Segla till Madeira, Del 4 Madeira
Den sjunde juni hade vi anlĂ€nt till marinan i Oieras, en förort till Lissabon, i vĂ€ntan pĂ„ att fortsĂ€tta vĂ„r segling till Porto Santo och Madeira. HĂ€r var det tid för bĂ„tfix, utforskning av Lissabon med omnejd och vi vĂ€ntade Ă€ven pĂ„ förstĂ€rkning av besĂ€ttningen för de runt 475 NM av segling över havet till Porto Santo som vĂ€ntade. Tompa och jag skulle fĂ„ sĂ€llskap av Pelle, en god vĂ€n till Tompa som seglat mycket med honom förut och som var en fixare av allt som brummar. Han skulle ocksĂ„ ha med sig de bestĂ€llda delarna till vĂ„r autopilot respektive kyl. Vi vĂ€ntade ocksĂ„ in Ieva och Renata, bĂ„da ursprungligen frĂ„n Litauen men som numera bor i Sverige och som har seglat med “She Captain” pĂ„ olika eskaderseglingar. De kom med rekommendationer frĂ„n Amanda, som tidigare seglat med oss och kĂ€nde dem frĂ„n tidigare.Â
Under tiden vi vĂ€ntade pĂ„ förstĂ€rkning sĂ„ betade vi av arbetslistan lite grann. Vi hittade ocksĂ„ vĂ„r favorittaverna pĂ„ marinans lilla centrum dĂ€r marinakontoret med duschar och tvĂ€ttmaskiner, affĂ€rer och ett tiotal tavernor och barer huserade. Tompa, som har förflutet som dykinstruktör, gled in i vĂ„tdrĂ€kten och satte pĂ„ sig tuberna och dök ner för att kontrollera och rensa skrovgenomföringen till diskhons avlopp som rann trögt. VĂ€l dĂ€rnere sĂ„ var det ocksĂ„ en allmĂ€n koll av bevĂ€xtningen, offeranoder, roder och centerbordet. SjĂ€lv fortsatte jag med att serva de vinschar ombord som jag inte hunnit med tidigare. Men det var nĂ€r Pelle anlĂ€nde den 12:e juni som det blev ordentlig fart pĂ„ bĂ„tfixet. Enheten för autopilotens hydraularm byttes ut liksom kylens strömfördelare. Det visade sig att den senare inte var problemet utan en glappkontakt, sĂ„ förutom en fungerande kyl sĂ„ fanns det nu en ny reservdel ombord. Dessutom hade motorns kylvattenpump börjat lĂ€cka vid axeln och det fanns en reservdelssats ombord Ikigai, sĂ„ Pelle hoppade genast pĂ„ projektet med att byta ut lager och andra delar pĂ„ sjövattenpumpen.Â
Under vĂ€ntetiden hann vi med en del utflykter ocksĂ„. En dag gjorde jag och Tompa det svenskaste man kan göra om man Ă€r ute och reser utanför vĂ„ra grĂ€nser, ett besök till ett IKEA varuhus. Vi kom till det svenska templet och inhandlade det viktigaste som köttbullar, varmkorv, knĂ€ckebröd, saltlakrits och lite annat, samt Ă„t köttbullar, brunsĂ„s, potatismos och lingon som goda svenska medborgare. Personalen i restaurangen var lite förvĂ„nade över att vi ville ha sĂ„ mycket av den suspekta sylten. Varuhuset var fullpackat med portugiser mitt pĂ„ dagen under en vardag. IKEA slĂ„r verkligen vĂ€rlden med hĂ€pnad. Eller som Zlatan sa i en intervju i en amerikansk talkshow nĂ€r han fick frĂ„gan varför han köpte möbler pĂ„ IKEA nĂ€r han hade rĂ„d med designermöbler: “Rika mĂ€nniskor köper inte möbler frĂ„n IKEA, men intelligenta mĂ€nniskor gör det”.
Jag hann ocksĂ„ med en lĂ„ngpromenad i Lissabon, det blev över ett par mil. Det var intressant att följa kusten pĂ„ floden Tajo in till Lissabon, dĂ€r visar staden upp sĂ„ mĂ„nga olika sidor. NĂ€r man kliver av tĂ„get vid Alges och gĂ„r mot Belem möts man av mĂ„nga nya byggnader med intressant arkitektur dĂ€r cancercentret med sina ovala fönster och innertrĂ€dgĂ„rd Ă€r intressantast. Sen passerar man Belem med alla de stora turistattraktionerna med Belemtornet och UpptĂ€ckarmonumentet som byggdes till Ă€ra av att det var 500 Ă„r sedan Henrik Sjöfararen avled. Sen finns Jeromimoklostret som mer ser ut som ett slott Ă€n kloster och museum av olika slag. Innan man passerat den 2 km lĂ„nga hĂ€ngbron “25-april bron” över floden passerar man en stor industrifastighet i tegel som Ă€r renoverad till ett Museum för konst, arkitektur och teknik (MAAT). PĂ„ vĂ€gen passerar man marinor, tavernor och food trucks, stĂ„nd med allt man inte behöver och fiskare.Â
Sen kommer en lĂ„ng passage lĂ€ngs floden dĂ€r turismen Ă€nnu inte nĂ„tt och gamla byggnader förfaller och utesovare, grafittikonstnĂ€rer och skateboardĂ„kare har tagit över. NĂ€r man sedan korsar den stora avenyn och jĂ€rnvĂ€gen och börjar vandra tillbaka mot Agres sĂ„ syns det tydligt att omrĂ„det Ă€r i förvandling, frĂ„n slitna industrilokaler som Ă€r delvis ruiner till lyxiga kontor och lĂ€genheter. Men pĂ„ bakgatorna finns kĂ€nslan av Lissabon kvar med smala gator som gĂ„r upp och ned och kantas av Ă€ldre byggnader klĂ€dda med kakel eller mosaik. RĂ€tt som det var sĂ„g jag en portal dĂ€r det kom ut folk frĂ„n och jag Ă€ntrade helt plötsligt ett omrĂ„de som sĂ„g ut lite som Kristiania i Köpenhamn, “LX Factory“, med tavernor, barer, ateljĂ©er, discon, utstĂ€llningar och annat i en salig blandning.
Den 14:e juni anlÀnde Renata och Ieva och vi var fem ombord och redo att segla ivÀg. Vi hade följt vÀderutvecklingen och kunde se ett lÄgtryck som förvÀntades bildas i nÀrheten av Madeira och skulle ge motvind om tre till fyra dagar och svag vind nÄgon dag innan dess. Dessutom lÄg ett lÄgtryck söder om oss pÄ vÀg mot Iberiska halvön. Men om vi avseglade omedelbart sÄ kunde vi gÄ pÄ nordsidan av det första lÄgtrycket och förmodligen hinna fram innan det andra och fÄ nÀstan bara medvind hela vÀgen. Dock fick vi rÀkna med lite hÄrdare vind i början av seglingen. Det var vad vi la fram för den nya besÀttningen och alla var med pÄ att sticka redan pÄ morgonen efter Renata och Ievas ankomst.
Jag kunde kĂ€nna en viss oro innan avfĂ€rd nĂ€r det gĂ€llde nattpassen i lite hĂ„rdare vind, hur erfarna var Renata och Ieva? NĂ€r vi pratade ihop oss innan avfĂ€rd hade Renata seglat havsseglingar och nattpass förut medan Ieva var helt ny pĂ„ det. Men bristen pĂ„ erfarenhet kĂ€ndes det som de kompenserade för med en bra attityd. Vi gjorde ett vaktschema dĂ€r Tompa och jag var stand-by för dem och kunde stötta vid behov och vi hade en hel dag att “öva” pĂ„ att styra och lĂ€ra kĂ€nna bĂ„ten innan mörkret föll pĂ„. SĂ„ pĂ„ morgonen söndagen den 15:e juni kastade vi loss frĂ„n Oieras marina och satte kurs Ă„t sydvĂ€st mot ögruppen Madeira.Â
Efter avfÀrd testade vi autopiloten efter att bytt hydraulenheten, men tyvÀrr var problemet kvar för efter nÄgon minut stack bÄten ivÀg ur kurs. Nu var vi fem ombord sÄ det var inget problem med att handstyra bÄten till Porto Santo sÄ vi fortsatte med att sÀtta seglen. NÀr vi började komma ut ur sjö- och vindlÀ frÄn udden som sticker ut norr om inloppet till Lissabon, sÄ vÀxte sjön och vinden ökade. Vi tog in ytterligare ett rev i storen, tvÄ rev totalt, och rullade in en del av genuan. Ikigai höll bra fart, snittade sju Ätta knop, i en vind runt 10 m/s. Men ju lÀngre dagen led desto starkare blev vinden och vi hade till slut en stadig vind över 15 m/s och byar över 20 i en vÀxande sjö. Det blev ett elddop för Renata och Ieva, men snabbt sÄg vi att den lilla oro som fanns försvann, de klarade av att styra under de utmanande förhÄllandet med den Àran. Jag hade förberett mat genom att göra en köttfÀrssÄs och kokat spagetti som vi bara vÀrmde upp vilket var bra i de lite besvÀrliga förhÄllanden. Sen hade vi IKEA korvar med korvbröd som alternativ och en stor burk ravioli som reserv.
Vi seglade lite mer vÀsterut Àn kurslinjen till Porto Santo för att komma pÄ vÀstsidan av ett lÄgtryck som bildades vid den portugisiska kusten. Ikigai visade gode sjöegenskaper och det första dynet snittade vi sju knop och surfade över 10 (toppnotering 11,6 knop) i vÄgorna som byggde pÄ den rÄdande dyningen. Det blev en hÀrligt segling dÀr Ovni 385:an fick bekÀnna fÀrg. Jag har under en lÀngre tid haft ögonen pÄ Ovni som lÄngfÀrdsbÄt men aldrig haft möjlighet att segla med nÄgon tills nu. Kryssegenskaperna under den korta kryssen upp till Ribeira tidigare hade inte imponerat, delvis för att vi inte fÀllde ner centerbordet helt dÄ det var fixerat halvt uppe för att inte glappa (bussning och bult skulle bytas pÄ Madeira). Men i halvvind/slör i lite utmanande förhÄllanden var det en bra kÀnsla i henne. Jag kunde fÄ henne att lÀgga sig bra i surfarna och slÀppa pÄ ratten och lÄta henne surfa med utan korrigering. Jag kÀnde hur minnen dök upp frÄn tidigare överseglingar och glÀdjen av havsseglingar började ÄtervÀnda. Det var ett tag sen sist och jag var osÀker pÄ om njutningskÀnslan skulle Äterkomma men till min glÀdje gjorde den det. Inför natten tog vi in ytterligare ett rev i storen sÄ den var bottenrevad och rullade in genuan ytterligare. Det sÀnkte farten lite men gav oss en bÀttre sÀkerhetsmarginal och gjorde det lÀttare att styra inför de mörka timmarna.
Nattpassen blev nĂ€stan Ă€nnu bĂ€ttre dĂ„ det var fullmĂ„ne och vinden minskade lite vilket gjorde det lite lĂ€ttare att hantera Ikigai. Silvergatan och ljuset frĂ„n mĂ„nen gjorde det lĂ€ttare att styra rĂ€tt kurs och ljudet av brytande sjö blandades med det kraftfulla porlandet frĂ„n Ikigais skrov som klöv vattenytan i oförminskad fart. Vattnet frĂ€ste runt om henne nĂ€r vi surfade pĂ„ vĂ„gorna. Vi lyckades hamna pĂ„ vĂ€stsidan av lĂ„gtrycket sĂ„ nordvinden fortsatte andra dagen men sakta minskade den i styrka och sjön la sig. Allteftersom ökade vi segleytan igen. Det blev lĂ€ttare att laga mat och Ă€ta och alla kĂ€ndes mer bekvĂ€ma med rutinerna ombord och hjĂ€lpte till pĂ„ alla sĂ€tt, allt frĂ„n att laga mat och diska till att tagla linor och öva pĂ„ knopar. Delfiner kom pĂ„ besök och gjorde oss sĂ€llskap en stund. PĂ„ kvĂ€llen den andra dagen var vinden svag och under natten och dag tre var det ibland i stort sett stiltje sĂ„ det blev en del motorsegling pĂ„ slutet. Ieva och Renata bestĂ€mde att göra pannkakor till frukost, nĂ„got som uppskattades av alla ombord. Lunch blev IKEA korvar (igen) med potatismos. Efter tre och ett halvt dygn kunde vi pĂ„ kvĂ€llen onsdagen den 18:e juni urskilja bergen frĂ„n Porto Santo. Vi rundade öns sydöstra udde med ön “Cima“, som hade en fyr tronande pĂ„ sin höga bergsplatĂ„, och innan skymning var vi framme och kunde lĂ€gga till i “Marina Porto Santo” bakom en lĂ„ng vĂ„gbrytare. HĂ€r kunde man ocksĂ„ ankra pĂ„ svaj liksom utanför den lĂ„nga sandstranden pĂ„ öns sydkust.
Dagen efter blev det en vandring över i stort sett hela sydsidan av ön, bort till sydvÀstra udden dÀr stranden Calheta ligger med klippformationer och turkost vatten. PÄ vÀgen dit passerade vi staden som riggade för fest till Saint Johns Àra. VÀgen till Calheta gÄr parallellt med sandstranden som strÀcker sig hela sydkusten. TyvÀrr var det mÄnga hotell, semesterbyar, eller byggen av sÄdana, som blockerade vÀgen ner till stranden och gör den styckvis svÄrtillgÀnglig för allmÀnheten. Turismen har definitivt fÄtt ett grepp om Porto Santo. PÄ hemvÀgen gick jag sjÀlv upp pÄ stigarna lÀngs bergskammen. Porto Santo Àr en mycket torr ö Àven om det finns lite barrskogar som klÀttrar pÄ en del av bergsformationerna. Det vÀxer inte mycket pÄ sluttningarna och man kan se hur ytjorden har följt med vattenmassor nÀr det regnat. De arida miljön ger ön en speciell karaktÀr och skönhet. Det blir dÄ lite konstigt att vÀgen tillbaka plötsligt stoppades av stora gröna grÀsmattor. Det var öns golfbana som tvingade ner mig till kusten igen.
Den 20:e juni var det dags för att segla till huvudön Madeira, eller det blev snarare att motorsegla dÄ det var vÀldigt lite vind. Det Àr inte mer Àn runt 25 NM mellan de tvÄ stora öarna i Madeira arkipelagen, sÄ det Àr en behaglig dagsetapp. Innan avfÀrd var det dock dags för den obligatoriska mÄlning pÄ piren i Porto Santo med en selfie av besÀttningen framför den.
Vi kunde se bergen pĂ„ Madeira sakta vĂ€xa sig större över horisonten i soldiset allteftersom vi kom nĂ€rmare. Men den största behĂ„llningen frĂ„n den seglingen var besöket frĂ„n en stor grupp med delfiner som lekte i bogvĂ„gen. De fick vĂ„r midsommarafton, vilket vi insĂ„g att det var, att bli en sĂ„n glĂ€djefull och oförglömlig dag. VĂ€l framme rundade vi Madeiras spektakulĂ€ra sydostudde med “Fyrön” (IlhĂ©u do Farol“) och styrde upp mot den östligaste marinan pĂ„ ön dĂ€r Tompa hade reserverat plats, marinan vid Quinta do Lorde, en relativt nyskapad semesterby i traditionell portugisisk stil. HĂ€r skulle vi tillbringa nĂ€stan en vecka under tiden vi gjorde en hel del utflykter pĂ„ ön efter att ha hyrt bil. Pelle, Ieva och Renata flög ocksĂ„ tillbaka till Sverige medan jag och Tompa gjorde vad som skulle visa sig vara den sista seglingen för Ikigai i Tompas Ă€ga.
Den första utflykten vi gjorde var till en fantastisk vandring bland molnen mellan tvĂ„ av de högsta topparna pĂ„ Madeira “Pico do Areiro” pĂ„ just över 1800 m dĂ€r det finns en radarstation, en taverna och turistcenter och “Pico Ruivo“, Madeiras högsta topp pĂ„ 1861 m. Ăven om leden gick genom en delvis besvĂ€rlig terrĂ€ng sĂ„ var den “turistanpassad” med stenlĂ€ggning en stor bit av leden och staket pĂ„ de brantaste stĂ€llena, Ă€ven om jag inte skulle rekommendera leden för de som har svindel. Den sista biten mot “Pico Ruivo” var avstĂ€ngd, förmodligen var att den delen av leden kunde vara förstörd av regn och ett mindre jordskred. Det var nog inte ovanligt eftersom avstĂ€ngningen bestod av en lĂ„st grind. Trots att leden Ă€r en turistattraktion med mĂ„nga besökare sĂ„ kunde vi njuta av vyerna Ă€ven om molnen mĂ„nga gĂ„nger skymde utsikten. Men det var en upplevelse att vandra bland och ibland över molnen, och effekten blev att vyerna stĂ€ndigt förĂ€ndrades.
Under juni pÄgick Atlantfestivalen pÄ Madeira och nÀr vi besökte Funchal var stadens strandpromenad full med matstÄnd och levande musik. Allteftersom eftermiddagen led mot kvÀll fylldes strandpromenaden med fler och fler mÀnniskor som till slut blev ett folkhav. Vi förstod varför dÄ varje vecka under festivalen avslutades med ett 20 minuters imponerande, men miljöförstörande, fyrverkeri som förde tankarna till Stockholm Water Festival. Det var en fyrverkeritÀvling dÀr olika nationer tÀvlade med varandra och dagen vi var dÀr var det Schweiz som stod för ljusshowen.
Vi gjorde ocksÄ en utflykt som gick i stort sett runt hela Madeira och var planerat att gÄ i badets och vattenfallens tecken förutom korta stopp vid utsiktspunkter. VÀgnÀtet Àr antingen motorvÀgar eller tunnlar, ofta nybyggda, eller slingriga smala vÀgar med hÄrnÄlskurvor upp pÄ berg och ner i dalar. Första stoppet var i Seixal som hade en strand med svart vulkansand och ett vattenfall som naturlig dusch. Vid vÄrt besök sÄ behövdes inte vattenfallet dÄ det regnade sÄ vi skippade badet dÄ det skulle klarna upp pÄ eftermiddagen och styrde istÀllet kosan mot saltvattenpoolerna i Porto Moinz. DÀr kunde vi njuta, tillsammans med andra turisterna, av lugnet i poolerna innanför den uppbyggda muren och strandklipporna över vilka havets dyning bröt över. PÄ vÀg över bergen kom vi in bland molnen och sikten gick ner till nÄgra meter, lite otÀckt dÄ det var kor pÄ vÀgen.
Vi utforskade ocksĂ„ nĂ€romrĂ„det vid marinan dĂ„ det finns en vandringsled pĂ„ Madeiras östliga udde “Ponta de SĂŁo Lourenço“, ett naturreservat som vi hade pĂ„ gĂ„ngavstĂ„nd frĂ„n marinan. PĂ„ vĂ€gen dit insĂ„g vi hur mĂ„nga besökare som skulle vandra tillsammans med oss dĂ„ det hela vĂ€gen dit, flera kilometer, stod parkerade bilar. OmrĂ„det har otroligt vackra bergsformationer som en geolog nog hade Ă€lskat, men ocksĂ„ nĂ€stan chockerande mĂ„nga turister. Egentligen inte förvĂ„nande dĂ„ ön Ă„rligen tar emot sex gĂ„nger fler turister Ă€n som Ă€r bofasta (runt en och en halv miljon turister och en kvarts miljon innevĂ„nare). Sen for vi till Agua Calheta pĂ„ sydkusten dĂ€r de tillverkar rom frĂ„n sockerrör och har vita sandstrĂ€nder. NĂ€r man Ă„ker runt pĂ„ Madeira inser man att all mark som gĂ„r att utnyttja har en byggnad, en vĂ€g, eller en terassodling, dĂ€r bananer dominerar.
NĂ€r vi vinkat av alla övriga i besĂ€ttningen var det dags för Ikigais sista fĂ€rd. SĂ„ den 26 juni lĂ€mnade jag och Tompa Quinta do Lorde och motoriserade drygt 4 NM till marinan/varvet vid Madeiras flygplats, “Agua de Pena Naval Shipyard“. DĂ€r under flygplatsen, eller snarare under den över vatten förlĂ€ngda landningsbanan, ligger en upptagningsplats för bĂ„tar. Det finns vĂ„gbrytare utanför med en upptagningsramp innanför som vi körde in i. En viss sjöhĂ€vning letade sig in nĂ€r vi lĂ„g och vĂ€ntade pĂ„ att bli upplyfta, men allt gick bra och Ikigai stĂ€lldes upp bland enorma pelare under landningsbanan. DĂ€r skulle hon stĂ„ tills en ny Ă€gare tagit över, Tompa hade beslutat sig för att sĂ€lja. Under lanndningsbanan finns inte bara varvet utan en stor friluftsanlĂ€ggning med auditorium, restaurang, duschrum och banor för squash, fotboll, basketboll, tennis och Madeiras Madeirabol. Det finns ocksĂ„ en klĂ€ttervĂ€gg, en hinderbana, en bana för BMX/Skateboard och en go-kart bana. MĂ„nga skolklasser var dĂ€r pĂ„ dagtid.
Jag hjĂ€lpte till att fixa till Ikigai inför försĂ€ljningen och vi hittade en billig lĂ€genhet genom Booking.com i staden bredvid flygplatsen, Machico. FrĂ„n lĂ€genheten, som lĂ„g högt uppe pĂ„ sluttningen frĂ„n dalgĂ„ngen dĂ€r staden bredde ut sig, hade vi en fantastisk vy över staden och dess omgivning. Jag passade pĂ„ att vandra upp till bergstoppen bakom oss till en radarstation. PĂ„ vĂ€gen upp kunde jag se flygplanen lyfta och landa och det var lite udda att veta att dĂ€r under stod Ikigai och vĂ€ntade pĂ„ en ny Ă€gare efter vi hade spenderat sĂ„ mycket tid tillsammans pĂ„ havet, pĂ„ ankarplatser och i marinor frĂ„n Sables d’Olonne i Frankrike till Madeira. Den 29: juni, efter runt 1200 NM med mĂ„nga fina upplevelser sĂ„ bar det av hemĂ„t mot Sverige och TĂ€nndalen. Tack Ikigai, som nu Ă€r sĂ„ld, Tompa och övrig besĂ€ttning för tiden ombord.
Faktaruta: Ovni 385 Ikigai
Tillverkare: ALUBAT
TillverkningsÄr: 2002
Material: Aluminium
LĂ€ngd: 12,68 m
Bredd: 3,8 m
Djup: Centerbord nere 2,05 m
Djup: Centerbord uppe 0,52 m
Motor: Volvo penta D2-55 (2002)
LÀs gÀrna del 1 ocksÄ, seglingen över Biscaya eller del 2, seglingen i Galicien eller del 3 och seglingen lÀngs Portugals kust. För mer tankar, erfarenheter rÄd och tips om att segla bortom horisonten finns min bok med samma namn. Klicka hÀr för att fÄ mer information.
HÀrlig lÀsning och fantastiska bilder. Tack för underhÄllningen och God Jul i TÀnndalen
God jul sjÀlv och tack för du lÀser.
Magnus