Från skärgårds- till oceansegling
Jag fick en förfrågan från redaktionen på Oceanseglingsklubbens medlemstidning Oceanseglaren att skriva en kort artikel om mina tankar om segel för långfärdsbåtar. Det resulterade i texten nedan som beskriver mina tankar utifrån de erfarenheter jag haft från att ha seglat ombord olika båttyper med olika rigg under olika väderförhållanden under mina år på havet.
Det är alltid trevligt när uppskattning kommer helt överraskande. Ett mail om ett pris jag aldrig hört talas om som jag vunnit för artiklar i en medlemstidning påminde mig om ett annat pris. Ett pris som jag heller aldrig hört talas om som jag tilldelades på 70-talet efter en räddningsaktion i Trollhätte kanal från båten jag då var delägare i.
Båtens navigationsbord är som en magnet till allt löst ombord. Där borde det ligga ett sjökort, en loggbok, passare och transportör och eventuellt en lokal guidebok. Det kan hända att man hittar något av de föremålen under högen av diverse odefinierbara prylar, grunkor, saker och tingestar som samlats i högar ovanpå, men det är mer slumpmässigt och tur.
Efter att ha seglat i Grekland till och från under mer än tio år har kärleken till landet vuxit, framför allt till människorna vi möter. Så vi delar med oss av några erfarenheter vi gjort som kan spegla olikheterna och visa på en del oskrivna regler som finns i samhället, allt utifrån vårt perspektiv och våra erfarenheter
Nu har jag publicerat fyra E-böcker/artiklar vars innehåll jag bjuder på för intresserade läsare. Efter att ha scannat över 20 000 diabilder från mitt seglarliv och andra resor så började minnena dyka upp och behovet av att dokumentera lite av upplevelserna. Även om jag gör det mer för att “knyta ihop säcken” och för att jag själv tycker det är kul att se tillbaka på den delen av mitt liv så kan innehållet intressera flera, både de som var med på den tiden och andra. Så jag håller på att skriva de olika delarna av mitt seglarliv som E-böcker och de blir tillgängliga allteftersom jag blir klar med de olika delarna beroende på tid och lust.
För över 35 år sedan skrev jag en artikel i form av en guide för segling i Västindien där jag sammanfattade jag mina erfarenheter efter att ha seglat i de Små Antillerna under sju säsonger från 1979 till 1986. Artikeln innehöll både allmänna tips och råd och en beskrivning av de olika öarna. Nu publicerar jag den som ett inlägg med oredigerad text men med många bilder från den tiden. Förhoppningsvis kan den ge lite nostalgi för de som var där då, eller lite perspektiv för de som seglar dit nu.
Ombord på Sarita har vi återkommande haft behov av att prata om den oro vi upplever ombord då det hjälper oss att hitta sätt att agera i de situationer vi känner oro inför. Att leva på naturens villkor innebär inte bara möjligheten att njuta av vad den erbjuder utan också att hela tiden anpassa sig till dess olika skiftningar. En fantastisk ankarplats kan snabbt förvandlas till en farlig plats om en intensiv åskfront passerar och en behaglig segling på havet kan snabbt bli en kamp för överlevnad om man överraskas av en storm.
Att bo ombord på en segelbåt är för oss inte bara ett sätt att få segla, det är en livsstil som innebär så mycket mer. Med glimten i ögat har vi nu försökt definiera vad de gemensamma tecknen är för oss som bor ombord i jämförelse med de som bor iland. Förhoppningsvis kan de ge både ett igenkännande leende och/eller insikter i vad skillnaderna är.
En bra egenskap hos långfärdsseglare är flexibilitet, planer är bra att ha men att kunna ändra dem är en förutsättning för att undvika stress och besvikelse för det blir sällan som man tänkt sig, ofta bättre om man är flexibel. Så har det blivit för oss och för de flesta i Coronavirusets tid.
Det finns lika många sätt att långfärdssegla som det finns seglare, det är hela tiden en balansgång mellan bland annat kostnader och bekvämlighet där prioriteringar skiljer sig beroende på behov och förutsättningar. Vi har också minskat kostnaderna genom att nå ut till andra seglare för att köpa det vi behöver begagnat, reparera det mesta själva, renovera istället för att köpa nytt och att ta hand om sådant vi behöver som andra kasserat, dumsterdiving på varv.
Vi har nu varit i Grekland periodvis under sju år och har under tider mer och mer blivit imponerad av många yrkeskårers skicklighet och stolthet över sitt arbete och generositet i sitt agerande. Det har varit båtbyggare på Symi, kypare i Sivota, bilmeck i Preveza, tandläkare i Vonitsa, torghandlarna på de lokala marknaderna och många fler. Det förgyller tiden här som då inte bara blir segling och vackra vikar med värme, sol, och bad utan också möten med människor.
Vad är det som gör det livet så attraktivt för oss så att vi har gett upp ett fast arbete och tillgång till all den service och möjligheter som livet i land ger och har tvingats att omvärdera det mesta från hur vi levt våra liv tidigare. Vi har försökt sammanfatta våra viktigaste tankegångar under åtta rubriker.
Efter att ha bott på Sarita i nästan ett halvår så börjar ett nytt lugn lägra sig ombord. Vår egen stress över att vi ständigt borde ha någon arbetsuppgift på gång och kravet av att se nya platser börjar minska. Det har övergått i ett behov av att stanna kvar och uppleva. Fortfarande kryper känslan på oss av att pricka av listan över besökta platser och ett dåligt samvete över att inte omedelbart gå upp på morgonen för ett dagsverke.
Båtlivet i Joniska havet har förändrats under de snart sex säsonger vi tillbringat här. Det har blivit mer av det mesta, på gott och ont. Fler båtar och turister men också fler kvinnor bakom rodret och personer som engagerar sig för miljön. Samtidigt ger de grekiska öarna möjligheter till många upplevelser i en fantastisk miljö och ju längre tid vi spenderar här desto fler unika och genuina ställen upptäcker vi.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna.
Det ringde en journalist och ville skriva en artikel om hur man förbereder sig för långfärdssegling, och han hade läst min bok och ville göra en intervju. Det blev nog en längre intervju än han tänkt sig och hade utrymme för. Men det fick mig att tänka till och sammanfatta det viktigaste, som börjar med förväntningar och farhågor.
Jag sitter på pendeltåget på väg till mitt tillfälliga arbete. Ett snöblaskigt Stockholm passerar förbi och mellan Karlberg och Sundbyberg Centrum så passerar jag tegelhuset där jag växte upp i Huvudsta. Där finns sluttningen på husets bakgård där jag och Thomas besteg Mt Everest på vintern. Jag ska nu iväg till något okänt, men ändå bekant.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Jag följer en hel del seglingssidor på nätet och upplever att det är mycket fokus på det som är farligt, häftigt och extremt, men framför allt där det slås rekord av olika slag. Jag får leta efter det som jag upplever är essensen av segling, upplevelser från de som i lugn och ro med gott sjömanskap njuter av livet till havs och mötet med nya kulturer.
Långfärdssegling för mig är ett sätt att leva där jag bara använder det jag behöver i ett så autonomt system som möjligt där jag samtidigt har friheten att upptäcka nya världar, alltid nära mig själv och de som finns omkring mig, i samklang med naturen. Det ger en tacksamhetskänsla som gör att jag börjat leta efter sätt att återgälda allt jag har upplevt och kommer att uppleva. Jag hoppas att jag kommer hitta aktiviteter som inte bara ger en inre tillfredsställelse utan också hjälper andra.
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
