Härliga Härjedalen

Segling i Grekland med Sarita har skjutits på framtiden i Corona-19 tider men vi har njutit av vår tid i Sverige och har härliga upplevelse av en fjällvärld som skiftat från vinter till vår. Vi har åter uppräckt och fått bekräftat att vi kommer från ett fantastisk land med möjligheter att uppleva en natur som är unik. Allt från att skida på ett kalfjäll helt själva till att följa en forsande älv under snösmältningen.

Visst längtar vi till Sarita i Medelhavet, speciellt efter att ha blivit klar med det mesta inför sjösättning efter två och ett halvt år på land. Så efter vårt besök till Sverige för en båtmässa som avbröts i förtid och et Europa som stängde sina gränser så kändes det snopet att inte kunna återvända för sjösättning av Sarita som planerat. Men med stor respekt för situationen med Corona 19, och den påverkan den har på samhället och individer som drabbats, gör att vi känner oss oerhört priviligierade. Vi har hela tiden haft platser att bo och är inte beroende av att arbeta för att få en inkomst så vi har kunnat njuta av tillvaron även på land.

Den mesta tiden har vi spenderat i Funäsfjällen då Lucinas dotter Henny hade en lägenhet i centrala Funäsdalen här som var uthyrd men med en hyresgäst som ville flytta. Vi tog helt enkelt och flyttade in under uppsägningstiden på lägenheten så det ordnade sig ekonomiskt för oss, Henny och hyresgästen. 

Vi flyttade upp i början av april till ett vitt landskap som sällan sett så mycket snö. Sen dess har vi gjort utflykter på skidor och till fots till platser med exotiska namn som Tevsjön, Klinken, Andersborgsstugan, Malmbäcksstugan och Rogen. Vi har pulsat i snö, glidit på skare, sett renar beta och tjäderhönor äta grus längs vägen, älgar beta i skogen och harrar leka i vattnet.

Med tiden fick vi tre favoritutflyktsmål, Klinken, Tevsjön och Vingsjön. Klinken för att det gav härlig turskidåkning, Tevsjön för en vacker och spännande vandring längs sjön och Tevån och Vingsjön, som ligger i Rogens naturreservat, för dess skönhet och alla harrar som simmar i dess vatten. Alla dessa platser har vi besökt flera gånger, alltid med fika och tilltugg i ryggsäcken. Och på alla platser vi besökt har vi nästan uteslutande varit ensamma, en otrolig känsla med all denna natur som finns tillgänglig ”bara för oss”.

Klinken ligger en halvmil bort från Ramundberget som man startar vid. De första turerna vi gjorde där kunde man ta rundan där man skidade på var sin sida om Ljusnan för efter passagen över älven vid Klinken. För oss var den lagom då det inte var så branta nedförslut vilken för oss lite noviser på turåkning är lite läskigt, speciellt med gratisskidor från 80-talet från blocket och återvinningen. Men de dög bra åt oss och vi kunde njuta lika fullt av allt vackert omkring. 

Vid tredje tillfället så hade ”snöbron” rasat ihop och vi fick gå på en träbro över älven på ett annat ställe och de sista gångerna kändes det osäkert med snö ”på andra sidan älven” så det blev tur och retur på Ljusnans nordsida. Men det fanns snö till efter Kristi Himmelsfärdshelgen då vi gjorde vår sista skidtur där. Den dagen hade vi planerat att ta oss upp på kalfjället vid Hållan, men det var så mycket folk och bilar att vi valde att åka till Ramundberget. Och som vanlig var vi där ensamma i spåret. Nåja, denna gången mötte vi faktiskt en annan kvinna under milen i spåret – det kändes ovant.

Efter Kristi Himmelsfärdshelgen gjorde vi dock ett nytt försök att ta oss upp på kalfjället från Hållan, något vi gjort med Henny i början av vår vistelse. Nu var vi ensamma på parkeringsplatsen men vi träffade på ett annat par i spåren på väg mot Malmbäcksstugen. Vi hade ambitionen att besöka Andersborgs våffelstuga, en plats vi besökt förut då vi åkte från en annan parkeringsplats i Tänndalen. Då var vi helt ensamma på verandan och kunde njuta av utsikten. 

Den här gången i början av juni hade solen och värmen börjat göra sitt på snön även på kalfjället. Det var stora kala fläckar vi måste passera i skidspåret och när vi nästan kommit fram till Malmbäcksstugan hade smältvattnet samlats till en forsande bäck i en dalgång som vi bedömde var för farlig att passera. Så vi vände tillbaka men det blev upp mot milen i skidspåret ändå och att vara ensamma på kalfjället är en mäktig känsla.

Vid Tevsjön har vi varit tre gånger (hittills). Den första var lite av en missbedömning då vi trodde att snön smält bort mer än vad den gjort. Det blev mycket pulsande med snö in i kängorna då skaren inte höll för tyngden, speciellt delen som följde Tevån med sin strida fors. I skogen var det också svårt att se var stigen gick då snön fortfarande låg djup på stora områden. Där kunde vi varken se någon och stig eller ledmarkeringar. Vi hade dock tur att några gått där före oss så många gånger räddades vi av att följa fotspåren i snön. 

Så de runt sju kilometrarna tog längre tid än planerat men var väl värd besväret. Vi passerade också ett vindskydd med grillplats som låg vid strandkanten på Tevsjön som vi lite senare besökte för att grilla korv och marshmallows.

Senaste besöket var 1:a juni och då var all snö borta vilket gjorde forsen och vattenfallen i Tevån spektakulära. Så mycket lättare och snabbare vandringen gick när vi kunde följa en stig och se markeringar. Lucina passade också på att ta premiärdoppet för säsongen i ån.

Tevsjön ligger vid Ljusnedal som är värt ett besök i sig själv, inte minst för dess historia med sågverket och järnmalmstillverkningen och den vackra kyrkan. Sågverket är fortfarande funktionsdugligt och används då och då, numera mest för att visa för turister med ändå. Imponerande byggnadskonst.

Vingsjön har också blivit en favorit och platsen introducerades till oss av en vän till Henny, P-A Tapper som är barnfödd i trakten och bor i Tännäs. Han har sedan dess berikat oss med många anekdoter från bygdens historia och mycket kunskap om sättet att leva och bo här. Han har tagit oss runt på utflykter inte bara till Vingsjön utan till andra områden i trakten som vi aldrig skulle haft förmånen att se annars. Någonting vi uppskattat mycket. 

Första besöket till Vingsjön var med Henny, som bodde med oss ett tag på väg från ett jobb på Ishotellet i Jukkasjärvi till ett i Järna, och P-A som då visade oss hur isfiske av harr går till. Där borrade vi hål i isen och låg och stirrade ner på harrar nära botten. Det var i sista rycket då isen började bli tunn och isfiske började bli farligt. Så nästa besök var för att se om harren börjat leka då isen börjat bryta upp. 

Åmynningen från Vingsjön ligger öppen och där brukar harrarna leka i stora antal när vattentemperaturen är rätt. De kan täcka åmynningen från sida till sida när det är som intensivast. Det var dock inte rätt tidpunkt när vi var där så vi såg inga harrar. Däremot fick vi en ny höjdpunkt för smaklökarna då P-A bjöd på kolbullar med amerikanskt fläsk och förblandad smet som togs med i en mjölktetra, och kokkaffe. Allt gjort över en öppen eld. Att det var inte första gången han tillagade den för oss nya maträtten var tydligt, speciellt när han flippade kolbullen i luften för att snyggt landa i stekpannan igen. Han brukar göra det på marknader i trakten. Även P-A:s fru Kajsa och hunden Saga som var med kunde njuta av allt det goda. En kulinarisk utflykt med andra ord framför en värmande brasa, så mycket bättre går det inte att ha.

Sen har vi varit där några gånger själva och grillat korv i väntan på att harren skall leka då området var så vackert att bara gå dit för att sitta och njuta vid en öppen eld var tillräcklig motivation för att ta oss dit. Och vid en av tillfällena kunde vi se två par harrar smyga sig fram längs bottenstenarna. De var skygga så vi fick smyga försiktigt för att de inte skulle störas, men stillastående på land kunde vi tydligt se de stora fiskarna placera sig i position och snabbt svänga med kroppen under leken. Förundrade såg vi det hela under tystnad. 

Vi fick även se hur Fiskeföreningen i Tännäs föder upp harrar själva för utplacering. I stora kar bakom byggnaden i Tännäs Fiskecentrum, där fiskekort, utrustning och båt finns att köpa och hyra, där föder man upp öring och harr från befruktad rom. Där simmade harrar i olika storlekar i olika kar med vatten från forsen i väntan på att återfå sin frihet i vattnen omkring Tännäs. 

Vi har också varit på väg upp på Funäsdalsberget ett par gånger. En gång på vandringsleden runt upp på baksidan, men då var det så mycket snö att vi gav upp och gick samma väg ner när vi kommit till kalfjället och skulle gå via ryggen mot Toppstugan. Det var för djup snö med för dålig skare, men vi fick en fin utsikt ändå. Den andra gången var nyligen och då var snön borta tillräckligt så vi kunde gå upp till Toppstugan under en släplift. Det var tunga steg på slutet då det är en stigning på runt 400 meter från Funässjön där vi bor, men utsikten var spektakulär. Och vi fick hela verandan för oss själva och kunde fika i solskenet utan stress. Nedfarten gick i pisterna som var en blandning av snö, barmark och lervälling, men ner kom vi. 

Vi har också gjort en utflykt förbi Fjällnäs till norska gränsen. Vi ville se om det var möjligt och hämta Lucinas andra dotter Nora som är på väg söderut från Alta i Norge efter avslutad treårig utbildning till en Bachelor i Arktiskt Friluftsliv. Men vi blev som väntat stoppade av norsk Politi som blockerade gränsen och ännu så länge hade vi inte tillräckliga skäl för att passera gränsen. Men vi passerade både renar och Anderssjöåfallet på vägen där snösmältningen verkligen kommit igång. Det var ett öronbedövande vrål från vattenmassorna som störtade ner i olika sektioner mot den lugnare delen av ån. det gick och gå precis vid kanten på fallet och kraften från vattenmassorna var imponerande när de dansade runstenar och träd för att kasta sig ut i fritt fall. Luften fylldes av vattendroppar från fallet och den fuktiga svala luften kändes skön då det var värmebölja med över 20 grader i solskenet..

Så att ta en paus från båtlivet, även en ofrivillig sådan, har gett oss så många upplevelser även om det rycker i seglingstarmen och nyfikenheten för att se att allt vårt slit med Sarita har givit resultat vi önskar när vi väl är ute på havet. Men tills dess vi är ombord fortsätter vi att njuta av vad Sverige erbjuder.

Share Button

2 thoughts on “Härliga Härjedalen

    • 7 juli, 2020 kl. 12:30
      Permalänk

      Ja, fantastiskt fint. Vi följer Odd life crafting redan och har pushat för dem flera gånger på mon Facebooksida Bortom horisonten :-).
      Magnus

      Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »