En snabbguide till Västindien

De små Antillerna i Västindien, från Jungfruöarna i norr till Grenada i söder, har det mesta en långfärdsseglare önskar. Sol och värme med en stadig vind från ost och öar i ett radband från norr till syd som mestadels ger halvvind under seglingen. Lägg därtill långa vita sandstränder och ett varmt kristallklart vatten med sandbotten för bra ankargrepp. Men för att vi seglare inte skall bli för bortskämda så finns squalls på vintern och orkaner på sommaren.

Olika öar, olika charm

Alla öar har sin charm och karaktär beroende på vad man vill ha ut av sin segling. Grundtemat är sol, segling och bad med möjlighet att snorkla och dyka bland koraller och färggranna fiskar. Man kan besöka det fattiga Dominica eller det rika Martinique. Man kan uppleva ett franskt departement som Guadeloupe eller en ö influerad av att varit en engelsk koloni som St. Vincent. Tropisk vegetation med vattenfall och kryddodlingar som på Grenada eller torra sandöar i Grenadinerna. Man kan handla på varuhus med märkesvaror på St. Thomas eller på lokalmarknaden i St. Lucia. Man kan titta på armadan moderna kappseglare under Antigua Sailing Week eller påsk tävlingarna med de lokalt byggda fiskebåtarna på Bequia. Man kan ankra mitt inne i en gammal örlogshamn från 1700-talet som nu är ett seglarcentrum i Antigua eller ensam vid en kilometerlång strand på Barbuda. Äta gourmet mat vid ett av lyxhotellen eller grillad lobster på en strand i Tobago Cays. Gemensamt är att ö-livet går i lugn takt och med många tillfällen till ett jump-up, en fest med reggae, steelband med calypso och gärna en grillad kyckling eller hamburgare till rompunchen eller Carib-ölen.

Indianer och Columbus

De första som kom till detta paradis var Arawak indianerna från Sydamerika redan 500 f.kr. Den stam som dominerade ögruppen från 1200-talet var annars Caribindianerna, vilka gett namn till området. Sin dominans fick man genom sin stridsförmåga vilket också inkluderade kannibalism. Den europé som ”upptäckt” de Små Antillerna är Christopher Columbus under sina seglingar hit i slutet på 1400-talet. Numera är i stort sett alla indianer utrotade genom européernas försorg, det skall dock fortfarande finnas avlägsna ättlingar i Dominicas regnskog. De indianer som inte gick åt under striderna vid kolonisationen dog under slaveriet eller av införda sjukdomar. Man importerade då de ”tåligare” folkslagen från Afrika, vilkas ättlingar numera i huvudsak befolkar öarna.

Europas inflytande

Det är många europeiska länder som krigat om dessa öar. Den stora attraktionen var möjligheten att odla en uppsjö av grödor, framför allt sockerrör och kryddor samt handel med allt från slavar till romdrycker. Några av länderna var Holland, Spanien, Danmark (Jungfruöarna) och USA, men de två dominerande länderna var England och Frankrike. Även Sverige hade intressen här då de under Gustav den tredjes tid ägde St Barthélemy och tjänade pengar på slavhandeln. Sverige var en av de sista som slutade med den grymma människohanteringen i området i början av 1800-talet och formellt avskaffades slaveriet i Sverige inte förrän 1845. Många av öarna har bytt ”nationalitet” åtskilliga gånger under århundradena närmast vårt. Sättet länderna styrt sina områden på återspeglas i hög grad av hur de fungerar idag. Engelsmännen höll på sitt imperium med herre/slav förhållande. Idag har det resulterat i en mycket utpräglad byråkrati och stelbenthet och en ekonomi starkt beroende av turism. Fransmännen valde att göra departement av sina öar. De har således fransmännens rättigheter och skyldigheter. Det har resulterat i ett mer uppblandat samhälle med en utvecklad infrastruktur och en ekonomi inte enbart baserad på turism. Det gör också att på de franska öarna Martinique och Guadeloupe så gäller EU regler med t ex fri roaming på telefonen.

Passadvinden

På höstkanten vandrar solen ned mot ekvatorn och värmer där upp luften. Då den stiger fyller svalare vind på norrifrån, inte olikt sjöbrisen. Jordens rotation och jordytans friktion gör att riktningen på denna luftström varierar från nordost till ost sydost. Styrkan brukar variera mellan 8-13 m/s, med perioder av mer eller mindre vind. Och är mycket behagligare att stå i badbyxor i den tropiska värmen med tjugofemgraders saltvattenspray i luften än att få femgradigt Östersjövatten rinnande innanför kragen på regnstället. Några gånger per vinter brukar det komma perioder av sämre väder med molnighet och regn som följd. Annars är vintersäsongen torrperioden och på de lägretorrare öarna kan det råda vattenbrist då det mesta av färskvattnet är infångat regnvatten om inte avsaltningsanläggning finns. 

Julvindarna

Det är vanligt att en period av starkare vind uppträder runt jultiden, de så kallade ”Christmas winds”. Någon enstaka gång kan det till och med hända att vinden dör och till och med ändrar riktning och kommer från väst, oftast i samband med en front som når ända ner till dessa breddgrader. Resultatet blir alltid detsamma. Kaos! Många ankringsplatser ligger öppna mot väster och har endast skydd mot den östliga passadvinden. Passadvinden behövs som fläkt då det kan bli upp till 30 grader på dagen och över 20 på natten.

Sommarsegling 

Under sommaren när passadvinden minskar kan det bli ännu varmare. En del upplever sommarperioden som den bästa. Det är färre båtar och en svagare vind gör att det finns möjlighet att utforska fler ankarplatser, även de på öarnas ostsida. Det finns också en större risk att passadvinden dör och det blir olidligt hett samt att man hemsöks av en orkan. Orkansäsongen pågår officiellt mellan juni och november men med global uppvärmning och varmare hav så kan säsongen drygas ut. Jag har flera gånger varit med om orkaner i december. Då gäller det att vara i närheten av någon av de mer ”orkansäkra” ankringsplatserna eller ha tid att segla till Trinidad som ligger söder om orkanområdet. 

Squalls

Ett annat väderfenomen man får se upp med är de kraftiga regn- och vindbyar som bildas i tropikerna och som liknar våra åskbyar,”squalls”. De kan ge vindstyrkor på över 25 m/s och en visibilitet på bara några meter i det intensiva regnet. Det är dock svårt att separera de vindsvaga från de farliga. Min erfarenhet är att de nybildade många gånger har den kraftigaste slagstyrkan och ju mörkare och högre moln desto kraftigare blir både regn och vind. De är dock väldigt lokala och med lite finurlighet kan man ibland segla runt de som ser mest otäcka ut, dess rörelse går bra att se med en radar. De är vanliga på eftermiddagen, speciellt i närheten av de större öarna då värmen byggts upp. 

Vindvrid och vindökning

Var beredd på minst tjugo graders vindvrid när squallen kommer. Oftast syns både vind och regngränsen tydligt på vattenytan och det kraftiga skyfallet håller vågorna nere så du kommer att segla på nästan platt vatten. Under segel kan man släppa på skoten och falla av och segla en bit tills den går över, gärna på babord bog då man då oftast seglar ut från squallen. Eller så gäller det att reva i tid. Ta gärna ut några säkra kurser om det skulle bli en intensiv squall med dålig sikt. Annars kan man njuta av hur regnet trycker ned vågorna till krusningar och rensar båten fritt från saltvatten, kanske också besättningen, innan solen börjar värma igen. 

Vindlä

När det gäller de stora öarna så är de tillräckligt höga för att ge vindlä i olika utsträckningar. Det är framför allt Dominica, Guadeloupe, norra Martinique, delar av St. Lucia, St. Vincent och norra Grenada som ger vindskugga. Här och var kommer vinden smygande genom dalgångar även bakom dessa öar. De farligare bergsvindarna med sin nedåtriktade kraft kan även överraska bakom framför allt St. Vincent. Vinden vrider också runt uddarna. Om du seglar söderut kan du räkna med ett lyft vid nordudden och backning vid sydudden.

Tidvatten:

Tidvattnets nivåskillnaderna på dessa öar är inte större än drygt en halv meter. Däremot kan strömmarna bli kraftiga, i en del smala och grunda sund i Grenadinerna kan styrkan överstiga tre knop. Men vanligtvis rör det sig om någon knop. Den blir kraftigare västvart då den får hjälp av ekvatorialströmmen som skapas av passadvinden. Kontrollera strömmen om du ligger för ankar i ett sund, det är mer än en snorklare som flutit iväg mot Centralamerika innan de blivit upplockade. När du seglar mellan öarna brukar det löna sig att sikta lite till lovart om destinationen, inte bara för avdrift utan också för strömmen. Kontrollera regelbundet att du inte driver ned för mycket. Speciellt viktigt är detta om du går på öarnas lovartssida. Det tar inte många minuter för ett rev tillsammans Atlantvågorna att förvandla en grundstött segelbåt till smulor. 

Vågor

Den normala våghöjden på en till två meter kan då bli betydligt högre när strömmen sätter mot vågorna. Det finns vissa passager som är erkänt besvärliga. En av dem är det 8 sjömil breda sundet mellan St. Vincent och Bequia. En betydligt längre passage är ”Anegada Passage” mellan Jungfruöarna och St. Martin. Att kryssa österut här kan vara en långsam och smärtsam upplevelse. Speciellt skall man undvika att komma i närheten av den grunda Saba banken sydväst om Saba. Där kan Atlantsjön börja bryta och gör då den obekväma seglingen farlig. 

Skärgårdar

Två områden, Jungfruöarna och Grenadinerna, består av en skärgård som ger ett relativt skyddat vatten att segla på med fri vind. De har följaktligen blivit väldigt populära seglarmål. Den nordliga dyningen spelar också en stor roll för valet av hamnar. Även om man får sjölä för passadvindens vågor på västsidan av öarna kan en dyning rulla in. Det är speciellt vanligt på vintern då stormarna rasar på Nordatlanten. Vid kraftig dyning kan en del platser som är öppna mot nord vara mycket rulliga eller rent av farliga att ankra i.

Bottenläsning

För att kunna utforska de mer svåråtkomliga och ofta vackra hamnarna och öarna som omgärdat sig med ett överflöd av korall är det viktigt att kunna ”läsa botten”, eye-ball navigation som det heter på engelska. Sjökorten är inte tillförlitliga och koraller är levande varelser som växer och orkaner stuvar om på botten. Den första regel är att man måste ha bra ljusförhållande. Det ideala är en klarblå himmel med solen stående högt på himlen snett bakom passagen man skall navigera in genom och med lite krusningar på vattnet. Det fungerar också om solen står lägre i ryggen, men undvik att komma in med solen i ögonen då det då är omöjligt att se botten. Det gäller att planera sin navigering så man inte hamnar i situationen att vara tvungen att segla genom revområden med en lågt stående sol i ögonen.

Öva att läsa botten

När det gäller den klarblå himlen kan man acceptera lite moln men med ett solitt molntäcke försvårar navigationen. Tänk dock på att skuggorna från molnen kan se ut som områden av gräs eller korall. Du kan underlätta navigationen genom att sätta dig högt, t.ex. klättra upp i till spridarna, samt att använda polaroid solglasögon. Detta är mer erfarenhet än teori, så det är bara att öva under kontrollerade former med båten eller jollen ör att se olika färgers djup. Sand är ljusgrön till vit, ju ljusare desto grundare. Gräs grönbrun, sten mörkbrun och korall ljusbrun. Tänk på att botten börjar synas på tjugo meters djup och mer. Att navigera in bland korallhuvuden är både vackert, fascinerande och ger en härlig frihetskänsla samtidigt som det pirrar i maggropen. Ankringsplatserna brukar vara värda besväret och det är en nödvändig kunskap för att nå platser som Barbuda och Anegada.

För en fördjupning med tips om att bottennavigera i områden med rev, eller ”eye-ball navigation” som det heter på engelska, så finns ett tidigare inlägg.

Ett längre inlägg om att segla i Västindien förr och nu finns på denna länk.

För fler tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten så finns min bok med samma namn till salu. Klicka här för att få mer information.