Bortom horisonten

Från skärgårds- till oceansegling

Grekland, känt men ändå okänt

Efter att ha seglat i Grekland till och från under mer än tio år har kärleken till landet vuxit, framför allt till människorna vi möter. Även om vi är i Europa och mycket känns igen så är det en annan kultur och vår erfarenhet är att om man kan släppa det svenska sättet att tänka blir allt som sker inte så förvånande, det kan till och med kännas logiskt. Så vi delar med oss av några erfarenheter vi gjort som kan spegla olikheterna och visa på en del oskrivna regler som finns i samhället, allt utifrån vårt perspektiv och våra erfarenheter. Det är således inga absoluta sanningar och av erfarenhet vet vi att det kan se olika ut inte bara på individnivå utan också på var i Grekland man befinner sig.

I Grekland frodas många fruktträd som står på tomter intill gator och vägar, är planterade eller har spridit sig fritt. Vi har varit osäkra på om det är ok att plocka dessa frukter eller inte oavsett faktumet att nästan ingen av den frukten tas om hand utan faller till marken och ruttnar. Vi har frågat markägare när en sån varit uppenbar och alltid fått ett ja, till och med har vi oftast blivit uppmuntrade att plocka. Vi frågade våra vänner, damerna i Preveza, vad som gällde för övriga träd. Regeln var att de frukter som hänger utanför tomtgränsen eller träd på gatorna är allas egendom och kan plockas fritt. Och det verkar stämma. 

När vi plockade mispel frukter på ett träd i ett gathörn i Vlikho så blev vi lite nervösa när en bil stannade till och mannen i bilen vevade ner rutan. Vi var beredde på en utskällning men istället möttes vi av ett leende och en hand som kom upp med tummen upp och han kommenterade “Good”. I Messolonghi hittade vi planterade olivträd på trottoaren runt en skola med stora svarta kalamata oliver. Det stod en äldre man och plockade oliverna i en påse så vi gick fram till honom och på knagglig engelska förstod vi att det var ok för alla att plocka. Inte nog med det, han visade oss hur de bästa oliverna såg ut och hjälpte oss att plocka några. Vi frågade också en gammal dam som bodde på gatan om vi fick plocka och det var inga problem. Men när hon kom fram och med bestämd stämma sa “scala” till oss blev vi osäkra. Men med google translate förstod vi att hon ville att vi skulle ta hennes stege (“scala” på grekiska) för att nå de bästa oliverna högst upp i träden. Och liknande saker händer ofta. Vi har därmed haft möjlighet att njuta av egenplockade oliver, fikon, avokados, granatäpplen, kiwis, mispel, björnbär och mullbär, men mest olika citrusfrukter som apelsiner, mandariner, grapefrukt och citroner.

Vi upplever att det finns en enorm vänlighet och generositet hos de greker vi mött i olika vardagssituationer som på marknader eller på promenader i byar och på landsbygden. På de lokala frukt- och grönsaksmarknaderna har vi alltid mötts av leenden och ofta har lite extra varor stoppats ner i påsen med en blinkning efter betalning. Vi har haft damer vi bara hälsat på under promenader som kommit till vår båt med hembakade kakor, egna inlagda oliver och frukt från sin trädgård som lämnats över som gåvor. Vi har även cyklat förbi odlare som skördat sina grödor och frågat om vi kan köpa några. Alla har stolt valt ut den finaste broccolin, tomaterna, melonerna eller blomkålen och gett till oss, och oavsett hur mycket vi trugat har de vägrat ta emot betalning. Till och med när vi lämnat in en rostfri platta till en äldre man i en ännu äldre mekanisk verkstad för att få hål borrade som vår handborr hade svårt att klara av så möttes vi av ett klurigt leende och en vägran av att ta emot pengar.

Förutom generositeten upplever vi att det finns en yrkesstolthet i Grekland som tillsammans med begränsade ekonomiska resurser avspeglar sig i att man i större utsträckning än i Sverige reparerar trasiga prylar istället för att köpa nya. Vi har hittat små butiker/verkstäder som för en mycket rimlig kostnad fixar cyklar, mopeder, bilar, dammsugare, vitvaror, båtprylar, skor och glasögon som i Sverige skulle betraktas som skrot. När skalmen till Lucinas progressiva glasögon gick sönder så ville affären i Sverige att hon skulle beställa nya glasögon för 5000:- men när vi kom ner till Grekland så tog de fram en låda med skalmar och hittade en som var väldigt lik, det kostade en hundralapp. 

Vår bils luftkonditionering skulle kostat runt 12 000 att reparera i Sverige med ett halvårs väntetid. I Preveza bad märkesverkstaden om ursäkt att de bara hade tid dagen efter jag ringde och kostnaden var €400 (hela kylaren behöver bytas ut). När vi köpte vinterdäck till bilen för att kunna passera alperna på vintern när vi skulle hem från Grekland så fick de specialbeställa däcken, men det gick snabbt. Och man använde samma fälgar som satt på och dessutom upptäckte killen på verkstaden att fälgen fått en smäll och inte bara balanserade utan korrigerade fälgen utan extra kostnad. Punkteringar på cyklarna brukar vi fixa själva men när bakhjulet med alla växlar runt navet gav upp för en tredje gång och en ny innerslang behövdes kostade vi på oss att lämna in den till en cykelverkstad i Vonitsa. Utanför låg det mopeder och cyklar i olika grader av förfall/reparation och att fixa en punktering gjorde han medan vi köpte lite mat och kostade € 8 inklusive innerslang. 

När Lucina tappade en fyllning i tänderna hittade hon en tandläkare i Vonitsa som fixade lagningen som var noga med att hon inte skulle betala mer än grekernas subventionerade priser. En lagning som senare berömdes av svenska tandläkarprofessorer. Så vi har positiva erfarenheter av hantverkare i Grekland även om tidsbegreppet ibland skiljer sig från vad vi är vana med från Sverige, speciellt om det är inom ett område som många vill ha hjälp med som olika typer av båtfix. Det gäller inte att ha bråttom för att komma eller att leverera i tid är inte av samma vikt som för oss nordbor, viktigare att det blir gjort med kvalitet. Och GMT brukar i Grekland beteckna Greek Maybe Time.

Vi upplever att i Grekland, i alla fall i de mindre orter utanför turiststråken där vi varit, så är den sociala närvaron och omtanken om varandra mycket stor. Ett “gubbfik” finns i stort sett i varje gathörn och där sitter de äldre männen, som nog känner alla i byn, och samtalar om livets väsentligheter eller bara sitter tyst med en grekisk kaffe och kanske en ouzo framför sig. De har nog koll på allt som händer i området så här behövs inga farsor och morsor på stan, den närvaron och stödet finns inbyggt. Vi har inte sett en enda berusad ungdom under vår tid här i Grekland om det inte varit turister. Och framför allt på söndagar, men även andra kvällar i veckan, kan vi se uppklädda greker som vandrar fram och tillbaka längs kajerna där ofta tre generationer går tillsammans och håller varandra i handen. Man stannar till och hälsar på varandra och växlar några ord och en del går också till en taverna eller kafé och sätter sig. En sammanhållning som värmer när vi ser det från båten. Ibland klär vi själva upp oss och promenerar med på kajen och får då ofta vänliga blickar, nickar och ett kalispera (godkväll).

Ett tecken på detta är också när Lucina skulle posta en födelsedagspresent till sin dotter Signe som bor på Svalbard. Det var ett virkat lapptäcke hon gjort av mormorsrutor. När hon kom fram till kassan och skulle redovisa för innehållet var det inte bara för att skriva innehållsförteckning på paketet. Kvinnan bakom disken blev nyfiken och frågade mer om lapptäcket. Var det till en singel eller dubbelsäng, var dottern gift eller inte, varför bodde hon på Svalbard? Nyfikenheten var stor och det var en genuin omsorg i frågorna utifrån vad som var viktigt för postkassörskan och snart var hela postkontoret engagerat. Det blev ett av de många fina möten vi haft med greker även om vi inte lärt oss någon grekiska, däremot finns det många andra sätt att kommunicera som framför allt Lucina ofta gör. 

Täcket som skickade till Signe

Ett annat tecken på att familjen är en viktig del i den sociala strukturen erfor jag när jag hamnade på en sal på ett allmänt sjukhus. Lokalerna var mycket slitna och det mesta som var installerat fungerade inte, som luftkonditionering, TV, och syrgas. Däremot fick jag ett stort förtroende för kompetensen hos läkaren. Men vården bygger på att familjen hjälper till. Det fanns ingen tvål eller toalettpapper på toaletterna, det skulle man själv ha med sig och mycket av omvårdnaden som inte omfattas av direkt sjukvård sköttes av familjen, Där jag låg, Lefkas sjukhus (de har fått ett nytt nu), fanns det till och med en “gråterska” som gick runt till patienter och tröstade de som inte hade någon släkting där och vi har sett annonser i Facebookgrupper om “caretakers” när någon reser bort en tid för att ta hand om dess äldre släkting som ligger på sjukhus.

Jag på Lefkas sjukhus (helt återställd nu)

Vi skandinaver är noga med planering och har en almanacka där dagens agenda förs in. När vi skulle träffa en grekisk bekant kontaktade jag honom för att bestämma var och när vi kunde träffas för att kunna planera min dag, “What is you plan for today? Frågade jag”. Svaret kom omedelbart och var inte en redogörelse för hans plan och när det skulle passa att träffas utan en harang där han ondgjorde sig över svenskarnas, han hade varit i Sverige många gånger, behov av att alltid ha en plan. “I have no plan for today, come over and we can meet at a café, that simple” var hans ungefärliga avslutning.

Av samma person fick vi ett exempel på att regler i Grekland är viktiga om något händer eller man själv har fördel av dem, annars är de något som kan förbises. Det kom upp när han hötte med näven åt en mopedist som körde på gågatan där vi satt vid ett fik och var upprörd över beteendet. Samtidigt så erkände han att han själv hade kört där, men då var det inte så farligt. Det där har vi sett på andra håll att greker är duktiga på att komma runt uppsatta regler och det accepteras länge ingen uppenbart blir lidande av det. Vi har nog aldrig sett en grekisk bil stanna vid en stoppskylt om det inte varit trafik på den korsande gatan, oberoende om det finns en polisbil i närheten eller inte. Och vi har ibland undrat hur stadsplanering fungerar i Grekland då till exempel den stora motorvägen som håller på att byggas från tunneln till Preveza mot Aten har stoppats på olika ställen, ett område för utgrävningar och nästan vid infarten till tunneln vid flygplatsen så slutar den nyanlagda motorvägen i ett växthus, någon som inte velat sälja förmodligen.

När vi kört i grekiska rondeller så har det sällan funnits några lämna företräde eller stopp skyltar så vi har till en början antagit att det är “svenska” regler som gäller, den i rondellen har företräde. Sen har vi upptäckt att det fungerar lite olika och i huvudgatan ut från Preveza är det den som kör på huvudgatan som har företräde. Det innebär att i rondellen har man företräde så länge man passerar rakt igenom men är man i rondellen får man lämna företräde för de som just kommer in i den från huvudgatan. Vi har lärt oss regeln genom att bli tutade på och se hur andra trafikanter uppträder.

Ett annat exempel hur regler kan töjas på är tunneln under sundet mellan staden Preveza och Aktio på andra sidan sundet där flygplatsen finns. Det är en betalväg som kostar tre Euro per passage i vardera riktning för en bil. För att förenkla så har man bara en betalstation för båda riktningarna, i den södra delen där vägen kommer ut ur tunneln. Då det är betalstationer åt bägge hållen är vägen mycket bred där. Varje dag ser platsen ut som en parkeringsplats på bägge sidor av betalstationen. För så länge man inte passerar igenom betalar man ingen avgift så att parkera innan passage och lite samkörning och logistik kan de flesta som arbetar i området klara sig utan att betala någon avgift för användningen av tunneln. Det är också förbjudet att cykla och köra moped genom tunneln men en av servitriserna vi känner på marinans taverna kör moped fram och tillbaka från Preveza varje dag och kör helt sonika bara igenom betalstationen på sidan utan att betala avgift. Som hon säger, jag kör bara förbi, vad ske de göra?

Betalstationen innan tunneln till Preveza under sundet till Amvrakikobukten. Man kan på Google map bilden se bilar parkerade på bägge sidor om betalstationen, men det brukar vara flera.

Under lockdown med Covid vintern 2020/21, då vi låg fast i Preveza marina utan tillåtelse att förflytta oss, hade myndigheterna stängt alla tavernor och fik för att minska smittspridning. Dock var det ok att ha take-away med ett begränsat antal köande och det fick inte finnas några sittplatser som kunderna kunde använda (och munskydd förstås). Resultatet i marinan var att vi nog aldrig sett så många människor samlade på en plats som vid marinans cafeteria under lock-down. Runt hela marinan hade man gjutit betongavsatser för att överbrygga lutningen från kajen till byggnaderna lite högre upp i marinan. De var perfekta sittplatser, men inte några stolar eller bord som kafeterian tillhandahöll, så ur deras synpunkter var inga regler brutna. 

Share Button
Views: 166

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »