Segla till Madeira, Del 3 Portugals kust

Vi var nu tre ombord Ovni 385:an Ikigai, Tompa, Amanda och jag, och planen var att göra en dygnssegling på120 NM till Figueira da Foz i Portugal från Vigo i Spaniens där vi befann oss. Målet var Lissabon där vi skulle göra avstampet för seglingen till Madeira, och då hade vi kommit nästan halva vägen. Det var en svag nordlig vind när vi kastade loss från marinan i Vigo så vi hissade storen och motorseglade ut på bukten “Ria de Vigo”. Det dröjde inte många distans innan motorn åter började agera konstigt, den gick ner i varv för att åter varva upp, men sen dog den. Vi hade haft liknande problem tidigare och då hade det räckt att lufta motorn så vi prövade det även denna gång. Nu upptäckte vi att matarpumpen inte sög någon diesel oavsett hur fort och länge vi pumpade, och det trots att det dieseln rann ut ur slangen när vi tog bort den från matarpumpen. Vi konstaterade att felet måste vara gummiventilerna på matarpumpen. 

Vinden var fortfarande nästan obefintlig och tidvattnet sköt oss sakta mot klipporna i lä om oss så nästa utmaning var att få bogsering. Vi lyckades till slut få lift av en passerande segelbåt som var på väg till Baiona lite längre ut i bukten (“rian”). Under bogseringen kontaktade vi en av marinorna där, Monte Real Club de Yates, så när vi kom in till Baiona mötte marineros från marinan och bogserade oss in den sista biten till vår förtöjningsplats. När Tompa checkade in på marinan så passade han på att beställa en my matarpump till vår Volvo Penta motor, vilken de trodde att det skulle vara upp till en veckas leveranstid på. Vi gjorde ett försök att plocka isär matarpumpen för att se om den gick att renovera utan reservdelar, men det fungerade inte så vi fick vackert vänta på en ny. 

Men det var en bra plats att få en paus i seglandet. Dels fick vi tid för lite mer båtfix men sen är Baiona en mycket sevärd stad. Jag hade varit där tidigare och hade trevliga minnen från platsen. 1984 gjorde jag en leveranssegling på en Swan 47, Sarah-Ann, mellan Guernsey och Mallorca. Vi stannade till i Baiona på vägen och jag kommer ihåg att jag gillade staden med sitt fort med en ringmur med tinnar och torn vid marinan. Fortet, “Monterreal castle” började byggas på 1100-talet och avslutades inte förrän 1500-talet. Muren är numrera renoverad så det går att gå runt hela fortet, och halvön den ligger på, något som inte gick att göra vid besöket på 80-talet. Dessutom innesluter muren idag ett nybyggt lyxhotell byggt i sten i Paradores kedjan som inte fanns vid förra besöket. Mycket hade förändrats sen mitt tidigare besök men mycket var också detsamma. De fina sandstränderna, marinan och fortet var kvar men det har blivit fler marinor, fortet och ringmuren renoverat, och antalet tavernor i de charmiga smala gränderna i staden hade ökat. 

Baiona är en riktig turistattraktion, vilket är förståeligt då staden, förutom vad som nämnts ovan, ligger skyddat innanför en halvö med Atlanten utanför som en ständig följeslagare. Det finns öar inåt “Ria de Vigo” och söderut kunde man skönja uddarna vi skulle runda på vägen söderut. Staden har mycket konstverk spridda runt promenadvägarna som ofta går längs kusten, eller på ringmuren. Där finns olika små och stora stränder, en del med små stenbassänger när tidvattnet drar sig tillbaka. Det finns en kommunal idrottsplats där ungdomar samlas och spelar fotboll och basket och i själva staden sjuder det av liv i gränderna på kvällen när tavernorna och kaféerna öppnar. Så det blev en hel del promenader och vandringar, bland annat upp till Jungfru Maria statyn mitt emot fortet och längs strandpromenaden. Under en av promenaderna runt ringmuren såg jag en dimbank ute till havs som sakta rörde sig in mot Baiona. Det var fascinerande att se hur den närmade sig och förvandlade allt till ett töcken när den svalde område efter område. När den anlände till marinan kändes fukten i luften och temperaturen sjönk drastiskt, och sikten försvann.

Alla på marinan var stressade då det var förberedelser för starten av 52 Super Series med TP 52 segelbåtar, 52 fots “entypsjollar”. Det startade 2012 med fyra båtar och har vuxit till stora evenemang med 60 båtar byggda hittills och där olika platser är värdar för kappseglingarna När vi var där så skulle kappseglingen hållas veckan efter i Baionas tur. Båtarna var ute och tränade på havet med sina följebåtar, gigantiska RIB båtar fullastade med segel och dubbla 300 hk utombordare, bara de kostar mer än de flesta fullt utrustade långfärdssegelbåtar. På marinans område hade det ställts stora containers, en för varje båt, med segelloft, mekanisk verkstad och förvaring av alla segel, rep och utrustning. Bryggorna fylldes av brunbrända självsäkra män där musklerna svällde under t-tröjorna med båtarnas namn och loggor på. Det var intressant att följa alla förberedelser men skönt att slippa stressen.  

Nackdelen med vår vistelse i Baiona var att Amandas tidslucka krympte så hon beslutade att åka hem ganska omedelbart från Baiona med buss till Vigos flygplats. Så det var bara Tompa och jag kvar på Ikigai. Med bara två ombord bestämde vi oss för att bara göra dagsseglingar ner till Lissabon. En anledning var att vi inte hade någon automatstyrning och tyckte det var onödigt med långa nattpass och lite sömn när det inte behövdes. En annan anledning var att vi ville kunna se alla fiskeredskap och fiskebåtar för att undvika dem då vi gick nära kusten. En tredje anledning var att vi såg en möjlighet att se och uppleva fler platser. 

Under tiden vi väntade på matarpumpen gjorde vi en grundligare felsökning om det kunde vara något stopp eller luftläckage i bränsleledningen, det kunde finnas en anledning till att matarpumpen gått sönder. Då upptäckte vi, under ett förvaringsutrymme i förpiken, att mellan tanken och förfiltret hade en handbränslepump installerats, en sån som man har till utombordaren på bensinslangen från en extern tank. Den var nog ditsatt för att kunna pumpa in diesel i förfiltret efter man tömt den på innehållet och bytt filter. När vi testade den så var den trög men efter några pumptag så gick den lättare. Det kunde vara den som orsakat problemet med att matarpumpen. Det fanns en handbränslepump i reserv ombord så om det fortsatt var problem med matarpumpen så visste vi vad vi skulle åtgärda. När väl matarpumpen till motorn kom, efter nästan en vecka, så gick den snabbt att installera och motorn kunde åter startas. Nu brummade den förtroendegivande igen så vi kände oss säkra på att problemet var åtgärdat även om vi var mycket vaksamma på förändringar i motorljudet under den kommande tiden. 

Så i gryningen den 3:e juni styrde vi ut mot havet igen från Spanien med sikte på Portugal. Efter veckan i Baiona hade vi lite tidsbrist då vi såg att ett lågtryck skulle bildas på Iberiska halvön inom en vecka och ge ostadigt väder och motvind. Så vi siktade på en lång dagsetapp på 60 NM söderut till Porto, men det fanns en tre fyra ställen där vi kunde stanna över natten på vägen om vi skulle vilja. Utanför vågbrytaren möttes vi av dyning som vanligt, men också av ett gäng små ankrade fiskebåtar som höll till på grundflaket utanför piren. De blockerade nästan vägen men vi hittade en lucka, fiskebåtar tar inte någon hänsyn till nöjestrafiken i de här trakterna. Vi kunde se det imponerande fortet från sjösidan med sin långa ringmur.

Den portugisiska nordan blåste fortfarande, men inte speciellt hårt så det blev motorsegling halva sträckan med revad stor för stabilitet i dyningarna och delvis utrullad genua för att hjälpa till med farten. Motorn brummade på utan problem och den började långsamt att återskapa förtroendet hos oss. På vägen bytte vi artighetsflagg från den gulröda spanska till den rödgröna portugisiska. Vid rians mynning passerade vi ankrade fraktbåtar som väntade på att gå in till Vigo och under färden passerade vi fiskebåtar, TP 52 segelbåtar ute på övning, en konstig boj, fiskeredskap, några segelbåtar och lite annat smått och gott. Den konstiga bojen, som var av det gigantiska slaget, gissade vi var någon sorts väderstation. Vi noterade att längs den portugisiska Atlantkusten var det mestadels en lång sandstrand och långt mellan bebyggelsen som oftast låg i anslutning till en flodmynning, eller en vacker sandstrand med hotell.

Det var skönt att slippa rullningarna från dyningen när vi rundade vågbrytaren, som var full av fiskande portugiser, på väg in till Porto. Vi körde inte ända in till Porto utan övernattade i Douro Marina nära utloppet av floden Duero som passerar genom staden. Vi kunde se den första bron över floden, Arrabida-bron, från marinan och på land var många nya byggnader med affärer, restauranger, lägenheter och en fin sandstrand. Innanför vågbrytaren fanns det också plats för svajankring och flera båtar låg också på bojar där. Vi skulle upp tidigt nästa dag för en ny 60 NM segling till Figueira da Foz så vi åkte aldrig in till Portos gamla kvarter och många broar som skall vara vackra och intressanta. 

Även denna sträcka skulle vi kunnat delat upp i två då floden “Boco” med städerna “Gafanha da Nazaré” och “Aveiro” ligger halvvägs, men vi ville göra lite distans då lågtrycket var på väg. Vi kunde dock se fyren från 1893 utanför flodmynningen, Portugals högsta med sina 62 meter. Om det var mycket sandstränder under seglingen till Porto var det ingenting jämfört med denna sträcka. Jag upplevde det som att hela de 60 NM kuststräcka var en enda lång öde sandstrand som här och var bröts av med hotellbyggnader för turister. Igen var vinden svag så det blev mer motorsegling. Vi hade några incidenter med portugisiska fiskare som under trålning kör oberäkneligt kors och tvärs utan att visa någon hänsyn till andra båtars kurser, och de svarar inte på VHF heller. Det blev några snabba girar för att inte komma för nära trålen ett par gånger. 

Efter vi passerat fyren “Mondego” på udden utanför Figueira da Foz kunde vi lova upp och segla in mot staden vars höghus syntes bakom en lång sandstrand. På vägen in mötte vi flera större fiskebåtar på väg ut och vi såg på kranarna inne i floden att det var en fiske- och industrihamn vi var på väg in till. Bakom vågbrytaren gick vi upp i vindögat och tog ner seglen och fortsatte för motor till den väl skyddade marinan på nordsidan av floden. Vi hade försökt att kontakta Figueira da Foz marina, men ingen hade svarat på varken VHF eller telefonen så vi antog att kontoret var stängt. Vi behövde fylla diesel så vi la oss vid bränslekajen. Vi hade inte legat där länge förrän en marinero kom ned och hjälpte oss fylla på bränsle och ge oss en plats i marinan. Det blev bara en middag och sen i koj för vi var ganska trötta efter att styrt två dagar på raken med 60 NM per dag. Men en ankardramm med fin whiskey från Skottland fick det bli innan sängdags, det var ju min födelsedag.

Vi startade tidigt den 5:e juni mot nästa mål på seglingen, Nazaré 35 NM bort. En för mig spännande plats då det är där surfarna riskerar livet i monstervågor. Orsaken är bottenförhållanden utanför udden där uppgrundningen är extrem och som gör att dyningen från fjärran stormar kan växa till över 25 meter när den bryter. På sjökortet kunde vi se att marinan ligger i den nedre delen av Nazaré i bukten bakom udden med den berömda fyren varifrån man kan se på när surfarna utmanar de brytande vågorna. Fyren står på en hög klippa och bakom ligger den övre delen av staden på en bergsplatå. En viss oro för hur dyningen skulle vara vid angöringen till marinan fanns vid avfärd med tanke på monstervågorna som kan bildas. Seglingen till Nazaré blev odramatisk i en svag nordlig vind om man bortser från alla fiskebåtar. Och även om dyningen var större än tidigare så var det inga problem att ta sin in mellan vågbrytarna till hamnen där marinan låg skyddad i lugnt vatten. 

Det var bra med en kortare distans så jag hann utforska Nazaré lite närmare innan vi skulle vidare nästa dag. Staden är charmig men mycket turistig med många tavernor och affärer som erbjuder allt du inte behöver. På strandpromenaden bort mot höjdplatån går man på mönster av svart och vita gatstenar som är vanligt i Portugal och man passerar stånd med diverse utbud, allt från torkad fisk till smycken. På stranden ligger de vackra traditionella båtarna med höga förar som skall klara vågorna när man sjösätter dem i dyningen. Själva staden har vindlande gator med gamla hus som är intressant att utforska, men jag styrde kosan mot bergsplatån där fyren fanns, en stadsdel kallad Sitio.. 

Man kan ta sig upp till Sitio med bil eller promenera på stigen som slingrar sig uppför branten eller ta bergsbanan vid bergets fot. Väl uppe på platån finns också en stad med kyrkor, gamla hus och turistaffärer, till och med ett pariserhjul. Men där har man också en spektakulär utsikt över stranden och staden nedanför med de röda tegeltaken och de vita husfasaderna, många prydda med mosaik. På vägen till fyren står en 6 meter hög staty av en man med hjorthuvud med en surfingbräda under armen, kallad “Veado” (hjort på portugisiska). Statyn knyter ihop en legend från 1200-talet som involverar en hjort med nutidens våghalsiga surfare. Man passerar också små pilformade skyltar med en fisk på som pekar mot klipporna. De visar på avsatser i berget där fiskare kan kasta ut sina drag ned i vattnet uppåt 100 meter nedanför, ett originellt sätt att fiska och att hissa upp fisken utan att den släpper måste vara en utmaning. Från fyren har man utsikt över stranden norr om udden, där surfvågorna skapas. Visserligen bröt den moderata dyningen mot stranden, men inte tillräckligt mycket för att locka några surfare, det var mest turister som hängde på stranden och som besökte fyren.

Den 6:e juni hade vi sovmorgon, dagens etapp var den kortaste på seglingen. Vi skulle bara drygt 20 NM till Peniche som låg runt västra udden på bukten. Hamnen i Nazaré har flera vågbrytare och när vi passerade de sista så möttes vi av dyningen. Vinden var mycket svag så vi motorseglade med revad stor för att minska rullningarna i dyningen och solen värmde från en blå himmel så vi kunde ta av oss våra jackor. Direkt när vi kom ut från hamnen kunde vi se udden vi skulle runda. Vi genade över bukten så Ikigai hamnade utanför 15-meterskurvan som vi dittills följt. För första gången sen Biscaya var vi på djupt vatten igen, men inte för så lång tid. På vägen upptäckte vi att även att Portugal har en skärgård, nåja några öar i alla fall. Ögruppen heter “Berlengas” och är ett naturskyddsområde med ett rikt fågel och djurliv, en fyr, ett kloster, ett fort och många forskare på besök. Peniche är närmsta samhälle till Berlengas så det går turistbåtar dit från staden, men det får bara vistas 550 personer samtidigt på ön.När vi rundade udden kunde vi se hur dyningen bröt mot klipporna, men inte bara där. Det var uppgrundningar utanför udden vilket gjorde att det bröt även ute i vattnet på några ställen och på andra grundområden var det fullt med fiskebåtar, så vi tog en vid sväng runt udden och fyren. Vi hade motorseglat hela sträckan utan att några problem så Ikigais Volvo Penta började åter etablera ett förtroende från sin besättning.

När vi tagit ner seglet och närmade oss hamnen insåg vi att Peniche inte hade en lika utvecklad turistnäring som sin nära granne Nazaré utan var mer en fiskhamn. Gästplatserna i marinan bestod endast av en flytbrygga utan bommar så båtarna låg längsmed och när vi kom var alla platser upptagna. Vi förberedde att lägga oss utanför en franskflaggad segelbåt med ljusblått glänsande skrov, men dess besättning kom genast upp på däck och viftade bort oss. Det fanns en liten bit av bryggan framför deras båt som de insisterade på att vi skulle lägga oss vid. Så vi förtöjde framför fransmännen med Ikigais för som stack ut en bra bit utanför bryggan, men det fungerade. Senare kom fler båtar som la sig utanför båtarna på gästbryggan, dock inte utanför den franska blåa båten. 

Peniche visade sig vara en liten portugisisk pärla, hade mycket av Nazarés spektakulära skönhet men mindre turistig. Man hade också bra surfvågor på de sandstränder som låg på bägge sidor om halvön så på senare tid har man också lockat till sig mer turister. Peniche är egentligen en ö då en flod går tvärs genom halvön, men den är torrlagd vid lågvatten. Staden har många byggnader från medeltiden, främst kyrkor och kloster men även en ringmur och fort. Men man har hittat lämningar från tiden för neandertalare i området, så folk har bott här länge. Peniche har små grusvägar för promenader längs hela kusten runt ön som har spännande berg och stenformationer som den ständiga dyningen hjälper till att forma och som är från den geologiska tidsåldern Torcian inom Jura perioden (för ungefär 180 miljoner år sedan). Runt den exponerade Atlantkusten reser sig rauk-liknande formationer ur havet som statyer. Ruiner av olika fortifikationer finns runt ön och staden och längst ut på udden ståtar fyren “Cabo Carvoeiro“, där kan man se på solnedgången medan man äter middag på fyrens restaurang. Runt kustvägen finns möjlighet för husbilar att parkera och utsikten de har från sina rullande hem är fantastisk. Och även här fanns det avsatser på klipporna för att kunna fiska från.

Följande dag, lördagen den 7 juni startade vi den sista etappen längs Portugals Atlantkust, till Lissabon, en sträcka på 60 distans. Och nu hade nordvinden ökat i stryka så det gick undan med revad stor och delvis utrullad genua. Efter en härlig segling rundade vi udden Cabo Raso och gippade för att lova upp mot inloppet till Lissabon. Vi passerade Cascai där det var kappsegling för lasers i den ganska grova sjön. Längre in var det optimister som var ute i lite lugnare vatten. Tompa hade bestämt att vi inte skulle lägga oss inne i Lissabon utan istället stanna i förorten Oieras som har en marina som har tågförbindelse med Lissabon. Det var en speciell känsla att komma fram till ett viktigt delmål efter en månads segling, inte helt utan problem. Och vi anlände precis i tid innan vindriktningen ändrades och den portugisiska nordan stördes av ett lågtryck dagen efter vår ankomst. I Oieras var det dags för mer båtfix, utforskning av Portugals huvudstad och väntan på fler i besättningen inför seglingen till Porto Santos och Madeira, men det blir del 4 i serien om segling med Ovni 385:an Ikigai till Madeira.

Faktaruta: Ovni 385 Ikigai
Tillverkare: ALUBAT
Tillverkningsår: 2002
Material: Aluminium
Längd: 12,68 m
Bredd: 3,8 m
Djup: Centerbord nere 2,05 m
Djup: Centerbord uppe 0,52 m
Motor: Volvo penta D2-55 (2002)

Läs gärna del 1 också, seglingen över Biscaya eller del 2, seglingen i Galicien. För mer tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten finns min bok med samma namn. Klicka här för att få mer information.