Myndigheter

Att kunna hantera kontakten med myndigheter smÀrtfritt Àr en viktig ingrediens för en lyckad lÄngfÀrdssegling. Att segla i Europa har underlÀttats genom Schengenavtalet, Àven om det i en del lÀnder verkar som tolkningen av reglerna inte bara Àr omrÄdesanpassat utan ocksÄ skiljer sig pÄ individnivÄ. Till och med kan dagsformen hos samma individ göra att det skiljer sig frÄn olika tillfÀllen, men ocksÄ hur man sjÀlv agerar. Och ha fina skeppspapper med stÀmplar hjÀlper, som mÄnga kan vittna om nÀr det gÀller OSK:s myndighetsaktiga registreringsbevis eller det frÄn Kryssarklubben.
I VÀstindien har betydelsen av mitt eget agerande genom Ären blivit vÀldigt tydligt för mig. Som nÀr kontoret för immigration var öppet men obemannat nÀr jag och en amerikan kom för att klarera in. En vit skÀrmmössa stack upp i baren bredvid kontoret som avslöjade var bemanningen satt. Han var djupt involverad i ett seriöst parti med domino med nÄgra vÀnner dÀr brickorna slogs i bordet med höga smÀllar. Jag gick fram och ödmjukt informerade honom om att nÀr han var klar sÄ vÀntade jag pÄ kontoret medan amerikanen skÀllde ut honom för att inte vara pÄ sin post. Att han sen klarerade in mig innan han gick till baren för en ny omgÄng domino medan amerikanen stod högröd i ansiktet och vÀntade var en för mig vÀntad utveckling.


Men jag har ocksĂ„ gjort bort mig inför myndigheter som nĂ€r jag skulle klarera in i de Amerikanska Jungfruöarna och kom glad i hĂ„gen till immigrationsmyndigheten med en förberedd besĂ€ttningslista i högsta hugg. DĂ€r pĂ„ kontoret i St Johns, dĂ„ ett fallfĂ€rdigt ruckel som stod pĂ„ styltor, stod en barsk omfĂ„ngsrik dam i en vit uniformsskjorta som veckade sig runt alla kroppens utbuktningar med imponerande axelklaffar. Jag hade noggrant fyllt i besĂ€ttningslistan med namn, titlar och passnummer, allt frĂ„n skeppare, gast, kocka och passagerare. ĂndĂ„ spĂ€nde hon ögonen i mig pĂ„ ett sĂ€tt som fick mig att bli rĂ€dd dĂ€r jag stod framför henne nĂ€r hon lĂ€ste igenom dokumentet. NĂ€r hon insĂ„g att jag var svensk och inte hade engelska som modersmĂ„l förmildrades den skoningslösa blicken lite dĂ„ det fanns en förlĂ„tande faktor och hon upplös mig om att titeln pĂ„ den matlagningsansvariga ombord stavas “cook” och inte “cock” som jag skrivit.
Jag har ocksÄ lÀrt mig att undvika att klarera in i kommersiella hamnar dÄ man fÄr följa samma procedurer som de stora lastfartygen. I Barbados pÄ 80-talet innebar det att tullmyndigheten, immigrationsmyndigheten, hamnmyndigheten och nÄgon mer myndighet vars funktion var diffus skulle besökas. De lÄg utspridda i olika delar av staden, sÀkert för att ge taxinÀring ett tillskott. Dessutom sÄ fick man pÄ ett par platser inte betala med kontanter, utan det skulle till frimÀrken som skulle klistras pÄ dokumenten. Det innebar att postkontoret ocksÄ mÄste besökas mellan myndigheterna sÄ det tog mer Àn halva dagen att vÀnta pÄ olika kontor. PÄ varje myndighet lÄg det högar av pÀrmar med handskrivna dokument i mÄnga kopior, gjorde genom karbonpapper som gav ett nÀstan olÀsligt resultat. Men det kan vara det omvÀnda som i Les Saints i de Franska Antillerna dÀr man fyllde sjÀlv i pappren och la i en brevlÄda utanför det obemannade kontoret.

I Grekland, som Ă€r medlem i EU, kan myndighetsutövandet se lite olika ut och samma myndighet kan ge olika besked beroende pĂ„ var i landet du Ă€r och vem pĂ„ myndigheten du frĂ„gar. Det blev speciellt tydligt under pandemin och införandet av bĂ„tskatten för nĂ„gra Ă„r sedan. Efter att först fĂ„tt informationen av Preveza “Port Police” att vi inte behövde göra nĂ„got för att slippa betala skatt dĂ„ vi lĂ„g fast i en marina under pandemin, vi fick inte segla nĂ„gonstans, sĂ„ Ă€ndrades allt nĂ€r vi pratat med en ny person pĂ„ samma myndighet som krĂ€vde att vi ocksĂ„ skulle lĂ€mna in vĂ„ra bĂ„tdokument till “Port Police”. Men det var inget problem förutom nĂ€r vi sen skulle hĂ€mta ut dem igen nĂ€r restriktionerna hade hĂ€vts. Vid första försöket var personen med nyckel till kassaskĂ„pet dĂ€r dokumenten förvarades inte dĂ€r. Andra gĂ„ngen hade personen glömt nyckeln hemma. Tredje försöket mĂ„lades rummet med kassaskĂ„pet om sĂ„ det gick inte att komma Ă„t. SĂ„ fjĂ€rde gĂ„ngen gillt gĂ€llde och vi fick tillbaka dokumenten och kunde lĂ€mna marinan.





VÀrre var det för en amerikansk seglarvÀn som blev fast i samma marina under pandemin och under lockdown dÄ han insÄg att hans visa skulle gÄ ut. Han pratade med en myndighetsperson pÄ tullen och immigration som sa att med rÄdande situation sÄ var det inget problem. TvÄ mÄnader senare nÀr lockdown hÀvdes sa samma person att vÄr vÀn stod inför tvÄ val, stanna kvar och betala dyra böter för övertrÀdelse av reglerna eller utvisas och fÄ fem Ärs förbjudet inresetillstÄnd som straff. Att det var samma person som tidigare sagt ok till att han skulle stanna hjÀlpte inte sÄ med nÄgra vÀl valda ord sa vÄr seglarvÀn adjö till bÄde myndighetspersonen och Grekland. Han njuter numera av att segla runt i Stilla havet.



Vikten av ett pampigt dokument blev tydligt i Dominikanska Republiken dit vi anlÀnde pÄ 80-talet med Cygnus, en Svan 65:a som hade köpts frÄn Nautors varv i Jakobstad i Finland för att seglas till USA av Àgaren Franz. Av praktiska och ekonomiska skÀl hade han fÄtt godkÀnt av amerikanska ambassaden att vÀnta med registreringen tills han anlÀnde med bÄten till USA. Myndigheterna i Dominikanska Republiken representerades av en handfull mÀn med olika prÄliga uniformer med skinande emblem pÄ axelklaffarna, men gemensamt var att de alla hade nyputsade marschkÀngor och hade tjÀnstevapen i sina hölster nÀr de klev ombord. Vi kunde höra hur den fernissade durken kved under i sulornas fastkilade stenar nÀr de satte sig vid salongsbordet för att starta pappersexercisen. Utmaning var att de inte kunde engelska och ingen av oss kunde spanska viket var det gÀllande sprÄket i landet.
Fylleriövningarna gick hyfsat bra dĂ„ det ocksĂ„ stod pĂ„ engelska vad som skulle fyllas i, tills vi kom till raden för registreringsnummer. Vi försökte förklara att bĂ„ten för nĂ€rvarande inte hade nĂ„got men sprĂ„ksvĂ„righeterna gjorde att de bara spĂ€nde ögonen i oss och upprepade som i ett mantra pĂ„ knagglig engelska: âRegistration numberâ. Vi försökte med att visa dem segelnumret men fick en Ă€nnu mörkare blick med orden “Registration number.” Vi prövade med skrovnumret som stod pĂ„ en fin blankett, de lös upp för en sekund innan mantrat kom tillbaks. Till slut kom Franz pĂ„ att han hade ett intyg frĂ„n USA:s ambassad i Finland som förklarade hur det förhöll sig med registreringen, visserligen var det pĂ„ engelska men vi började bli desperata vid det hĂ€r laget.
Uniformerna sken upp nĂ€r de sĂ„g dokumentet, det fanns nĂ€mligen inte bara en stĂ€mpel med underskrifter pĂ„ pappret utan ocksĂ„ ett sigill. Det sĂ„g vĂ€ldigt myndighetsaktigt ut. De förstod visserligen inte vad som stod pĂ„ pappret, men den som verkade viktigaste av uniformspersonerna log och pekade pĂ„ dokumentet och upprepade mantrat, âRegistration number.â Vi nickade ivrigt och unisont och de skrev ner postnumret till ambassaden i Finland i sina dokument och gick vidare i proceduren. Alla drog en lĂ€ttnadens suck och vi kunde gĂ„ i land och utforska ett nytt land.





