”Eye-ball navigation”

Ett par öar i San Blas utanför Panama där man, mellan båten och de brytande vågorna på barriärrevet, kan se ungefärliga djup och typ av botten genom de olika färgerna på vattnet. Från ganska djupa mörkblåa, till till grunda turkosa och stråk av korall och sjögräs i brunsvart och de gulaktiga mycket grunda områdena.

På världshaven finns inga grund och i många tropiska vatten finns det mest vulkanöar där det är djupt ända fram till stranden. I Medelhavet syns de få grund som finns tydligt i det klara azurblåa vattnet. Efter något års segling i Grekland kunde jag börja bli orolig när ekolodet började visa djup under 50 meter. Borta var vanan från att smyga sig in mellan bränningar i svenska ytterskärgården med decimeter under kölen för att hitta en ensam ankarplats. 

När man närmar sig atoller med korallrev och långgrunda sandstränder med hästskorev och sandrevlar gäller det att höja koncentrationen. Där är sjökortens detaljer inte tillförlitliga, det är en föränderlig värld. Koraller är levande djur som växer och dör och därmed förändras reven med tiden. Även orkaner, strömmar, olika väderförhållanden och mänsklig påverkan kan orsaka stora förändringar i bottenförhållanden. Då är navigationens främsta hjälpmedel ekolodet och det som på engelska kallar ”eye-ball navigation”, kunskapen att läsa djupet och bottentyp med hjälp av färgerna i vattnet.

Gränsen mellan det djupa vattnet i blått och det grunda i turkos syns tydligt innanför ett barriärrev i Belize. En lokal fiskebåt är grundgående nog för att ankra där det turkosa är lite mörkare (djupare) innanför några mörka fläckar som är korallhuvuden.

Förberedelser

Det finns ofta någon som varit på platsen du befinner dig tidigare och dokumenterat erfarenheterna, antingen på nätet eller i en guidebok. Framför allt i populära seglingsområden brukar det finnas bra böcker som tagit fram enslinjer och andra hjälpmedel där inga sjömärken finns. Så det första rådet är att skaffa den information som finns tillgänglig som komplement till GPS och plottrar. Men var samtidigt vaksam på att saker kan förändras efter senaste orkanen eller att sjömärken inte underhålls. Det finns guideböcker som ger mycket information om hur man skall ta sig till de av rev omgärdade Västindiska öarna Barbuda och Anegada, men väl där gäller det att ha kunskap om ”eye-ball navigation” för att inte gå på grund. Orkanen Irma skakade om på Barbuda och jag vet att de som hyrde båt utan skeppare, så kallade ”bareboats”, inte hade tillåtelse att segla till Anegada på grund av den svåra navigationen.

Anegadas sydostspets förlängs av ett revområde
Här ligger Swan 57:an Iaorana en bit från land vid Anegada.

Google Earth

Modern teknik som komplement till den visuella navigationen har också bidragit till att man, trots osäkra sjökort, kan öka säkerheten i navigeringen. Det är tjänster som Google Earth som gjort det möjligt att i förväg titta på områden som man är nyfiken att segla till, vare sig det är öar som Barbuda eller Anegada i Västindien eller, i ännu större utsträckning, atollerna i Söderhavet. Med guideböcker som grund kan man kontrollera hur atollerna ser ut från satellit med ganska stor detaljrikedom. Ofta går det att se om öppningen i atollen är farbar eller inte.

Har korallrevet vuxit så det sticker ut mer än vad som står i guideboken eller syns på sjökortet? Det kan underlätta beslutet om en plats skall besökas och i så fall under vilka förhållanden. Naturligtvis kan Google Earth, eller motsvarande, också användas utanför de tropiska farvattnen för att komplettera sjökortsbilden. Förslagsvis gör man skärmdumpar när internetuppkoppling finns över de områden som behövs senare. Yachting World här en artikel om detta.

Man kan förbereda sig efter bästa förmåga med den information som finns tillgänglig innan man kommer fram till destinationen. Det kan vara att rita ut fria passager med kompasskurser på sjökortet kompletterat med att skriva upp rekommenderade enslinjer, eller egna man hittat, för att gå fri från rev och grund. På sjökortsplottern kan waypoints markeras för en ideal passage genom reven. Rev som inte behöver visas helt korrekt i plottern och många har vittnat om att positionerna på atoller i Söderhavet är felaktiga. Så viktigt är att detta bara är ett hjälpmedel bland flera, en trolig framkomlig väg. Väl framme så är det verkligheten som gäller, inte plotters sjökort. 

”Eye-ball navigation”

För när man anlänt gäller det att börja med den rent visuella ”eye-ball navigation”. Grunden är ju ljusare blå färg desto grundare är det om botten är sand. Lite förenklat kan man säga att turkos i olika nyanser visar djup på mellan cirka 1 och 4 meter medan blå indikera cirka 4 till 8 meter och mörkblå 8 meter och djupare. När färgen går över i gult så börjar det bli en meter eller grundare. Mörka fläckar är antingen korallhuvuden eller områden med sjögräs. Koraller har en lite mer intensiv mörkbrun färg medan sjögräs är mjukare i tonen mer mot grönt. Ju mörkare färgen är desto grundare ligger revet eller korallhuvudena. Det gäller också att ibland se upp mot himlen då små moln kan ge en skugga som kan förväxlas med sjögräs och korall. Men viktigt är att själv öva och lära sig färgerna då gränserna för de olika nyanserna kan variera beroende på förhållanden och kan dessutom upplevas subjektivt, olika färgnyanser kan representera olika djup för olika personer. Sailing Today har en artikel med exempel på hur det kan se ut.

Vid en sandstrand på Los Rochas i Venezuela syns färgen på vattnet gå från gulaktig mot turkos och sedan mer blått allteftersom djupet ökar

Första gången jag kom i kontakt med den här typ av navigation var 1980 när jag liftade med den franska båten Nesea IV från Antigua till St Thomas i Västindien. Skeppare var Bris, en ung fransman som hanterade den stora båten med en imponerande självklarhet. Innan vi lämnade Antigua gjorde vi ett stopp på Antiguas östkust vid Green Island. Ön skyddas från atlantvågorna av ett rev som också bildar en stor lagun. Där låg vi på svaj i lä av Green Island och tog jollen in till ön för att grilla på stranden. Vi var helt ensamma på ankarplatsen och åt maten på palmblad sittande i vattnet. Det var så nära en dag i paradiset jag kunde komma.

Lagunen vid Green Island på Antiguas östkust innanför revet
Här syns kanalen genom revet tydligt, lätt att se ovanifrån – svår att se från vattennivån.

När vid seglade till Green Island hade vi redan klarerat ut från Antigua så efter att vi hade avslutat lunchen bar det av norrut mot Jungfruöarna. Men istället för att segla på sydsidan av Antigua, som de flesta gör, så beslöt Bris att vi skulle försöka hitta öppningen i revet som skulle finnas enligt vår guidebok. Då kunde vi sen gå norr om ön. Detta var tiden innan GPS och sjökortsplottrar så vi hade bara guideboken och ett sjökort som grund för informationen.

Vi äter lunch vid Green Islands västra sida

Bris placerade sig på taket till överbyggnaden med guideboken i handen och klockan var runt lunchtid så solen stod som högst på himlen. Det var lite svårt att se öppningen i revet till en början men så småningom urskildes sig en mer ljusblå ränna med sandbotten. Sakta passerade vi igenom passagen och ut på öppet vatten där Atlantens vågor gjorde sig påminda efter att de skyddande reven upphörde vid vår sida och vi kunde sätta segel i passadvinden. Det var en känsla av både spänning och tillfredsställelse att hitta den blåa rännan genom revet och något jag kommer ihåg än idag.

Bris på rufftaken med guideboken i hand
Revet och lagunen från Atlantsidan av Green Island

Lokal kännedom

Men lokal kännedom om bottenförhållanden kan också behövas. I Grekland till exempel blandas ankarplatser med botten av sand och lera med områden där kalksten dominerar. Där kan den ljusa färgen, som ser ut som sand vid en första anblick, vara kalkstensbotten och tonen i färgen indikerar då lite andra djupförhållanden. Framför allt så gäller det att vid ankring leta efter de mörka partierna med sjögräs och undvika de ljusa. För där det växer sjögräs finns chansen att det är en ankarbotten som inte är stenhård och kan därmed ge ankaret en möjlighet att gräva ner sig. Vi har sett många båtar ankra på kalkstensbotten i tron att det är sand. Att de dessutom inte backat på ankaret för att försäkra sig om att det greppar innan besättningen gett sig av in till land i jollen för att äta middag på en taverna har resulterat i att båten draggar när vinden har ökat. Läs gärna mer om ankring i min bok, just kapitlet om ankring finns tillgängligt utan kostnad i pdf på min hemsida.

Ankarplatsen utanför Kastos i Joniska havet där botten består mest av kalksten och det är de mörka partierna med sjögräs som ger ankaret bäst möjlighet att få grepp. Sarita är båten närmast.

Så det gäller att anpassa sitt ”djupseende” till de lokala förhållandena. Det finns inga genvägar, utan det är bara att ge sig ut och pröva och lära sig av erfarenheterna. Ett ekolod är då utmärkt att jämföra med som facit så man snabbare får koll vilken färgnyans som motsvarar vilket djup. Med ett mobilt ekolod i jollen kan även en bra passage läggas upp i förväg på platser man inte varit förut. Sen kan vind och vågor öka grumligheten i vattnet och därmed förändra färgnyanserna vilket man får ta hänsyn till. ”Eye-ball navigation” är en viktig kunskap om man skall besöka platser med många korallhuvuden och rev utanför områden med tillförlitliga sjömärken. Korallerna är hårda och vassa och kan göra stor skada snabbt, speciellt på glasfiberskrov. 

Att stå högt upp med solen i ryggen med polaroid glasögon på förbättrar förutsättningarna för ”eye-ball navigation”. Här ombord Swan 57:an Iaorana i Belize.

Sex tips för ”eye-ball navigation”

Även om det finns stora olikheter beroende på var man befinner sig så finns sex generella tips som kan underlätta navigeringen.

1. Försök navigera från en hög position

Ju högre man kan stå desto bättre syns botten och färgerna i vattnet. Irriterande solglitter i vattenytan minskas, man får bättre sikt ner och kan lättare läsa djupet. Överblicken blir bättre och man kan se längre fram och därmed planera för den bästa rutten mellan korallhuvuden för att komma fram till din destination. Många långfärdsbåtar har maststeg och det är inte bara för att kunna göra kontroller och reparationer av masten. De är bra för att ta sig upp till första spridarna som är en utmärkt utkikspunkt för ”eye-ball navigation”. Men det gäller att hålla i sig i fall man missbedömt djupet. Att stå på rufftaken kan också fungera, men ju högre desto bättre.

2. Gör den svåra navigeringen när solen står som högst

När man planerar sin segling gäller det att se till att de svåraste passagerna passeras runt den lokala lunchtiden, när solen står som högst. I tropikerna är den bästa tiden mellan ungefär 10 och 14 lokal tid, då spelar det inte så stor roll vilket håll man ska, solen står så högt att det inte glittrar i ytan åt något håll.

3. Navigera med solen i ryggen

Solglitter i vattenytan gör det omöjligt att se under den glänsande ytan. Om man skall passera in i ett revområde på antingen en för- eller eftermiddag, då gäller det att planera så solen är i ryggen. 

4. Lagom vind är bäst (lite krusning på ytan)

För lite vind och för mycket vind gör att vattenytan antingen är helt platt eller får mycket vågor, bägge försvårar sikten under ytan. Bäst är lite krusningar, då framträder färger och konturer bäst under vattnet.

5. Använd polaroid glasögon

Förutom att dämpa det starka solljuset så tar polaroid bort mycket av reflektionerna samt förstärker kontrasterna vilket gör det möjligt att tydligare se färger och konturer under vattenytan. Nackdelen är att i vissa vinklar blir det omöjligt att läsa vad som står på plotterskärmen eller telefonen, men då får man luta på huvudet eller ta av sig glasögonen. Men för ”eye-ball navigation” är de ovärdeliga.

6. Undvik kritisk navigation när det är mycket moln

Som nämnts så kan små moln misstas för korallhuvuden. Vid mer heltäckande molnighet så försämras läsbarheten radikalt. Kontrasterna mellan sjögräs, korall och sand blir mindre tydliga och färgnyanser beroende på djup blir mycket svårare att tyda. Så om man ska besöka revområden på molniga dagar bör man ha varit där förut och känna till området.

Med kunskap i ”eye-ball navigation” kan man ta sig in i ankarplatser bland rev och korallhuvuden och kanske hitta en egen vik. Här på Green Islands sydkust.
Det finns två vikar på Green Islands sydsida som man kan navigera sig in i, vi låg i den västra.

Allmän sjömanskap

Sen gäller allmänt sjömanskap för navigering i besvärliga passager. Om man seglar kan motorn vara på för att kunna göra snabbare manövrar än bara under segel. Motsatt om man går för motor är det bra att förbereda så seglen kan sättas snabbt om motorn skulle stanna eller ge andra problem. Det är också bra att gå närmare revet eller grundet till lovart för att få extra tid om något skulle hända. Håll också reda på vägen du kommit (med GPS-spår, kompasskurs, distanser och kännemärken), i värsta fall kan du komma i en återvändsgränd och då behöva vända. Då är vägen du kommit den säkraste vägen tillbaka. Även tidvatten kan spela roll för när det är bra/möjligt att komma igenom en del passager. Allmänt är att ju besvärligare förhållanden desto mer försiktighet krävs. Att försöka hitta en öppning i ett rev runt en atoll i Söderhavet med hela Stilla havets vågor och dyning som ligger på är en utmaning och det kan vara bättre att vänta med angöringen om förhållanden inte är ideala.

Ett par minnen/erfarenheter

Tobago Cays

Tobago Cays med omgivande öar

Men ”eye-ball navigation” kan ge härliga upplevelser. Att segla in till Tobago Cays i Grenadinerna mellan öar och rev för att gå up i vind och släppa ankaret innanför barriärrevet Horseshoe Reef var något av höjdpunkterna för både mig och de gäster vi hade ombord på de charterbåtar jag var skeppare för. Det var snabba slag på kryssen mellan ön Petit Bateau och revkanten mot den ostliga passadvinden. Det gällde att undvika sandreveln mellan ön och revet och ta ut på slagen så nära revet som möjligt innan vi kunde släppa på skoten och falla av den sista sträckan innan ankringen. Att kunna bedöma när det var dags att slå var en del av ”eye-ball navigation” och gjorde manövrarna så minnesvärda att de fortfarande tydligt finns kvar i minnesbanken tillsammans med en känsla av tillfredsställelse

Vägen vi kryssade in till ankarplatsen
Utsikten mot hästskorevet från Petit Rameau
Swan 59:an Shadowfax för ankar innanför hästskorevet. Här syns det tydligt var den grunda delen av sandbotten börjar och att det där också finns korallhuvuden och revområden.

Blue Hole

På 1990-talet arbetade jag på den 48 meters motorbåten Mi Gaea under hennes resa runt jorden. Utanför Belize barriärrev finns några större ringrev, varav Lighthouse Reef innehåller ett så kallat ”Blue Hole”, ett runt djupt hål, cirka 100 meter i diameter, mitt i ringrevet. Mellan det yttre ringrevet och ”the Blue Hole” finns ett område med ett djup på mellan 0 och 10 meter med sandbotten, blandat med ett otal korallhuvuden. För att komma in i ringrevet passerade vi genom en smal öppning i revets södra del. Mi Gaea var tre meter djup och på en del ställen hade vi mindre än en halvmeter under propellrarna. Förflyttningen med sin besvärliga navigation skedde när solen stod tillräckligt högt och var planerad så vi skulle hinna ut innan den stod för lågt. 

Jag stod på radarfästet på översta däck (cirka 20 meter upp) och meddelade kursändringar via en handhållen VHF till skepparen som stod och styrde vid en av sidokontrollerna. Bedömningen skedde utifrån färgen på vattnet för att hitta djupa kanaler och för att undvika korallhuvuden. Dessutom hade vi en RIB-jolle med ett ekolod som åkte i förväg för att kontrollera att osäkra områden hade tillräckligt stort djup. De hade också en handhållen VHF och kunde vara med i konversationen om vägvalet. Vi kom fram utan missöden och efter en snabb snorkeltur gav vi oss av igen mot utgången för att inte få solen i ögonen när den började sänka sig efter lunchtid då tillbakavägen låg på en sydlig kurs. Det var en fantastisk upplevelse som inte skulle varit möjligt utan kunskap om ”eye-ball navigation”, men resan gjordes ändå med hjärtat i halsgropen. Du kan läsa hur mitt jobb på Mi Gaea började här.

Jollen åker i förväg och rekar vägen
Här närmar vi oss ”The Blue hole”
Det var inte mycket vatten under propellrarna, man se se sanden virvla upp
Framme i ”the Blue Hole” där kanten till inloppet syns tydligt från min position högst upp vi radarantennen. Det turkosfärgade området är sand, ju ljusare desto grundare, och de mörka partierna är korall och de mörkblåa partiet är djupt vatten.

Fler råd och tips om hur det är att segla bortom horisonten finns i min bok ”Bortom horisonten”.

Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »