Priser jag inte visste fanns
Det Àr speciellt nÀr uppskattning kommer pÄ sÀtt man inte ens visste existerade. Det hÀnde mig i mitten av december dÄ jag fick ett mail med rubriken Imraypriset. Det var frÄn Medelhavsseglarna, en sektion inom Svenska Kryssarklubben som har en utmÀrkt medlemstidning som heter Odyssé. Jag har skrivit lite artiklar till tidningen dÄ och dÄ och nu hade Medelhavsseglarna beslutat att mina artiklar renderade mig Imraypriset, ett Ärligt pris för uppskattade artiklar till tidningen.
Priset var en valfri bok frĂ„n Imray, vilket i mitt fall blev “Ocean passages and landfalls”, en uppskattad bok att ha i skeppsbiblioteket. Det Ă€r bara att tacka ödmjukast och ta emot. Priset Ă€r en fin gest dĂ„ de som skriver för tidningen gör det utan ersĂ€ttning, liksom för Oceanseglingsklubbens tidning Oceanseglaren som ocksĂ„ en utmĂ€rkt medlemstidning. Artiklarna om mina lĂ€rdomar finns som inlĂ€gg i lite annan version, del 1 och del 2 och Ă€ven artikeln om Messolonghi.
Motivationen löd: “Svenska Kryssarklubbens Medelhavsseglares jury för Imraypriset har beslutat utdela priset 2023/2024 till Magnus LindĂ©n för artiklarna âLindĂ©ns lĂ€rdomarâ i OdyssĂ© nr 372022, 2/2024 och 3/2024 med viktiga iakttagelser om olika sjöincidenter samt artikeln âEn pĂ€rla i Patrasbuktenâ i OdyssĂ© nr 3/2023 med utförlig beskrivning av Messolonghi med omgivningar â en skyddad hamn pĂ„ grekiska fastlandet dĂ€r Joniska havet öppnar sig för dem som kommer frĂ„n Korint och sluter sig för dem som skall österut.”
Men det var inte första gÄngen jag blivit överraskad av ett pris. I mitten av 70-talet fick jag ett samtal frÄn Carnegie stiftelsen dÀr de frÄgade om jag gjort en livrÀddning med mitt eget liv som insats. Jag blev lite stÀlld innan jag förstod vad det gÀllde.
Vi var fyra barndomskamrater i de övre tonĂ„ren som köpte en underbart vacker Fife-ritad R-10:a i Norge som hette Unda och som tidigare och numera heter Magda IV. Vi blev förĂ€lskade sĂ„ att kölplankan var rutten och det var gamla urblĂ„sta bomullssegel och bĂ„ten stĂ„tt pĂ„ land under en lĂ€ngre tid var inget som vi kĂ€nde hade nĂ„gon större betydelse. Hemseglingen frĂ„n Arendal kan du lĂ€sa om hĂ€r och hela historien om olika trĂ€bĂ„tar jag seglade pĂ„ under ungdomen som en e-bok hĂ€r. Hur jag Ă„tersĂ„g Magda IV i Ărnsköldsvik förra Ă„ret Ă€r ocksĂ„ en hĂ€ndelse jag skrev ett inlĂ€gg om.
Men nu var det redogörelsen för upprinnelsen till frÄgan frÄn Carnegie stiftelsen som gÀllde. Efter anlÀnt till Sverige med nöd och nÀppe tog vi genvÀgen genom Göta kanal pÄ vÀgen till Stockholm och började dÄ i TrollhÀtte kanal. Det var en kylig septembermorgon och jag stod vid rodret och styrde. Helt plötsligt skrek nÄgon till. Det lÄg nÄgot och flöt i vattnet föröver och jag gjorde en undanmanöver. NÀr Unda passerade föremÄlet sÄg vi att det var en mÀnniskokropp, en gammal dam, som flöt med ansiktet nedÄt i vattnet. Vi konstaterade snabbt att nÄgon borde göra en hjÀltemodig insats och hoppa i det kalla och skitiga kanalvattnet.
Eftersom jag hade dokumenterat min simkunnighet med magistermÀrken av olika Àdla metaller valdes jag snabbt och resolut som tillförordnad hjÀlte och hoppade i vattnet. Medan resten av gÀnget startade med försöken att fÄ stopp pÄ Unda, vilket inte var lÀtt ombord en tio ton tung bÄt med en lÄgvarvig gammal Volvo Penta utan backvÀxel för vÄr framfart, simmade jag upp till mot det livlösa föremÄlet. PÄ vÀg fram mot kroppen började fantasin skena om hur den gamla damen skulle se ut nÀr jag vÀnde pÄ henne. En uppsvullen skalle med hÄlor istÀllet för ögon dÀr vita maskar krÀlade överallt. Men vÀl framme sÄg jag att ansiktet tillhörde en normal gammal tant som efter vÀndningen stirrade upp mot himlen med livlösa ögon. Jag lyckades bogserade in henne till kanalkanten som var en drygt meter hög stenmur.
FlÀmtande av kraftanstrÀngningen hÀngde jag dÀr nÀr Lars, en av delÀgarna, kom springande. Han hade hoppat iland i farten och medan de övriga ombord gemensamt försökte stoppa Undas framfart var han först fram till mig och kanalkanten. Med gemensamma krafter drog vi upp den tunga damen över murkanten. Hon var i 80-Ärs Äldern, korpulent och hade endast pÄ sig ett par gummistövlar och en negligé. I Àrlighetens namn sÄg hon motbjudande ut dÀr hon lÄg. Det var Lars som fick börja de första trevande försöken till mun-mot-mun-metoden. Jag hade ett alibi eftersom jag var för andfÄdd efter simturen.
Lite tafatt höll Lars pĂ„ nĂ„gra minuter. Ingenting hĂ€nde. Den gamla tanten lĂ„g fortfarande livlös pĂ„ marken. Lars tittade upp mot mig, lite bedjande. Ingen av oss hade nĂ„got stort behov att fortsĂ€tta den nĂ€rgĂ„ngna behandlingen av den gamla damen. Hon kunde ju legat i vattnet i flera dagar. Vi sĂ„g pĂ„ varandra och sedan mot kvinnan och sa till varandra nĂ€stan samtidigt: “Hon Ă€r nog död”.
DĂ„ kom Arne springande mot oss, en av delĂ€garnas pappa som var med ombord. Med erfarenhet frĂ„n Finska vinterkriget var en motbjudande livlös tant ingenting som berörde honom. “Undan pojkar” sa han och dök ned och började blĂ„sa med kraft. Det tog nĂ„gon minut men sen började tanten hosta och rossla och upp kom halva kanalen.NĂ„gon annan i besĂ€ttningen hade under tiden ringt ambulansen frĂ„n en telefonkiosk i nĂ€rheten, det var lĂ„ngt innan mobiltelefonernas tid, sĂ„ den anlĂ€nde snabbt och vitklĂ€dd personal bar ivĂ€g tanten för vidare behandling pĂ„ sjukhuset. Hon överlevde, men om hon var tacksam för vĂ„r rĂ€ddningsaktion vet jag inte. Hon hade rymt frĂ„n ett hem i nĂ€rheten och om det var en olycka eller sjĂ€lvmordsförsök vet nog bara hon sjĂ€lv.
Polisen kom och förhörde oss om hĂ€ndelseförloppet. Följande dag var vi pĂ„ löpsedlarna i TrolhĂ€tte Nytt. “RĂ„diga ungdomar rĂ€ddar kvinna frĂ„n att drunkna”, stod det. En diskutabel rubrik om man ser till verkligheten. Men förstasidesstoff var det i alla fall. Förmodligen har Carnegie koll pĂ„ “livrĂ€ddande insatser”, kanske genom polisrapporter. Oavsett hur de fĂ„tt reda pĂ„ det sĂ„ var det denna hĂ€ndelse som personen som ringde upp mig refererade till. Villkoret för att uppmĂ€rksammas av Carnegie stiftelsen var dock att livrĂ€ddningen skett med fara för eget liv.
Sanningsenligt kunde jag bara informera dem om att jag bara var en del av livrÀddningen, den del som bogserat tanten till kanalkanten, men att den verkliga hjÀlten var pappa Arne. Men de ansÄg att min bogsering var viktigast men frÄgan var om det var med min eget liv som insats. Jag var tvungen att tala om som det var, att den största faran för mitt liv var att bli förgiftad av förorenat kanalvatten men att den risken var liten. SÄ det blev ingen medalj. DÀrmed trodde jag Àrendet var utagerat.
Men nÄgon mÄnad senare ringde det i telefonen igen. Denna gÄng frÄn nÄgot som hette hette Roséns stiftelse. Jag hade aldrig hört talas om stiftelsen men personen i andra Ànden av telefonlinjen talade om att de ger bidrag till insatser som inte berÀttigar till en Carnegie-medalj. SÄ helt plötsligt fick jag ett bidrag pÄ 1000 kronor i form av en check att lösas in pÄ nÀrmaste bank. Pengarna gick oavkortat till ett vÀlgörande ÀndamÄl, det bottenlösa ekonomiska hÄlet som renoveringen av Unda skapade i delÀgarnas gemensamma bÄtkassa.
Stort grattis till Imraypriset!
Tack!