Från skärgårds- till oceansegling
Deo, vår Renault Clio, har med trasig motor fått en ny ägare som vi hoppas kan ge Deo ett nytt liv. Vi har fått uppleva mycket med Deo som reskamrat och det kändes inte mer ’än rätt att sammanfatta vår tid tillsammans i ett inlägg. Läs gärna om våra upplevelser med Deo.
Tänndalen i svenska fjällen har blivit vårt hem denna höst och vinter i väntan på att flyga ner till Sarita och Grekland igen i vår. Vi har sett naturen gå från grönt till höstens alla färger och kunnat njuta av både vandringar och skidåkning, både längs och utför,i en vacker natur. Vi har till och med blivit med stuga i Åsvallen mellan Funäsdalen och Tänndalen.
Efter att ha tagit upp Sarita och ”stoppat om” henne ordentligt tog vi i i slutet av juli färjan från Igoumenitsa till Bari i Italien med destination Sverige. Färden gick via ett Italien med värmebölja, ett svalt och regnigt Alperna och ett grönskande Tyskland med övernattningar i tält och på hotell.
Grekland har “lockdown” och utegångsförbud mellan 21.00 och 05.00. Sarita är därmed förbjuden att segla och utforska ankarplatser. Vi har dock bytt miljö från att legat på land i Cleopatra Marina i Aktio i över tre år ligger Sarita och guppar i vattnet i Preveza marina tvärs över sundet som leder till Amvrakikobukten. Här trivs vi också och har vi börjat hitta nya rutiner, utforska nya områden och träffa nya människor i ett Grekland som liksom resten av världen slåss mot ett virus.
Segling i Grekland med Sarita har skjutits på framtiden i Corona-19 tider men vi har njutit av vår tid i Sverige och har härliga upplevelse av en fjällvärld som skiftat från vinter till vår. Vi har åter uppräckt och fått bekräftat att vi kommer från ett fantastisk land med möjligheter att uppleva en natur som är unik. Allt från att skida på ett kalfjäll helt själva till att följa en forsande älv under snösmältningen.
En bra egenskap hos långfärdsseglare är flexibilitet, planer är bra att ha men att kunna ändra dem är en förutsättning för att undvika stress och besvikelse för det blir sällan som man tänkt sig, ofta bättre om man är flexibel. Så har det blivit för oss och för de flesta i Coronavirusets tid.
Efter en period på över två år med båtrenovering på varvet så har det blivit många timmar på däck, i ruffen, i motorrummet och i kölsvinet. Men tiden har inte bara spenderats med båtjobb, vi har besökt Sverige, Azorerna, Svalbard och leveransseglat till Bahamas. Men det vi minns bäst är alla utflykter i trakten och promenader i närområdet under lågsäsongen, då inga turister är här.
Nu har Sarita stått på land i nästan precis två år och som inbitna seglare som bor på båten kan vi ibland undra hur vi står ut med att vara på land och leva i en kaotisk arbetsplats så lång tid när båtar sjösätts och tas upp runt omkring oss för att njuta av segelsemester. Hur blev det så här? Men när vi börjar spalta ner vad vi gjort så känns det inte lika frustrerande utan med eftertanke kan det till och med kännas helt rätt.
Vi har bott i ett hus på Faial i Azorerna under en och en halv månad. Det var vänner som bor där och som skulle på semester och behövde någon att vakta deras hus och husdjur under tiden. Jag har besökt ön och värdparet tidigare under seglingar och semestrar, både på 1980 och 90-talet. Kärleken till dessa vackra öar med sitt lugna tempo har funnits kvar sen den tiden, så vi såg fram emot vår tid på Faial, och vi blev inte besvikna. Här är lite vad vi upplevde.
Framför oss låg sju veckor på Azorerna där vi skulle ta hand om en väns hus och husdjur medan de var på semester, något vi såg fram emot mycket. Det var bokat och klart och flyget var tidigarelagt en halvtimme så inpackning av bil och promenad till flygplatsen gjordes under lite tidspress. Allt såg bra ut, det enda stressiga planbytet var i Berlin på en och en halv timme, men med ett tidigarelagt flyg borde det gå utan problem.
Det var kärlek vid första ögonkastet. När jag angjorde Faial på en Atlantsegling första gången 1980 slogs jag av skönheten och lugnet på ön. Sen dess har det blivit fler återbesö. Under ett besök 1991 reste jag runt på en del andra öar för att skriva en artikel för resetidningen Vagabond. Den finns bifogat i detta inlägg. Mycket har förändrats sedan dess, men mycket är detsamma.
Vi lämnade Sarita efter en eftermiddag med åskfronter som skakade henne på vaggan, men allt kändes tryggt när vi styrde kosan mot nästa äventyr, seglingen med Azizam till Västindien. Men först måste vi ta oss till Marseille där båten ligger. En färd som inkluderade en färja mellan grekiska Igoumenitsa och italienska Venedig och som vi planerade att ta det lugnt på. Med tältet i bagageutrymmet ville vi uppleva så mycket som möjligt innan ankomsten till slutmålet
Det är med blandade känslor som vi nu tagit upp Sarita på land för säsongen men med en leveranssegling över Atlanten förestående så är det nödvändigt, vilket i ännu högre grad känns som om vi sviker Sarita.
Det var med spänning vi körde ombord Deo, vår Renault Clio, på färjan till Rostock i Trelleborg för vidare färd söderut. Det blev väldigt påtagligt att vi var på väg till Sarita med en fullpackad bil för att flytta ombord. Det hade varit fullt ös veckorna innan avfärd. För oss innebar det förändringar, att lämna arbeten och fast bostad och bli seglare på heltid.
När seglingssäsongen i Grekland förkortades så gav det möjlighet till andra upplevelser av ett helt annat slag på Svalbard. Att uppleva denna ögrupp, som ligger cirka 130 mil från nordpolen och har världens nordligaste stad/by på 78:e breddgraden, gav mersmak. Ögruppen som har fler isbjörnar än innevånare och där man inte för röra sig utanför staden Longyearbyen utan att ha en beväpnad guide gör det spännande.