Ur led är tiden

På bilfärjan på väg till Sverige

En bra egenskap hos långfärdsseglare är flexibilitet, planer är bra att ha men att kunna ändra dem är en förutsättning för att undvika stress och besvikelse för det blir sällan som man tänkt sig, ofta bättre om man är flexibel. Så har det blivit för oss och för de flesta i Coronavirusets tid. 

Vår sovplats på färjan
Vy över Visby

När vi bilade upp från vår båt i Grekland i slutet av februari så kom det nyheter om ett utbrott av ett nytt virus i Kina. Under vistelsen på Gotland, vår första anhalt i Sverige, så framstod det allt tydligare att det var något som skulle påverka hela världen. Men vi såg fram emot att delta på båtmässan ”Allt för sjön” och träffa vänner. 

Vi hann bara till båtmässan som besökare innan den stängde på order av ägarna efter att Folkhälsomyndigheten rekommenderat att förbjuda sammankomster med mer än 500 personer. Meningen var att jag skulle hålla föredrag om Greklands pärlor på torsdagen och sen stå i Brixham Books monter både den dagen och helgen för att där signera och sälja min bok ”Bortom horisonten” (och sälja de andra böckerna).

Besvikelsen var stor, både för inte träffa alla trevliga besökare på mässan som brukar titta förbi, men också för att försäljningen av boken Bortom horisonten i stort sett uteblev. Det blev istället att hjälpa till att packa ihop Brixham Books monter under torsdagen, dagen efter stängningen. Men vi hann med årsmötet och middag för Oceanseglingsklubben innan restriktionerna blev strängare.

Ljudnivån var som alltid hög på Oceanseglingsklubbens middag i samband med årsmötet. Här kan man prata om propellrar och segelsättning utan att tråka ut bordsgrannen.

När reglerna om självisolering blev tydliga och och mässan avslutats så var det ingen som höll oss kvar i Sverige och längtan till Sarita och en sjösättning hägrade även om orosmolnen för nedfärd blev fler och fler. Vi ville ner för att där kunna leva i självisolering med sjösättning som mål för att fortsatt kunna leva ombord som planerat.

Skräp hittat på Östersjöns botten i Stockholms innerstad visat på båtmässan

Men land efter land som vi skulle passera började stänga gränserna även om Grekland fortfarande var öppet. Rädslan över att hamna i ett ingenmansland där en gräns stängdes framför oss för att sedan en annan stängdes bakom oss gjorde att vi tittade på möjligheten att flyga ner.

Även om det kändes lite hopplöst såg vi ändå möjligheten att komma till båten med ett direktflyg från Stockholm till Aten och hittade ett genom Aegean air. Det kändes rätt. Vi hade hittat ett ”hem” för bilen och väl på båten kunde vi se till att leva isolerat innan en eventuell segling började. Och annars hade vi en jobblista att utföra. Men dagen innan avfärd bestämde Grekland att införa en 14 dagars obligatorisk karantän för alla som anlänt utifrån. Samtidigt fick vi ett meddelande från vårt varv som relaterade till beslutet och att båten inte fick användas som plats för karantänen. Därmed stängdes den möjligheten också precis innan avfärd.

Men med dessa besked tillsammans med den ökande medvetenheten om allvaret i situationen i Europa så blev det lätt att ta beslutet att inte åka ner och chansa, det hade inte bara varit osäkert för oss utan också osolidariskt med de åtgärder som varje land nu inför för att skydda sin befolkning. Besvikelsen var stor men den la sig snabbt och vi accepterade att vi skulle få ställa in om inte hela så åtminstone den största delen av seglingssäsongen i Grekland 2020.

Utsikten från vårt fönster på Drottningholm där Håkan lät oss bo. Tack!

Men vi blev glada efter ett inlägg på vår Facebooksida där vi skrev om vår situation och överöstes av förslag på bostäder från vänner och bekanta, och en del som vi inte ens känner. Helt fantastiskt. Vi ser också på lappar i portuppgångar och på Facebook att det finns många som vill hjälpa till i detta kaos som skapats av Coronaviruset och de beslut som har tagits för att begränsa dess åverkan. 

Utsikten från vårt boende på Liljeholmen. Tack Ava och Bob!

Så nu bor vi i en lägenhet i Liljeholmen som vi lånat av Ava (en arbetskollega till Lucina) och Bob då de själva valt att isolera sig på deras sommarställe på en skärgårdsö. Vi förser dem med matvaror som byter ”ägare” på en brygga vid kusten som tack. I april fortsätter vi vår isolering i Funäsdalen där Lucinas dotter Henny hyr en lägenhet som är uppsagd men ingen som bor där, så det passar bra att någon flyttar in och betalar hyran.

Sarita väntar tålmodigt på oss i Grekland

Hur det blir med segelsäsongen vet vi inte och visst är det en besvikelse att inte kunna sjösätta efter att ha slutfört över 200 projekt under mer än två år. Men samtidigt är vi lyckligt lottade, eller har organiserat vårt liv på ett sätt vi vill då vi inte är beroende av inkomster från ett arbete. Så nu försöker vi anpassa oss till den nya situationen och se möjligheterna de olyckliga omständigheterna har gett. Det kan bli nya klädesplagg från garnnystan och artiklar blandat med promenader i friska luften och tid för reflektioner. Det finns mycket värre saker man kan råka ut för och efter att ha arbetat som volontärer i Moria under hela december så får man perspektiv på livet. Läs gärna en artikel om vår tid i Moria publicerad i Oceanseglaren (Oceanseglingsklubbens medlemstidning). Så vi är privilegierade på alla sätt.

Vår tid som volontärer i Moria har satt vårt liv i perspektiv för alltid.
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.