En grotta, oliver, ett besök och glöta.

När vi låg i fladen utanför marinan i Messolonghi såg vi att ett nytt frontsystem började närma sig med bildandet av ett otäckt ettrigt lågtryck som skulle passera i närheten av oss under fredagen den 13:e och lördagen den 14:e oktober. Vi tog det säkra för det osäkra och gick in och förtöjde Sarita i marinan redan på torsdagen med dubbla förtampar och fem aktertampar. 

När vi ändå låg i marinan passade vi på att sjösätta våra cyklar och utforskade närområdet innan ovädret skulle komma. Vi cyklade på de små grusvägarna bakom marinan väster om lagunen. Det är en halvö som bildats då kanalen in till Messolonghi delar sig precis innan lagunen och en sidokanal fortsätter mer västerut mot de öppna våtmarkerna, men den är för grund för segelbåtar. Först prövade vi att cykla norrut mot våtmarkerna men vi tyckte det var väl många hundar som skällde olycksbådande och inte var inlåsta på någon tomt för att fortsätta. 

Så vi följde istället kanalen söderut. På vägen passerade vi en hel del fiskare som stod och prövade lyckan och efter ett par kilometer kom vi fram till udden där kanalen till lagunen och den kanal vi följde möttes. Där låg en liten linfärja, som även verkade kunna ta bilar. Vi funderade om linfärjan var i drift så vi frågade en av fiskare som stod på udden. På knagglig engelska kunde vi förstå att den fungerade men den gick inte att använda just nu och det var det enda sättet att ta sig till landtungan som följde kanalen in till Messolonghi, om man inte simmade eller hade båt. Så vi nöjde oss med att titta oss omkring och cykla tillbaka mot marinan igen. 

Men vi fortsatte förbi och gjorde ett besök på östra sidan av lagunen. Där hade vi sett folk bada och även noterat att det förmodligen fanns duschar där, något vi ville undersöka närmare. Dessutom började bilvägen där som går ända till mynningen av kanalen på dess östra sida. Vi kunde konstatera att duscharna fungerade och där fanns både en taverna och ett lyxigt hotell förutom palmträd och eukalyptusträd. Man hade gjort iordning sittbänkar av stora plankor där vi kunde sitta och se över lagunen där en båt låg kvar på svaj medan flera hade lagt sig längs kajen för fritidsbåtar på den östra sidan av lagunen. Vi cyklade vidare till den första bron på vägen söderut där det fanns något som liknade en brostuga. 

Fredagen och lördag natt blev stökig men inte så farligt som vi fruktat, det var mer regn än åska och kraftig vind. Vi hade till och med haft en oro för att, med den höga vattentemperaturen, lågtrycket kunde utvecklas till en ny Medicane. Regnet öste ner men vi har numera en tät båt så vi kunde mysa nere i ruffen när det smattrade på däck. Det blev lite vågor som gjorde att Sarita ryckte i akterförtöjningarna när vinden vred mot syd och vågorna fick chans att bygga lite i lagunen, men hon låg stadigt med de två förtamparna vilket bådade gott inför vintern. Vi följde regnet och åskan på våra väderappar och kunde till vår glädje se att det värsta vädret gick söder om oss, inklusive lågtrycket som bildades och som sedan gick vidare mot Kreta där det orsakade stor förödelse.

På lördagen hade det klarnat upp och vinden mojnat så vi kunde göra ett nytt besök på marknaden för att fylla på lagret av frukt och grönsaker. Efter det så lämnade vi marinan och ankrade på svaj i lagunen igen. Vi hade legat i Messolonghi över en vecka och kände att det kunde var kul att se lite andra ställen innan vi permanentade oss i marinan för vintern. Så på söndagen lämnade vi lagunen och tog oss söderut i kanalen med sikte på att ta oss tillbaka till ön Petalas med sin lagun. Kanalfärden är alltid en spännande resa då man inte riktigt vet vad som väntar på vägen i form av andra båtar, fiskare, fåglar och sköldpaddor som kan dyka upp. I lätt medvind rullade vi ut seglen och Sarita började ta fart medan motorn tystnade och vi kunde höra tystnaden omkring oss. Lucina tog fram stickningen och kunde njuta av två av sina favoritsysselsättningar samtidigt, att segla och att sticka. 

När vi närmade oss det sydvästra hörnet på fastlandet så dog vinden helt och vi startade motorn. Där sticker det ut sandbankar som rör på sig och djupet var mindre än vad sjökortet visade så vi gav området en vid sväng. Vi kunde se strömmen i vattnet vid uppgrundningen där också måsar förväntansfullt simmade i vattnet. Vi använde dem som rundningsmärken för att inte komma in på för grunt vatten innan vi styrde norrut mot ankarplatsen innanför ön Petalas. När vi kom fram kunde vi konstatera att vi var vi helt ensamma på ankarplatsen denna gång och fick en vacker solnedgång som bonus.

Vi lämnar Messolonghi och i lätt medvind tar vi oss tillbaka till ön Petalas med sin lagun och grotta. Denna gång är vi helt ensamma på ankarplatsen.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Söndag 16 oktober 2022
En video från vår färd från Messolonghi till ön Petalas.

Dagen efter fortsatte vi västerut mot Ithaka då vi funderade på att tanka lite diesel och i Vathi finns en sjömack. Efter någon timme med motor så började vinden sakta fylla i från nordost och vi satte segel. Sarita började göra fart genom vattnet och det där härligt porlande ljudet från fören hördes åter. Mitt på det öppna vattnet hade vi god fart då vinden friskade i men när vi närmade oss Ithaka så mojnade det igen. I den lätta vinden gick det inte fort, och ibland låg vi helt stilla, men Sarita rörde sig sakta mot målet. Lucina kallade det att ”glöta” och något hon kan njuta av. Ett nytt ord för mig och även en företeelse som jag tidigare inte tillåtit mig uppleva då jag nästan alltid slagit på motorn i stiltje för att komma fram någonstans.

Vi valde att lägga oss i viken Skhionos norr om den stora viken där huvudorten Vathi ligger. Det är en djup vik så för att kunna ankra måste man gå nära någon av stränderna som finns i den annars klippiga viken, och där brukar det ligga många båtar. Mitt i viken låg en stor motorbåt ankrad på runt 40 meters djup. Vi undersökte flera ställen där det inte låg några båtar men djupet gjorde att vi valde att leta vidare. Vi provade på ett ställe mellan ett par stränder där det inte låg någon båt men hörde på kättingen att det var mycket sten på botten så vi tog upp ankaret och ankrade om nära en sandstrand där även andra båtar låg på svaj. Här hade vattnet den vackra blåa Medelhavsfärgen vilket var skönt efter att ha ankrat i grunda flader med lerbotten som därmed inte har det klara vattnet. Vattnet inbjöd till bad och vi kunde se alla fiskar som kom och kollade in vår båt och om vi hade något gott att bjuda på. Vi tog fram cyklop och snorkel för första gången sen vi hade de otäcka mötena med giftiga maneter vid vårt förra besök på Ithaka, och tog en simtur till stranden. Denna gång var vattentemperaturen runt 23 grader så inga maneter var närvarande, däremot ovanligt många fiskar, också av sorter vi inte sett förr.

Vi låg ett par dagar i viken innan vi flyttade på oss runt hörnet och ankrade utanför samhället Vathi. Det är en stor och relativt grund vik med bra ankarbotten, lera. Nackdelen är alla berg som omger lagunen vilket ofta förstärker vinden och gör den byig. Men vi backade ordentligt på ankaret och satte ankarseglet. Vi gick nära sjömacken som verkade stängd för säsongen, men vi var osäkra. Dagen efter såg vi en båt lägga till vid macken och tanka och upptäckte vid en promenad iland ett telefonnummer som syntes från vägen men ej havet. Förmodligen kunde man ringa för dit för att få service, hur länge på säsongen vet jag inte.

Telefonnumret till sjömacken i Vathi på Ithaka.

Vi var ensamma i viken på svaj när vi anlände även om det fanns lite båtar som låg förtöjda vid stadskajen. Efter ett tag så fylldes ankarplatsen på med fler båtar som ankrade på svaj, men framför allt så fylldes både stadskajen på västsidan av viken och yacht klubben i det nordöstra hörnet med båtar från eskaderseglingar med Nelson respektive Sailing holiday. Det var över tjugo båtar av olika storlekar med besättningar av varierande kunskapsnivå. Man kunde höra att deras VHF var på och eskaderledarna ge instruktioner om hur tilläggningarna skulle ske. De kommer alltid in först med sin båt som är försedd med alla sorters flaggor på akterstaget. Jag har nog aldrig sett dem segla utan de skyndar sig till nästa plats för eskadern föra att kunna vara där och ta emot de första i gruppen. En i taget fick båtarna hjälp med att lägga till med ett ankare i fören och förtöjningslinor mot kajen i aktern. Dels med instruktioner på radion men också av eskaderledare i sin gummijolle som puttade på båten för att få den i rätt position. Nu var det inte mycket vind denna dag men vi låg på ankarplatsen tillräckligt länge för att eskadrarna skulle komma en gång till, och då blåste det betydligt mer. Det var färre båtar andra gången men arbetet av eskaderledarna var mer utmanande och det är bara att lyfta på hatten för deras arbete att lotsa in alla dessa båtar på rätt plats utan för många gelcoatskador och korsande ankarkättingar. Ett säsongsarbete som jag hoppas är välbetalt, de är i alla fall värda all respekt och uppskattning för att fortfarande ha tålamodet att lugnt ge instruktioner vid tilläggningarna.

Vi tog jollen och förtöjde vid yacht klubben för vi tänkte promenera på stigen längs kusten som leder till det lilla kapellet som ligger på udden vid inloppet till viken. Vi har sett andra gå där i den på sina ställen branta sluttningen bland buskar när vi angjort Vathi och blivit sugna på att själva utforska stigen. Det var härligt att gå en långpromenad igen efter varit still på båten ett tag. Stigen följde kusten och gick upp och ner på bergsluttningen och var väl underhållen. På många delar hade man  lagt småsten för att jämna till underlaget och någon hade hållit taggiga buskar från att inkräkta på stigen, för de fanns runtom. Nästan hela tiden kunde vi se ner i det klara vattnet där djupet och typ av botten gav det olika blåa nyanser. 

Kapellet hade en stentrappa och var vitkalkat med ett par dörrar och fönster. Vi satte oss på trappan och tog fram lite nötter och vatten vi hade med oss och tittade ut på havet och de imponerande bergen som reste sig framför oss. Precis framför kapellet hade jag ombord på Sarita tio år tidigare kämpat i katabatiska (bergsvindar) kulingvindar som var väldigt lokala just i Vathi viken. Vi skulle reva förseglet lite till genom att rulla in några varv när något hände som fick hela seglet att rulla ut istället (en låsbult hade lossnat i rullen). Det tog sekunder innan seglet hade slitits i tre delar och fem i besättningen kämpade i en halvtimme för att få ner seglet. Men det var historia och vi kunde sitta på trappen och njuta av utsikten och båtarna som passerad. Det var segelbåtar, en traditionell gullet och små fiskbåtar. När vi satt där kom en äldre man klivande på stenarna runt udden, förmodligen hade han fiskat där och var på väg tillbaka. Vi hälsade på varandra och sen hörde vi en dörr öppnas och stängas till kapellet. När vi rastat klart kände vi på dörren på kapellets gavel och den var öppen så vi gick in och såg den enkla inredningen med de traditionella ikonerna.

På vägen hem bestämde vi att fortsätta till staden för att proviantera lite, de har en bra affär i Vathi. På vägen fotograferade vi av telefonnumret till sjömackan och fascinerades av alla fiskar vi såg längs kajen. Det var stora stim av småfisk som rörde sig som snabba moln på en himmel. Allt för att undvika de mörka skuggorna som följde under dem, det var stora rovfiskar som ibland gjorde utfall för att få lite att äta medan stimmet gjorde undanmanövrar. Det var fascinerande att se ”molnet” av småfisk tätt uppackade röra sig som moln i en storm i vattenbrynet och ständigt ta nya former. Jag funderade på hur mycket känslor fiskar har. Kan de i stimmet känna rädsla och panik och hela tiden vara stressade av att vara jagade och konstant måste vara på sin vakt med livet som insats?

Trygghet i grupp när otäcka skuggor föföljer på djupare vatten. Undrar om fiskar kan känna skräck och bli trötta på att ständigt behöva vara på sin vakt och vara jagade med sitt liv som insats.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Onsdag 19 oktober 2022
En video med fiskstimmet som flyr sina belackare.

På vägen hem från affären köpte vi ett paket med glass och satte oss på en mur för att äta utanför affären. Där hade ungdomar som hade lunchrast samlats och de hade också varit inne i affären där de köpt olika frukter. De åt på fikon, päron, äpplen, persikor, vindruvor och granatäpplen. Även om de hade tittat lite avundsjukt på Lucina när hon köpte glassen så åt de friskt av frukterna medan de stojade och kivades lite på skoj och kastade lite av granatäpplenas frön på varandra. Vi trivdes bra på vår ankarplats och med prognosen som sa tilltagande nordvästliga vindar kändes det som vi hade bra grepp och låg säkert där vi var så vi stannade några dygn till. Istället för att fylla diesel på macken bestämde vi att toppa upp med en av våra reservdunkar då vi inte ville ha för mycket diesel i tankarna inför vintern, vi har haft bakterier i tanken förut.

Att vi stannade ett par dagar extra visade sig vara ett lyckokast då dagen innan vi planerade att lämna Vathi kom en segelbåt in med svensk flagg. Det var en Hallberg Rassy och när vi tittade på Marine Traffic kunde vi konstatera att det var Royal Virgo med ett ungt par ombord som vi följt och haft kontakt med under deras färd från Sverige till Medelhavet med Grekland som mål. Ett tag såg deras planer ut att grusas när de fastnade i kanalerna då vattenståndet sjönk och alternativen för att fortsätta försvann. De lyckades till slut hitta en lösning för landtransport till Medelhavet och nu var de här och kom från ett av sina huvudmål med sin resa efter att ha sett bilder i Sverige på Shipwreck Bay på Zackintos. Dit hade de tagit sig tidigt på morgonen innan alla charterbåtar med turister anlänt, en upplevelse de var fyllda av. Vi bjöd in dem på fika ombord Sarita och Skepparen Elin och Maskinistkocken Christoffer anlände när vinden lagt sig lite och kunde njuta av en nybakad kaka som Lucina just gjort färdig. Ett trevligt möte som vi hoppas det blir fler av. Följ dem gärna på deras blogg och Instagram där de delar med sig av sina erfarenheter. 

Besök ombord Sarita av Royal Virgos besättning Skepparen och Maskinistkocken.

Söndagen den 23:e oktober satte vi segel från Vathi på Ithaka och åter siktade på ankarplatsen bakom ön Petalas. Det var svaga vindar snett bakifrån (halvvind/slör) men Sarita gjorde bra fart ändå. På vägen passade vi på att testa vårt nya begagnade stagsegel som vi fått av ett holländskt par som inte behövde sin gamla genua längre. Det var inte speciellt slitet alls så nu hissade vi det på det nya inre förstagen med bomliften som går in vid stagets infästningen på masten och tittade på var skotpunkten skulle vara. Med lite justeringar såg allt bra ut och vi ökade farten när vi kunde skota seglet parallellt med både försegel och storsegel så samarbetet mellan alla tre segel blev bra, spalteffekten. Vi seglade i över fyra knop i fem knops vind vilket inte är illa för en tjugo tons båt.

Dagens seglats från Vathi på Ithaka till ankarplatsen bakom ön Petalas gick i svaga vindar snett bakifrån (halvvind/slör). Vi passade på att testa vårt nya begagnade stagsegel. Såg bra ut med lite justeringar. Vi seglade i över fyra knop i fem knops vind, inte illa för en tjugo tons båt.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Måndag 24 oktober 2022
En video från seglingen från Ithaka till ön Petalas

När vi kom fram till ön Petalas efter lunch hade vinden mojnat helt och när vi ankrade var vi helt ensamma i viken. Det var perfekta förhållanden för att förtöja jollen iland för att utforska grottan på ön. Det var stenigt, stora klippor, taggiga buskar och en brant klättring för att komma upp till grottan, men det fanns spår av getstigar som vi kunde följa. Eller som Lucina brukar säga, tänk som en get när du går i den grekiska terrängen. Vi arbetade oss upp mot klippkanten som hade en avsats som ledde fram till grottmynningen. Hela vägen upp så kunde vi vända på oss och beundra utsikten av fladen och Sarita som låg och väntade på oss. Ju högre upp vi kom desto tydligare blev flodsystemet som mynnar ut i fladen med lite hus och olika permanenta nät uppsatta. När vi närmade oss grottan lyfte de kråkfåglar som huserade där och i träden runt omkring och med ett kraxande lämnade de tillfälligt området. På vägen passerade vi också mer konkreta spår av getter i form av ett golv av spillning och ett par getkadaver. 

När vi klev in i grottan så koade några duvor innan de valde att flyga ut. Det var högt till tak och mynningen stor så ljuset räckte långt in grottan där vi kunde se lite graffiti och en mindre öppning till en fortsättning av grottan. Vi satte på oss våra pannlampor och började gå mot det mörka hålet längst bort i grottan. Vi kunde höra ljusa pip och när vi tittade in i det mörka rummet förstod vi att det var oändligt många  fladdermöss som bodde där och som börjat flyga runt i sin del av grottan. Fantastiskt hur så många kan flyga runt utan att kollidera i mörkret med bara sina interna radarsignaler. När vi upptäckt att vi störde deras dagsömn lämnade vi den inre grottan snabbt och gick tillbaka till huvuddelen av grottan där vi kommit in. Innan vi började vår färd ner till jollen igen så beundrade vi naturen runt omkring med alla olika stenarter och formationer och mitt i detta stenrike kunde vackra blommor, buskar och träd slå rot. En karg miljö men ändå vacker. Tillbaka till båten kunde vi blicka upp mot det svarta hålet i klippan som är mynningen till grottan. 

Dagens seglats från Vathi på Ithaka till ankarplatsen bakom ön Petalas gick i svaga vindar snett bakifrån (halvvind/slör). Vi passade på att testa vårt nya begagnade stagsegel. Såg bra ut med lite justeringar. Vi seglade i över fyra knop i fem knops vind, inte illa för en tjugo tons båt.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Måndag 24 oktober 2022
En video från vår segling från Ithaka till ön Petalas och besöket i grottan där.

Dagen efter grottbesök styrde vi kosan i stiltje mot Messolonghi där vi ska spendera åtminstone november och december i marinan. På vägen passerar vi ön Oxia, eller krokodilön som vi kallar den då den ser ut som en från håll. Även om ön i nuläget är obebodd så har den en intressant historia. År 2012 köptes den av kungafamiljen i Qatar för €5 miljoner av en australisk familj som köpt den tidigare. Man planerade att bygga ett palats på ön. Redan vid köpet informerade en grekisk minister att något bygglov skulle vara svårt att få och något sådant har ännu inte beviljats. I nuläget finns bara en fyr på den obebodda ön och fiskeodlingar i vikarna. En del av ön är också ett naturreservat. Kungafamiljen har även en lyxbåt vi sett i området och flera lyxhotell på Sardiniens Costa Smeralda kust, förutom att de äger fotbollslaget Paris Saint-Germain och skall arrangera VM i fotboll. 

På väg in i kanalen till Messolonghi genom våtlandet såg vi linfärjan, som vi nämnde i början av inlägget, i bruk med en bilägare frenetiskt vevande på spelet för wiren. Han hann komma halvvägs över kanalen innan vi hade passerat inloppet och han försvann bakom kanalbanken. Där ankrade vi och tog jollen in till marinan för att se om våra cyklar var kvar som vi låst fast i en lyktstolpe där. Det var de och vi cyklade iväg till staden för att proviantera det viktigaste. Nu skulle vi ligga här till vi skulle knyta fast oss i marinan den sista i månaden. Det kändes både vemodigt att seglingssäsongen led mot sitt slut och skönt att kunna känna oss säkra i en marina inför höst och vinterstormarna. Annars har oktober haft ett fantastiskt väder och sedan frontpassagen när vi var i Messolonghi drygt två veckor tidigare har det bara varit lätta vindar, solsken och varmt. 

Efter gårdagens grottbesök styrde vi kosan i stiltje mot Messolonghi där vi ska spendera åtminstone november och december i marinan. På vägen passerar vi ön Oxia, eller krokodilön som vi kallar den. År 2012 köptes den av kungafamiljen i Qatar för €5 miljoner med tanke på att bygga ett palats på ön. Redan vid köpet informerade en grekisk minister att något bygglov skulle vara svårt att få och något sådant har ännu inte beviljats. I nuläget finns bara en fyr på den obebodda ön och fiskeodlingar i vikarna. En del av ön är också ett naturreservat. Kungafamiljen har även en lyxbåt vi sett i området och flera lyxhotell på Sardiniens Costa Smeralda kust, förutom att de äger fotbollslaget Paris Saint-Germain och skall arrangera VM i fotboll. På väg in i kanalen till Messolonghi genom våtlandet såg vi linfärjan, som vi nämnde i förra inlägget från Messolonghi, i bruk med en bilägare frenetiskt vevande på spelet för wiren. Nu ligger vi för ankar i den skyddade fladen.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Tisdag 25 oktober 2022
En video om vår färd från ön Petalas till Messolonghi

När vi låg i lagunen passade vi på att byta vattnet på oliverna vi plockade här vid förra besöket och la in i burkar. Det var tredje och sista bytet av det kokta vattnet som är blandad med salt och toppat med vinäger för att dra ut all beskhet ur oliverna. Denna gång la vi också ett tunt lager av olivolja på toppen innan vi skruvade på locken. Nu är det bara att vänta någon vecka eller två innan de är ”färdiga” att ätas.

På väg in till Messologhi passerade vi olivträden igen och såg att det dignade med fler stora svarta oliver som nu mognat. Vi hade fått några burkar över flå vi packat oliverna bättre vid varje vattenbyte så vi beslutade att plocka några fler. Störst var de i hörnet där tanten bodde som vi berättat om förra inlägget. När vi börjat plocka kom hon ut och såg lite förgrymmad ut och börjad tala med mig. ”Skala” sa hon medan hon stirrade intensivt på mig. Även om hon var mycket bestämd fanns en vänlighet i blicken och med tanke på all uppmuntran vi fick förra gången att plocka så tolkade jag det som en hjälp, kanske att vi skulle skaka på grenarna. När jag inte förstod vände hon sig till Lucina som heller inte kunde förstå vad hon menade. Då såg hon sin son komma till huset och lämnade oss och började högljutt be honom om någonting. Han gick in i förrådet och kom ut med en stege som han var på väg med över gatan till oss. Skala betydde naturligtvis stege. Vi gjorde tecken av tacksamhet men avböjde erbjudandet då vi redan hade tillräckligt med oliver men återigen så slogs vi av den gästfrihet vi möts av om och om igen. 

Olivproduktion pågår med kokat vatten, salt, vinäger och för sista sköljningen lite olivolja på toppen. 20 burkar har det blivit hittills.

Vi åkte tillbaka till båten och Lucina bakade en chokladtårta som vi tänkt ge till tanten som tack för all omtänksamhet och givmildhet då vi fått plocka oliver på hennes gata. Nästa dag, den 28:e oktober som också var Greklands andra nationaldag (de har två), cyklade vi till hennes hus och såg att hon var hemma. Vi stannade runt knuten och förberedde tårtan genom att lägga den på en papperstallrik, strö florsocker på toppen och sätta en liten svensk flagga i mitten. Lucina hade förberett en inspelning på Google translate av vårt meddelande där vi tackad för all vänlighet för att vi fått plocka oliver och gratulerade på nationaldagen. När vi kom över med tårtan tittade hon lite konstigt på oss men när Lucina spelade upp meddelandet sken hon upp som en sol och gav Lucina en spontan kram. Sen tittade hon på mig och kom fram och gav mig en kram vilket både förvånade och gladde mig, grekiska äldre damer brukar inte krama okända män enligt vår erfarenhet. Vi gick tillbaka till cyklarna och när vi cyklade förbi huset stod hon hos sin granne och stolt visade upp tårtan för henne och bägge vinkade när vi passerade och grannen ropade kalimera (goddag) och log. Varma i hjärtat cyklade vi vidare in mot staden.

Det var nationaldag i Grekland. Vi hade sett skolungdomar träna att marschera vid idrottsplatsen och hört bastrummor, virveltrummor och annat låta de senaste dagarna och förstod att något var på gång. Förklaringen var att de tränade inför Greklands andra nationaldag, den första är den 25:e mars till minne av självständighetsdagen från ottomanska riket. Nationaldagen den 28:e oktober är oxi-dagen, vilket betyder nej på grekiska, och firas till minnet av dagen då Greklands premiärminister för 77 år sedan sa nej till Mussolini att italienska trupper skulle få tåga in i Grekland och krig förklarades. Vi mötte paraden på väg in till staden och i centrum där torg, gågator, affärer och tavernor florerar var det tjockt med finklädda grekiska familjer i alla åldrar som trängdes på gatorna med grekiska flaggor och alla platser i tavernorna som låg vägg i vägg var upptagna. Det var en härlig uppsluppen och festlig stämning. Själva firade vi med en äppelpaj och kallt kaffe på båten.

Vi har sett skolungdomar träna att marschera vid idrottsplatsen och hört bastrummor, virveltrummor och annat låta de senaste dagarna. Idag fick vi förklaringen, det är Greklands andra nationaldag, den första är den 25:e mars till minne av självständighetsdagen från ottomanska riket. Idag är oxi-dagen, vilket betyder nej på grekiska, och firas då Greklands premiärminister denna dag för 77 år sedan sa nej till Mussolini att italienska trupper skulle få tåga in i Grekland och krig förklarades. Vi mötte paraden på väg in till staden och i centrum där torg, gågator, affärer och tavernor florerar var det tjockt med finklädda grekiska familjer i alla åldrar som trängdes på gatorna med grekiska flaggor och alla platser i tavernorna som låg vägg i vägg var upptagna. Det var en härlig uppsluppen och festlig stämning. Själva firade vi med en äppelpaj och kallt kaffe på båten.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Fredag 28 oktober 2022
En video från firandet av nationaldagen i Messolonghi.

Vår vattentankmätares nål hade börjat närma sig läget för tom tank, men då det närmade sig tiden då vi skulle in i marinan och förtöja för vintern och att vi trodde oss komma ihåg att vi hade tidigare haft vatten även efter nålen gått i botten, valde vi att låtsas som det regnade. Och den 29.e oktober, tre dagar innan vi skulle till marinan, tog vattnet slut. Vi hade tankat fullt, drygt 1 000 liter, vid sjösättning, för runt 50 dagar sedan, men nu var det slut. Det är ungefär 10 liter per person och dag och då har vi slösat med vatten med en dusch i aktern, diska och skölja i färskvatten och många hinktvättar av kläder. Normal förbrukning i Sverige enligt Vattenfall är 150 liter per dag och person Men med bara dagar kvar tills vi skulle knyta fast oss för vintern så hittade vi vatten i en kran i land där vi fyllde några hinkar och vattenflaskor med färskvatten och åkte ut till båten. Istället för duschen på akterplattformen blir det nu en 1,5 liters PET-flaska vilket fungerar utmärkt, och så har vi ju fotpump till saltvatten i pentryt också.

Nu ska vi gå in till marinan för ett par månader och leva lite landliv ombord. Det är med blandade känslor. Vemodet kan kännas inför att inte kunna ligga på svaj och njuta av friheten eller att låta vinden driva oss framåt, men också en glädje att kunna utforska ett nytt område och kunna vandra och cykla smycket vi vill om dagarna och känna trygghet i att vara i en säker hamn när vinterstormarna börjar härja. 

Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »