Den.kommersiella hamnen med sina kranar och lagerbyggnader syntes lĂ„ng vĂ€g liksom höghus och resten av staden som klĂ€ttrade upp pĂ„ berget som reste sig bakom hamnen. Vi kunde ocksĂ„ se bron “Ponte de Rande” som gĂ„r över inloppet till en lagun dĂ€r floden “Verdugo” mynnar ut och dĂ€r det finns fler marinor och utrymmen för svajankring. Bron har en segelfri höjd pĂ„ 43 meter sĂ„ det Ă€r inget problem att ta sig dit. Vigo var den största staden vi besökte med mĂ„nga marinor och kajer varav vi blev hĂ€nvisade in till marinan “Real Club Nautico de Vigo” dĂ„ de andra var fullbelagda, det Ă€r mĂ„nga med fasta platser och lĂ„ngliggare i Vigo. I hamnavgiften för “Real Club” ingick det att ha tillgĂ„ng till badhuset bredvid och ett lyxigt klubbhus med taverna. Marinorna Ă€r trĂ„nga med mĂ„nga bĂ„tar och man har inte stort manöverutrymme att komma in till sin plats.
Vigo har en strandpromenad lĂ€ngs marinorna och kajerna med parker och ett nybyggt shoppingcenter/kulturcenter. LĂ€ngre upp finns vindlande gator som ofta gĂ„r rakt uppĂ„t mot berget som staden klamrar sig fast pĂ„. Det finns rulltrappor och gĂ„ngband under tak för delar av strĂ€ckan för de som inte orkade gĂ„ uppför de branta gatorna. Högt uppe ligger ruinen till fortet “Castelo do Castro” med en vacker park dĂ€r mĂ„nga har picknick och en eventuell siesta och dĂ€r utsikten över Vigo med omnejd Ă€r milsvid. Fortet byggdes 1665 för att försvara regionen mot engelska styrkor. Men fortet och staden blev Ă€ndĂ„ invaderad av England 1709. Ăven om fortet Ă€r imponerande Ă€r parken med alla olika trĂ€d, buskar och blommor Ă€nnu mer sevĂ€rd. Bukten “Ria de Vigo” Ă€r den sista i Spanien, sen börjar Portugals kustlinje som inte har lika mĂ„nga vikar utan mer flodmynningar dĂ€r hamnarna finns. FrĂ„n Vigo Ă„kte Kerstin hem och Tompa, Amanda och jag förberedde oss för att fortsĂ€tta söderut lĂ€ngs den portugisiska kusten, men mer om det i nĂ€sta inlĂ€gg.
Ovni 385 “Ikigai”
Tillverkare: ALUBAT
TillverkningsÄr: 2002
Material: Aluminium
LĂ€ngd: 12,68 m
Bredd: 3,8 m
Djup: Centerbord nere 2,05 m
Djup: Centerbord uppe 0,52 m
Motor: Volvo penta D2-55 (2002)
LÀs gÀrna del 1 ocksÄ, seglingen över Biscaya eller del 3, seglingen lÀngs Portugals kust. För mer tankar, erfarenheter rÄd och tips om att segla bortom horisonten finns min bok med samma namn. Klicka hÀr för att fÄ mer information.
