En bra egenskap hos långfärdsseglare är flexibilitet, planer är bra att ha men att kunna ändra dem är en förutsättning för att undvika stress och besvikelse för det blir sällan som man tänkt sig, ofta bättre om man är flexibel. Så har det blivit för oss och för de flesta i Coronavirusets tid.
Det finns lika många sätt att långfärdssegla som det finns seglare, det är hela tiden en balansgång mellan bland annat kostnader och bekvämlighet där prioriteringar skiljer sig beroende på behov och förutsättningar. Vi har också minskat kostnaderna genom att nå ut till andra seglare för att köpa det vi behöver begagnat, reparera det mesta själva, renovera istället för att köpa nytt och att ta hand om sådant vi behöver som andra kasserat, dumsterdiving på varv.
Vi har nu varit i Grekland periodvis under sju år och har under tider mer och mer blivit imponerad av många yrkeskårers skicklighet och stolthet över sitt arbete och generositet i sitt agerande. Det har varit båtbyggare på Symi, kypare i Sivota, bilmeck i Preveza, tandläkare i Vonitsa, torghandlarna på de lokala marknaderna och många fler. Det förgyller tiden här som då inte bara blir segling och vackra vikar med värme, sol, och bad utan också möten med människor.
Vad är det som gör det livet så attraktivt för oss så att vi har gett upp ett fast arbete och tillgång till all den service och möjligheter som livet i land ger och har tvingats att omvärdera det mesta från hur vi levt våra liv tidigare. Vi har försökt sammanfatta våra viktigaste tankegångar under åtta rubriker.
Efter att ha bott på Sarita i nästan ett halvår så börjar ett nytt lugn lägra sig ombord. Vår egen stress över att vi ständigt borde ha någon arbetsuppgift på gång och kravet av att se nya platser börjar minska. Det har övergått i ett behov av att stanna kvar och uppleva. Fortfarande kryper känslan på oss av att pricka av listan över besökta platser och ett dåligt samvete över att inte omedelbart gå upp på morgonen för ett dagsverke.
Båtlivet i Joniska havet har förändrats under de snart sex säsonger vi tillbringat här. Det har blivit mer av det mesta, på gott och ont. Fler båtar och turister men också fler kvinnor bakom rodret och personer som engagerar sig för miljön. Samtidigt ger de grekiska öarna möjligheter till många upplevelser i en fantastisk miljö och ju längre tid vi spenderar här desto fler unika och genuina ställen upptäcker vi.
Sen sjösättningen har vi hunnit rädda en båt från att driva på klippor, haft ett ankarspel som fått spel, rensat dieseltanken från växande bakterier med hjälp av det billigaste hjälpmedlet ombord och sparat pengar med abonnemang där roamingavgiften är borttagen, betalt det nya seglingstillståndet i Grekland och rensat stränder från plastskräp. Och allt har gett nya kunskaper.
Att vi nu flyttat till Sarita börjar efter en månad ombord sakta sjunka ner. Tidigare har vi kommit ner för sommarmånaderna under semester/tjänstledigt där vi under största tiden haft gäster ombord där Sarita ständigt varit på väg, alla system ombord måste fungera och vi har delat utrymmet ombord. Nu har vi helt plötsligt mer tid tillsammans och med Sarita, något som är svårt att få in i vårt medvetande.
Båtar är ett mysterium. Efter att två personer har jobbat hårt i två veckor på båten så vore det lätt att redovisa vad som är gjort. Men när jag sätter mig ned och skall lista alla åtgärder vi gjort så kommer jag knappt ihåg en enda, och Sarita ser ut som vanligt. Vårt mål har varit att minimimera utgifter, inte maximera inkomster när vi flyttat ombord.
Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna.
Det ringde en journalist och ville skriva en artikel om hur man förbereder sig för långfärdssegling, och han hade läst min bok och ville göra en intervju. Det blev nog en längre intervju än han tänkt sig och hade utrymme för. Men det fick mig att tänka till och sammanfatta det viktigaste, som börjar med förväntningar och farhågor.
Jag sitter på pendeltåget på väg till mitt tillfälliga arbete. Ett snöblaskigt Stockholm passerar förbi och mellan Karlberg och Sundbyberg Centrum så passerar jag tegelhuset där jag växte upp i Huvudsta. Där finns sluttningen på husets bakgård där jag och Thomas besteg Mt Everest på vintern. Jag ska nu iväg till något okänt, men ändå bekant.
Så har de sista pusselbitarna fallit på plats och Lucina och jag kastar förtöjningarna för att segla ut bortom horisonten. Nu är det inte bara sommarseglingar i Medelhavet som lockar utan ett liv med båten som bostad och världshaven som bakgård. En livsstil som ger oss mycket av det vi värderar i tillvaron och som vi njuter av, något som vi även i framtiden vill dela med gäster ombord.
Jag följer en hel del seglingssidor på nätet och upplever att det är mycket fokus på det som är farligt, häftigt och extremt, men framför allt där det slås rekord av olika slag. Jag får leta efter det som jag upplever är essensen av segling, upplevelser från de som i lugn och ro med gott sjömanskap njuter av livet till havs och mötet med nya kulturer.
Långfärdssegling för mig är ett sätt att leva där jag bara använder det jag behöver i ett så autonomt system som möjligt där jag samtidigt har friheten att upptäcka nya världar, alltid nära mig själv och de som finns omkring mig, i samklang med naturen. Det ger en tacksamhetskänsla som gör att jag börjat leta efter sätt att återgälda allt jag har upplevt och kommer att uppleva. Jag hoppas att jag kommer hitta aktiviteter som inte bara ger en inre tillfredsställelse utan också hjälper andra.
Det har inte blivit något blogginlägg på länge och förklaringen är enkel, jag har varit sjuk. Inte något allvarligt (hoppas jag) men tillräckligt sjuk för att bli inlagd på ett Grekiskt sjukhus och för att avbryta seglingssäsongen i Joniska havet. Det var första gången i mitt liv som jag varit inlagd på sjukhus. Men trots det, eller snarare tack vare det, så inser jag hur lyckligt lottad jag är. Nu med lite distans till händelsen är det dags att dela med sig av de tankar som upptog min värld på sjukhuset.
Jag sitter i sittbrunnen efter frukost och tänker på vad jag borde göra. Jag känner hur det börjar krypa lite i kroppen men bestämmer mig för att nu skall jag ta tillfället i akt och vara nöjd och inte låta stressen ta över. Det tar ett tag av massa dåliga samveten, jantelagar, duktighetskrav och annat som har ackumulerats i mitt medvetande under generationer innan prestationsångesten släpper och jag kan börja vara här och nu.
Båtmässan Allt för sjön visar en hel del godis för seglare, men det är också en träffpunkt för båtintresserade. Mitt besök på öppningsfredagen förgylldes av möten med likasinnade, och vid eftertanke insåg jag att tre av dem hade ett gemensamt. De var kvinnliga skeppare som med egna båtar planerar eller har genomfört en långfärdssegling. Då det behövs fler kvinnliga förebilder inom långfärdssegling vill jag presentera dem lite närmare.
Med erfarenheten från att ha seglat med runt 1000 personer: betalande, okända gäster och nära vänner, personer som aldrig satt sin fot på en segelbåt tidigare och erfarna seglare, har en del egenskaper och kunskaper hos besättningen som är viktigare än andra utkristalliserats, där seglingskunskap inte kommer överst på den listan. Utifrån vad jag upplever viktiga egenskaper har jag gjort ett test för att få svaret på den frågan, oavsett om du nu är en seglare eller inte.
När man surfar runt på nätet blir jag ibland förvånad hur båtmänniskor lyckas med de mest fantastiska bedrifter, då inte alltid i positiv mening. Jag tog några av dessa och publicerade på min Facebooksida Bortom horisonten (där samlar jag nyttiga länkar till båtrelaterad information – publiceras också automatiskt i denna hemsidas högerspalt). Klicka på länken nedan och titta på bilderna och lär av misstagen och förundras över hur det kan bli.
När man är ombord på båtar får man ibland frågor som visar att båtlivet kan vara ett mysterium för landkrabbor. Det gör att det ibland kommer frågor som dels beror på okunskap och kanske även lite obetänksamhet, om de tänkt ett steg till kanske de inte behövt ställa frågan. Men resultatet är att blir det ett tillfälle att le lite extra för oss seglare. Jag har samlat några exempel från min egen och andras erfarenhet.
Den klassiska idrottsfrågan ”Hur känns det” har jag fått många gånger efter att ha kommit tillbaks till ett av höstfärger färgat Sverige efter drygt tre månader i den konstanta grekiska sommarvärmen ombord på en båt. Svaret blir gärna ett slentrianmässigt ”bara bra” men det har också gjort att jag tänkt igenom hur jag mår, hur jag haft det och hur jag vill ha det.
Finns det något ämne bland seglare i allmänhet och långfärdsseglare i synnerhet som väcker mer känslor än toaletter ombord? Alla har erfarenheter och åsikter om detta, både ur perspektiven vilken typ man skall ha och hur de skall installeras. Att prata med gäster om hur de skall användas är dock känsligare. För att inte tala om hur ofta man plocka isär dessa nödvändiga utrustningsdetaljer och konsekvenserna av detta.