Se eller uppleva

Efter att ha bott på Sarita i nästan ett halvår så börjar ett nytt lugn lägra sig ombord. Vår egen stress över att vi ständigt borde ha någon arbetsuppgift på gång och kravet av att se nya platser börjar minska. Det har övergått i ett behov av att stanna kvar och uppleva. Fortfarande kryper känslan på oss av att pricka av listan över besökta platser och ett dåligt samvete över att inte omedelbart gå upp på morgonen för ett dagsverke. Men vi vänjer oss sakta med att njuta av den tillvaro vi skapat som i största möjliga mån styrs av njutning istället för måsten.

Men det har tagit ett tag att hitta lunken. Under de sex somrar vi spenderat i Grekland och Turkiet, varav mest tid i Joniska havet, har vi varit vana med att antingen arbeta för att få Sarita färdig för att ta emot gäster, eller så har vi haft gäster ombord som vill se nya platser varje dag. Och hade vi tid över så utforskade vi nya platser att segla till med gäster. Under de här sex somrarna har vi bara unnat oss en knapp veckas semester ombord där vi inte haft ett program. Så att ha tid över ombord på Sarita är något nytt för oss. Egentligen har vi aldrig tid över då det alltid finns en lång arbetslista, en del åtgärder är nödvändiga och behöver åtgärdas omedelbart, medan andra är projekt som bör göras någon gång.

Skillnaden är att vi nu har tillåtit oss att prioritera andra saker än vad som står på listorna.  Egentligen betydelsefulla saker, men som vi inte tagit oss tid för tidigare i livet. Det handlar om vad och hur vi äter. Vi äter förutom en frukost med youghurt, frukt och müsli, bara ett annat mål om dagen (och unnar oss lite fika eller glass emellanåt).Vi äter huvudsakligen vegetariskt och handlar de godaste frukterna och grönsakerna på den lokala marknaden som vi sedan steker lätt i litet olivolja,pressar över lime tillsammans med tsatsiki eller ägg, fetaost eller saganaki. Vi försöker se till att sova tillräckligt mycket och kan unna oss både sovmornar och emellanåt en siesta mitt på dagen. Sömn är annars en bristvara då vi ofta är ankarvakter på trånga ankarplatser med många båtar eller när vinden varit hård och byig. Vi har hittat en rutin att vi på morgnarna då det ofta är vindstilla och vi kan lämna båten tar jollen i land och går promenader i olika riktningar innan solen stigit för högt och värmen blivit för påtaglig.

För några veckor sedan såg vi en löpartävling i Preveza där lokalbefolkningen sprang en slinga genom staden. Då väcktes en gammal lust i Lucina och imorse sprang vi ett par kilometer på en fantastisk slinga i Vonitsa där vi ligger. Den går runt udden vi ibland ligger ankrade bakom med en barrskog och utsikt över havet .Resultatet är att vi nog tappat runt tio välbehövliga kilo var (jag fyra hål i skärpet och Lucina kommer i byxor som hade stora gap i midjan i början av sommaren – någon våg var länge sedan vi såg).

Vi upplever så mycket mer i den långsamma takt som promenader ger. Vi känner lukter och får en bättre uppfattning om hur livet ser ut för de som bor i området bakom husfasaderna. Hur är husen byggda, vilka umgås med vem, vad har de för husdjur och hur mår de, vad odlar de, hur är de klädda och vad gör de om dagarna. Och nästan uteslutande har vi mötts av vänliga leenden från människor vi mött, ofta med ett gillande nickande och ett hälsningsfras som Kalimera eller Jasas, Speciellt på ställen vi återkommit till kan männen vid kafeerna och kvinnorna vid parkbänkarna nickar igenkännande. Då känns det lite respektlöst att vi inte lärt oss mer grekiska då de flesta av de vi möter på promenaderna inte kan engelska. Men leenden och vänliga ögon har ett universellt språk.

Det finns många platser vi funderade på att besöka runt omkring i Joniska och Adriatiska haven när vi hade tid och inte hade några gäster ombord. Men varje gång vi har haft tidsluckor för att göra det har jag och Lucina tittat på varandra och frågat oss om det är nya platser vi vill prioritera. Och varje gång har vi känt att det är viktigare att uppleva det vi har runt omkring här och nu istället för att ständigt jaga nytt. Så Kroatien, Italien, Zakinthos och Lefkas västkust har fått vänta, det finns kvar. )

Med behovet att stanna längre på samma platser får vi massa bonusar. Personalen på bagerierna börjar känner igen oss och nickar när vi kommer in, Musseltavernan i Vonitsa vet vad vi vill ha innan vi beställer och nu när turistsäsongen är över och personalstyrkan har minskats är det kocken som kommer ut och tar beställning. Han ser oerhört nöjd och stolt ut när han sen hämtar de renrakade tallrikarna efter måltiden och bjuder på en extra dessert med något sött. Båttillbehörsaffärerna vet vilka vi är och vilken båt vi har och kan göra det där lilla extra. I butiken på Lefkas stadskaj så hittade Alexandridis gängade stänger i M3 för montering av Autohelm display som inte finns att köpa, men som han hade i en gömma någonstans. Och Dieter från Metronix försöker hitta sätt hur vi kan lösa problemet med autopiloten så att det kostar så litet som möjligt. Vi har kunnat anpassa oss efter hans schema vilket nog inte är vanligt bland de som servar charterbåtarna i området. ”Ni är mina favoritkunder” kan han säga och vi upplever att det inte är någon floskel han slänger ur sig. Och att veta när de lokala marknaderna går av stapeln och ha tid att gå på dem skänker glädje. Förutom att kunna ta del av brokigt och härligt folkliv så kan vi köpa frukt, grönsaker och mycket krims krams för en bråkdel av priset än i affärerna, men så mycket godare.

Det är den mänskliga värmen och njutningen av livsstilen och det runtomkring oss som känns viktigare än att kunna pricka av en ny ankarplats som vi besökt för en dag. Det ger också en trygghet att komma till igenkända vatten, både vid ankring och tilläggningar. Just nu känns detta sätt att leva helt rätt och som en lyx vi aldrig tidigare unnat oss.

För fler tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten så finns min bok med samma namn till salu. Klicka här för att få mer information.