Att kunna bidra som långfärdsseglare

26 december, 2016 Magnus Lindén 1729 visningar 0 kommentarer

En bild tagen från en artikel “Make a postive impact”

Långfärdssegling för mig är ett sätt att leva där jag bara använder det jag behöver i ett så autonomt system som möjligt där jag samtidigt har friheten att upptäcka nya världar, alltid nära mig själv och de som finns omkring mig, i samklang med naturen. Det ger en tacksamhetskänsla som gör att jag börjat leta efter sätt att återgälda allt jag har upplevt och kommer att uppleva. Jag hoppas att jag kommer hitta aktiviteter som inte bara ger en inre tillfredsställelse utan också hjälper andra.

Jag har varit ute och seglat på världshaven och besökt fantastiska platser i olika perioder i mitt liv, oftast som betald besättning men även på egen köl. Som anställd på en charterbåt är möjligheterna begränsade att kunna styra över sitt program med båten.Nu när jag planerar att återigen ge mig iväg och segla på egen köl så har jag börjat söka efter hur jag skall kunna bidra till en positiv utveckling i de områden som jag planerar på att besöka.

Inspiration kommer från andra seglare som berättat, oftast genom artiklar, om hur de kunnat bistå öar som drabbats av katastrofer, vare sig det är jordbävning på Haiti eller en orkan på Fiji, med allt från att bara transportera läkare och medicin till isolerade platser där en båt är enda möjligheten för transport, till att själva hjälpa till med uppröjningsarbete och återuppbyggnad. Flyktingströmmen i Medelhavet, där Sarita för närvarande ligger (upplagd i Grekland), är just nu ett exempel där enskilda kan göra skillnad. Jag hoppas hitta något sätt att engagera mig som fungerar både för mig själv och ur ett större perspektiv. Då känns det bäst att arbeta genom någon av de organisationer som redan är på plats.

Bilderna ovan är från olika artiklar (länkar nedan) som beskriver hur man kan hjälpa till som seglare.

Men det behöver inte vara katastrofer som gör det nödvändigt med hjälpinsatser, många av de öar som ligger utmed seglingsrutter befolkas av en ursprungsbefolkning som anpassat sig till de levnadsförhållanden som är möjliga och där enkla bidrag kan göra skillnad. Det kan vara allt från tandborstar för att förbättra tandhygien eller glasögon för att göra det möjligt att läsa. Det finns också projekt som mer långsiktigt verkar för en positiv utveckling på många områden med respekt för den kultur som redan existerar. Och möjligheten att bidra till en minskad miljöförstöring finns alltid på agendan.

Motorbåten jag arbetade på när vi besökte San Blas-öarna 1993, här på ankar utanför en av byarna. Kontrasterna är stora.

När jag arbetade på en lyxig privat motorbåt (48 meter) på 1990-talet besökte vi San Blas-öarna under en jordenruntresa. San Blas ligger utanför Panamas ostkust och där har Kuna indianerna levt länge i sitt eget autonoma örike. Jag har vänner som på sina långfärdsseglingar besökt ögruppen ett flertal tillfällen och spenderat lång tid där och hade flera vänner bland Kuna-indianerna. Genom dem hade vi fått kontakt med Brolio som skulle vara vår guide under besöket. Vi var där nästan en vecka och fick se otroligt mycket av dessa fantastiska öar, dess innevånare och även en trip upp i floden på fastlandssidans.

Kuna indianerna huvudsakliga transportmedel är kanoter uthuggna ur en trädstam, ofta med segel.

Det enda som kändes lite sorgligt var att vi var en del av den kommersialisering som skedde i området där de små kryssningsfartygen med turister ombord stod för den största delen. Utanför fartygen samlades Kuna indianerna med sina kanoter, uthuggna av stammar på traditionellt vis, och sålde sina molas, en typ av konstverk i tyg som sys i lager. Det hela gav mig en dubbel känsla. Samtidigt som jag fick fantastiska upplevelser bidrog jag till att sakta urholka den gamla kulturen och var del av att introducera en livsstil som jag själv är tveksam till.

En av inkomstkällorna är att sälja milas, tygerna som är sydda i lager.

Sista dagen på vårt besök så kom Brolio ut till båten sent på kvällen. Han visste att vi hade en utbildad sköterska ombord och nu hade ett barn blivit allvarligt sjukt hos en familjen på ön och det finns ingen läkarstation där. Vi följde med honom iland och när vi kom fram till familjens hydda kunde vi bara konstatera att barnet hade dött i sin mammas armar bara minuter innan vi anlände. Dödsorsaken var en vanlig lunginflammation, eller snarare så var dödsorsaken bristen på penicillin på öarna. Det blev en tankeställare för mig hur något som vi tar för givet, grundläggande sjukvård, kan vara en lyx som inte finns på många ställen i världen. En tankeställare som gjorde att ägaren till motorbåten, när han fick reda på händelsen ordnade med en sändning med mediciner till öarna.

Även små kryssningsbåtar hade hittat San Blas-öarna och kommersen var i full gång.

Jag har försökt hitta olika möjligheter för att kunna hjälpa till på det sätt som fungerar för mig och mina planer och hittat en del som kan vara möjliga och inspirerande. Att dela med sig ger inte bara en bra känsla inombords, det underlättar livet för de som inte har det lika bra ställt som jag själv. Och det kan öppna dörrar in i ett samhälle som jag blir en del av istället för att vara en turist som tittar på. Nedan har jag samlat lite länkar som jag hittat i mitt sökande. Jag hoppas vi ses därute på världshaven med att dela upplevelser och njuta av tillfredsställelsen att emellanåt kavla upp ärmarna för andra som behöver.

Hur kan du hjälpa till:

Man kan naturligtvis kontakta de traditionella hjälporganisationerna som Röda korset, Rädda barnen. UNICEF, UNHCR, Oxfam, Läkare utan gränser för att se hur man kan hjälpa till från en segelbåt. Men det finns också flera organisationer som riktar sig speciellt till långfärdsselgare. Här är länkarna till några av dem: