Västindien på 80-talet

På kryss med Swan 57:an Ioarana i Jungfruöarna med en klassisk skonare i sikte, om jag inte ser fel är det Harvey Gammage, eller Heavy Damage som den kallades ibland.

För över 35 år sedan skrev jag en artikel i form av en guide för segling i Västindien för Vi Båtägare. Där sammanfattade jag mina erfarenheter efter att ha seglat i den Små Antillerna under sju säsonger från 1979 till 1986, både när det gällde allmänna tips och råd och en beskrivning av de olika öarna. Jag hittade artikeln i min dator häromdagen och läste igenom den. Mycket har hänt sen dess och stora förändringar har jag kunnat se vid återbesök på senare tid, men mycket är detsamma eller åtminstone mycket likt. Det är framför allt antalet båtar, marinor och turistanläggningar som ökat, men orkaner har också skapat förändringar. Men många av de tips och råd som skrevs då har relevans idag också.

Dessutom kändes texten som ett tidsdokument och de som seglade i Västindien på den tiden kommer nog känna igen sig, och de som är där nu kan jämföra för att se de förändringar som skett, speciellt eftersom det finns många bilder i inlägget från den tiden. Bilderna, utom de från Google Maps, är tagna av mig mellan 1979 och 1986 där annat inte sägs. Det var en ovanligt omfattande artikel när den publicerades så den är lång och jag har valt att inte redigera eller uppdatera den med information om hur det ser ut idag utan den publiceras i sitt originalskick.

Bildtexterna är skrivna i nutid så de kan ha kommentarer om vad som förändrats och länkarna är tillagda nu och går till aktuella sidor. Artikeln reflekterar inte bara en tidsålder för 40 år sedan utan också min egen ålder, mellan 26 och 33 år, och det har för mig varit spännande att läsa texten och minnas hur det var och se min egen utveckling till idag. Nedan följer artikeln (i kursiv stil) som jag hoppas kan ge en liten nostalgitripp för de som var där då, eller lite perspektiv på livet i Västindien för de som seglar dit nu, och till och med lite nyttiga råd och tips. Om du vill ha fler uppdaterade sådana så finns min bok ”Bortom horisonten” att köpa.

Solnedgång, palmträd, några lokala båtar och en sandstrand representerar nog Västindien för många.

Inledning

När Gud skapade segelparadiset ville han först att det skulle vara soligt och varmt. Det skulle det blåsa en stadig vind. Sen tyckte han det var praktiskt om man skulle slippa kryssa. Så han la en sträng med öar vinkelrätt mot vinden. Halvvind hela tiden, mums för seglare tänkte han. Han ordnade samtidigt så att det alltid var lä för den grova sjön på ena sidan av öarna. Till sist trodde han sig veta att seglare älskar att dyka bland koraller och färgglada fiskar och att vila ut sig på vita sandstränder. När han satte ihop allt detta hade han skapat Västindiens Små Antillerna från Jungfruöarna i norr till Grenada i söder. Men när han såg det färdiga underverket tänkte han att så bortskämda får inte ens seglare bli. För att påminna dem om sin litenhet i skapelsens helhet kastade han in några orkaner varje år för att hålla seglarna alerta. Artikeln berättar hur det är att leva och segla i detta paradis, men det är ingen heltäckande information utan tänkt som ett komplement till vad som redan finns av detaljerade guideböcker och sjökort för området. Jag vill ge dig en uppfattning vad du kan förvänta dig, tips för att undvika att göra misstag, dela med mig av egna erfarenheter. 

De Små Antillerna, som ofta benämns Västindien, från Google Maps från Jungfruöarna till Grenada. De lie större öarna som inte har namn är S.t Martin och St. Barthelemy som ligger söder om Anguilla och St Vincent som ligger söder om St Lucia

När jag pratar om Västindien brukar alltid samma fråga dyka upp. Vilken är din favoritö? Man hoppas då få svaret på vart man själv bör åka. Men det finns ingen bästa ö. Alla har sin charm och sina fördelar beroende på vad man vill ha ut av sin resa. Att spendera tid bland dem alla ger en varierad kompott på samma grundtema med sol, segling och bad. Man kan besöka det fattiga Dominica eller det rika Martinique. Man kan uppleva en fransk ö som Guadeloupe eller en engelsk som Antigua. Man kan uppleva tropisk vegetation med vattenfall som i St. Vincent eller de torra sandstränderna i Grenadinerna. Man kan handla på varuhus i St. Thomas eller på lokalmarknaden i St. Lucia. Man kan ankra mitt inne i huvudstaden på Grenada eller ensam vid en kilometerlång strand på Barbuda. Man kan titta på armadan moderna kappseglare under Antigua Race Week eller påsk tävlingarna med de lokalt byggda fiskebåtarna på Bequia. Listan kan göras lång och jag hoppas att du efter att ha läst artikeln kan se om, var, när och hur Västindien kan passa dig. Jag hoppas det kan bli en aptitretare. Börja planera semestern eller sabbatsåret nu.

Segling med Swan 65:an Cygnus där vi siktar en annan Swanbåt

Del 1. Öarna

Vi börjar längst i norr och arbetar oss söderöver med Jungfruöarna som ligger öster om Puerto Rico och startar kedjan med öar som kallas de små Antillerna.

Jungfruöarna

Jungfruöarna är tillsammans med Grenadinerna de enda större skärgårdarna i Västindien. I övrigt består området av utspridda större öar. Detta gör Jungfruöarna till ett trevligt seglingsområde då man ofta har skydd från de ibland kraftiga Atlantvågorna. Att området dessutom har väldigt många fina sandstränder och ett väl utvecklat nöjesliv gör det till ett mycket populärt område. Att halva ögruppen är amerikanskt, den andra halvan är engelskt, gör att den största delen av turistströmmen kommer från det stora landet i väst. Det innebär också att här är turismen mycket utvecklad på både gott och ont. Amerikanska turister kräver mycket service och tillgång till mat, bra hotell, underhållning, souvenirer mm. Denna industri är mer utvecklad i den amerikanska delen än i den engelska. De tre stora öarna St. Thomas, St. Johns och St. Croix tillhör, tillsammans med en del småöar, de amerikanska Jungfruöarna. Ska ni hit fodras sålunda USA-visa, även om formaliteterna är lite lättvindigare här än på Kennedyflygplatsen i New York. De tre öarna har alla väldigt olika karaktärer. 

Här visar Google Maps den amerikanska delen av Jungfruöarna om man bortser från St Croix som ligger en bit syd om öarna St Thomas med huvudorten Charlotte Amalie och St John med huvudorten Cruz Bay.
Den engelska delen av Jungfruöarna har fler småöar förutom de stora Tortola med huvudstaden Road Town och Virgin Gorda.

St. Croix

St. Croix ligger cirka 35 sjömil söder om de andra Jungfruöarna lite för sig själv. Dessutom har den ett begränsat antal hamnar så det är inte lika vanligt för seglare att besöka ön som de övriga. Det är dock en stor turistö och populärt tillhåll för flerskrovsseglare. Det grunda området innanför reven nord om ön passar dessa snabba båtar. Annars är huvudattraktionen Buck Island, ett naturreservat på öns nordsida. Här har man fridlyst allt fiske vilket gör att reven runt denna ö är fyllda med fiskar. Hit kan man segla med egen båt och ankra i ”parkeringsområdet” sydväst om ön eller hänga med någon av katamaranerna som seglar från hamnen Christiansted.

Buck Island norr om St Croix är en nationalpark

St. Thomas

Många namn i de amerikanska Jungfruöarna klingar mycket danskt. Gatorna i St. Thomas huvudstad Charlotte Amalie heter till exempel Dronningens gade, Konungens gade osv. De tillhörde nämligen Danmark en gång i tiden. Så även vår nordiska granne har varit kolonialägare i tropikerna. De såldes till USA under första världskriget. St. Thomas är nog annars den av öarna som är mest uppbyggd för turister. Efter mellanlandning på Puerto Rico kommer planen hit fullastade med förväntansfulla amerikaner. En del åker inte hem utan stannar och jobbar en säsong på någon bar eller charterbåt.

Hit kommer också kryssningsfartygen, som gör strandhugg runt i Västindien, på sin väg runt tropikerna. Det kan vara upp till sju stycken samtidigt i Charlotte Amalies hamn. Då dubbleras i stort sett befolkningen i staden. Man kan då se stereotypen för den amerikanska dollarturisten glida ut och in genom turistbutikerna. Det är Mary, blek som ett lakan med åtskilliga överflödskilon som putar ut lite varstans. Hon går klädd i sina åtsittande bermudashorts. Under de glittrande hornbågade glasögon stirrar en ogillande blick under det av permanent och färgningar blåskiftande frasiga håret. ”Harry I want that one” säger hon nasalt bräkande till sin man och pekar på en askkopp med snäckor på. Det står ”St. Thomas, Paradis on earth” på ovansidan och ”Made in Korea” på undersidan. ”Yes dear”, svarar mannen i sin rutiga kortärmade skjorta och randiga bermudashorts medan han flyttar undan på de bägge kamerorna som hänger på ölmagen för att komma åt plånboken. Där tar han fram ett dragspel av kontokort och väljer det som skimrar vackrast i guld. 

Svärmarna av denna speciella gren av Homo Sapiens slussas ofta direkt från fartyget ut på taxiresor med luftkonditionerade bilar. Eller till en flotte som heter ”Kontiki” som förflyttar dem till en strand i närheten. Under resan bjuds de på rompunch och ett stålband som spelar sin musik på gamla uthamrade oljefat i olika tonarter. Man garanteras därmed ha upplevt Västindien. Då och då får staden också amerikanskt flottbesök. Då gör man säkrast i att inte försöka ta del för mycket av nattlivet då det kan vara förenat med en större risk en vanligt. Vid dessa besök tycker det lätta gardet från Puerto Rico det är värt kostnaden att ta flyget över till St. Thomas för lite lättförtjänta pengar. 

Men denna stad med sin turism och relativt stora brottslighet har också fördelar. Ett sjudande nöjesliv med barer, restauranter och underhållning för en utsvulten kropp och själ. Dessutom finns här utmärkt proviantering, service och reparationer för utslitna båtar. Den största marinen heter Yacht Haven. Där ligger de största charterbåtarna och väntar på sina anländande gäster. Här finns också den lokala ”arbetsförmedlingen” när det gäller jobb på dessa båtar, baren ”Admirals Table” eller ”The Bilge” (kölsvinet) som den populärt kallas. Den är byggd på cementbryggan i marinan. ”The Bilge” renoverades totalt i mitten på 80-talet. Detta för att den gamla byggnaden helt sonika sjönk ned i vattnet då fundamentet börjat ge vika. Jag var själv inte där men jag hörde ryktas att personalen utrymde lokalen snabbt när det börja braka och röra på sig. Det gick smärtfritt förutom att några personer vägrade lämna lokalen. Det var några av stamkunderna med ”Fisherman John” i spetsen som ville följa med sin bar ned i djupet. 

St. Johns

Den tredje ön, St. Johns, är verkligen annorlunda. Tempot är markant lugnare och turisthotellen lyser med sin frånvaro på denna mycket vackra ö med sina många fina sandstränder. En stor del av ön ägdes en gång av Laurence Rockefeller som sedan donerade det till staten under stipulationen att det skulle bli nationalpark. Sålunda är de flesta av stränderna på denna ö till för allmänheten. Här består övernattningar av campingplatser i stället för lyxhotell. Naturligtvis så har Rockefeller ett liten lyxig Resort kvar vid en strand som heter Caneel Bay. Annars är St. Johns en utmärkt ö att utforska till lands eller runt kusten, speciellt den strandbeströdda nordkusten. Residensstaden ligger på västsidan och heter Cruz Bay och är en skön kontrast till Charlotte Amalie. Här finns också ett nöjesliv och möjlighet till proviantering men inte i sammaöverflöd som i St. Thomas. Här finns också den enklaste och mest effektiva platsen för in och utklarering.

Det var inte många år sen myndigheten var inkvarterade i en lokal på styltor. En skylt utanför sa att endast fem personer åt gången fick besöka byggnaden. Man var rädd att den skulle falla ned från sina stöttor. Om ni ska ankra upp i viken så håll de markerade kanalerna öppna. Färjorna kommer ofta från St. Thomas och vad värre är, även sjöflygplanet som går in i den norra delen av bukten. De brukar delge sitt missnöje mot i deras tycke dåligt ankrade båtar genom att starta sin flygning med sitt stjärtparti riktat mot båten. De gasar på tillräckligt nära så att man skall få en finfördelad stråle saltvattenspray som penetrerar de minsta springor på båten. Jag brukar ankra runt Indian Point vid närmsta stranden och ta jollen in då det alltid är trångt i Cruz Bay. 

På St Johns var stämningen betydligt mer avslappnad vilket kan illustreras av hur tullbyggnaden såg ut (tror den är från Cruz Bay på St Johns)

Annars är mina favoritplatser på ön Francis och Leinster Bay. Francis Bay är en av de mer skyddade i USA:s jungfruöar och har en fin sandstrand. Leinster Bay har även en egen liten ö att besöka. Dessutom ligger det en gammal sockerplantage, som nu är ombyggt till ett museum, vid västra delen av viken. Ta jollen i land och promenera upp till ruinerna, det är värt ett besök. Trunk Bay är också en intressant företeelse därför att det finns en undervattensbana där. Man kan således med snorkel och cyklop simma runt och på botten hitta skyltar som upplyser en om vad korall är och vilka typer som finns i närheten. Men jag lovar det finns inget undervattens McDonalds ännu. Även om man på St. Thomas man har skapat Coral World. Ett undervattenstorn där man ser omkringliggande vatten med korall och fisk som ett akvarium. Där går dykare ned och matar sina husdjur; moränerna, barracudorna och de andra fiskarna. Publiken står innanför pansarglasen och ”dyker” med. För entrépriset skulle man kunna köpa en hel snorkelutrustning. Det finns många fler platser att stanna vid runt St. Johns nordkust. Under vintersäsongen, är de fulla av förväntansfulla båt turister som är där i egna eller chartrade båtar med eller utan besättning. Om man vill besöka ett område med färre besökare kan man runda hörnet och ta någon av vikarna på öst och sydkusten. Runt Coral Bay finns ett flertal skyddade vikar som är intressanta att besöka. Där är det dock mer vanligt med mangrovebuskar i stället för vita gnistrande sandstränder. 

St Johns hade många fina stränder som var i stort sett orörda och nationalparken gjorde att bebyggelsen var väldigt begränsad. På bilden syns Trunk Bay.

Tortola

Då kommer vi in på den brittiska delen. Den är uppdelad på fler öar med möjliga hamnar än den amerikanska motsvarigheten. Huvudön, också den största, heter Tortola. Den är mycket bergig och har Jungfruöarnas enda ”regnskog” på bergstoppen Mt. Sage. Influenser från USA i den amerikanska delen märks mer när man jämför med den mer västindiska delen av Jungfruöarna som Brittiska Jungfruöarna. Englands inflytande lyser naturligtvis igenom på många ställen men takten är långsammare och utbudet har en lägre profil. Längst i väster ligger West End och Scuppers Hole. Här finns möjligheten till in och utklarering vid färjeterminalen (färjorna från St. Thomas stannar här). Det finns några barer, affärer och en liten marina här, annars har den inga attraktioner i sig.

Hela sydkusten har ont om charmiga vikar med sandstränder, här finns mer marinor och provinshuvudstaden Road Town. Det är ett utspritt samhälle med barer, hotell, post, banker, klareringsmyndigheter, möjlighet till god proviantering för det mesta man behöver samt flera flottiljer av charterbåtar. Den mest utvecklade marinan på sydkusten är annars Nanny Cay. För att illustrera den västindiska attityden och tempot kan jag berätta när jag arbetade där på en båt 1981. Vi hade planerat att handla och tvätta i den affär och tvättomat som fanns i det lilla shoppingcentret uppbyggt vid varvet. Morgonen mötte oss med ett häftigt ihållande regn på väg till affären. Den var stängd fast klockan var en halvtimme efter öppningsdags. Ingen av de övriga affärerna var öppna heller. Efter ytterligare en stunds väntan gick vi till föreståndaren för varvet och frågade om han hade någon förklaring. ”Javisst” sa han. ”Det är självklart att ingen kommit än. Det regnar ju.” blev svaret. 

Den mest kända viken på Tortola ligger på nordvästkusten och heter Cane Garden Bay. Ankarplatsen ligger innanför ett rev som sträcker sig norrut från sydudden. Det kan bli rulligt här vid en nordlig dyning men den är väl värd ett besök då en härlig sandstrand öppnar sig med någrar barer på. Inte långt från Cane Garden Bay har Mr Callwood sitt romdestilleri. Där kan man prata om lokalt tillverkad rom. Följ den av sockerrör skärt färgade bäcken upp till en stenbyggnad. Där finns högar av alla sorters tomflaskor. Utanför byggnaden skiner kopparen från en destilleriapparat. Inne i den sparsamt upplysta lokalen finns en disk där Mr Callwood står och plirar. ”Want to try some rom, mon” frågar denna äldre man vars ansikte nästan försvinner mot den mörka bakgrunden. ”Javisst” säger jag. Ett vitt leende lyser upp det mörka rummet när han tappar upp en tennmugg från en stor tunna bakom disken. Jag tar en smutt. I ärlighetens namn är det inte den godaste rommen jag druckit, men definitivt den originellaste. Så jag beställer en flaska. Han ställer fram en gammal ginflaska fylld med en gulaktig substans. Jag tar flaskan och när den ruskas ser jag sedimentet på botten röra sig. Jag svänger flaskan upp och ned och rätt igen. Effekten påminner om de små leksakerna där landskap inbyggda i en plastbubbla med artificiella snöflingor inuti skakas för att skapa ett snöväder i miniatyr. Jag tittar på Mr Callwell som ler igen och säger ”Guarantee no hangover, mon”. Jag lämnar hans destilleri som en nöjd kund. Men det där med baksmälla stämde inte. 

Längre norrut, på de stränder som är för exponerade mot Atlanten för att ankra vid, brukade det s.k. ”the Mushroom people” tälta. Det var framför allt utflippade vita ungdomar som levde på vad de kunde skrapa ihop medan de ständigt var på ”jakt” på Tortolas bergssluttningar. Med en machete över axeln och en plastpåse i handen sökte de efter de beryktade ”magical mushrooms” de hallucinerande svamparna. En slags giftsvamp som trivs i det tropiska klimatet, speciellt i komockor. Eftersom det finns en hel del kor på Tortola fanns det många som med böjda huvuden letade efter spåren från deras ätande. Sedan åt man fångsten råa, kokade, stekta, i omelett ja på alla sätt. Sedan satt man och kände sig ”groovy”, hög på svampar tills någon fick en överdos och flippade ut totalt. Detta missbruk har nu minskat. 

Bara en bro skiljer Tortola från sin ostliga grannö, Beef Island. Här ligger Tortolas flygplats. På dess nordsida i bukten Trellis Bay ligger en liten ö, omgiven av rev, som heter Bellamy Cay. Den är mer känd som ”The last resort” efter engelsmannen Tony Snells restaurant på ön. Han är en ensamunderhållare med engelsk sjuk humor som specialitet. Han pratar och sjunger ackompanjerad på synthesizer. Tony hinner med två föreställningar per kväll, en under middagen och en förkortad fräckare variant efteråt. Fräckhetsgraden på historier och kommentarer stegras i takt med antalet G&T (gin och tonic) som Tony förstärker sig mer. Han skriver sånger om företeelser som alla seglare i Västindien känner igen. Hur man efter en chartersegling har förvandlat sina äldsta vänner till sina nyaste fiender. Hur det är att använda den fantastiska engelska uppfinningen Seagull utombordsmotor där den enda rörliga delen är mannen som drar i snöret. Hälsa gärna på hans åsna ”Chocolate” som brukar sticka in huvudet i ett ovalt uppsågat hål i dörren för att bli matad med körsbär från drinkarna. Naturligtvis har Tony skrivit ”Island Mousse” ovanför hålet så han verkligen ser ut som en trofé värd namnet ”Chocolate”. 

Strax norr om Bellamy Cay, i skydd av ett rev, finns ett annat resort som heter Marina Cay. En ”Sundowner”, en drink vid solnedgången, här ackompanjeras av en vacker vy. Runt hörnet västerut härifrån finns två trevliga vikar som inte är speciellt välbesökta. Det är Lee Bay på västsidan av Great Camanoe och White Bay på Guana Island. Bägge, men speciellt Lee Bay, är känsliga för den nordliga dyningen. De har bägge vackra stränder och, framför allt White Bay, bra dykning. Strömmen genom sunden här kan bli stark så ibland fodras två ankare och försiktighet vid dykning. Guana Island är en privat ö så håll en låg profil om du stannar där. Det är lättast att gå öst om Little Camanoe då det är mer undervattenstenar i passagen mellan Beef Island och Little Camanoe. Vid kraftig nordlig dyning kan det till och med bryta i dessa sund. Passera gärna vid bästa ljusförhållande.

Den lilla ön I Beef Islands norra bukt är Bellamy Bay där ”The last resort” huserade. Marina Cay är ön som ligger sydväst om Scrup Island och Little Camanoe den lilla ön rakt norr om flygplatsen

Jost van Dyke

Nordväst om Tortola ligger de charmiga Jost van Dyke öarna. Den stora innehåller tre vikar varav den västliga White Bay är den vackraste. Då ankarplatsen ligger innanför ett rev blir den snabbt fylld till sin kapacitet. Det finns en enslinje att gå in på mellan reven. Härliga sandstränder med palmträd är belöningen. Nästa hamn är Great Harbour där Feleciano Callwood kallad ”Foxy” med familj styr det mesta. Här kan du klarera in och ut ur BVI (Brittish Virgin Island) på ett lättsamt och smärtfritt sätt. Här kan du också äta middag i ”Foxy’s” restaurant. Baren består av öppnade flaskor som du själv häller ur. Markerar antalet drinkar som ditt bord har kluckat i er och betala tillsammans med maten. Det finns fler ställen i Great Bay men Foxy’s är fortfarande det mest populära. Ankarbotten är lite dålig men de olika restauranterna har lagt i bojar för sina gäster som man kan utnyttja mot en avgift. Nästa vik är Garner Bay och här finns Stanleys Love and Peace bar. Den ligger alldeles vid stranden och har en avslappnande atmosfär.

Öster om stora Jost van Dyke finns två småöar som lockar med härliga stränder, palmträd och rev. Det är Sandy Cay och Green Cay som båda är värda ett besök. Ingen av ställen är rekommenderade övernattningsplatser även om Green Cay ger betydligt bättre skydd. Vid hård passadvind och kraftig nordlig dyning kan de bägge två vara obekväma platser att ankra vid. Men känslan av att ankra bakom revet ett stenkast från den palmströdda stranden är ändå värt lite besvär.

Norman Island

Då går vi ned söderöver igen och öster om St. Johns finner vi en av dessa ”bör besökas” öar i BVI, Norman Island. Namnet kommer från en pirat och ön skall ha stått modell för Stevenson’s ”Skattkammarön”. Bästa övernattningen sker i den stora skyddade bukten ”The Bight” Du lär inte vara ensam så även om det finns stora ytor kan det ibland vara svårt att hitta plats. Det har till och med etablerats en flytande bar för besökarna i den sydliga delen. Annars är grottorna på ön sydvästra del det mest spännande med ön. Det är djupt långt in så ankra nära, men var beredd på backvindar från berget. Här kan du ta jollen och paddla eller snorkla in i grottorna vars djup varierar. Färgerna är mångskiftande och antalet fiskar relativt stort så de flesta får stort nöje av utforskningen. 

Peter Island

Nästa ö österut är Peter Island som är mest känd för sin resort. Dit kan även seglare komma för att äta middag om de är propert klädda och har en svällande plånbok. Då är det bäst att lägga till vid Peter Island Yacht Club i Sprat Bay. Annars är den bästa hamnen längst västerut i Little Harbour. Man har här en sandstrand och med en liten ansträngning kan man gå upp på den högsta kullen och få en härlig utsikt runt Jungfruöarna. Great Harbour är för djup och Deadman Bay för exponerad för att vara bra. Salt Island erbjuder inte någon bra hamn. Ändå kommer du se många båtar ankrade utanför den västra delen i närheten av några bojar. De markerar platsen för vraket av den nästan hundra meter långa brigantin riggade skeppet Rhone som sjönk här 1867. Hon överraskades av en orkan och av de 145 ombordvarande överlevde endast 21. En av dessa hade klättrat upp i toppmasten, som fortfarande stack upp ovan vattnet. Han höll sig kvar under orkanens raseri och satt där i sjutton timmar innan han räddades. Nu ligger hon på 10 meters djup och kan vid klar sikt även ses vid snorkling. Fiskar trivs i vraket och det är en nationalpark så de får vara ifred. Populärt är att mata dem så ta med lite bröd om du vill titta en tropisk fisk djupt i ögonen. Lämna platsen innan skymningen då den inte rekommenderas för övernattning.

Virgin Gorda

Sen finns det inga bra hamnar innan vi hamnar på Virgin Gorda. Jag tycker personligen att denna ö samlat har de mest attraktiva hamnarna i Jungfruöarna. Man har underbart vackra sandstränder, ett naturfenomen kallad The Baths, en av ett barriärrev skyddad lagun, en väl fungerande marina med varv, en charmig provinsstad, en lyx resort samt en avspänd och trevlig atmosfär. Vi börjar söderifrån med the Bath. Mitt inne bland ett stråk med fantastiska sandstränder så ligger en samling rundade jättestenar kastade huller om buller. De stöder varandra och skapar på så sätt ett eldorado för små äventyrare. Man kan klättra runt bland grottor i vattenbrynet, små underjordiska pooler med kristallklart vatten och små passager under klarblå himmel. Detta skådespel accentueras av solens strålar som faller in genom små öppningar och skapar ett ljusspel för betraktaren. Att omgivningen består av lockande sandstränder och bra snorkling gör utflykten inte mindre trevlig. Spänningen höjs om det råder en nordlig dyning vilket gör landningen av jollen på någon av sandstränderna rund klipporna till äventyr. Bästa klädseln för detta är badkläder då chansen att en våg skall ta tag i farkosten och tippa den upp och ned är stor. Speciellt om man inte har tränat upp timingen när det gäller denna speciella konst. Kom ihåg att dra upp jollen tillräckligt långt så inte tidvattnet eller vågorna tar med sig den till havs. Väl iland kan ni torka på stranden medan ni poängsätter medseglares försök till landningar. Detta är bara ett dagsstopp men ett spännande sådant. Om dyningen är för besvärlig så gå upp till St. Thomas Bay vid Spanish Town och ankra där för att ta taxi ned till the Baths.

Spanish Town  är det största samhället på Virgin Gorda med det mesta i serviceväg, inklusive inklarering, marina och ett varv. Hit går också färjor från Tortola och här finns en flottilj av charterbåtar med tillhörande hotell. Direkt runt nästa udde ligger en annan av Rockefellers resorts kallad Little Dix. Det ligger innanför ett rev med en härlig sandstrand. Man kan ta sig in hit med båt genom en öppning i revet. Det är en vacker plats att besöka men inte så populärt från hotellets sida. Runt nästa udde öppnar sig en lagun som heter Gorda Sound. Om man är grundgående, inte sticker mer än ca en och en halv meter, kan man ta genvägen mellan Mosquito Island och Virgin Gorda. Annars är inseglingen norr om Mosquito Island spektakulär. Man följer ett utsträckt rev på sin styrbordssida. De färgskiftningar som finns nära revet är vackra och nyttiga som illustration på hur man kan läsa botten. De brytande vågorna adderar till känslan att komma utifrån havet in i en skyddad lagun. Det finns ett utstickande rev från Prickley Pear Island. Det skall vara utmärkt med bojar. Förutom att det västliga revet sticker ganska långt söderut så är det mest fritt vatten att segla omkring i lagunen. Jag brukar lägga mig i närheten av ”The Bitter End”, ett charmigt hotell vid Biras Hill. Gärna nära sundet genom Saba Rock så vinden kan fläkta ordentligt. Det går även att ta sig igenom sundet och lägga sig närmare barriärrevet, speciellt om man inte drar för djupt. Med bra ljusförhållande går det att utforska hela området som kallas Eustasia Sound. I området finns hotell, barer, sandstränder och rev som kan ta veckor för någon nyfiken att utforska. Här finns även dykmöjligheter för er som vill pröva med tuber. Då är Neckar Island och The Invisibles utmärkta platser. 

”Lagunen” Virgin Gorda är ett fint och skyddat område att utforska. Man kommer in genom att följa norr om revet nordost om Moskito Island, sen öppnar sig lagunen som är skyddad från Atlantvågorna. Här finns resorten Bitter End som var kvar när jag var där 2018 även om mycket var förstört av orkanen Irma som passerade ett halvår innan vi kom dit.

Anegada

Om man är sugen på mer ensamhet, långa sandstränder och fantastisk dykning kan man segla norrut från Virgin Gorda till ön Anegada. Ön har en högsta höjd på tio meter, få kännetecken och är omgärdad av korallhuvud. Det är således mycket svårnavigerat. Bebyggelsen är mycket sparsam men det finns desto fler långsträckta sandstränder. Dessutom sträcker sig ett ca 10 sjömil långt hästskorev ut mot sydost. Här finns nog Västindiens mest omfattande kyrkogård för skepp vars navigatörer överskattat sin förmåga. Över 300 vrak räknar man med att ligga spridda runt korallreven och då och då så utökas detta antal även i modern tid. Detta gör att det finns en uppsjö av intressanta dykplatser framför allt längs hästskorevet. Jag har själv några lugna vinterdagar varit och dykt på några vrak runt White Horse, en samling korallhuvud som sticker upp över vattenytan. Men erfarenhet och kunskap från bottennavigering är nödvändig och lokalkännedom rekommendabelt. Om du bara vill dyka så föreslår jag att du kontaktar Kilbrides i Gorda Sound. De arrangerar dykturer till vraken. Det finns även ett hotell på västra delen av ön som, när jag var där sist, satt ut markeringar för inseglingen till ankarplatsen. De kan guida in båtar per VHF också. Men även relativt långt ifrån land är det grunt. Om du sticker djupare än två meter kommer du ligga långt ifrån land på relativt oskyddat vatten. Att charterbolagen är medvetna om faran illustreras av att bareboats inte är försäkrade för, och därmed förbjudna att, besöka denna fascinerande ö. Men långa gnistrande sandstränder, möjlighet till att utforska en spännande undervattensvärld och färre båtar gör lockelsen stor. Men som sagt var försiktig så din båt inte blir ett tillskott till denna värld. 

Anguilla

Öster om Jungfruöarna ligger Anguilla som har en del underbara hamnar. Tyvärr är de flesta känsliga för en hård passadvind men framför allt en nordlig dyning. Dessutom har det alltid varit en besvärlig procedur att klarera in här, vare sig du gör det i Blowing Point på sydkusten eller Road Bay på nordkusten. Anguilla är en mycket låg ö utan många kännemärken omgiven av mycket rev vilket gör det relativt svårnavigerat. När allt detta är sagt vill jag understryka att under rätta väderförhållanden kan denna ö vara en liten pärla. På Anguillas nordsida kan man ankra i skydd av de små öarna Prickley Pears med dess gnistrande vita sandstränder omgiven av rev. Eller i någon av de mellan klippor omgivna sandstränderna i Crocus Bay. Dessa är bland de vackraste platserna i Västindien även om jag har förgäves försökt hitta en skyddad plats i Prickley Pears när brytande nordlig dyning har gjort stället till ett inferno.

Ett annat trivsamt inslag i Anguilla är de lokalt byggda fiskebåtarna som utvecklats till rena kappseglingsbåtar. Numera byggs de enbart med tanke på de årliga segeltävlingarna. Om du skulle vara där i tid för en av dessa (mest runt påsk) får du uppleva en folkfest. Starten gå då båtarna ligger på stranden i Road Bay så ”sjösättning” ingår i startproceduren. De är öppna slopar med ballast och i hårt väder seglas de med maximalt antal personer på lovartsrelingen och en febrilt ösande. Målgången sker genom att plocka upp en flagga i en ankrad båt vid stranden. Den presenteras för tävlingsledningen som står vid stranden väntande med förfriskningar i form av en stärkande rom. När jag var där hade den efterföljande festen inte slutat när jag somnade framåt fyratiden. På morgonen såg stranden ut som ett slagfält med hjältarna utspridda i horisontalläge. Det flesta av de välvårdade färgsprakande båtarna ligger för ankar i Road Bay för en närmare titt för dem som är intresserade. Tyvärr gick många av dem åt då orkanen Klaus härjade 1984. 

Saint Martin/Sint Maarten

Grannön till Anguilla är en ö som trots att ytan mindre än Fårö, är delad mellan två länder. Den heter Sint Maarten eller Saint Martin beroende om man befinner sig på den sydliga holländska delen eller den norra franska delen. Historien går att man landsteg samtidigt och bestämde sig för att i stället för att slåss om ön skulle man sända ut en person var att följa kusten åt olika håll. Från där de nu stod till där de båda männen möttes igen skulle man dra gränsen.. På senare tid verkar man inte bry sig mycket om denna gräns utan kan röra sig fritt mellan länderna på ön. Det finns dock en kulturell skillnad mellan delarna. Den holländska är mer kommersiellt utvecklad för turister. Dess huvudstad Philipsburg är ett stort shoppingcenter där tullfria varor sälj till de billigaste priserna i Västindien. Så om du vill köpa en kamera, TV, stereoutrustning, smycken eller parfymer så är detta en utmärkt plats. Efter prutning konkurrerar priserna med Hongkong och New York. Här finns stora varuhus liksom en utbyggd marina, varv och inklareringsmyndighet.

Bukten är grund och öppen mot söder vilket gjorde den till en kokande häxkittel under orkanen Klaus. Jag har en kamrat som var ankrad där med en Swan 47:a under orkanens härjningar. Han har mardrömmar om de brytande jättevågorna som kom inrullande. Draggande båtar fastnade på medseglare vars ankare höll eller hamnade på stranden och slogs till vrak. Tack vare goda ankare och grov kätting klarade han sig med bara en intryckt pushpit och skrapmärken. Den tremastade femtio meter långa ”Yankee Clipper” draggade och hamnade på sandbankarna i hamnen. De flesta av passagerarna och besättningen fick kasta sig i vattnet och i mörkret försöka nå land i detta inferno. Det var ett under att inga omkom. Klaus och bärgningen av Yankee Clipper (hon drog drygt fem meter och fastade på ett djup av tre) har stuvat om bottenkonturerna här, så navigera med försiktighet. 

Mitt på St Martin går gränsen mellan den norra franska delen och den södra holländska delen. Från Marigot Bay kan man ta sig in till lagunen på västra delen av ön som är skyddad även om mycket av marinorna där var förstörda när jag kom dit efter orkanen Irene 2017/18 som du kan läsa om här.

Även om den holländska delen är mer utvecklad för turism så har den franska delen de bästa hamnarna och en charmig fransk atmosfär. Här är det inte så många stora lyxhotell utan mindre anläggningar med en mer spännande kulinarisk sammansättning på menyerna. En lagun på öns mitt kan nås via en smal kanal. Det finns också underbara ankarplatser vid nordöstra spetsen. Bakom Tintomare Island om vädret är lugnt, annars inne i Bai O’Rientale. Båda ställena erbjuder det bästa Västindien kan erbjuda i form av sandstränder, korallrev och en fri utsikt över havet. I Bai D’Orientale kan de som tycker om den nakna sanningen besöka nudiststranden i bukten. 

Saint Barthélemy

Då kommer vi till Saint Barthélemy, eller St. Barths som den kallas, ön med en svensk historia. Den förvärvades från Frankrike 1784 för att säljas tillbaka 1878. Under denna tid blomstrade St. Barths, upp till 5000 personer bodde på en ö av Utös storlek. St. Barths inbringade statskassan, och Gustav den tredje personligen, en hel del inkomster, framför allt genom slavhandel. Numera påminns man av den svenska historien i gatu- och ortsnamn (huvudstaden heter Gustavia och det finns både Kungsgatan och Drottninggatan), av souvenirer samt av baren Le Select. Den drivs av ”den sista svensken” på ön, Marius Stakelborough. Om du besöker baren lär du få se denna rakryggade man med grått skägg eller någon av hans söner bland alla reliker från Sverige. Det finns en hel del kungliga reliker då kungen själv varit och hälsat på (illustreras med en handskakningsbild på väggen). Annars är det övervägande saker med båt och idrottsanknytning. Som gammal Solnabo gläder det mig att se en AIK-handduk hänga från taket. 

Numera är det övervägande fransmän som tröttnat på takten i Europa som kommit hit och startat någon affärsverksamhet. Det gör hela stämningen kontinental med västindiska inslag. Många bra och trevliga restauranter sålunda. Man är, liksom grannen Saint Martin, ett fritt handelsområde. Traditionellt har mycket spritsmuggling utgått härifrån. Detta arv har säkert inte helt dött ut. I Gustavia finns en aktiv hamnkapten. Han ser till att inseglingsleden till den kommersiella kajen är fri. Du kan även effektivt klarera in och ut hos honom. Vid kajen brukar också de besökande katamaranerna från Saint Martin lägga till. När passadvinden blåser full styrka brukar man kunna se dagsturisterna ha en min av lättnad när de förtöjt och kliver iland. Ibland kan den tio sjömil långa kryssen bli mycket guppig. Jag har mött dem bottenrevade med en liten näsduk som försegel och saltsprayen har yrt frisk bland passagerarna som sitter fastklamrade på däck. Många frukostar har blivit offrade till Kung Neptun och tankar cirkulerat kring orden ”detta stod inte i broschyren, aldrig mera”. Men slören på hemvägen blir då alltid en trevlig överraskning.

St. Barths är värt lite besvär att besöka då den är kantad av många vackra sandstränder. Turismen kan aldrig bli till massindustri här då flygplatsen är kort och en av Västindiens farligaste. En pilot på ett privatplan jag åkte med vill öva sig på ett par andra flygplatser inför landningen på St. Barths. Sätter man ned planet för snabbt hamnar det i bergväggen och för sent i Atlantvågorna. Det är bara och välja. Förutom Gustavia och den charmiga viken Anse du Colombier på nordvästspetsen ligger de flesta ankarplatserna bakom rev på nordsidan med de navigationsproblem som det innebär. Många gånger kan en hyrd skoter förenkla utforskningen av ön, för en utflykt är St. Barths värd.

Saba

Söder om St. Barths finns en kedja med öar som alla ligger utanför turistströmmen och saknar riktigt bra vinterhamnar. Vi börjar med Saba som har en negativ klang för de flesta seglare som kryssat ned från Jungfruöarna mot Antigua. Den tycks aldrig ändra position i förhållande till båten när man kryssar mot ström och vågor. I värsta fall har man också en farligt krabb sjö om man hamnat för nära den grunda Saba banken. Men om man varit där eller utnyttjat tjänsterna hos Saba Radio har man bara positiva intryck. Det är synd att Saba inte har en bättre hamn. Om en nordlig dyning existerar är det ingen idé att ens försöka besöka denna charmiga ö. Om det är relativt lugnt så skall besöket göras med möjlighet till att omedelbart lämna kajen (ha gärna ett ankare midskepps för att hålla ut båten från den enda kaj som finns). Man kan vara modig och ta flyget. Flygplatsen är inte längre än vad som är absolut nödvändigt. Inramningen är två trehundrameters klippavsatser ned mot havet. Den ligger naturligtvis vid orten ”Hells Gate”.

Men väl här får man se en ovanlig ö i de nederländska Antillerna. Man kan tro att man befinner sig i ett tropiskt Holland med knypplande damer i hucklen. Befolkningen är övervägande vit och har alltid varit sjöfarande. Naturen är mycket vulkaniskt. Till toppen är det en överkomlig klättring. Man får hjälp av att de lyckats bygga några vägar på klipporna. Här är nog enda stället i världen man måste passera toppen för att kunna nå Botten, som är namnet på byn i den gamla kratern. Man passerar en frodig växtlighet som jag inte trodde existerade utanför djungler. Gräsblad stora som elefantöron. Blomkruksväxter, som vi efter år av minutiös skötsel får att växa några centimetrar, är här meterhöga buskar och träd. Utsikten är spektakulär och väl värd ansträngningen, då inte molnen skymmer den. 

St. Eustatius, St Kitts, Nevis och Montserrat

Saint Eustatius (eller Statia) är sällan besökt av någon yacht, framför allt beroende på att det är i stort sett omöjligt att säkert kunna ankra här. Ön har inte mycket mer än en strand med en förstörd kaj att välkomna en besökare med. Saint Christopher (St. Kitts) och Nevis tillhör samma självständiga stat och har båda en potential att attrahera turister som söker en varierad upplevelse. De har många odlingar på sina lågländer. St. Kitts har också vad som måste vara de Små Antillernas största och bäst bevarade fort, Brimstone Hill eller Västindiens Gibraltar som den också kallas. Huvudstaden Basseterre är framför allt en kommersiell hamn. Här kan man klarera in och arrangera för utflykter till lands. Det finns ett otal plantager som antingen fortfarande brukas, är ruiner eller är transformerade till hotell. Det finns en del mysiga små sandstränder i vikarna kring St. Kitts östra näs mot Nevis. De är egentligen de enda skyddade hamnarna under vinterhalvåret. Båda öarna har flygplatser. De har ett intressant inre och få turister så jag tror de kommer att få fler besökande seglare i framtiden.

Om man med jolle skall landa på stränderna i Montserrat finns alltid en stor risk att bli blöt. Det är sällan man undgår sjögång i de relativt oskyddade ankarplatserna. Huvudstaden Plymouth har inklarering, marknad och några trevliga restauranter. Ön är mycket bergig och bördig och har flera utmärkta hotell. Överhuvud så finns det en förvånansvärd fungerande infrastruktur och rikedom på ön. Kanske är den mest känd för sin inspelningsstudio där flera kända musiker och grupper spelat in skivor där Rolling Stones är en av de mer berömda. Man kan även ta sig dit per flyg.

Antigua

Antigua är tillsammans med St. Thomas de stora kommersiella seglarcentra i Västindien. English Harbour och Falmouth Bay på Antiguas sydkust är två mycket skyddade hamnar med marinor. En stor del av den charterflotta, framför allt de med besättning, som opererar utanför Jungfruöarna är baserad här. English Harbour är en av de få platser där historiens vingslag är fysiskt närvarande. Hamnen är nämligen en gammal engelsk örlogsbas där bland andra Lord Nelson var baserad. Ett flertal byggnader sen den tiden finns i dag kvar och har renoverats. Numera inhyser de restauranter, hotell, myndigheter, segelloft, affärer, museum, kontor med mera. Här började också den egentliga charterindustrin när Kommendörkaptenen VEB Nicholson med familj kom hit med skonaren Mollihawk i slutet på 40-talet. Han tyckte så mycket om stället att han avbröt sin planerade jordenruntsegling och slog sig ned här. Han utvecklade ett charterbolag som idag drivs av sonen Rodney med flera. Den andre brodern, Desmond, har intresserat sig mer för öns historia och samlar på föremål från de gamla indiankulturerna. Han brukar ha guidade turer och har startat ett museum. English Harbour är dessutom en av de bästa orkansäkra hamnarna i Västindien. När orkanvarningar ljuder i etern fylls hamnen snabbt upp. 

En gång per år, i december, fylls hamnen upp av alla charterbåtar med besättning. Mäklare från hela världen kommer då till Antigua för att syna vad de skickar sina kunder till. Båtarna ligger på rad med nypolerade skrov och skinande vinschar. Leende och nykammade tar besättningar emot i nystrukna uniformer, eller nytvättade shorts och t-tröjor beroende på storlek på båt. I slutet på säsongen, i månadsskiftet april/maj, går en veckas fest och kappsegling av stapeln. Antigua Sailing Week, eller Race Week, startade på sextiotalet som en kul avslutning på chartersäsongen men har utvecklats till en kappsegling av en stor magnitud. Sju klasser uppdelade mellan racing och cruising brukar locka över hundratalet båtar. Här blandas seriösa maxiraters med charterbåtar som packar spinnakrar i luftkonditionering. Man blandar seglingarna med ”beach parties”, officiella middagar, allmänna fester och mycket lekar. På den lediga dagen mitt i veckan, lay-day, genomförs bland annat ”the non-mariners race”. Farkoster skall förflyttas ett par hundra meter över hamnen där allt är tillåtet. Man ställer bara tre krav på farkosterna. De skall inte kosta mer än ett par hundralappar att framställa. De får inte ha något mekaniskt framdrivningsmedel. Och de skall aldrig tidigare varit sjösatta. Detta resulterar i farkoster som består av allt från uppblåsta kondomer till fantastiska flottkreationer med segel av sopsäckar. Men kappseglingar sker även under hela vintersäsongen på Antigua. Den som vill kan anmäla sig till veckovis återkommande torsdagsracen. De arrangeras av Antigua Yacht Club. Vem som helst får deltaga och det blir rompunch-party efteråt. Så nog sjuder det marina livet i English Harbour. 

Där finns naturligtvis all den service som en seglare behöver från en uppsjö av barer till mekanisk verkstad och inklareringsmöjligheter. Det sistnämnda kan gå enkelt och smidigt eller vara en besvärlig procedur beroende på dagsformen på kommissarie King som leder det arbetet på polisstationen. En av de mer bekväma tjänsterna erbjuder Mabis, Maud, Mrs. Baltimore med flera. När du vandrar ned på kajen kan du höra ”Me name be Mabis and I do de laundry, mon”. Det är English Harbours charmerande tvättmadamer. I början var det ett fåtal damer som tvättade allt för hand. Man fick tillbaka allt nystruket. Numera har de tvättmaskiner och en stab av tvätterskor. Användandet av stora mängder blekmedel gör dock att man själv tvättar favoriterna bland t-tröjor för de inte skall falla i bitar efter ett par tvättar. Kundtrohet är något som dessa damer tar för givet. Jag kände mig som en buspojke inför rektorn när Mrs. Baltimore skällde ut mig för att lämnat tvätt till en annan. 

En bild från Google maps över English Harbour och Falmouth Harbour som det ser ut idag med alla marinor.

Är du där på en söndag så missa inte att följa med strömmen upp till Shirley Hights. Det är en gammal utkiksplats från örlogstiden som nu är omgjord till restaurant. Varje söndagseftermiddag oh kväll kan man över hela området höra steelbandet Halcyon Cove spela allt från Beethoven till calypso på sina oljefat. Publiken gungar i takt medan rompunch och pina coladas levereras från baren för att skölja ner den grillade kycklingen. När solen går ned når stålbandet sitt crescendo. Det avlöses av reggaebandet ”Wadadli Experience”, ett av de bättre banden i Västindien. Man måste vara utbildad på byråkraternas högskola för stelbenta för att inte ryckas med i denna musik. Efter tre rompunch har även dom glömt bort sin stela hållning. 

Det råder en lättsam stämning i denna hamn och mycket av det extraarbete som utförs på charterbåtarna sker med hjälp av lokalbefolkningen. Här finns många av de bästa arbetarna i Västindien. En av de mer kända är James Titus eller mest känd som Kong. ”You can’t go wrong – with Kong” står det på hans visitkort. Han är en duktig seglare och har gjort många leveransseglingar. Jag har stött på honom i Newport, USA och Palma, Mallorca. Man känner igen honom på hans alltid närvarande och smittande skratt samt hans muskulära kropp. På Antigua Sailing Week är det många av de större kappseglingsbåtarna som vill ha honom att vinscha hem på kaffekvarnarna. Här finns också Natty som ibland är kortklippt och ibland har dreadlocks. Han windsurfade till Guadeloupe och tillbaka. En sträcka på närmare 60 sjömil i Atlantvågor. English Harbour är full av karaktärer som Kong, Natty, Boogie, Yankey och så vidare. Som synes är området kring English Harbour värt ett besök, speciellt då det dessutom innehåller fina sandstränder och korallrev. 

Men det finns fler platser att besöka runt Antigua som sägs ha 365 stränder, en för varje dag på året. Jag beskriver bara ett av mina favoritställen. Ett är runt Green Island på Antiguas östkust. Det är en hård kryss dit från English Harbour men det är väl spenderade slag. När man nått fram kan man slacka på skoten och skjuta fart in mot skyddade vatten bakom Green Island. Då har man glömt bort allt stampande. Man kan antingen smyga in i någon av de två små vikarna på läsidan av Green Island eller fortsätta segla genom sundet vid Submarine Rock. Det är en härlig känsla att segla in genom sundet skota hem och börja kryssa runt udden där passadvinden åter tar tag i seglen fast utan Atlantvågorna. Det finns ett litet rev runt hörnet, men i bra ljus syns det tydligt. Man kan sen segla omkring i lagunen innanför barriärrevet och välja sin ankarplats. Det är mysigt att smyga upp nära sandstranden på västudden på Green Island. Denna ankarplats är ytterligare ett exempel på vad de flesta drömmer om när de hör ordet Västindien. En obebodd ö med sandstränder samt en ankarplats innanför ett barriärrev. Det finns en öppning i detta barriärrev som leder ut på öppet hav. 

Huvudstaden St Johns är, som många andra större städer bland öarna, ingen trevlig hamn att ankra i och inklareringen är mycket mer komplicerad än i till exempel English Harbour då myndigheterna här inte gör skillnad på privata segelbåtar och kommersiella fraktbåtar. Det finns en lokal marknad soch staden har en vacker kyrka värt ett besök. Här finns även ett nytt och växande shopping center med skattebefriade produkter som skall locka turisterna från de besökande kryssningsfartygen som lägger till här.

Barbuda

Från Antigua kan man segla till Barbuda utan formaliteter då de tillhör samma land. Barbuda är en av de mest spännande öarna i Västindien. Tyvärr måste samma varning som för Anegada göras. Endast de som är duktiga på att läsa botten bör ge sig i väg hit och då endast när det är bra ljusförhållanden. Det är en låg korallö omgärdad av rev och korallhuvuden som gör den både vacker, intressant och farlig. Vid den bästa ankarplatsen, Cocoa Point finns två hotell. Ett lyxigt som vill behålla en privat image för sina enligt rykten berömda gäster. Där är således seglare ej välkomna. Det andra hotellet längre västerut på stranden ägs av en fransk-kanadensare som brukar välkomna seglare och kan hjälpa till med att arrangera utflykter till den stora lagun som finns på Barbuda. Man kan ta sig dit med egen jolle men då skall man runt till öns nordvästra hörn innanför revet. Om man kan undvika korallhuvuden kan man även ankra här med en stor båt. Belöningen är en kilometerlång sandstrand helt för sig själv.

Enklare, men dyrare, är att ta en taxi till Barbudas enda lilla by Codrington, vid kanten av denna relativt stora lagun. Den är fylld av mangrovebuskar och skulle inte vara speciellt attraktiv om den inte innehöll en av de få häckningsplatser för den stora fregattfågeln (Galapagos är en annan). Man hyr en guide, vi hade Nelson, som tar med dig ut bland mangrovebuskarna. Det är en fantastisk upplevelse att befinna sig mitt inne bland dessa stora svarta fåglar. Här finns ruvande honor, skrikande ungar och uppvaktande kavaljerer. De senare pumpar upp sin intensivt röda ballong på bröstkorgen för att imponera på honorna. De har inga naturliga fiender här så de är totalt orädda. Är du lite äventyrlig kan du sedan runda Cocoa Point och navigera mellan korallhuvuden mot Spanish Point. När du kommit fram är det tillrådligt att lägga två ankare, då du är omringad av rev. Det är ingen lätt plats at komma till, vilket förklarar varför det är relativt få båtar här. Men att Barbuda tillhör de mest attraktiva öarna i Västindien står utom allt tvivel.

Guadeloupe

Söder om Antigua ligger Guadeloupe, fjärilen. Den heter så för att den är formad som en fjäril med en kanal mellan vingarna. Den västra delen är bergig och den östra slättland. I mitten ligger huvudstaden Point a Pitre. Guadeloupe är huvudön i Västindiens franska departementet. Det är typisk fransk ö med en fungerande infrastruktur och ett utbrett jordbruk. Det är egentligen endast här och på Martinique man kan åka på en motorväg i de Små Antillerna. Det finns inte så många charmiga hamnar här. Många av de marinor som finns befolkas av franska båtar vars ägare tröttnad på Europa och helt sonika flyttat hit. De bor i sina båtar, framför allt på de franska öarna. De varierar från lyxbåtar till vrak. Vanligaste är den hemmabyggda stålbåten med det rostfärgade skrovet som påminner till färgen om de lappade seglen. Det enda som är vitt är delar av tvätten som ständigt hänger på tork mellan vidrodret och masten. Där hänger en sönderfladdrad artighetsflagga under en slokande spridare. Jollen är en till hälften uppblåst gummibåt som paddlas med en åra när man skall i land för att utnyttja gratis tilltugg på någon av hotellets barer. Tyvärr har många råkat ut för franska seglares brist på hänsyn, så nidbilden bär ett spår av sanning. Rolf, en tysk seglarvän på en mycket väl underhållen båt, vaknade mitt i natten när en fransk båt skulle förtöja parallellt med honom. Han gick upp för att ta emot tampar när han såg att de inte hade några fendertar. Vid hans påpekande ryckte fransmannen på axlarna och sa ”Fender, vi behöver ingen fender, vi har en aluminiumbåt. Det finns naturligtvis en överväldigande majoritet av väldigt trevliga och framför allt kunniga franska seglare. 

Guadeloupe med ögruppen Iles des Saintes (Terre-de-Haut) och ön Marie-Galante.

Atmosfären på de franska öarna är definitivt mer uppsluppen än på de engelska. Det finns en trevlig hamn alldeles vid norra udden som är ett bra stop, speciellt som kan klarera här. Det en pittoresk liten franskinspirerad västindisk fiskeby som heter Des Hayes. Annars ligger de mest attraktiva vikarna på Grand Teres sydsida och i ögruppen Isles Les Saints söder om Guadeloupe. Då Iles des Saints ligger nära Guadeloupes sydvästra spets är det lätt att segla dit. De har dessutom möjlighet till klarering. Man bör undvika att ha med myndigheterna i Point a Pitre att göra då allting verkar bli krångligt när det går genom deras händer. För att komma till vikarna i Grand Terre behöver man kryssa mot passadvinden vilket inte är det bekvämaste. Väl där finns många fina vikar. Guadeloupe med omgivande öar ett ställe man kan utforska under en längre tid med stor behållning.

Iles des Sites är en ögrupp med många fina ankarvikar.

Dominica

Dominica är en av Västindiens fattigaste öar. Att den sedan hemsöktes av en orkan 1979 gjorde inte saken bättre. Den höga bergskedjan ger en riklig nederbörd och man har en tropisk vegetation som följd. Många seglare hoppar över Dominica av flera anledningar. Charterbåtarna prioriterar ofta andra ställen i ett späckat program, ryktet om våld och oroligheter mot besökare avskräcker samt antalet bra hamnar är begränsat. Vad alla som lyckat få en problemfri tid på Dominica och utforskat dess inre är överens om är att det är en unik, spännande och vacker ö. Här finns nog de enda kvarvarande av ursprungsbefolkningen, Karibindianerna. På Dominica lyckades de bita sig fast i de otillgängliga bergsområdena och ge inkräktarna motstånd långt efter de andra öarna blev koloniserade. Nu finns de i ett reservat och är berömda för sina flätade produkter och segelkanoter, som bygger på traditioner från när de själva erövrade dessa öar. Här finns allt du kan begära från en vulkanisk ö, bergstoppar, svavelkällor, vattenfall, regnskog, fruktträd och en bördighet utom denna värld. 

Tyvärr ligger det en hel del sanning bakom ryktena om oroligheter. Det var en period, framför allt i slutet på 70-talet, då s.k. ”Dreads” gjorde livet farligt för framför allt turister. Det hela har lugnat ned sig och numera är det mera enstaka individer som försöker komma åt lite av den rikedom de ser finnas hos besökarna. Att påstå att det idag inte förekommer några oroligheter på ön vore att negligera faran. Den finns på ett annat sätt i Prince Rupert Bay, i nordvästra Dominica. Detta är egentligen den enda skyddade hamnen och här välkomnas man vid inseglingen av en hord av ungar på olika flytetyg. Alla försöker klamra sig fast vid relingen för att erbjuda sina tjänster. Det kan vara alltifrån att vakta båten (man får en känsla av att de kan garantera att den skäls om man inte hyr någon för uppdraget) till att köpa limes åt dig.

Det vanligaste är att erbjuda sig som guide för en utflykt uppför floden ”Indian Creek” som mynnar ut i viken. Det är en fascinerande tur inåt landet där trädkronorna på sina ställen bildar ett tak över dig. Ungarna låter inte någon göra utforskningen på eget bevåg. Det finns de som råkat ut för stenkastning när de använt sin egen jolle utan ”guide”. Ibland verkar deras utrustning i form av utombordare vara lite väl dyra för att vara inhandlat för egna intjänade pengar. Man får se upp och inte lämna saker obevakade. Det bästa sättet att undvika svärmen är att vara bestämd och välja ut någon trovärdig att sköta dina uppdrag. Hör gärna med någon som varit där mycket om vem som är pålitlig. När det gäller att handla frukt och grönsaker så är det bra att inte lämna några pengar i förväg, de betrodda har kredit hos sina källor. Men bortsett från detta, som för oss är olägenheter men för många av dem en kamp för överlevnad och bättre livsvillkor, så är Dominica en vacker ö full av möjligheter.

Martinique

Efter att ha spenderat mycket tid på de gamla engelska kolonierna känns det som en befrielse att komma till Martinique. Ett ö med en infrastruktur och innevånare som besitter en stolthet och personlig integritet. Ett samhälle som inte enbart lutar sig mot turism som inkomstkälla. Utbudet, kvaliteten och priserna på varor är imponerande jämfört med många av de övriga öarna. Den kreolska vardagsmaten är ett skönt ombyte mot hamburgare och kyckling. Huvudstaden Fort de France har ett ett storstadsliv med kvartersklubbar och uteserveringar. Inklareringen sker här mycket smärtfritt i ett kontor speciellt inrättad för fritidsbåtar nere i hamnen. Genom hamnkontoret kan man också köpa tullfria varor när man lämnar landet. En bra plats att fylla på vinförrådet. Här finns också mycket av manlig och kvinnlig fägring. En härlig kombination av svart och vitt. Det är ingen tillfällighet att Kejsarinnan Josephine kom härifrån. Att man sen, om man inte behärskar franska, blir behandlat med en nonchalant attityd påminner bara att man kommit till fransk stad i Västindien i stället för till en västindisk stad med fransk anknytning. 

När man gjort alla praktiska saker är det trevligare att segla över bukten till halvön Point du Bout. Här finns marina, sandstränder, hotell, restauranter samt ett shoppingcenter. Att ön dessutom har ett intressant inre gör den inte mindre attraktiv för ett besök.  Man har ett bördigt och frodigt slättland med olika odlingar. Man har ett vackert kustlandskap där stränder, klippor och fiskebyar avlöser varandra. Där kan man se de för Martinique typiskt långsmala öppna fiskebåtarna med 20-40 HK utombordare påhakade. De ligger förtöjda i vattenbrynet eller uppdragna på land färgglatt målade. Det finns en utskjutande del i fören som påminner och handelsfartygens bulber. Om detta är förklaringen till båtarnas snabba framfart vet jag inte. Med regnställsjackor på ser man männen köra ut i atlantsjön med dessa farkoster. 

Här finns en tropisk regnskog och vulkanen Mount Pelee, som hade ett vredgat utbrott 1902. Resultet blev att staden St Pierre med dess 32 000 innevånare fullkomligt begravdes. De enda överlevande var en fånge i det lokala fängelset samt besättningen på en båt som lyckades lämna hamnen. Som påminnelse, förutom spåren av de gamla lavaströmmarna, finns ett intressant museum i St. Pierre. Jag delade taxi med en 88-årig pensionerad läkare på Antigua. Han mindes utbrottet frän när han var fyra år. Han berättade: ”Jag lekte vid stranden i English Harbour när himlen blev alldeles mörk. Ett mullrande ljud hördes. Helt plötsligt började det regna småsten från himlen”. Antigua ligger cirka 150 sjömil från Mount Pelee. Det finns fler vulkaner på öarna som haft mindre utbrott sen dess. Ibland känner man också av mindre jordskalv. Så det rör på sig.

Utsikt från en bit upp på Mount Pelle, när jag var där försvann vi i ett moln innan vi kom upp på toppen.

En av Martiniques nackdelar är bristen på lättillgängliga ankarplatser. De mest intressanta finns på lovartsidan innanför rev. De kan vara svåra att nå på vintern då passadvinden blåser. Strax söder om Fort de France bukten finns ett par trevliga vikar. Både Grande och Petite Anse D’Arlets är charmiga med små fiskebyar med sandstränder. De är dock exponerade för en nordlig dyning. Det finns flera möjligheter runt sydkusten där den djupa viken Le Marin är den mest populära. Nackdelen är att man måste kryssa sig dit vilket gör att många båtar fortsätter direkt söderut mot St. Lucia. På väg söderut passerar man en klippa som sticker rakt upp ur vattnet. Det är Rocher du Diamant som tjänar som ett bra landmärke vid inseglingen mot Fort de France söderifrån. Eller HMS Diamond Rock som engelsmännen hellre kallar den. 1781 lyckades de nämligen få upp ett batteri med kanoner på denna klippa. Därifrån gjorde de livet surt för fransmännen under arton månader. Man gjorde klippan till en del av flottan med HMS (His Majesty Ship) som förtecken. För några år sedan klättrade några skämtsamma engelsmän ånyo upp på klippan med en engelsk örlogsflagga. Det var vid ett franskt flottbesök och det blev diplomatiska protester som följd. Ordningen är numera återställd.

Diamond Rock, bilden är tagen vid ett senare besök 2018, men klippön har inte förändrats något.

St. Lucia

Det finns några öar i Västindien som tävlar om att vara den mest attraktiva. St. Lucia tillhör definitivt en av dem. Det mesta av härligheten kan nås från någon av de charmiga ankarvikarna, detta gör ön speciellt attraktiv just för seglare. Det är inte konstigt att fler västerländska investerare, speciellt inom turistnäringen, börjar intressera sig för St. Lucia. Pidgon Island och Gros Islet där bukten Rodney Bay ligger är en bra angöring om man kommer norrifrån. Från det gamla fortet på höjden blir solnedgången spektakulär. Här finns också en lång sandstrand där ett flertal hotell är belägna. Om man vill ligga tryggt utan att påverkas av någon nordlig dyning kan man gå in i lagunen. Det skall vara muddrat till ett minsta djup på tre meter, men var beredd på att det på sina ställen kan vara grundare. Speciellt bortom marinan och nära strandkanterna. Inne i lagunen finns affärer, restauranter, barer, hotell, marina, varv, möjlighet till inklarering och några charterbolag, bland annat PYS från Sverige. 

I mitten av 80-talet höll en charterbåt till här som hette Edelweiss, en Swan 55:a ägd av österrikaren Frans. Han misstänktes för vapen- och knarksmuggling och var under bevakning inför varje ankomst. En dag när jag satt vid baren ”the A-frame” inne i lagunen brakade det loss. Edelweiss hade just kommit tillbaka efter en segling och strax efter henne anlände två patrullbåtar från St. Lucias kustbevakning. Med osäkrade kulsprutor smög de omkring i hamnen i bästa vilda västernstil. Plötsligt smattrade en kulspruta. En av de tonåriga vapenbärarna råkade trycka till på avtryckaren. Lyckligtvis stod ingen i vägen. Några vapen eller knark kunde man inte hitta och alla kunde andas ut. Med sura miner lämnade kustbevakarna marinan. De blev inte gladare av att ankarlinan fastnade i propellern på väg ut. Några månader senare anlände en annan österrikisk seglarvän till St. Lucia. Han blev upplyst om att nya regler för visa hade införts. Österrikare måste, som enda landsmän i världen, ha ett visa för att komma in i St. Lucia. Jag tror mig veta att denna regel blev mycket temporär då Frans lämnade landet.

Det finns i mitt tycke bara två anledningar att gå in till hamnen i huvudstaden Castries. Den ena är om man vill handla på marknaden, den andra är om man skall plocka upp någon från det lilla flygfältet Vigie (det större finns vid sydspetsen). Annars är denna hamn som de flesta större kommersiella hamnar i Västindien, smutsig, bullrig, och oattraktiv. Det är alltid en risk att förtöja jollen och inklareringen är mycket mera omständligt än i småhamnarna. Annars är Castries en typisk liten stad på de engelska öarna. Här, liksom i många av de andra hamnarna som tar emot kryssningsfartygen, så rivs en del av slummen. I stället byggs det lyxiga luftkonditionerade shoppingcentra. De ser likadana ut vare sig turisterna kliver iland i St. Thomas, St. Croix, St. Marteen, St. Lucia eller Antigua. Listan utökas kontinuerligt. 

Lite längre söderut ligger Marigot Bay. Här spelades filmen Dr Dolittle med Rex Harris in och en av de två hotellen är uppkallad efter filmen. Det är en smal vik in så den kan vara lätt att missa, men den är definitivt värt ett besök. Den har en palmbeströdd landtunga med en sandstrand. Ankra båten i den lilla, och tyvärr ofta fulla, lagunen. Där ifrån kan man se solen gå ned i mynningen av viken bakom palmträden. Här finns också charterbolag, möjlighet till proviantering och nog den trevligaste inklareringen i Västindien. Mr. Scotland ser till att inklareringen sker organiserat, snabbt och effektivt under en trivsam stämning. 

Längre söderut syns två bergstoppar, de så kallade sockertopparna eller ”Pitons”. Man kan ankra i bukten mellan dem och välkomnas då av en trumpetande elefant som väntar på godsaker. Dessutom kommer ett gäng ungar roende och vill hjälpa dig förtöja. Hundra meter ut från land är det fortfarande över tio meter djupt. Enda chansen att förtöja är med ett ankare i fören och landförtöjningar i aktern. Ungarna hjälper dig att binda tampen om något av palmträden iland. Naturligtvis gör dessa killar inte detta för skojs skull men betalning skall inte vara mer än ett par EC Dollars. Bästa sättet att bli lämnad i fred är att välja en av dem för sina tjänster. Han kommer säkert också att erbjuda dig en guidning för en bestigning av topparna och försäljning av diverse saker. De flesta är trevliga men som många som är beroende av sin försäljning, mycket påstridiga. 

Om du vill undvika denna konfrontation men ändå vara i närheten av ”Pitons” kan du ankra vid det lilla hotellet ”Hummingbird” i bukten Soufrier. Det ligger norr om ”Pitons” och väst om byn Soufrier. Det kan komma ut ett gäng från Soufrier och erbjuder samma tjänster, men sannolikheten är mindre än vid Pitons. Närmast till vulkanen, med sina bubblande varma sulfatkällor, har du från byn Soufrier. Där kan du ankra på samma sätt som vid Pitons, och med samma utmaningar. Här brukar dessutom erbjudanden om turer till sulfatkällorna och Louis den fjortonde mineralbad med vattenfall komma. Men att ankra emellan de bägge massiva sockertoppar är en upplevelse även om man bara gör det till en dagsutflykt. Sen finns det en ankarplats vid flygfältet i Vieux-Fort. Här är en fiskeby där färggranna fiskebåtarna ligger uppdragna på stranden. De är av samma modell som i Martinique. Att dessa farkoster ger sig ut i den grova Atlantsjön mellan öarna är en beundransvärd, eller dumdristig, prestation beroende på hur man ser på det.

Barbados

Barbados ligger 80 sjömil till lovart om närmaste ön St Vincent. Då bara inbitna seglare vill kryssa denna bit rekommenderar jag ett plan för de som vill göra ett besök. Speciellt som det bara finns en dålig ankarplats. Till råga på allt är det en dyr och tidsödande process att klarera här. Det är synd, då Barbados är en av de mest utvecklade och vänliga öarna i området. Det råder en mycket engelsk atmosfär. De flest seglare som stoppar här är de som seglat från Europa som använder ön som första stopp på denna sidan Atlanten. Det är dock en av de populäraste tillhållen för den landbaserade turistindustrin i de Små Antillerna. Det går även charterresor hit från Sverige. 

Ankarplatsen utanför The Boatyard Club i Bridgetown på Barbados som den såg ut 1979.

Grenadinerna

Grenadinerna är de små öar som finns mellan St. Vincent i norr och Grenada i söder. Mellan Petite St. Vincent och Petite Martinique går gränsen mellan öarna som tillhör St. Vincent respektive Grenada. Detta område innehåller många av mina favorithamnar. Platserna är mindre och många kan endast nås per båt. Här finns också en av de få platser där man kan ankra skyddad bakom ett barriärrev med hela Atlanten framför sig. Dessutom är det en relativt skyddad skärgård där öarnas huvudriktning är nord/syd, vilket mest ger halvvind. Man kan i de flesta fall lägga kursen till nästa ö utan att kryssa. Då området har mest små öar är det betydligt torrare här än på många andra områden. Detta gör vädret soligare men färskvattnet mer värdefullt och svåråtkomligt.

Grenadinerna delas av St Vincent och Grenada

St. Vincent

Vi börjar längst i norr med ön St. Vincent. Förutom sydvästkusten finns bara ett fåtal bra ankringsplatser. Däremot har ön ett spännande inre för de som vill ge sig ut på lite äventyr. Ett mycket outforskat nordområde med en kratersjö. Vulkanens senaste större utbrott var 1902 med 2000 döda som följd. Man har ett mycket bördigt inre med en botanisk trädgård av världsklass, vattenfall samt en vacker lovartskust med vulkaniskt svarta sandstränder. St. Vincent är en av de fattigare länderna i ökedjan, det har också varit perioder av rasmotsättning här. Sällan går det längre än att man blir mer eller mindre ohövligt behandlad. De lokala affärsmännen börjar nu i stället se möjligheterna med turismen. Det enda stället för klarering är huvudstaden Kingstown. Det är en smutsig kommersiell hamn vid sydvästra spetsen. Men ankra inte där utan segla vidare till Young Island några sjömil längre ned. Där är en mycket trevligare miljö med sandstrand, rev, hotell, barer och olika typer av service. Ta sen buss eller taxi till Kingstown för klarering. Det är tillåtet speciellt om du gör det tillsammans med någon av de ”accepterade” taxiförarna/guiderna. De mest populära är Sam och Charlie Tango. De hjälper till med allt från guidade turer till proviantering. Gör upp om priset på förhand då de som alla entreprenörer i världen gärna vill tjäna lite extra pengar. Sundet är mycket strömt, så använd två ankare. Antingen ett häckankare eller ”Bahamian moor”. Det finns även möjlighet att mot en avgift ta någon av de utplacerade bojarna.

Bequia

Vid tidsbrist skulle jag hoppa över St. Vincent och segla direkt till en av mina favoritöar, Bequia. Man kan endast komma dit per båt. Seglatsen från Young Island är bara åtta sjömil. Det kan bli en riktig berg-och-dalbana när tidvattnet sätter emot passadvindsvågorna. I Admiralty Bay på Bequia kan man sköta klareringen mycket smidigare än på St. Vincent. En liten varning för ankarbotten. Den består av hårt packad sand blandat med gräs och ger dåligt grepp. Se till att du har fäste innan du lämnar båten. Att se ankomsten av den dagliga färjan från Kingstown är ett skådespel. Där blandas allt. Människor, grisar, grönsaker, kycklingar, mjölsäckar mm. Det är en färgsprakande kakafoni som visar det organiserade kaos som existerar på dessa öar. Ibland kommer också ”Jaws”, ett gammalt landstigningsfartyg som används som transportfartyg. Han lägger upp sin ”underläpp” på stranden för att låta människor, kor, maskiner och bilar köras av. 

Bequia är seglarcentrat för Grenadinerna. Här blandas de stora privata och charterbåtarna med de små jordenruntseglarna, de franska bostadsbåtarna och de traditionella arbets- och fiskebåtarna som är byggda på Bequia. För Bequia har en lång båttradition med en egen identitet och stolthet. I traditionell stil har man här byggt en båt med Bob Dylan som delägare, ”Water Pearl”. Annars är det mest bruksbåtar för transporter mellan öarna samt segelbåtar för fiske man bygger. Jag glömmer aldrig när jag 1982 kom hit för första gången. Det blåste över 15 m/s och gick ordentliga vågor i sundet till St. Vincent. Vi hade revat mesansegel lilla focken och ett stagsegel uppe på Swan 57:an Ioarana. Vi hade konstant saltvattenspray över däck och gjorde stadigt nio knop. Jag såg då och då något vitt bland vågorna föröver. Då vi kom närmare såg jag att det var en sex meters öppen fiskebåt under fullt sprisegel. Hela riggen försvann i vågdalarna. När vi passerade såg vi att det var en ensam man från Bequia. Han fiskade med ett drag släpande efter båten och satt glatt med en hand på rodret och en på skotet. Då och då kände han på draget. När han såg oss vinka så log han brett innan han satte skotet i munnen och vinkade tillbaka. Jag är inte ensam om att imponeras av sjömännen från denna ö. 

Bequias befolkning består av en salig blandning. De dominerande grupperna är afrikaner och skottar. Efter reggae banden gett upp på nyårsafton kan man höra en säckpipa bröla ut i natten för att hälsa det nya året välkommet. Valfångstfartygen från New Bedford hade Bequia som sitt högkvarter under vintern. De lärde sjömännen på Bequia den traditionella valjakten. Denna tradition har bevarats över generationerna. Nu finns två åttameters spetsgattade lokalt byggda segelbåtar som används för detta ändamål. Med dessa små öppna farkoster seglar de upp till valen så Mr. Oliver kan resa sig i fören och slunga harpunen med all kraft mot sitt mål. Valen kan sen släpa med sig båten på en s.k. ”Nantucket sledgride” tills den tröttas ut. Efter nådastöten försöker man transportera hem valen till slaktområdet på grannön Petite Nevis. Där allt är förberett för folkfest. Öborna kommer ut för att för att köpa valkött och späck. I genomsnitt fångas en val per år i detta traditionella men blodiga skådespel. De flesta av de graciösa däggdjuren går vinnande ur striden och undslipper sina förföljare. Det är en grym tradition, men den är betydelsefull för öns ekonomi. 

Varje påsk sker kappseglingar runt Bequia i dessa traditionella fiske och valbåtar. Man har en ”le Mans” start från stranden i Admiralty Bay. Sen seglar man helt sonika runt sin ö. Här bygger man också modellbåtar, dels de traditionella valfångstbåtarna, dels av olika moderna båtar efter beställningar. En del av modellerna används för kappsegling. Så det finns ett liv oberoende av turism här, även om det växer upp fler hotell, pizzerior och annat. Bequia är ett populärt tillhåll för skandinaver. Det kan vara ett tjugotal båtar från vår höga nord som upplever en allt annat än vit julhelg tillsammans. Traditionellt bjuds det på underhållning i denna hamn. Det började seriöst med unga förmågor som rodde ut till gästande båtar för att sprida med sig av sin spelglädje. Det har utvecklats till en industri. Alla penninghungriga med något som flyter närmar sig fritidsflottan med dödsförakt. Hängivet överröstar man varandra, hängande vid bordläggningen, för att få bidrag för sin underhållning. Det kan vara åtskilliga trubadurer ute samtidigt och många av dem har nog aldrig sjungit en ren ton eller träffat rätt not på instrumentet. En trio som ”underhöll” oss bestod av en sångare med en tre strängad gitarr, en ung man på maracas alternativt öskar beroende på vad som vad som var prioritet och en på skedar som han nog dittills endast använt för att äta med. Jag tror den trion tjänade mest av alla professionella underhållare den kvällen. Alla betalade dem snabbt för att bli minimera tiden för deras underhållnning, så de hann med många besök den kvällen. 

Här finns också många barer och restauranter med trevlig stämning. Den mest kända är Fragipani. De har den bästa bryggan att förtöja jollen i. Man kan ankra nära byn eller lite längre ut vid någon av de vackra sandstränderna. Princess Margaret Beach är den mest berömda. Det är härligt att vid morgondoppet kunna simma in till en gnistrande vit strand. Men se upp med om det blir en nordlig dyning. Den kan vräka sig in på dessa stränder och till och med dra med sig båtar som ankrat för nära. Friendship Bay på sydkusten är en betydligt mindre bukt med ett rev, hotell och sandstrand. Det är också värt ett besök. På sydkusten ligger också Padget Farm. Det är där de flesta fiskarna bor. Bequia är en plats man gärna stannar längre än planerat. 

Här syns gränsen mellan St Vincents del av Grenadinerna och Grenadas del tydligt.

Som jag nämnde används Petite Nevis vid valslakt. Ett träskjul. ett wirespel och lite valben vittnar om det. Det finns även en halvö med strand och palmer på. Jag rekommendera den endast som dagsstopp då ankringsplatsen är relativt oskyddad. Ofta använder Bequias valfångare Mustique , som ligger sydost om Bequia, som utkikspunkt för sina spaningar efter val. Medan männen sitter på högsta kullen och spanar kan man vid stranden studera de bägge båtarna, i deras geniala enkelhet, lite närmare. Från Bequia kan det bli en hård bidevind segling till Mustique. Segla gärna mot nordspetsen på Mustique så kan du passera nära vraket av kryssningsfartyget ”Antilles”. Fartyget har legat där sen 1971. Grundstötningen skedde under mystiska omständigheter, mitt på dagen under bra väderförhållanden. Hon ligger på bara några meters djup som ett monument över att det fodras uppmärksamhet att navigera i dessa farvatten. 

Mustique

Ankarplatserna i Mustique är ofta rulliga då de är exponerade för en nordlig dyning. Ön är fascinerande av flera anledningar. Den har underbara stränder, framför allt på lovartssidan. Ön har en vacker gammal bomullsplantage nu omvandlad till hotell. Där finns Basils Bar vid ankarplatsen för kvällsunderhållning. Samt, vad många tycker är det mest spännande, kändisar som bor här i sina arkitektritade villor. Mustique har, genom en systematisk planläggning och marknadsföring av engelsmannen Colin Tennant, blivit tropikernas jet-set paradis. Och på Basils Bar kan man slå sig ned och finna Mick Jagger på ena sidan och Raquel Welch på andra. Tillsammans med några chartergäster körde vi runt ön. Vi tog upp en liftare som visade sig vara Mick Jagger. De två tonårsdöttrarna i familjen fnittrade generat medan mamman, totalt omedveten om passagerarens identitet, konverserade den långhåriga mannen i framsätet obehindrat. När han var avsläppt så bannade döttrarna sin mamma för sin okunskap. De informerade henne att det var deras idol från popgruppen Rolling Stones. Lite mer imponerad stormade hon in bland de övriga gästerna och berättade att vi tagit upp en liftare som var en världsberömd sångare i ”Stolling Roles”. Så nog är kändis begreppet relativt. 

Cannouan

De flesta ankarplatser runt Cannouan Island har dålig ankarbotten eller är för exponerade. Det finns en del hotell utmed den södra delen, mellan Glass och Taffia Hill. På håll ser dessa kullar ut som två öar. Här finns möjliga ankarplatser med spännande sandstränder. De är dock bäst för en dagsutflykt. Segla gärna vidare till Mayreau som har betydligt trevligare ställen.

Mayreau

Salt Whistle Bay på norra Mayreau är en mycket charmig plats. Här finns alla ingredienserna för den perfekta västindiska hamnen. En liten bukt med en härlig vit sandstrand med lite rev utefter bergssidorna och ett smalt näs med palmer på där man kan se vågorna bryta mot lovartssidan. Bilden kompletteras av ett hotell inne bland palmträden. Där finns en bar man kan besöka när andan och törsten faller på. Enda nackdelen med denna lilla hamn är att det ofta är för många besökande båtar. Trängseln gör att man kan få ankra långt ut. Där kan man påverkas av vågorna som rundar nordudden eller av en eventuell nordlig dyning. Se upp för utgrundningarna från både syd och nordsidan på bukten. Jag har sett fler än en båt som tagit för stora svängar med bottenkänning som följd. 

Salt Whistle Bay

Längre ned på Mayreaus västkust finns det ett intressant vrak att dyka på. Det är den engelska kanonbåten ”Purina” från första världskriget. Hon försökte nattnavigera och sjönk efter att ha gått på revet som sticker ut från Grand Col Point. Vraket ligger på cirka tre meters djup. Vid bra sikt kan man se det under snorkling, men bäst är att gå ned med tuber. Hela västsidan av Mayreau är fylld av gnistrande sandstränder. Tyvärr är de platserna känsliga för nordlig dyning så de är bäst för dagsstopp. Det går också att komma in mellan revet och Mayreau på dess östsida. Det är en speciell känsla att ligga där med brytande vågor framför sig. Det är sällan båtar utnyttjar denna möjlighet så man får ofta vara ensam. Men innan solen står för lågt bör man nog ge sig i väg mot en säkrare natthamn.

Tobago Cays

När man tänker sig bort i vintermörka Sverige mot en tropisk ankarplats kan drömmen vara att ligga på svaj innanför ett hästskoformat barriärrev med horisonten framåt fylld endast av en stor ocean. Där hör man vågorna bryta mot revet i en rogivande rytm medan vinden svalkar under den klarblå himmelen. Bakom ligger ett par atoller med gnistrande vita sandstränder. Det är bara och sätta på sig snorkelutrustningen och hämta middagen. Om det låter som paradiset så är du välkommen till Tobago Cays. Enda smolket i glädjebägaren är att du inte är ensam. 

Tobago Cays innanför sitt hästskorev är ett populärt mål för seglare.

Men det finns stora områden att ankra vid så det känns aldrig trångt. De tidigare obebodda små atollerna befolkats nu av lokala fiskare som tältar på stränderna. De säljer fisk, hummer och smycken av svart korall till de besökande båtarna. När solljuset är rätt kan man segla omkring runt reven och tydligt se var den bruna korallen börjar och den ljusgröna sanden slutar. Att kryssa in från norra Mayreau mot Petite Rameau är en härlig känsla. När man närmar sig Petite Rameau kan man ta ut slagen ända till revkanten innan man slår tillbaka mot Rameau igen. Min favoritplats i Tobago Cays är att krypa upp så nära stranden på Barbel som möjligt. Om passadvinden avtar, vågorna blir mindre och solen ger klar sikt för bottennavigering kan man segla utanför revet och ankra i skydd Petite Tobac. Här får det inte rum många båtar och ofta kan man få hela ön för sig själv. 

Man kan ta ytterligare ett steg och lägga sig bland korallerna i World’s End Reef. Detta bör nog bara göras om man har stor erfarenhet av bottennavigering. Ankringsplatsen är utanför allt land och det enda i ens omedelbara närheten är korallrev. Sikten måste vara bra, vädret lugnt och beredskapen att sticka vid väderförsämringar hög. Dykningen är bättre här liksom på lovartsidan av hästskorevet. Från Tobago Cays når man dit genom en jollepassage genom revet nordost om Barbel. Dyk inte där om vågorna är för kraftiga och se upp med strömmen, den kan vara stark.

Union Island

Union Island är viktig ur flera synpunkter. Den har en skyddad hamn, ett flertal barer och hotell (ett med en damm med hajar), affärer och en post, en fin utsiktspunkt (men en svettig promenad dit), en flygplats, möjlighet att fylla på vatten och bränsle och klareringsmöjligheter. Den internationella flygplatsen töms på betande kreatur inför varje landning. Rödljuset för övergångsställe över landningsbanan slås på. Välkommen till Västindien. Här är den sydligaste möjligheten till klarering i St. Vincent.

Palm Island

Tvärs över sundet ligger Palm Island. Här har den engelska familjen Caldell, med blod, svett och tårar, förändrade innevånarnas karaktär från fritt surrande myggor till högt betalande hotellgäster. Ön är omgärdad av härliga sandstränder och spännande rev. Det finns delar som är reserverade för hotellgästerna. Men det finns en fin strand vid ankarplatsen på västsidan. Ett skönt lunchstopp då den är för oskyddad för att vara en bra natthamn.

Petite St. Vincent

Den sista ön i St. Vincents del av grenadinerna är PSV (Petite St. Vincent). Där finns ett hotell med en speciell profil. Man riktar sig till personer med stora plånböcker som vill vara ifred vid ett eget paradis. Man seglar bäst in till ankarplatsen mellan de små sandöarna Punaise och Mopion. Mopion brukar ha ett solparasoll placerat i mitten och på ön kan man göra en festlig liten picknick på dagen om vädret är någorlunda lugnt. Smyg in så nära ön som djupet medger, ankra och ta jollen in. Det är en viss känsla att sitta på sin egen ö i den tropiska värmen. 

En stor del av PSV är till endast för hotellgäster. Men det finns tillräckligt mycket sandstrand och rev kvar för att det skall vara värt ett besök. Hotellets bar serverar goda romdrinkar i en trivsam miljö. Här finns också en kaj med tillgång till bränsle och vatten. Hotellet har ett roligt kommunikationssystem. För att garantera enskildheten för sina gäster ligger husen utplacerad längs stränderna utom synhåll för varandra. Det finns inga telefoner. Om man vill vara ifred så hissar man en röd flagga i en flaggstång utanför sitt hus. Om man vill ha service en vit. Från huvudbyggnaden har man uppsikt över flaggstängerna. Det är ofta man möter vitklädda kypare i en golfkärra på väg att tillfredsställa någons gästs önskemål.

Petite Martinique

Bara en halv sjömil syd om PSV ligger Petite Martinique. På vägen dit passerar man gränsen till Grenada. Det finns ingen bra hamn på denna ö som är mest är känd för sin gamla smugglartradition. Öns befolkning är fortfarande väldigt lite påverkade av turismen. Det är intressant att se kontrasterna mellan PSV och denna grannö som lever på och under helt andra förutsättningar. 

Carriacou

Carriacou är den största och folktätaste ön mellan St. Vincent och Grenada. Många av de som bor där är pensionerade eller arbetslösa sjömän. I Hillsborough kan man klarera in även om man måste göra om formaliteterna vid ankomsten till Grenada. Ankarplatsen är långgrund och ganska rullig så jag rekommenderar att gå runt hörnet till Tyrell Bay. Men gör ett bad och snorkel stopp vid Sandy Island på vägen. Det är ett Västindien i miniatyr med rev, sandstrand och palmträd. Om man har tur så ligger det en båt under konstruktion på stranden i Tyrell Bay. Byggnadsstilen är grov, enkel men funktionell. Ritningar existerar inte utan man bygger efter tradition och känsla. Här finns många företagsamma ungar som erbjuder sina tjänster. Den lilla lagunen i norra delen av bukten är en orkansäker ankarplats för båtar som inte sticker för djupt. Runt mangrovebuskarnas rötter så frodas en typ av ostron som kan ätas. Om man slår några slag österut från sydudden på Carriacou kommer man till Saline Island. Passagen mellan norra stranden på ön och revet kan se lite ogästvänligt ut då det är kantat av spektakulära klippor, sandstränder och rev. Det finns tillräckligt skydd för ett dagsstopp i bukten på Saline island. Få stannar här så har du tur kan du få vara ensam. Om du snorklar på revet, var försiktig för strömmen är stark.

Grenada

Beroende på om passadvinden kommer från nordost eller sydost kan man välja att gå till lovart eller lä om Grenada på väg söderut. Man slipper bli läad av ön på lovartsidan men samtidigt är man exponerad för atlantvågorna. Om du går på lovartsidan och det inte är alltför hårt väder kan du stanna för lunch vid Sandy Cay. Återigen en av dessa småöar med rev, sandstrand och palmträd, men denna är sällan besökt. Ett av skälen är naturligtvis att den ligger på lovartssidan och därmed utanför den normala rutten. Ett annat skäl är att den kan vara en orolig ankarplats då det går hård sjö. Det fodras också kunskap om bottennavigering. Men under rätt förhållande är det ett pittoreskt stopp. Se upp med strömmen när du seglar på lovartssidan av öarna så du inte driver för nära. På östsidan kommer du passera Grenadas näst största stad, Grenville. Det är svårt att förstå hur de lokala fiskarna tar sig in i hamnen på vintern. Man ser ingen lucka mellan de brytande reven som skyddar ankarplatsen. Mycket god lokalkännedom är ett minimikrav för en angöring här. Jag har aldrig vågat.

Grenada är en mycket vacker ö med ett frodigt högland med tropisk växtlighet. I söder breder ett torrare lågland ut sig. Ön är mest känt för är sina kryddor, här växer kakaobönor, muskotnötter, kanel och andra kryddor. Ön var mycket eftertraktad under Västindiens storhetstid. Frankrike var först men England gick segrande ur striderna. Numera har det mest varit ryska och amerikanska intressen som påverkat ön, med den amerikanska invasionen 1983 som kulmen. Den officiella orsaken var osäkerheten för de amerikanska medicinstudenterna på ön. Det verkliga skälet var den rysk/kubanska påverkan, framför allt den jättelika flygplats som byggdes på södra spetsen. Den möjliggjorde landning av stora militära plan men var officiellt till för att främja turismen. 

Jag var där när landet öppnade upp efter USA:s intervention. Det var med blandade känslor de jag mötte såg till förändringarna. Det finns säkert en officiell historieversion av händelserna, men nedan beskriver jag hur de som jag pratade med upplevt det hela. Maurice Bishop tog genom en oblodig kupp makten från diktatorn Gairy. Han blev en populär ledare som kunde ena och entusiasmera landets innevånare. Som all u-länder sökte man stöd utifrån. När USA var ljummen hoppade Cuba in. De hjälpte till på fler plan. USA gjorde planer inför detta hot. Bishop ville fortfarande hålla på sitt oberoende från stormakterna. Coard, en sovjet stödd militär med maktanspråk, såg chansen till en militärkupp och satte Bishop i husarrest. Vad han inte räknat med var att Bishop hade ett så starkt folkligt stöd. Någon vecka efter kuppen samlades folkmassor spontant på gatorna i St. Georges och helt sonika beslutade att befria Bishop och man marscherade till hans hem och befriade honom. Bishop bars på folkets axlar till en gammal fästning för att hålla tal och konfrontera militären. Panik utbröt bland militär och skottlossningen började. När krutröken skingrades hade Bishop mördats. Detta blev ett utmärkt skäl för amerikanerna att göra sin planerade invasion. Att denna militära operation fick ett lyckligt slut berodde inte på styrkans skicklighet. Tvärtom. Tack vare ett minimalt motstånd lyckades de oorganiserade trupperna få kontroll över situationen. Så det fanns blandade känslorna inför Grenadas utveckling. Enligt de jag pratade med så hade det varit bäst om Bishop kunnat fortsätta, men bättre USA:s inflytande än leva som en marionett till Sovjet. Så nu frodas den nya entreprenörandan och antalet etableringar av nya företag växer lavinartat, speciellt inom turistnäringen. 

Men Grenada har mer än en intressant nutidshistoria. Det är en av de vackraste öarna i de Små Antillerna med många små plantager som är intressanta att titta närmare på, den vackraste huvudstaden i Västindien och en vacker och varierande natur. Ett av Grenadas vattenfall är en halvtimmes promenad uppför en bäck. Väl framme kan man svalka sig i en liten damm under fallet. Man känner sig som Tarzan när man simmar omkring under den 20 meter höga duschen. Den enda hamn norr om St. Georges som är värd att besöka är Halifax. Här är inte stränderna attraktionen utan snarare de intressanta klippformationerna. Använd två ankare då vinden gärna dör och du kan svinga in mot land. 

St. Georges är en spännande hamn. Norrut från mynningen ligger den kommersiella hamnen och söder ut marinan. Där har man länge planerat en uppmodernisering men 1988 hade fortfarande inget hänt. Man kan dock få det mesta uträttat här. Alltifrån tvätt till motorreparationer. Här finns också tull och immigration som du måste besöka även om du klarerat in någon annanstans först. St. Georges är mycket kuperat vilket gör den vacker men arbetsam för promenader. Här finns en av Västindiens bästa marknader och en puls som är en skön blandning av storstad och landsbygd. Från marinan kan du ta taxi, apostlahästar, buss eller jolle till stan. Det förekommer till och med varianter av våra roddarmadamer. Ta en vätskepaus på kaféet ”the Nutmeg”. Från övervåningen kan du följa aktiviteterna i hamnen. Om du tröttnar på det relativt smutsiga storstadslivet ligger en lång vacker sandstrand just syd om inloppet till hamnen. Det kan dock bli rulligt här vid nordlig dyning.

Grenada har en spännande sydkust där det finns många fantastiska ankarplatser. På väg dit passerar du den berömda flygplatsen, vars landningsbana aldrig tycks ta slut. Den första viken på sydkusten är Prickley Bay. Det är den mest utvecklade med bareboat- företag, hotell och möjlighet till klarering. En fin sandstrand tillsammans med goda faciliteter gör det till ett bra stopp. En middag på Calabash efter en hård segling kan förgylla tillvaron för alla utom den som skall betala. Hela denna sydkust är lite annorlunda mot många andra områden. Den var, till för något år sedan, inte speciellt besökt. När jag var där 1984 var det endast tio andra båtar som utforskade samma område. Ofta hade vi en hel vik för oss själva. Även om det har förändrats så seglar de flesta fortfarande bara runt i St. Vincents del av Grenadinerna. 

Naturen är också annorlunda. Det är mer växtlighet ned till strandkanten och färre gnistrande vita sandstränder. De finns, även om många är blandade med svart vulkansand. I och med att vikarna ligger vid en sydkust gör det inseglingarna mer spännande/hårresande (stryk det ej önskade). Det går grov sjö ända tills man kommit in i viken och många av reven bryter kraftigt. Detta kan avskräcka den ovane. Bäst är, som alltid, att navigera med solen på sin sida så man obehindrat kan läsa botten. 

Ett bra alternativ är att utgå med jolle-expeditioner, förutsatt att du har en relativt tillförlitlig utombordare, från den trevliga ankarplatsen bakom Hog Island som är en av mina favoriter. Det går att navigera runt på insidan av alla rev, från Mt Hardman Bay till bortom Point Egmont. Det är många olika bäringar att hålla reda på för infarterna till de olika vikarna. Imrays sjökort ger många nyttiga tips. Don Street Jr, som gjort korten, bodde en tid på Point Egmont så han har definitivt lokalkännedom. Förutom vad jag nämnt är Calivigny inre hamn en favorit. Den kan vara lite svår att nå om sjön är grov och då kan det bryta kraftigt i mynningen. Passagen är mycket smal och det gäller att favorisera styrbordslandet. Väl inne ligger man på insidan av en palmströdd halvö med en strand. 

Men det finns som sagt många fler sevärda platser på sydkusten och ju lugnare väder desto fler möjligheter. Om man sedan tröttnat på det lugna tempot i Grenadinerna, ja då finns Trinidad en dygnsseglats söderut. I februari pågår där karnevalen och då lämnas ingen någon ro. Där ljuder calypson genom gator och torg som fylls av färgsprakande parader och dansande folkmassor. Men det är en annan historia och går utanför vårt beskrivna område, men möjligheten finns.

Don Streets segelbåt Ioalire på väg ut från Antigua med gäster ombord.

Del 2: Bakgrund och praktiska tips 

Historia:

De första som kom till detta paradis var Arawak indianerna från Sydamerika. Den stam som dominerade ögruppen mest var annars Karibindianerna. Sin dominans fick man genom att bokstavligen äta sig norrut, de var kannibaler. Den europé som ”upptäckt” de Små Antillerna var Christopher Columbus under sina seglingar hit i slutet på 1400-talet. Numera är i stort sett alla indianer utrotade genom européernas försorg. De som inte gick åt under striderna vid kolonisationen dog under slaveriet eller av införda sjukdomar. Man importerade då de mer ”tåliga” folkslagen från Afrika, vilkas ättlingar i huvudsak numera befolkar öarna. Det är många europeiska länder som krigat om dessa öar. Den stora attraktionen var möjligheten att odla en uppsjö av grödor, framför allt socker och kryddor, samt handel i allt från slavar till romdrycker.

Några av länderna som ville äga öarna var England, Frankrike, Holland, Spanien, Danmark och USA. Även Sverige hade intressen här då man under Gustav den tredjes regeringstid ägde St Bartholmé. De två dominanterna var England och Frankrike. Många av öarna har bytt nationalitet åtskilliga gånger mellan dessa länder under de århundradena. Sättet de båda länderna styrt sina områden på återspeglas i hög grad av hur de fungerar idag. Engelsmännen höll på sitt imperium med herre/slav förhållande. Idag har det resulterat i en mycket utpräglad byråkrati och stelbenthet och en pyrande rasmotsättning. Numera finns det få engelska kolonier kvar även om influensen och statsskicket finns kvar. Fransmännen valde att göra ett departement av sina öar. De har således fransmännens rättigheter och skyldigheter. Det har resulterat i ett mer uppblandat samhälle. En stor del av befolkningen är mulatter som, speciellt i städerna, är flärdfulla, modemedvetna med en individuell rikedom som ofta saknas på de engelska öarna. Ibland kan de vara mer franska än fransmännen och snobberiet slår på vissa ställen Paris. Men där finns en varmare atmosfär med godare mat i jämförelse med de gamla engelska kolonierna. Man får dock en större behållning av besöket om man kan det franska språket.

Kultur:

Med reservation mot att öarna har sina personliga karaktärer så finns det kulturella likheter inom de Små Antillerna. En av dem är avsaknaden av kvarlämningar från sin historia. Här finns inget Akropolis eller Delphi utan attraktionen här är mer vädret, korallen och sandstränderna. Som i de flesta utvecklingsländer finns här inte det miljömedvetande och den framtidsplanering som vi i västvärlden kan kosta på oss (åtminstone teoretiskt diskuterar). Med andra ord bortom det turisttillagda är det på många platser skräpigt och fattigt även om det inte finns någon direkt svält. I en del hamnar har jag mot betalning lämnat sopor till lokala småkillar för att de skall ta hand om dem tills jag insett att de bara ror runt udden och slänger allt överbord. I andra hamnar har jag köpt den västindiska klolösa hummern, ”languster”, från fiskare som fångat honorna fulla med ägg. När jag påpekat det för dem om faran om framtidens fortbestånd på det allt ovanliga skaldjuret är reaktionen ”Hey mon, not my problem”. 

Så här kan det se ut på stränderna som inte ingår i turistområden.

En stor kulturell skillnad, som kan vara frustrerande för en person från det effektiva Sverige, är att inställningen till arbete kan skilja sig från det vi är vana med från vår kultur. Det lugnare tempot kan vara mycket rogivande och upplevas som positivt men också något som kan vara frustrerande beroende på hur man ser på det. En del av detta kan handla om en kulturkrock. Jag var på ett väldigt lokalt disco på St. Lucia. En ”rasta-box” (eller bergsprängare som man säger i Sverige) var uppställd i ett plåtskjul vid bananplantagen inför lördagsdansen. Jag var den enda vita där så jag upplevde en viss fientlighet. Men jag var ditbjuden av Simba, en i gänget, så jag blev accepterad. I slutet på kvällen så frågade jag en av hans kompisar vad han tyckte om den växande turistindustrin. Han tittade på mig och sa ”Ni har infört slaveriet igen”. Jag blev förvånad och bad honom förklara. ”Jo”, sa han, ”Förut hade vi det vi behövde för att överleva i byn, höns, grisar, frukt och grönsaker. Om vi ville ha pengar till något stack vi och jobbade på bananplantagen ett tag. Nu introduceras alla nya saker som de flesta vill ha. Vi jobbar på hotell och restauranter. Skillnaden är att där måste vi jobba vissa tider varje dag vare sig vi vill det eller ej. Det tycker jag är slaveri”. Även om logiken kan diskuteras så kvarstår att det västerländska industriella samhället är uppbyggt runt att vi som löntagare säljer vår frihet mot att ha tryggheten av ett lönebesked och Rikskuponger varje månad och företagen säkrar upp sin produktion. En kulturkrock uppstår när kraven som ställs utifrån en västerländsk livsstil möter kulturen som finns i den gamla västindiska livsstilen. Men för en del är de västindiska tankegångarna en av attraktionerna med dessa öar då tempot är lugnt och stress lyser med sin frånvaro, om man kan anpassa sig till det lokala tempot.

Västindien är som det mesta av övriga världen ett patriarkaliskt samhälle. Manligheten här skall ofta bevisa genom fruktsamhet. Det finns män som har barn med olika kvinnor, ibland på olika öar. Detta är ofta socialt accepterat och mannen väljer sin ”favorithustru” som han bor med och försörjer. De andra kan det vara si och så med. Musiken spelar en stor roll här nere. Den har en annan sensualitet än på våra breddgrader. När man ser ett intimt par dansa till en reggae tätt klistrade intill varandra i någon sorts vågrörelse så förstår man att nativiteten kan vara stor. Den långsammare reggaen utvecklades och spreds från Jamaica i väster. Den livligare calypson kom från Trinidad i söder. Musikformerna frodas bland öarna som har en uppsjö av lokala band. Calypson spelas bland annat av så kallade Steelbands. De spelar på oljefat uthamrade i olika tonarter, en tradition som har utvecklats sen andra världskriget. Vad de alla har gemensamt är en spelglädje och en smittande entusiasm som gör det svårt att stå still. 

Halcyon Cove underhåller med sitt steelband på Shirley hights, bilden är från 2018 så den traditionen fortgår.

Musiken kulminerar alltid under karnevalstid. Västindiens karnevaler kan nog inte mäta sig med Rios, men det är en härlig befrielse för en stelbent nordbo. Den största, livligaste och mest genuina går av stapeln i Trinidad, just söder om de Små Antillerna. Den startar där i februari och vandrar norrut genom ögruppen. De flesta startar runt fettisdagen men till exempel St. Thomas i Jungfruöarna har sin runt påsk. De större öarna bjuder på karnevalståg, musik och en uppsluppenhet som smittar av sig. De improviserade förberedelserna kan vara minst lika spännande som själva karnevalståget. Så håll sinnena öppna. 

Reggaemusik och dess texter förknippas ofta med rastafarin. Det är egentligen en religion som bygger på att en av israels stammar var svart och utvandrade till Etiopen. Man lever efter vissa grundregler. Man är vegetarianer, filosoferar och röker gärna marijuana. Man låter håret växa till så kallade ”dreadlocks”, utan att kamma sig tvinnar håret ihop sig till långa korkskruvar. Bara för man har dreadlocks behöver man inte vara en rastafari. Tony, en charterskeppare från Antigua jag träffade i Grekland, hade denna frisyr av modeskäl. Många myndigheter på de västindiska öarna har en avog inställning till personer med dreadlocks. Så när jag träffade Tony på Antigua hade han flätat sitt hårsvall i stället. Det hade tagit honom tre dagar att kamma ut sina dreadlocks. För många färgade blev detta med rastafarin något man kunde identifiera sig med och ett budskap att samlas omkring. Det fanns olika fraktioner och tolkningar och flera utvecklade detta till ett politiskt budskap.

Olika typer av denna rörelse finns i Västindien, även dess avarter. Speciellt i USA:s jungfruöar har rastagrupper spritt oro bland de vita på St. Thomas och St. Croix. Här har man, med eller utan politiskt budskap, antastat, rånat, våldtagit och till och med mördat vita besökare. Det har under perioder förekommit skärmytslingar mellan dessa grupper och ”the Frenshies”. Polisen förhåller sig vanligtvis mycket passiv. The Frenshies är en grupp vita som härstammar från franska ättlingar och lever koncentrerat i Frenchtown utanför Charlotte Amalie, huvudstaden i St. Thomas. De livnär sig på fiske och är i stort sett i krig med dessa rastas. Efter en våldtäkt fick de tag i förövaren och helt sonika hängde honom. Som turist märker man inte av dessa problem om man inte råkar ut för någon av dem. Jag vill poängtera att de flesta med dreadlocks inte tillhör denna falang utan är mycket trevliga och kan bli en spännande bekantskap. Men problemet existerar. 

En lokal försäljare av hattar gjorde av banablad.

I Västindien är man inte van vid att kvinnor visar upp sin kropp så frikostigt som hemma. Undantaget är de franska öarna i områden dominerade av vita. Där är topless en del av vardagsklädseln. På andra ställen bör man vara mer diskret. Förutom att det kan vara förnedrande och ett tecken på bristande hänsyn kan det även inbjuda till fel tankar. Män som inte är vana vid vår kultur har en tendens att koppla samman lätt klädsel med sexuella inviter. Detta kan leda till problem. Jag säger inte att alla skall gå påbyltade kontinuerligt i tropikerna, men vid allmänna platser med ”blandad” publik bör man ta hänsyn till de lokala sederna.

Språk:

Språken i området är lika många som länderna som influerade dem. De dominerande är dock engelskan eller franskan beroende på vilken ö man kommit till. Den engelska man talar är inte den skolengelska vi lärt oss. Många amerikanska chartergäster har blivit förvånade över att konversationen de just försökt förstå faktiskt var på deras eget modersmål. Fler än en gång har jag som svensk fått fungera som tolk. Det är således en västindisk version, vilket innebär att man gjort det bekvämt för sig. Man förkortar gärna meningar och utelämnar ord och har många uttryck som betyder mer än orden. Grammatiken och uttalet skulle inte drottning Elisabeth bli stolt över. Till exempel så uttals th-ljudet som d och man har mycket runda o:n. Uttrycket ”Soon come, mon” betyder snarast ”att det blir klart när det är färdigt, ta det lugnt för tusan” och ”Wa been” betyder ”Hur är läget, vad har hänt sen sist”. Ordet ”cool” har en uppsjö av betydelse beroende på sammanhanget. På många av öarna använder man sig av Patois i vardagskonversationen. Det är en blandning av engelska och franska med afrikanska inslag och förmodligen ingredienser av lite annat. Omöjligt att förstå är det i alla fall. För det ovana örat kan det vara svårt att veta om de pratar snabb västindisk engelska eller Patois. De flesta pratar engelska även om deras modersmål skulle vara influerat av t.ex. holländska. Även på de franska öarna kan de flesta som har ständig kontakt med turister förstå engelska. Så misströsta inte om allt låter oförståeligt vid ankomsten, örat vänjer sig.

I Västindien blir växterna vi har hemma i krukor enorma buskar.

Valutor:

Igen beror det på vilka öar. Det finns fyra valutor i detta område. Franska Franc på öarna tillhörande det franska departementet Guadeloupe. Sålunda Guadeloupe, Martinique, Saint Barthélemy, och halva Saint Martin. USA dollar gäller i hela Jungfruöarna. Nederländska Antillernas Floriner på de holländska öarna Saba och halva Sint Marteen (valutan är knuten till holländska Floriner). De övriga länderna tillhör det brittiska samväldet och där gäller EC Dollars (East Caribbean Dollars). EC Dollarn är knuten till den amerikanska motsvarigheten. På många ställen kan man även handla direkt med USA Dollarn, speciellt på den holländska delen av Sint Marteen. Det är säkrast och mest ekonomiskt att starta resan med resecheckar i USA Dollars. Men ha tålamod i bankerna, köerna kan till och med irritera en lydig svensk.

Mat:

De som åker till Västindien för att få en kulinarisk smaksensation blir nog besviken. Godast äter man på de franska öarna där de kreolska rätterna kan vara spännande. Att vakna tidigt på morgonen och ro in för att köpa några färska croissants till frukostbordet förgyller också tillvaron. De engelska öarna har mer ärvt den feta engelska maten med hamburgare och kyckling som stapelvara. Pizzeriorna börjar sprida sig i takt med turismen. Naturligtvis kan man hitta en mer kulinarisk mat på de lyxiga hotellen, men då gäller det att man hittat någon annans kontokort. För tyvärr är maten i Västindien mycket dyr. Både att äta på turistrestauranterna och att handla på marknaderna. Det odlas väldigt lite frukt och grönsaker på öarna jämfört med den potential som finns. Så mycket av det som säljs är importerat och därmed dyrt. De franska öarna är bättre i detta avseende med ett mer utvecklat och varierat jordbruk. Bli heller inte förvånade om du på den lokala marknaden måste köpa två ruttna tomater för att få de tre bra. Många gånger är det ”paketpriser” som gäller. Men att gå på marknad tillhör den kulturella upplevelsen även om man kan bli lurad på både varor och priser. De flesta av de större städerna har annars supermarkets eller varuhus där det blir mer som hemma att handla. Men varför åka till de Små Antillerna för att uppleva det. De flesta varor finns att få tag i bara man är beredd att betala för dem. Det finns också många goda och spännande tropiska fiskar som bör locka smaklökarna. Mina favoriter är Triggerfish, eller ”Old Wife” som den också kallas, samt den klolösa hummern, languster. En varning, se upp med större revfiskar, de kan vara giftiga. Se vidare under ”Fiske”.

Lokal marknad i St Johns på Antigua

Packsäcken:

Vad skall man då ta med sig. I klädväg behövs inte så mycket, detta är tropikerna. En liten hög med T- och tenniströjor, några shorts, någon tunn långbyxa (gärna linne), någon långärmad skjorta som ger armarna solskydd, någon tröja för svala kvällar, en lätt jacka, seglarskor, flip-flops, underkläder (strumpor används sällan men det är smaksak), solhatt, badkläder, regnställsjacka (du behöver inte byxorna). Hur många av varje beror på hur länge du stannar och hur kul du tycker det är att tvätta. Tänk på att det finns många roliga kläder, framför allt T-tröjor, att köpa på plats, även om det inte alltid är till fyndpriser. Solglasögon, och solskyddskrämer får du inte glömma. Vissa fina resorts kräver kavaj men det vanligast är ”casual” klädsel. En skjorta och långbyxor duger bra. För damer kan mycket av ovanstående klädsel också gälla med tillägg för någon sommarkjol eller klänning. En normal medicinlåda med antiseptisk, plåster, smärtstillande tabletter mm är bra att ha med sig. Man har även nytta av olika insektmedel. Dels för en och annan vågad kackerlacka som visar sig på båten. Det är i stort sett omöjligt att undvika dessa fripassagerare. Dels för att smörja på sig om man vill gå till stranden vid solnedgången då knotten härjar, de s.k. ”no seen”.

Den klolösa hummer languster är alltid en populär maträtt Västindien

Vattensäkerhet:

Seglare jag pratar med har alltid samma fråga. ”Hajar” säger de med en skräckslagen blick. Denna blick är framkallad av videon ”Hajen, del 1-3. Jag har sett två hajar under åtta års snorkling och dykning i området. Visst finns dom där och man kan säkert stöta på dessa vidunder om man vill leta efter dem. Men de flesta är små och håller sig borta om man följer normala försiktighetsåtgärder. 

Bra regler är:

  1. Dyk och snorkla aldrig ensam. Ha alltid någon som sällskap eller övervakning och ha alltid nära till jolle, båt eller land.
  2. Simma aldrig på natten. Organiserade nattdyk är en säker och härlig upplevelse, men en ensam nattsimning kan vara farlig. Dom ser dig men du inte dom.
  3. Lämna skinande föremål kvar ombord. De kan utlösa rovfiskars reflexer att attackera.
  4. Stick aldrig in handen i okända hål och grottor. Moränerna tycker inte om att bli överraskade inne i sina hem och kan bita till. Undvik att ta på saker du inte vet vad det är. Använd i stället någon pinne att peta med och ha gärna handskar på händerna.
  5. Om du fiskar med harpungevär så ha jollen i närheten så du snabbt kan avlägsna en nyfångad fisk. Dessa attraherar om något rovfiskarna. Simma heller aldrig själv med en blödande skada.

Kom ihåg, de flesta fiskarna är mycket mer rädd för dig än du för dom. Om man sällan träffar på hajar så ser man då och då den ”ofarliga” men otäckt stirrande barracudan. De är revir-fiskar och dyker man på deras korallhuvud får man finna sig vara iakttagen och förföljd. Denna jättegädda vill kolla att allt går rätt till i hans territorium. Det kan till och med hända att han gör en skenattack bara för att testa dina nerver. Men för det mesta håller de sig på några meters avstånd och tittar nyfiket på dig. Detta medan de arbetar med sina käkar för att få vattnet att cirkulera runt gälarna. Underbettet visar alla sylvassa tänder i en tandrad som skulle få Alice Timander att bli lycklig. Men ofarliga är de enligt de lokala dykarna som umgås med dem dagligen. Men som de säger: ”They look nasty when the’ll be working their teeth, mon”. 

Äta eller ätas, en barracuda som blivit maträtt och är oskadliggjord även om tänderna fortfarande ser otäcka ut.

Betydligt smärtsammare kan det vara att trampa på en sjöborre eller riva sig på koraller. Sjöborrens nålar går av och är omöjliga att få ut. Citronsaft och värme är bra då de hjälper att disintegrera nålarna. Korallerna kan orsaka infekterade sår vilket kan ta tid att bli av med. Sår blir lätt inflammerade i det tropiska vattnet, så ha desinfektionsvätska redo. Värst är ”fire coral”, en rödaktig korall som förutom att det lätt river sönder skinnet också innehåller något som skapar kraftiga reaktioner i skinnet. Om man skall gå ut på korall kan det vara bra med flip-flops eller gymnastikskor med kraftig sula som skydd för dessa olägenheter. Betydligt farligare för en simmare eller dykare är strömmen. I de smala sunden, framför allt i Grenadinerna, kan tidvattnet och passadvinden skapa strömmar på betydligt över tre knop. Innan du ger dig ut ta reda på hur stark ström det finns där du planerar vara. Det är fler än en person som blivit räddade av förbipasserande på drift mot Mexiko.

Fiske:

Att fiska kan både vara roligt och ett billigt sätt att få mat i Västindien. Att ha ett drag släpande efter båten mellan öarna kan ge resultat. Det bästa draget brukar vara en kopia på den lilla tioarmade bläckfisken. Mellan öarna får man mest barracuda men jag har även fångat tonfiskar och Dorado, Guldmakrill. Här finns också kvalificerat djuphavsfiske med svärdfisk och annat. Man kan även få se delfiner och valar. Det ger alltid en lyckokänsla att se dessa smäckra däggdjur leka med bogvågen. Den annars vanligaste fångstmetoden är att jaga med harpungevär. Kom ihåg att det är förbjudet att fånga den klolösa hummern languster med annat än snara. Tyvärr är efterfrågan på fisk stor och framtidsplaneringen dålig. I många områden börjar det bli utfiskat, och man skall ha tur om man får tag i en stor Red Snapper, Grouper eller liknande. Man kan även hitta det stora snäckdjuret Conk. Det kan tillredas på en mängd sätt. Konsistensen påminner om bläckfisk, segt som gummi med andra ord. Med lite bearbetning kan det dock bli gott. Vackra snäckskal har de i alla fall. En annan varning är för korallfiskar nordväst om Antigua. Det finns en organism som går under beteckningen ciguateras. Det är ett ackumulerande gift som finns i korallen. Således innehåller de större rovfiskarna som håller till kring korallreven den största mängden av giftet. Även om det var länge sedan jag hörde om några förgiftningsfall så har det hänt dödsfall på grund av detta. Havsfiskar som inte håller till bland reven, fångade mellan öarna, kan nog betraktas som ofarliga. Hör efter med de lokala fiskarna om läget i det området du befinner dig.

Solen:

Ursprunget till de flesta skadorna har vi i Sverige också fast inte lika stark. Jag pratar om solen. Starka solskyddskrämer, solhatt, en långärmad skjorta och solglasögon är några saker som är obligatoriskt att ta med och använda. Tag gärna med dig ett extra par solglasögon, det är lätt att tappa dom i vattnet. Om du har polaroid så desto bättre, det underlättar bottennavigeringen. Ett soltält på båten är också en befrielse. När du simmar, speciellt snorklar, använd en T-tröja. Åtskilliga människor har fått uppsöka sjukhus med brännblåsor på axlarna efter en fascinerande snorkeltur bland reven där man glömt tid och förnuft. En annan fara är Manchineel trädet. Det brukar växa vid strandkanten och dess frukter påminner om små äpplen. Ät dem inte, de är mycket giftiga. Undvik till och med att stå under dem då det regnar. Dropparna som kommer ned kan ge klåda. 

Brottslighet:

Som i alla länder skall man använda sitt förnuft då man umgås med människor som inte har samma välfärd som en själv. Man kan få genuina och trevliga vänner med fantastiska upplevelser och minnen. Sannolikheten för detta ökar ju öppnare man är. Men man kan samtidigt vakna upp i gatstenen utan plånbok. Risken för detta är större på St. Thomas i amerikanska Jungfruöarna än på de flesta andra av öarna. Där har man blandat det sämsta ur de amerikanska och västindiska kulturerna. Jag har fem vänner som blivit rånade där. 1984, efter att orkanen Klaus slängt upp ett femtiotal båtar på stränderna, försökte en vän förmå polisen att skydda båtarna från plundring. ”Not my business” blev svaret med en axelryckning. Själv höll han på att bli dödat i försöket att övertyga plundrare om att vad dom sysslade med var moraliskt fel. Men det är få öar där brottsligheten är så organiserad och utbredd som där. Det händer nog betydligt mindre här än i våra ”civiliserade” länder. Dock har det hänt att turister har blivit antastade.

En stor del av brottsligheten är förknippad med narkotika. Man röker mycket marijuana och dricker mycket rom på öarna, bägge lokalproducerade. Man brukar inte hinna många meter i land förrän någon diskret passerar och väser ur mungipan: ”Want a splif, mon. Want some ganja”, vilket fritt översatt är en fråga om det finns intresse att köpa marijuana. Myndigheterna har på senare tid börjat dra öronen åt sig och det har hänt att de gillrat fällor för både säljare och köpare. Jag har en bekant som en tid hamnade i Antiguas fängelse som resultat av detta. Han vill inte göra om det. Dessutom börjar så sakteliga missbruket av kokain sprida sig. Detta innebär ett större behov av kontanter som i sin tur leder till ökad brottslighet. Men myndigheterna kämpar emot även denna tendens. Som helhet kan man säga att Västindien troligen har mindre grov brottslighet än många västerländska länder. En annan ofta återkommande fråga är problemet med pirater till sjöss. De finns inte i denna del av världen. Om man kommer för nära Cuba på väg upp till USA kan man få problem med ospecificerade båtar som kommer ut. Det hände den svenska kappseglingsbåten Carat. Men inom de Små Antillerna existerar inte något sådant problem.

Vinden:

Högsäsong i Västindien är under vår vinter då en av attraktionerna med området är den stadiga passadvinden. Under sommaren är det orkansäsong, juni till november, och då är vädret betydligt ostadigare och kan vara riktigt farligt om en orkan bestämmer att lägga sin bana över öarna. Passadvinden behövs som fläkt då dagstemperaturen omkring 26 grader på dagen och 22 grader på natten. Under sommaren kan det bli ännu varmare. Vattentemperaturen rör sig runt 25 grader, så det kan betraktas som badbart. På höstkanten vandrar solen ned mot ekvatorn och värmer där upp luften. Då den stiger fyller svalare vind på norrifrån. Jordens rotation och jordytan friktion gör att riktningen på denna luftström varierar från ost nordost till ost sydost. Styrkan brukar variera mellan 8 – 15 m/s, med tillfälliga perioder av mer eller mindre vind. Det kan låta mycket för en seglare från Sverige som ogärna sticker ut på Kanholmsfjärden i över 10 m/s. Men värmen och det vackra vädret gör att det inte känns lika obehagligt. Med båtar utrustade för havssegling kan det bli riktigt trevligt. Att stå i badbyxor i den tropiska värmen och få varma men svalkande saltvattenduschar är inte lika obehagligt som att få 5-gradigt Östersjövatten rinnande innanför kragen på regnstället. Några gånger per vinter brukar det komma perioder av sämre väder med molnighet och regn som följd. Annars är vintersäsongen deras torrperiod. På de lägre öarna kan det råda vattenbrist, då mycket av färskvattnet är infångat regnvatten. Ett år kom lokalbefolkningen på Antigua ut till båtar med avsaltningsanläggningar för att be om färskvatten, det var slut iland. Det förklarar också varför vattnet ibland närmar sig dieselns priser. 

Det är vanligt att en period av starkare vind uppträder runt jultiden, de så kallade ”Christmas winds”. Någon enstaka gång kan det till och med hända att vinden dör och till och med ändrar riktning och kommer från väst. Resultatet blir alltid detsamma. Kaos! De flesta ankringsplatser ligger öppna mot väster och har endast skydd mot den östliga passadvinden. Senast jag var med om det var 1983 på St. Bartholmé på nyårsafton av alla nätter. Att se halvfulla nyårsfirare jaga sina draggande båtar över hamnen i Gustavia var som att se stockholmare jaga efter taxi en lördagsnatt. Många upplever sommarperioden som den bästa. Det är färre båtar och en svagare vind gör att det finns möjlighet att utforska de mer fiskrika lovartsstränderna. Naturligtvis finns det en större möjlighet av att passadvinden dör och det blir olidligt hett samt att man hemsöks av en orkan. Då gäller det att vara i närheten av någon av de mer orkanskyddade ankringsplatserna eller har tid att segla till Trinidad som ligger söder om orkanområdet. 

Ett annat väderfenomen man får se upp med är en kraftig regn- och vindby som bildas i passadvinden. De kallas ”squalls” och liknar våra åskbyar. De kan ge vindstyrkor på över 25 m/s och en visibilitet på några meter i det intensiva regnet. Det är dock svårt att separera de vindsvaga från de farliga. Min erfarenhet är att de nybildade många gånger har den kraftigaste slagstyrkan och ju mörkare moln desto kraftigare både regn och vind. De är dock väldigt lokala och med lite finurlighet kan man ibland segla runt de som ser mest otäcka ut. Men oftast brukar man få tampas med någon per dag. Speciellt i närheten av de större öarna då värmen byggts upp fram på eftermiddagen. Var beredd på ca tjugo graders vindkantring när den kommer. Oftast syns både vind och regngränsen tydligt på vattenytan. Under segel kan man släppa på skoten och falla av en bit tills den går över eller reva i tid. Ta gärna ut några säkra kurser om det skulle bli en intensiv squall med dålig sikt. Annars är sikten härligt befriad från att vara nedsatt. Dimma är ett okänt begrepp bland öarna. Om man ligger på svaj för ankar gäller regeln att alltid kontrollera fästet när man lägger till så man slipper att testa det i en squall. Annars kan man njuta av hur regnet trycker ned vågorna till krusningar och rensar båten fritt från saltvatten innan solen börjar värma igen. 

En typisk squall

När det gäller de stora öarna så är de tillräckligt höga för att ge vindlä i olika utsträckningar. Det är framför allt Dominica, Guadeloupe, norra Martinique, delar av St. Lucia, St. Vincent och norra Grenada som ger vindskugga. Här och var kommer vinden smygande genom dalgångar även bakom dessa öar. De farligare bergsvindarna med sin nedåtriktade kraft kan även överraska bakom framför allt St. Vincent. Vinden vrider också runt uddarna. Om du seglar söderut kan du räkna med ett lyft vid nordudden och backning vid sydudden. Väderrapporterna brukar inte vara särskilt spännande på vintern. ”Vind ost nordost till ost sydost mellan 5 och 13 m/s. Soligt väder med tillfälliga regnskurar”. Det hör man varje dag. Om du är där under orkansäsongen (juni till oktober) eller i närheten av den är det viktigt att lyssna. Vid orkanvarning gäller det att skynda till någon av de mer orkansäkra hamnarna. Omgärdat av land, bra ankarbotten, vindbrytande kullar och ”mjuka” stränder är några av kriterierna. De bästa är Hurricane Hole i Jungfruöarna, lagunen i St. Martin, English Harbour i Antigua, Rodney och Marigot Bay i St. Lucia och St. Georges hamn i Grenada. Sannolikheten är liten, men var alltid beredd. 

Vågor och Strömmar:

Som oftast när det gäller segling så är det inte vinden som ställer till problem utan vågorna. Att under passadvinden segla på smult vatten är härliga segelupplevelser. En lång kryss mot vågor som passadvinden byggt upp ända från Afrikas kust är inte lika roligt. Att sträcka på halvvind eller surfa på en slör däremot kan varmt rekommenderas. För all del kan en kortare kryss vara livsbejakande också om ett lockande slutmål hägrar. Tidvattenskillnaderna på dessa öar är inte större än en halv till en meter. Däremot kan strömmarna bli kraftiga. I en del smala sund i Grenadinerna kan styrkan överstiga tre knop. Men vanligtvis rör det sig om någon knop. Den blir kraftigare västvart då den får hjälp av ekvatorialströmmen, som skapas av passadvinden. När du seglar mellan öarna brukar det löna sig att sikta lite till lovart om sin destination. Pejla gärna för att kontrollera att du inte driver ned för mycket. Speciellt viktigt är detta om du går på öarnas lovartssida. Det tar inte många minuter för ett rev tillsammans Atlantvågorna att förvandla en grundstött segelbåt till smulor. 

En båt på grund vid revet på väg in till Virgin Gorda.

När strömmen sätter mot vågorna förvärras sjön avsevärt. De normalt mjuka vågorna blir krabba och branta och bryter ibland. Den normala våghöjden på en till två meter kan då bli betydligt högre. Det finns vissa passager som är erkänt besvärliga. En av dem är det 8 sjömil breda sundet mellan St. Vincent och Bequia. En betydligt längre är ”Anegada Passage” mellan Jungfruöarna och St. Martin. Att kryssa österut här kan vara en långsam och smärtsam upplevelse. Speciellt skall man undvika att komma i närheten av den grunda Saba banken sydväst om Saba. Där kan Atlantsjön börja bryta och gör då den obekväma seglingen farlig. Hela problemet är bara att planera sin agenda så man minimerar dessa obehagliga seglingar och i stället kan njuta av då båten forsar fram med ett fräsande om bogen på en härlig halvvind. 

Två områden, Jungfruöarna och grenadinerna, består av en skärgård som ger ett relativt skyddat vatten att segla på. De har följaktligen blivit väldigt populära seglarmål. Den nordliga dyningen spelar också en stor roll för valet av hamnar. Även om man får sjölä för passadvindens vågor på västsidan av öarna kan en dyning rulla in. Det är speciellt vanligt på vintern då stormarna rasar på nordatlanten. Vid kraftig dyning kan en del platser som är öppna mot nord vara mycket rulliga eller rent av farliga att ankra i.   

Vågorna på lovartsidan av öarna kan gå höga då de kommer med passadvinden från Afrika.

Bottenläsning:

Då kommer vi in på den viktiga konsten att kunna läsa djupet och typ av botten, eye-ball navigation. Jag vill här bara understryka vikten av att kunna detta om man vill utforska de mer svåråtkomliga och ofta vackra hamnarna och öarna som omgärdat sig med ett överflöd av korall. Den första regel är att man måste ha bra ljusförhållande. Det ideala är en klarblå himmel med solen stående högt på himlen snett bakom passagen man skall navigera in genom. Det fungerar också om solen står lägre men undvik att komma in med solen i ögonen. Det är omöjligt att se botten i den situationen. När det gäller den klarblå himlen kan man acceptera lite moln. Tänk dock på att skuggorna av molnen kan se ut som områden av gräs eller korall. Du kan underlätta navigationen genom att sätta dig högt, t.ex. klättra upp i riggen samt att använda polaroidsolglasögon. De tar bort solreflexerna i vattnet. Sen är det bara att läsa av moder natur som vilken bok som helst. Detta är mer erfarenhet än teori, så det är bara att öva. Sand är ljusgrön till vit, ju ljusare desto grundare. Gräs grönbrun, sten mörkbrun och korall ljusbrun. Stick ut med jolle och lodlina för att se olika färgers djup. Tänk på att botten börjar synas på tjugo meters djup och mer. Att navigera in bland korallhuvuden är både vackert, fascinerande och ger en härlig frihetskänsla samtidigt som det pirrar i maggropen. Ankringsplatserna brukar vara värda besväret och det är en nödvändig kunskap för att nå platser som Barbuda och Anegada. Det gäller att planera seglatsen så man anländer vid bäst ljusförhållande. 

Att läsa djup och bottentyp av färgerna på vattnet gör att man kan gå in till ankarplatser man annars inte skulle kunna, som här i Green Islan utanför Antiguas östkust.

Ankring:

Ankring sker på ett annorlunda sätt mot vad vi skärgårdsseglare, framför allt från ostkusten, är vana vid. För det första kan man på sin höjd använda våra populäraste svenska ankare till vad de är menade för, blyplätten som sänke och draggen som dragg. I Västindien söker man hamnplatser där man har sjölä men med en svalkande vind. Man behöver då ett bra grepp. Största delen av tiden ankrar man på svaj. Därmed blir jollen något oumbärligt. Man behöver en tillförlitlig utombordare då motvinden kan vara påfrestande även för den mest entusiastiska roddaren. De populäraste ankartyperna är CQR, Dahnfort samt Bruce, men det finns fler varianter som fungerar bra. I första hand består botten av packad sand och lera. Som svensk blir man konfunderad när rekommenderade ankarplatser ligger vidöppna mot väst. Det vänjer man sig vid. Att vinden blåser hårt på ankarplatsen kan också vara ovant men med värmen omkring är det en nödvändighet. Kätting är bäst att använda, dels för sin tyngd, dels för sin större tålighet mot korall. En tamp håller inte många minuter om man snott den runt ett korallhuvud. Backa på ankaret för att försäkra dig om fästet. Bli då inte någon av de som får applåder av omgivningen genom att backa över din jolletamp som fastnar runt propellern. Om du är osäker på greppet, ta på dig cyklop hoppa i vattnet och titta på om ankaret har grävt ner sig. 

Ibland är det skönt att kunna lägga ut vad jag kallar sömnpillret, ett extra ankare. Det kan göras på flera sätt. I en ankarplats utan strömförhållande läggs den bäst ut i cirka 20 graders vinkel från det gamla. I en ankarplats där det finns en ström som vrider båten kan man antingen lägga ut det andra ankaret från häcken eller en s.k. ”Bahaman moor”. Den går till på följande sätt. Du går upp mot strömmen och släpper huvudankaret. Du glider ned med strömmen till all kätting är ute. Då släpper du det andra ankaret och halar in på huvudankaret så du ligger ungefär mitt emellan dem. Bägge ankare förtöjs i fören. Du kan då svinga runt men förblir ändå alltid på samma plats så länge du lagt ankarna i strömmens riktning. När du planerar var du skall ankra i hamnen så ta hänsyn till hur de andra båtarna svingar om vinden skulle vrida minst tjugo grader åt varje håll. De med tamp behöver större svängradie. Någon kanske har häckankare osv. 

Välj också platsen där du släpper ankaret med tanke på hur botten ser ut. Oftast syns det var sand/gräs/korallhuvuden finns. Det gäller att hitta sandfläckarna. Att ankra vid en väldigt djup strand kräver en teknik liknande den vi är vana vid från skärgården. Lägg i ankaret och bind en tamp i land runt ett palmträd. Försök inte ta båten ända iland utan använd jollen sista biten. En dyning kan rulla in och tidvattnet kan sätta dig på land. Det finns några platser detta fungerar bra, speciellt i St. Lucia. Det finns även marinor att förtöja vid även om de oftast är väldigt dyra. Vanligast är att man lägger sig med häcken mot kajen med antingen ett ankare i fören eller tampar runt ett par förtöjningspålar. Det finns även varianter där man går långsides en pontonbrygga.

Hur kommer man dit med segelbåt:

Frampå höstkanten då passadvindarna börjar byggas upp och orkanfaran minskar börjar flottan av båtar i Europa röra på sig söder och västerut. Framåt november påbörjas strömhoppet över pölen, ofta via Kanarieholmarna och en lov ned mot Cap Verdeöarna för att fånga passadvindarna. Om man inte har en egen båt att segla med finns det möjligheter att lifta eller betala för överseglingen med någon av dessa. Bra platser att invänta båtar på är Palma på Mallorca, Gibraltar och Las Palmas på Kanarieöarna. Du kommer inte vara ensam så förbered dig på möjligheten att åka hem utan att ha hittat någon överfart. Samtidigt sätter sig armadan från USA:s östkust i rörelse mellan orkansäsongen och vinterstormar på nordatlanten. De populäraste platserna är Newport på Rhode Island, Stamford i Connecticut och Fort Lauderdale i Florida. Man möts i Västindien och ansluter där till de båtar som översomrat på varmare breddgrader. Om man bara räknar charterbåtar med besättning kan det röra sig om en cirka 500 båtar. På vårkanten framåt månadsskiftet april/maj så sker samma förflyttning fast åt motsatt håll. De som skall tillbaka till Europa går nordvart mot eller till Bermuda för vidare transport österut via Azorerna.

Sjökort:

Det finns i huvudsak fyra typer av sjökort. De amerikanska US Naval Oceanographic Charts, de engelska Brittish Admirality Charts, de franska Franska Hydrografiska Service Kort samt Imray-Iolaire serien utgiven av det engelska bolaget Imray i samarbete med Don M Street Jr. Don är en erkänd och ökänd veteran som seglat och bott i Västindien i över tjugo år. Han har också skrivit flera guideböcker och seglar charter med sin 80 år gamla yawlriggade Iolaire. Han har skrivit två volymer om hur man underhåller och utrustar havsgående segelbåtar, men det kan man inte tro när man ser hans eget kaos på däck. Ingen har sett honom utan en ölflaska i handen och en vit solhatt på huvudet. Men han har stor erfarenhet av området efter att seglat omkring med en båt utan motor i alla dessa år. Så sjökorten och guideböckerna kan jag rekommendera som utmärkta hjälpmedel. Speciellt korten för Grenadinerna. Andra kort innehåller inte motsvarande detaljrikedom. Han lägger in många nyttiga enslinjer, frimärken och information om tidvattnet i sina kort. De är heltäckande över de Små Antillerna. Som alternativ är annars de amerikanska bäst över Jungfruöarna. De har ett häfte som liknar våra båtsportkort. Där finns till och med rättade kurser (missvisningen rör sig omkring tio grader) utritade i kortet för de vanligaste farlederna. Det enda som fattas är heldragna filmarkeringar i vattnet. De franska är bra över de franska öarna, speciellt detaljkorten över hamnarna. De engelska i övriga farvatten. Men se upp med både skalor och djupangivelser. Skalorna varierar mycket och djupen anges i fot, famnar och meter beroende på vilket land korten kommer från. Sjökort och guideböcker kan lättast fås från antingen Nautiska Magasinet på Skeppsbron eller Nautiska Förlaget på Norrtullsgatan i Stockholm. När jag var inne på Nautiska Magasinet hade de både böcker och kort på lager. 

Don Street med sin Iolaire när jag träffade honom vid ett besök i Sandhamn på 90-talet.

Sjömärkning:

För sjömärkningen gäller en regel. Lita inte på dem. Om du seglar i Jungfruöarna, tänk på att man i USA inte tillämpar det internationella system A utan håller sig till regeln ”red right returning”. Följ med i sjökortet således. De mest tillförlitliga områdena är Jungfruöarna och de franska öarna där både bojar och fyrar oftast står på rätt ställe och lyser när de ska. Men åtskilliga gånger, speciellt i de före detta engelska kolonierna, har jag förgäves spanat efter en fyr eller ett sjömärke. Det har till och med hänt att de satt dit nya fyrar utan information, för att sedan ta bort dem igen. 1989 seglade jag in till Antigua mitt i natten efter två veckor till havs. Det var inte roligt att upptäcka att vare sig angöringsfyren på Shirley Hights eller ensfyrarna in till hamnen i Falmouth Bay fungerade. Det var tur att jag hade radar och lokalkännedom, annars hade vi fått dreja bi hela natten i väntan på dagsljus. Nu fick vi ändå vänta på en lucka mellan alla squalls så vi kunde få en tydlig radarbild. När det gäller sjökortens tillförlitlighet skall man också lämna en del frågetecken. Dels för att sjömätningarna är gamla och kan vara osäkra, men även för att vi har med en levande botten att göra. Koraller och mangrovebuskar växer, strömmar gröper ur och flyttar sandbankar och orkaner möblerar om hela öars utseende och bottenförhållanden. Så försiktighet är något som måste iakttas. En sund regel är att inte segla i okända farvatten, eller framför allt lägga till i en okänd hamn, under natten. Speciellt inte om man saknar radar. Om du skall nattsegla gör det för transporten mellan öarna.

Radio och Tele kommunikation:

Att försöka ringa i Västindien kan ibland kan vara en frustrerande uppgift. Man kan på de flesta platserna inte ringa internationellt i telefonkiosker (om du mot förmodan skulle hitta någon). Du får söka upp ett ”Cable and Wirelesskontor” på de engelska öarna eller postkontoren på de franska. Denna service finns dock endast i de större städerna och i vissa turistorter. Du kan ringa från hotell, men som med allting annat, lägger de på en bra avgift. Ibland kan man tro att det bara finns fyra telefonlinjer från Västindien till omvärlden. En är upptagen medan de tre andra är tillfälligt ur funktion. Från vissa länder kan man inte ringa collect till Sverige. Bäst fungerar det i Jungfruöarna och de franska öarna. Man kan ta mod till sig och skriva, det tar bara upp till ett år (två veckor om man har tur). Då kan det vara snabbare att ringa genom kuststationerna på en VHF-radio. De stora stationerna är WAH i Jungfruöarna, Saba Radio runt St. Martin och Fort de France Radio i Martinique.

Kommunikationen på VHF mellan båtar och landbaserade stationer sker mer frekventerat här än i Sverige. I Västindien kan det vara svårt att få utrymme i etern. I Jungfruöarna kan det vara lättare att nå den person man söker genom att fysiskt skrika genom luftrummet i stället för att tala i radions mikrofon. Radiodiciplinen i Jungfruöarna är så påver att kustbevakningen har svårt att få tyst på bareboats, som pratar väder, för att kunna lyssna på ett nödanrop. För all del har jag hört nödanrop från bareboats som haft svårt att få in rullreven, men det kommer seriösa också. De mera sjömansmässiga seglarna i Antigua har i stället etablerat kanal 68 som anropssignal mellan båtar och håller den vanliga anrops och nöd-kanalen 16 öppen. För i Västindien är det inte bara båtar, kustbevakning och radiostationer som har VHF. Här har restauranter, hotell, segelmakare, affärer, mekaniker, varv och till och med privatpersoner som bor flera kilometer inåt landet, VHF. Så mycket av de telefonsamtal som skulle vara omöjliga på brutna landledningar, sker på VHF. De radiostationer som finns i Västindien har också kortvågsmottagning från SSB. 

Myndigheter:

Som seglare har man mycket kontakt med myndigheter i Västindien. Vi är vana vid dem från Sverige, mestadels i form av svåråtkomliga byråkrater utan ansikten med minimala telefontider som alltid hänvisar till regler eller någon annan. Detta vill vi fly undan och kommer till Västindien där en annan sorts maktmissbruk existerar. Ett betydligt mer personbundet. Att klarera in och ut sker ofta då de flesta av öarna är separata länder. Proceduren för detta varierar oerhört beroende var man är. De kräver dock alla pass, registreringsbevis, utklareringspapper från senaste hamn med passagerarlista samt tålamod. De franska öarna brukar vara enklast. I många hamnar där det kommer mycket fritids-båtar har man inrättat speciella förenklade rutiner jämfört med den kommersiella trafiken. Undvik sålunda de stora djuphamnarna både av praktiska skäl vid klarering samt av trevnadsskäl vid ankring. Det kan gå på fem minuter som i Des Hays på Guadeloupe, där under en period man till och med kunde stoppa egna ifyllda formulär i en brevlåda. Det kan också ta en halv dag som i Barbados där postkontoret (kontanter dög ej till betalning, frimärken skulle det vara), tullen, djuphamnen samt immigrationen skulle besökas. De var strategiskt utplacerade runt huvudstaden Bridgetown för att främja den lokala taxinäringen. Alla platser bågnade av gulnande handskrivna blanketter i åtskilliga kopior uppstaplade som om en tromb just gått genom rummet. 

Inklarering hos en av myndigheterna i Barbados 1979.

Men som sagt det är inte bara den administrativa ramen som kan vara besvärlig utan också det individuella maktspelet. Jag vet inte om alla som får en uniform på sig måste testa sin makt. Faktum kvarstår att man är utelämnad till mycket godtycke. Det kan ske i form av förväntade gåvor (mutor kallade här i Sverige). Det är dock inte så vanligt förekommande i de Små Antillerna. Man kan få vänta på att tulltjänstemannen avslutar sitt parti med domino för att kunna ägna sig åt sitt arbetet. Att visa ett missnöje kan då bara fördröja processen ytterligare utan det som fungerar bäst för både för mig och inklareringen har varit en ödmjuk inställning och att istället försöka se det positiva i det lugnare tempot på öarna. Det finns naturligtvis också väldigt effektiva myndigheter som gör klareringarna till en dans. 

Tendensen är också att de besvärligaste myndighetspersonerna försvinner efter hand, man måste tänka på inkomsterna från turismen också. Minimikraven är således pass (fransk visa till de franska öarna och USA visa till USA:s Jungfruöar), registreringsbevis samt utklareringspapper med besättningslista från senast angjorda hamn. Men ju mer papper desto bättre. Har du även nationalitetsbevis och kompetenshandlingar så ta med det också. Ni får fylla i passagerarlista samt tulldeklaration och betala lite avgifter som varierar från ö till ö. På en del ställen kan summorna vara hårresande. I Antigua t.ex. får man betala för inklarering, övertid, ankringsavgift, seglingstillstånd mm. Sen när formalia är klar så är det dags att börja njuta av klimat och omgivning. Gå till närmsta bar och beställ en Pina Colada med ett litet paraply och ett rött körsbär i. Känner du smaken när du tittar ut över sandstranden där din båt rofyllt guppar i det intensivt blåa vattnet. Snorkelutrustningen väntar på dig ombord så du kan fiska upp middagen medan stålbandet spelar en livfull calypso i bakgrunden. Segelsemestern kan börja.

Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.