Mot Marseille

Vi lämnade Sarita efter en eftermiddag med åskfronter som skakade henne på vaggan, men allt kändes tryggt när vi styrde kosan mot nästa äventyr, seglingen med Azizam till Västindien. Men först måste vi ta oss till Marseille där båten ligger. En färd som inkluderade en färja mellan grekiska Igoumenitsa och italienska Venedig och som vi planerade att ta det lugnt på. Med tältet i bagageutrymmet ville vi uppleva så mycket som möjligt innan ankomsten till slutmålet Med kulingvarning och åskskurar med mycket regn var vi osäkra på om det skulle kunna uppstå problem med vägen (det är inte ovanligt att både träd och stenar hamnar på kustvägarna) så vi gav oss iväg den knappt 10 mils resan mot färjestaden Igoumenitsa vid tiotiden måndagen den 23:e oktober, trots att avgångstiden inte var förrän 06.30 dagen efter och uppmaning på biljetten var att befinna oss där två timmar innan avfärd.

Men det var inget problem i trafiken och vi anlände kort efter midnatt, efter lite utflykter till kuststäder vi besökt bara per båt tidigare. Där upptäckte vi att det inte mycket som händer där sent på kvällen utanför turistsäsongen. Efter alla åskfronter hade temperaturen sjunkit från 25 till 8 grader ,så det blev premiär för användningen av tröjor. Det blev en lång väntan på terminalen innan biljettluckan öppnade vid 05.00 och vi kunde checka in. Sen var färjan försenad i mer än en timme på grund av vädret, hård motvind, och mer försenad blev den i det hårda vädret, trots sina 183 meter, på vägen upp till Venedig. Den första biten var lugn och behaglig då vi hade skydd från havsvågorna av Korfu. I början var det mest dyning som störde och gjorde att färjan då och då dunkade i ordentligt när avståndet mellan dyningen var fel för båtens längd. Men ju längre norrut vi kom desto mer började det blåsa, prognosen hade utlovat upp till 45 knop i området mellan Italien och Kroatien. Kanske var det därför färjan gick väldigt nära den kroatiska kusten, längre än en rak kurs mot Venedig skulle innebära. Mot mitten av färden blåste det nog över 40 knop och färjan skopade regelbundet upp vatten mot fönstren i restaurangen längst förut och sjösjukan gjorde sig påmind hos många ombord.

Fyra timmar sena kom vi fram till Venedig och infarten går genom kanaler kantade av staket inom den grunda området innanför den skyddande landremsan. Själva hamnen låg en bit bort från öarna som Venedig ligger på, men bredvid en camping. Efter vi kört av färjan så körde vi direkt mot Venedig men insåg att det nog inte var smart att ta bilen in till en stad uppbyggd på öar med idel kanaler. Så vi parkerade utanför själva staden och tog bussen in. Det var nog en perfekt dag att besöka Venedig. Vädret var behagligt, runt 20 grader och växlande molnighet men inget regn. Det var lågsäsong, inget kryssningsfartyg låg och det var mitt i veckan så det borde vara minimalt med turister i staden. Det var lite turister enligt Lucina som varit där under högsäsong en gång för 30 år sedan, men allt är relativt. Mycket folk var det i alla fall, men det var inte så man fick armbåga sig fram och köerna till gondolerna eller museerna var inte långa. Ingen av oss är speciellt intresserade av att se på pråliga byggnader där den rika eliten har huserat, däremot kan vi njuta av folklivet och se hur människor som bor där har det. Så vi utforskade många små gränder och prång som inte står i guideböckerna. Lucina sammanfattade det som att sin höjdpunkt var när hon kunde se in i ett av husen där en gammal dam huserade i sitt kök bland kastruller och tallrikar för att förbereda middag. Vad jag tyckte var behållningen var byggnaderna, och då menar jag inte de pråliga palatsen och kyrkorna på St Markusplatsen, utan de enkla byggnaderna med järnkors för stabilitet och gamla ekportar som har hållit i generationer. Sen är det en fascinerande stad med alla kanaler och den trafik som finns på dessa av alla de olika slag, allt från sopbåtar till bussbåtar – och så alla gondoler förstås. Skickligheten i manövrerandet av gondolerna gör att jag misstänker att det krävs lång träning och tid för att bli gondoljär. Och Venedig är en unik stad, men som alla turiststäder så är det dyrt. Vi delade som vanligt på en pizza och trodde vi skulle komma billigt undan, men bara att sitta vid ett tavernabord kostar €3 per person, och en flaska vatten €3:50, så notan blev venetiansk.

Vi bestämde efter att promenerat en hel dag och sovit dåligt de två tidigare nätterna (den först på väg till färjan, den andra ombord) att det vore skönt med en ordnad camping med dusch, så vi åkte tillbaka till campingen vid färjeterminalen. Igen var det venetianska priser (€34) men vi var för trötta för att hitta alternativ och duschen hägrade. Vi sov gott hela natten och gav oss av mot den enda destination som vi hade förutbestämt, Bassano del Grappa  några mil norrut från Vennedig. I dess utkant låg fabriken för Alpes-Inox som gör rostfria spisar och köksinredningar. Genom mailkontakt visste vi att de hade reservdelar till vår spis ombord, brännare och termostat till ugnen. Vi kom dit efter lunch och det visade sig att orten låg vid foten av alperna, vilket namnet indikerar. Vackert var det i alla fall. Det tog ett tag att lokalisera vår kontaktperson Federica, men sen var det idel leenden. När vi visade bilder på Sarita och inredningen med spisen kunde Federica konstatera att det måste vara en 25 år gammal spis, original från båtens byggnad vilket höjde stämningen ytterligare. När vi dessutom betalade kontakt utan faktura fick vi över 25% rabatt vilket gjorde alla lyckliga.

Sen styrde vi kosan västerut ner mot Verona och passerade då centrum at staden som visade upp tidigt fantastiska byggnader. Vi beslöt därför för att stanna för en promenad. Staden var verkligen värd ett stopp och det var skönt att sträcka på benen, men snart var vi på vägen igen.

Vi insåg snabbt att vi var fortfarande trötta och behövde nog hitta ett ställe att sova innan dess. Vi la också upp rutten så vi åkte så mycket som möjligt på småvägar och undvek motorvägarna. Så ganska snart så började vi leta efter något ställe att slå upp tältet, snarare Lucina började leta då hon har erfarenhet av och är duktig på att hitta såna ställen. Hon hejdade oss vid ett ödehus/lada invid vägen. Så fort vi kört av såg vi en öppen vägbom med stora skyltar med Privat på. Inga problem sa Lucina, jag frågar i huset här bredvid och så gick hon iväg. Jag väntade i bilen och medan hon var borta kom en äldre man i stövlar och overall gående vid ladan med böjd rygg. Han stannade och tittade på bilen så jag gick honom till mötes. Han hade illmariga ögon som vittnade om humor och var helt tandlös. Jag försökte med engelska men det var inget han förstod. Med teckenspråk med att illustrera sova och ett tält gick det bättre och han svarade med haranger på italienska som jag tolkade som ett OK.

Då kom Lucina gående som hade blivit inbjudna till grannhuset, som dock inte var markägare utan det var nog honom jag pratade med. Tillsammans lyckades vi få honom att förstå och han visade oss bästa platsen att slå upp tältet och för att parkera bilen. Vi tackade och han gav oss ett par kiwis han hade i handen vilket vi visade ännu mer tacksamhet inför. Han försvann ett tag och när han kom tillbaka hade han två lådor med kiwis till oss vilka vi försökte avstyra, men han lät sig inte påverkas. Vi skulle ha dem och han nästan fysiskt försökte få in lådorna i bilen. Sen ”hotade” han att komma med ännu fler, men vi kunde se att det var nog mer för att driva med oss. Vi fick snabbt upp tältet och när solen gick ner och dimmorna började smyga sig på så kröp vi ner i tältet för natten. Enda störmomentet var att någon kom och väckte oss mitt i natten för att kontrollera vilka vi var, men efter en kort förklaring så verkar det som de förstod och körde iväg.

Morgonen var kylig, runt 8 grader, och framför allt fuktig. Daggen och dimman gjorde tältet riktigt blött så vi fick rulla in det utan att torka då solen fortfarande var för svag för att bränna bort molnen. Vi bestämde att avverka lite sträcka så vi hoppade på några partier av motorvägar. När vi passerat Verona så åkte vi in på småvägar igen och då befann vi oss på den bördiga Po-slätten där den vända jorden riktig lyste av bördighet och där stenar och rötter lös med sin frånvaro, en jord som skulle göra vilken smålandsbonde som helst full av avund. Och allt var välordnat och välansat. Frukt- grönsaks- sädes- och vinodlingar avlöste varandra i slättlandet, men floderna vi passerade var nästan helt tomma på vatten.

Att åka på småvägar, som ibland är så smala att man inte kan mötas, genom små byar i Norditalien är en njutning. Vi åkte genom distrikten Emilia och Parma och när vi passerade den senare var ett besök på en affär för skinkor och ost obligatoriskt. I och med det så blev valet mellan att hitta en taverna och att äta eget medhavd självklart, nu hade vi emmertalerost, parmaskinka, lokalodlade tomater, olivolja och grekiskt öl. Så nu var det bara att hitta en bra plats och med Lucinas scoutögon blev det jack-pot- En liten avtagsväg som utmynnade i ingenting som inte var avspärrad. Enda problemet var att det var en brant väg med grovt grus som gick i en sväng. Vid första försöket så började hjulen slira när vi var fem meter från krönet och vi fick sakta backa ner igen och samtidigt försöka undvika att glida ner i diket. Vid andra försöket hade vi mer fart och lyckades precis komma upp för krönet där marken planade ut och bilen kunde parkeras bakom kvisthögar från trädavverkning där den inte syntes från vägen. Det hela kompletterades med en gräsplätt för tältet med utsikten över dalgången med en tom flodbädd. Den perfekta nattplatsen. Efter middagen så kändes det skönt att krypa in under duntäcket i tältet, även om det var varmare nu så var nätterna fortfarande kalla.

Nästa morgon bestämde vi oss för att dagsetappen skulle ta oss ner till kusten. Så det blev en blandning av vindlande vägar genom bergspass till en början och sedan imponerande byggnadsverk i form av motorvägar genom tunnlar och över broar. Naturen skiftade hela tiden från odlingar av vindruvor och oliver till skog och raviner med floder tomma på vatten, charmiga små byar där många hus var byggda i tegel, även lador, men även lyxiga villor. Allt mycket välskött, det märktes att människorna trivdes och tog hand om sina hem och omgivning. Borta var allt skräp längs vägarna vi vant oss vid från Grekland, här var det rent och snyggt. Ju närmare kusten vi kom desto större blev byarna och när vi kom till Genua så märktes det att vi var i ett tättbefolkat land med stora städer. Här var även bebyggelsen blandad med lyxiga kvarter och villor men i utkanten var det mer eller mindre slumkvarter. Vi stannade till vid en marina och promenerade runt för att hitta någonstans att äta men beslöt snabbt att fortsätta längs den italienska rivieran.

Vi letade efter en plats att övernatta då det började lida mot kvällen. Vi hade insett snabbt att längs kusten så fanns inga möjligheter till att tälta inne i en skog, här var det campingplatser som gällde. Den första campingen vi stannade till vid skulle ha €35 för en natt och låg inklämd mellan järnvägen och motorvägen utan kontakt med havet. Vi åkte vidare.och det var när vi kom fram till Varazze som vi kände att det var en lagom stor stad med en behaglig stämning, och vi hittade en trevlig campingplats på en höjd ovanför staden. Efter att ha etablerat oss där så gick vi ned till staden för en promenad och en matbit. Vägen gick nerför en gata kantad med lyxvillor med bevakade stängsel. Det var snarare små slott än villor. Staden hade en trevlig strandpromenad så vi gick bort till andra änden där det fanns en marina innan vi gick tillbaka längs en gågatan som gick parallellt med stranden ett kvarter in. Där hade affärerna och tavernorna öppnat och det som var kvar av turistlivet sjöd. Vi hittade en pizzeria där vi åt middag innan vi dästa kröp till tälts.

Planen för nästa dag var att besöka två orter längs kusten och sedan bege oss upp i bergen. Vi ville se Monaco, både hade varit där i vår ungdom och det kändes lite som att om man skall åka runt på franska rivieran så är det ett ställe man bör besöka. Så via motorvägar var vi helt plötsligt i Frankrike, det märktes på att skyltarna var på franska. Motorvägarna var minst lika imponerade här då man åkte mer genom tunnlar än i öppen terräng på väg västerut längs kusten. Och avfarten till Monaco dök upp snabbare än vi kunde blinka och vi åkte ner till hamnen och hittade en parkering i ett P-hus. Vi stannade bara någon timme. Ingen av oss kände oss speciellt välkomna där eller speciellt hemma. Mycket turister och ingen charm och vänlighet bland de som fanns runt omkring oss, vilket mest var turister. Vi smög in på en taverna för att använda toaletten och fick omedelbart bannor. Båtarna i hamnen var också allt från vrak till lyxbåtar, men de riktigt stora båtarna finns på andra platser längs kusten. Vi tog några bilder på utsikten från infartsvägen, den är i alla fall imponerande innan vi fortsatte längs motorvägen till ett ställe där ofta fler stora båtar ligger, Antibes.

Antibes har en helt annan stämning och vi trivdes med att gå runt i hamnen och skrota. Även om en del båtar är av storlek (över 150 meter) och kostnad som är svårt att förstå så är stämningen på något sätt anspråkslös. Människorna som vandrar runt i staden är en salig blandning av klädstilar och härkomst vilket gör att nästan alla passar in, även vi. Vi gick ut längs den gamla muren som omger marinan och sedan till den lilla stranden utanför där en del fortfarande badade. Vi gick också upp till den gamla staden där folklivet var intensivt, det var söndag och många var ute och promenerade. Det var en trevlig stämning och vi njöt av tillvaron där, men det började närma sig kvällen och vi ville hitta en tältplats innan det blev mörkt så det var hög tid att ge sig av upp i bergen. Vi satte målet till Bergamo och ville hitta något ställe på vägen dit för övernattning.

Snabbt övergick väggen till små smala slingriga bergsvägar som då och då passerade fantastisk byar med stenhus från medeltiden. Skogar av både lövträd och barträd passerades om vartannat där vägen ofta följde en ravin med en tom flodådra. Efter ett tag när vi kommit in i skogsområden började vi spana efter små stigar som DEO kunde svänga in på och hittade efter ett tag en liten slingrig väg där vi kunde köra tillräckligt långt så bilen inte syntes från vägen. Lucina som är experten på detta rekade området för att se om det ”kändes” rätt och konstaterade att det inte fanns byggnader i närheten och stämningen var bra. Så vi slog upp tältet för natten och började förbereda en middag av pasta och en pastasås. Lucina riggade Trangiaköket och började laga maten i pannlampans sken, för det hade blivit mörkt.

Då syntes en ficklampa från skogen och en äldre dam kom spatserande. Bonjour sa vi och jag frågade på knacklog franska om det var OK att tälta där. Hon ryckte bara på axlarna och sa långa haranger som jag tolkade att hon inte hade något emot det och sa att det fanns vildsvin i området och visade sin käpp som hon hade om de skulle komma. Jag frågade om de var farliga och en ny harang som jag tolkade som bara om en mamma känner att hennes kultingar var hotade. Sen fick jag bannor av Lucina, man frågar inte om lov om de inte påtalar att man tältar och man visar inte okunskap som att vildsvin är farliga, de är de inte. Nåja man lär så länge man lever.

Middagen blev superb och nattsömnen god även om tältet var mycket blött av daggen i den kyliga morgondaggen. Vi plockade ihop allt och satte iväg mot en dag som skulle gå i bergsbyarna tecken, med ett första stopp i Bargemon. Men under dagen så blev det stopp och promenader i två byar till, Montferrat och Ampus förutom alla andra byar som vi passerade igenom. Gemensamt var de medeltida stenhusen, murarna, borgarna och kyrkorna som låg runt de smala gränderna i stadskärnan. Ofta låg de på en höjd som gjorde att det inte gick att expandera staden, så de har sett likadana ut i generationer. Och alla var väl skötta där en ”jardin” en sorts kolonilott, ingår i förmånerna och som finns på bergsluttningen vid byn. Utsikterna från byns högsta punkt var spektakulär och fascinationen över dessa imponerande byggnadsverk långt upp i bergen är stor. Det är något speciellt att vandra i gränderna på dessa byar. Och att, som vi, sätta oss vid ett kafé längs en av gränderna och njuta av en cafe o’le med en chockladcroissant respektive en chokladbakelse adderade till njutningen.

Vår slutdestination var sjön Gorges du Verdon som vi sett på Google maps och såg intressant ut. Så efter tre bergsbyar sa vi att övriga passerar vi igenom och stannar inte vid. Det gjorde att vi kom fram till Bauduen vid sjöns strand vid halv två och kunde promenera i den staden som var minst lika charmig som bergsbyarna. Lucina kunde till och med ta en simtur i det turkosa vattnet som var helt stilla men ganska kallt, runt 16-17 grader bedömde hon. Det tog lite varmt kaffe, tröjor och kramar att få henne varm igen. Vi passade också på att äta middag med sjön som utsikt. Där avnjöts lite av vad vi hade kvar av ost, skinka, grönsaker och bröd. Runt den vackra sjön var det skyltat med att camping var förbjuden utanför campingarna så vi insåg igen att det var nog bara att krypa till korset och ta in på en camping så länge vi höll oss inom naturreservatet med sjön. Så vi började leta efter camping och hittade en ganska snabbt, men de höll på att stänga för säsongen. Den 31:a oktober stod det på skylten, men de hade redan stängt. På frågan var det fanns en öppen campingplats fick vi ett typiskt franskt svar, skuldrorna uppåt och händers utåt med en frågande min. Hon visste inte men föreslog en lite större ort i närheten, Aups, där det skulle finnas en stor camping och dessutom en matvaruaffär. Vi hade upptäckt att ingen av bergsbyarna, förutom Bargemon, hade någon mataffär alls. Vi tror det gick matbussar dig, men är inte säkra.

Vi bestämde oss för att pröva och började med mataffären för den sista kompletteringen till resan, tomater, ost och kaffe. Sen åkte vi till campingen som var försedd med en stor låst gallergrind. Stängt. Det gav oss inget annat val än att slå upp tältet i naturen. Så vi började åka i riktning mot Marseille, vår slutdestination där båten Azizam låg, och letade samtidigt efter små avfarter. Efter att ha färdats genom en del öppna landskap med odlingar, mycket vindruvor, kom vi till en blandskog med en del små skogsstigar, förmodligen för avverkning och jakt. Vi har hört skottsalvor i gryning och skymina hela tiden sen vi kom upp i bergen så jaktsäsongen är igång. Snart hittade vi en attraktiv väg och efter att ha rekat så bestämde vi oss för att slå upp tältet.

Nu var vi ganska nära vårt slutmål Marseille och hade egentligen bara ett par timmar bilfärd dit så efter en kall och daggrik morgon stannade vi till vid ett rastställe för att torka all utrustning ordentligt (framför allt duntäcke och tält) innan det skulle förvaras i bilen under vår frånvaro. Solen hade börjat stiga och sken från en klarblå himmel och temperaturen steg snabbt från 4 grader till över 20. Vädret hade varit på vår sida hela resan, utom möjligheten alldeles i början. Solen hade vandrat på en klarblå himmel de flesta av dagarna.

Vi åt frukost i solskenet på en bänk vi hittade på platsen. Sen bar det av genom ömsom ekskog och ömsom vindruvsodlingar som mer och mer tog över ju närmare kusten vi kom. Till slut var det bara stora fält av vindankor så långt ögat nådde och vingårdarna med lockande skyltar om vinprovning avlöste varandra. Men det var lågsäsong så de flesta var bara öppna på helgen.

Vi prövade och stannade vid ett par små städer för att göra en paus och vandra omkring, men de charmiga bergsbyarna hade bytts ut till vanliga förortsstäder så det fick bli ytterligare en rastplats för en sista måltid på vår resa. Det mesta i vårt matförråd var slut så vi hade planerat bra, men salami, ost och tomat stod på menyn och det dög utmärkt. När vi körde in i Marseille insåg vi hur stor hamnen var och bara genom en bra beskrivning av var Azizam låg gjorde att vi hittade fram.Vi blev ordentligt kontrollerade vid infarten till varvet, men vi stod på besättningslistan och passerkort var förberedda så vi kunde köra in och se resten av besättningen i full fart med olika projekt på båten. Motorerna höll på att byggas om och mycket annat så det var både Azizams besättning och olika hantverkare från underleverantörer som sprang omkring på båten. Båten som nu ska bli vårt hem under några månader. Och vilket hem sedan, Håkan visade oss ner i en av hytterna och hytten var nästan lika stor som Sarita och vi kunde tvätta våra kläder i tvättmaskinen så en ny nivå av standard fanns ombord. Men mer om detta i senare inlägg. . För fler tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten så finns min bok med samma namn till salu. Klicka här för att få mer information.