Bortom horisonten

Från skärgårds- till oceansegling

AnkarplatserBlogg: 2023 Segling i Joniska havetBlogg: Seglingar med SaritaGrekland

Vonitsa, ett kärt återseende

Vonitsa marina

Vi har varit i Vonitsa så många gånger att det känns som ett andra hem. Vi känner till alla affärer, har lärt känna en del som bor där, har utforskat omgivningen och trivs på måndagsmarknaden. Vi fick en skön segling dit i nordvästvinden från Preveza och ankrade bakom ön som numera är en halvö då den är förbunden med land med en bro. Ön är skogsbeklädd, mest barrskog, och är en oas för Vonitsaborna med sin lilla kyrka där ibland dop och bröllop firas och med sin slinga in bland de skuggande träden dit motionerande Vonitsabor har sina träningspass. Det finns också ett utegym i eukalyptusskogen på väg till staden.

Det var ovanligt mycket båtar för säsongen i ankarviken, över tio stycken. Men många kommer hit efter sjösättningen från någon av de stora varven vid Preveza för att i lite mer lugn och ro fixa med sina båtar innan säsongen börjar på riktigt. När vi backat fast ankaret kunde vi konstatera att den var över 20 grader i vattnet och med en solig dag så var det lite sommarkänsla även om vi kunde se att de höga bergskedjorna i fjärran fortfarande hade lite snö kvar på topparna. Så Lucina testade sin julklapp/födelsedagspresent till sig själv, en SUP-bräda. 

Dagen efter var det marknad, den första sedan vi lämnade Messolonghi och något vi längtat efter. Det var härligt att vandra bland alla marknadsstånden och njuta av alla färska grönsaker och lockande frukter. Vi blev varma inombords när flera av försäljarna bakom stånden log mot oss igenkännande och en del vinkade glatt. Det var nog ett år sedan vi var här senast men det kändes som det var alldeles nyss. På tisdagen så blev platsen innanför den utstickande piren i marinan ledig, den svenska båten Mi Lady lämnade kajen efter att ha legat där under vintern. Där är man skyddad för de flesta vindar och egentligen bara väst och nordväst som blir jobbig då båten trycks mot kajen. Men med många fendrar och en fenderbräda så var vi nöjda med platsen.

Det blev fler promenader runt Vonitsa och i marinan både fortgick arbetet med den förlängda kajen samtidigt som det avstannat på andra områden. För ett år sedan hade man börjat ta betalt, en blygsam summa visserligen, och lagt i nya förtöjningslinor. Det var kommunen som ansvarade för det. Nu fick vi höra att Port Police “ägde” första delen där fiskebåtarna brukar förtöja och kommunen kajen där fritidsbåtarna ligger. Nu var det ingen som tog betalning och vatten fanns att tillgå som vanligt och förlängningen av kajen var nästan klar. Däremot hade den skyddande vågpiren inte förlängts så den nya delen av kajen är helt exponerad för vindar och vågor från den nordliga sektorn. Man hade rensat bort en del övergivna vrak men det finns en handfull kvar och dessutom så lämnar många sina båtar under långa perioder. I och med att kostnaden är noll så är det många “lågbudgetbåtar” som behöver mycket underhåll som samlats där. Framtiden får visa hur det blir med marinan i Vonitsa, Grekland skall satsa stora pengar på båtturism med planerade nya marinor, bland annat i Vlikho Bay.

I änden av den nya kajen så börjar den andra eukaluptusskogen med sina imponerande stammar och den gamla kyrkan från 1300-talet och romerska ruiner med en stadsmur som säkert tillhör samma era som borgen på höjden. Vi gick förbi idrottsplatsen där en vägskrapa höll på att jämna till en plan och vi läste på skylten att kommunen tillsammans med en sponsor renoverar området för drygt sex miljoner. Sen kommer man till kaktusskogen innan stadsbebyggelsen börjar igen. 

Det märktes också att Amvrakikobukten är stor då en ganska moderat (runt 6-8 m/s) nordlig vind kickade upp en del sjö i Vonitsa och dess marina där båtarna guppade ordentligt Vi tog en promenad runt halvön där vi kunde se att viken där också var exponerad för vinden och båtarna höjde sig upp och ner på sina ankare i vågorna. När sen vinden vände till syd och det började regna så kunde vi konstatera att det regnade Sahara sand också och Sarita täcktes med en brun sörja. Bra att det fanns vatten på kajen för att spola av det värsta.

Amvrakikobukten är stor, det märker man när en moderat (runt 6-8 m/s) nordlig vind kickar upp en del sjö i Vonitsa och dess marina. Promenerade runt halvön också där viken också är exponerad för nordliga vindar.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Onsdag 10 maj 2023
En video om hur det kan se ut i Vonitsa när det blåser en nordlig vind

Sydvinden höll i sig även om det klarnade upp. Vinden kom sig av ett intensivt lågtryck som sakta vandrade norr ut över Italien och där orsakade stora översvämningar och kaos med ett tjugotal dödsfall, en del drunknade i sina hem, tusentals hemlösa, vägar och broar som raserats av vattenmassor eller landslides, och städer där man behövde båt för att ta sig någonstans på gatorna. 

Lågtrycket som skapade översvämningar i Italien

Det hann bli den 15:e maj och Lucinas födelsedag som firades som sig bör med “drunken mussels” på vår favorittaverna i Vonitsa, Maistrali (som vi förstått är Mistral på grekiska – vinden som bildas i Lejonbukten i Frankrike). Tavernan hade varit stängd några dagar och vi fick förklaringen vid vårt besök då familjen som driver tavernan hade varit på besök i Aten men var nu tillbaka. Och musslorna var lika goda som vi kom ihåg det. Den andra “födelsedagsönskningen” som Lucina hade, att klättra upp till bergskyrkan som syns bortom ankarplatsen halvvägs upp för bergväggen, fick vänta några dagar på grund av för mycket regn och därmed lerig och osäker klättring. 

Även om vi utforskat Vonitsa många gånger så upptäcker vi nya saker. Det kan vara en cykelreparatör eller som nu ett nytt bageri. Vi har passerat det förut och känt doften men inte riktgt förstått hur fantastiskt det är, Bakery Ragos. Det lilla bageriet med vedugn och ett fönster som öppnas för försäljning tidigt på morgonen (öppet mellan 07:30 och 13.30). Det känns på doften och smaken att bakverken och bröden är bakade med händer av omsorg. Den unga i personalen, förmodligen dottern, pratar bra engelska och kan förklara vad alla läckerheter är medan den äldre kvinnan, förmodligen mamman, lägger in bakverk med en träspade i ugnen med en öppen eld under. Vi förstår varför det är kö till just det här bageriet. Ljuvliga texturer och smaker i allt som läggs rykande färskt på den stora träbänken. Ytterligare en anledning att besöka Vonitsa.

Den artonde maj var det dags för Lucinas traditionella bergskyrkobesök vid födelsedagen. Varje gång vi är i Vonitsa har vi sett upp mot den vitkalkade bergskyrkan på klippväggen ovanför ankarplatsen, St Nicholaous bergskyrka. Vi hittade dit för fem år sedan då Lucinas dotter Henny var på besök. Då gick vi upp för des asfalterade huvudväg till avtagsvägen mot kyrkan som blev mindre och stenigare ju närmar vi kom, men vi hittade dit och fick som belöning en vacker utsikt. Men då såg vi att det gick en stig nedåt för berget och nu beslutade vi att se om vi kunde gå till kyrkan uppför klippväggen.

Vi gick in på grusvägen vid bergets fot och hittade en skylt som pekade mot en stig som letade sig brant uppför. Men i början av den var en grind, eller bråte ihopsatt till ett hinder, med en lastpall som ”dörr”. Bland all lös sten på stigen var det fullt med komockor så vi förstod att den användes av de kor som vi varje kväll ser och hör när de går längs stranden bort till en inhängnad längre bort på berget öster om ankarplatsen, vi hade följt den stigen tidigare och var förvånade att kor kunde klara av att gå på den branta sluttningen på grusiga stenstigar bland buskar och snår. Nu förstod vi var de kom ifrån. 

Ju längre vi kom på stigen desto brantare blev det och underlaget var fullt av lös sten. Vi hade problem att inte glida ner eller snubbla och måste beundra de kor som varje dag lyckades agera bergsgetter. Ibland planade stigen ut något men ofta var det i stort sett rakt upp i zick-zack uppför berget. Svettiga och trötta nådde vi till slut till en väg vi kände igen från förra besöket och kunde ta de sista stegen mot den lilla kyrkan som är byggt i en grotta i berget. Utsikten var lika hisnande som vi kom ihåg det. Under oss bredde ett jordbrukslandskap ut sig med betande får och gröna fält och blommande ängar där Vonitsa med sin borg bredde ut sig. Bakom Vonitsa syntes också Preveza som ett vitt band med sina hus och längs berget i söder syntes den nya motorvägen som ett långt fult ärr genom den grönskande bergssluttningen. Hundskall avbröt tystnaden och vi såg hur en herde med sina hundar vallade fåren till nya betesmarker nere i dalen. 

Efter ett besök i kyrkan så fikade vi och njöt av de chokladcroissanter vi köpte på bageriet med vedugnen, Ragos, på vägen ut till vår utflykt. Frasigt yttre och chokladigt inre, bättre går det inte att få. Vi beslöt att gå tillbaka via omvägen över stora vägen. Ganska snart hörde vi råmanden och såg kor röra sig på sidan av vägen. Vi hörde också en bil som kom körande på grusvägen, den stannade när vi passerade och vi såg då att korna stod innanför en grind och en inhängnad i skogen. Det var deras nattkvarter men marken såg karg ut så det fanns inte mycket för dem att äta. Ur bilen klev bonden och öppnade grinden för korna som med råmande börja välla ut. Det kom bara fler och fler, en del tjurar bland korna och många kalvar. En del stannade och började äta löv från träden och buskarna medan andra vant fortsatte nerför slänten mot stigen vi kommit från. Igen tänkte vi på hur de kunde klara nedstigningen för branten bland lösa stenar. När korna lämnat så fortsatte vi nedåt mot asfaltsvägen och blev snart passerade av bonden med bilen. Han var på väg för att möta korna vid bergets fot och se till att de inte kom ut på vägen, något vi såg när vi sen kom ner. 

På vägen ner passerade vi en bekant plats med ett speciellt minne. I vägböjen på väg ner mot Vonitsa finns ett litet altare. Det är många såna små altare längs grekiska vägar, ofta som minne av någon ung person som förolyckats. Det här altaret står vid vägböjen därifrån man ser ankarplatsen innanför halvön och därbakom Vonitsa breda ut sig. Det speciella med platsen är att första gången vi kom till Sarita, 2012, kom vi med taxi från flygplatsen i Aten och chauffören  stannade bilen just i vägkröken för att vi skulle kunna se utsikten i solnedgången. Då visste vi inte att platsen skulle bli en av de ankarplatser vi alltid återkommer till för vi tycker så mycket om människorna och platsen Vonitsa. På vägen hem passerar vi också den kilometerlånga sprintbanan för hästarna i området som med sin speciella gångart tävlar på hösten som vi skrivit om tidigare. Vi passerade också de bäckar som rinner ut i viken och är fulla av gröna växter, grodor vars kväkande avtar när vi närmar oss och sköldpaddor som vi hör plumsa i vattnet när vi kommer inom synhåll. Och runt om finns nu blomsterängar som påminner om svensk midsommar. Tillbaka till båten bytte vi snabbt om och tog en simtur och en dusch med färskvatten på stranden. Sen blev det en välbehövlig siesta. En härlig start på den dagen.

Varje gång vi är i Vonitsa ser vi upp mot den vitkalkade bergskyrkan på klippväggen ovanför ankarplatsen. Vi hittade dit för fem år sedan då Lucinas dotter Henny var på besök. Då gick vi upp för den asfalterade huvudvägen till avtagsvägen mot kyrkan som blev mindre och stenigare ju närmar vi kom, men vi hittade dit och fick som belöning en vacker utsikt. Men då såg vi att det gick en stig nedåt för berget och nu beslutade vi att se om vi kunde gå till kyrkan uppför klippväggen. Vi gick in på grusvägen vid bergets fot och hittade en skylt som pekade mot en stig som letade sig brant uppför. Men i början av den var en grind, eller bråte ihopsatt till ett hinder, med en lastpall som ”dörr”. Bland all lös sten på stigen var det fullt med komockor så vi förstod att den användes av de kor som vi varje kväll ser och hör när de går längs stranden bort till en inhängnad längre bort på berget öster om ankarplatsen, vi hade följt den stigen tidigare och var förvånade att kor kunde klara av att gå på den branta sluttningen på grusiga stenstigar bland buskar och snår. Nu förstod vi vad de kom ifrån. Ju längre vi kom på stigen desto brantare blev det och underlaget var fullt av lös sten. Vi hade problem att inte glida ner eller snubbla och måste beundra de kor som varje dag lyckades agera bergsgetter. Ibland planade stigen ut något men ofta var det i stort sett rakt upp i zick-zack uppför berget. Svettiga och trötta nådde vi till slut till en väg vi kände igen från förra besöket och kunde ta de sista stegen mot den lilla kyrkan som är byggt i en grotta i berget. Utsikten var lika hisnande som vi kom ihåg det. Under oss bredde ett jordbrukslandskap ut sig med betande får och gröna fält och blommande ängar där Vonitsa med sin borg bredde ut sig. Bakom Vonitsa syntes också Preveza som ett vitt band med sina hus och längs berget i söder syntes den nya motorvägen som ett långt fult ärr genom den grönskande bergssluttningen. Hundskall avbröt tystnaden och vi såg hur en herde med sina hundar vallade fåren till nya betesmarker nere i dalen. Efter ett besök i kyrkan så fikade vi och njöt av de chokladcroissanter vi köpte på bageriet med vedugnen, Ragos, på vägen ut till vår utflykt. Frasigt yttre och chokladigt inre, bättre går det inte att få. Vi beslöt att gå tillbaka via omvägen över stora vägen. Ganska snart hörde vi råmanden och såg kor röra sig på sidan av vägen. Vi hörde också en bil som kom körande på grusvägen, den stannade när vi passerade och vi såg då att korna stod innanför en grind och en inhängnad i skogen. Det var deras nattkvarter men marken såg karg ut så det fanns inte mycket för dem att äta. Ur bilen klev bonden och öppnade grinden för korna som med råmande börja välla ut. Det kom bara fler och fler, en del tjurar bland korna och många kalvar. En del stannade och började äta löv från träden och buskarna medan andra vant fortsatte nerför slänten mot stigen vi kommit från. Igen tänkte vi på hur de kunde klara nedstigningen för branten bland lösa stenar. När korna lämnat så fortsatte vi nedåt mot asfaltsvägen och blev snart passerade av bonden med bilen. Han var på väg för att möta korna vid bergets fot och se till att de inte kom ut på vägen, något vi såg när vi sen kom ner. På vägen ner passerade vi en bekant plats med ett speciellt minne. I vägböjen på väg ner mot Vonitsa finns ett litet altare. Det är många såna små altare längs grekiska vägar, ofta som minne av någon ung person som förolyckats. Det här altaret står vid vägböjen varifrån man ser ankarplatsen innanför halvön och där bakom breder Vonitsa ut sig. Det speciella med platsen är att första gången vi kom till Sarita, 2012, kom vi med taxi från flygplatsen i Aten och han stannade bilen just i vägkröken för att vi skulle kunna se utsikten i solnedgången. Då visste vi inte att platsen skulle bli en av de ankarplatser vi alltid återkommer till för vi tycker så mycket om människorna och platsen Vonitsa. På vägen hem passerar vi också den kilometerlånga sprintbanan för hästarna i området som med sin speciella gångart tävlar på hösten som vi skrivit om tidigare ( se länken: https://fb.watch/kC2T_xeWuB/) Vi passerade också de bäckar som rinner ut i viken och som är fulla av gröna växter, grodor vars kväkande avtar när vi närmar oss och sköldpaddor som vi hör plumsa i vattnet när vi kommer inom synhåll. Och runt om finns nu blomsterängar som påminner om svensk midsommar. Tillbaka till båten bytte vi snabbt om och tog en simtur och färskvattendusch på stranden. Sen blev det en välbehövlig siesta. En härlig start på dagen.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Torsdag 18 maj 2023
En video från vår utflykt till St Nicholaous bergskyrka

Fronterna fortsatte att avlösa varandra men det blev lite pauser i regnandet. Ett nytt lågtryck söder om Italien, en av tre som är på gång från Nordafrika under slutet av maj, ligger stationärt och skapar en kraftig ostvind i vårt område. Vi ligger skyddat innanför piren och blir blåste bort från kajen, men de båtar som ligger på ankare med aktern mot piren riskerar att dragga i den guppande sjön som uppstår och då slå i kajen. Det har blivit en del kalabalik när nya båtar lagt till och andra lämnat där ankare inte fäst, man har drivit ner på varandra och fastnat i varandras ankare, men det har gått ovanligt lugnt till ändå trots en del malörer.

Vid nordvästlig vind har vi hört hög musik färdas genom luften från någonstans (väst). I den hårda ostliga vinden ligger vi bra förtöjda på läsidan av piren och då beslöt vi oss för att ta en promenad och samtidigt undersöka var musiken skulle kunna komma från. Det gällde att runda den lagun/våtmark som breder ut sig västerut efter den nyanlagda kajen. Andra sidan av lagunen är bara ett stenkast borta vid mynningen, men lagunen breder sen ut sig så det blir nästan en sju kilometers promenad dit (1,4 mil med retur). Vi kom inte riktigt ända runt då vi möttes av lösa skällande hundar bara hundra meter från målet och beslöt att vända. 

Men en skön promenad blev det där vi kunde se Vonitsa med sin borg på kullen ovanför från en ny vinkel och kunde konstatera att vårblommorna är på väg att blomma ut. Sommaren nalkas även om regn och rusk vädret skall fortsätta ett tag till. Ursprunget till musiken? Vi hittade en avtagsväg till ett större huskomplex som kunde vara ursprunget till musiken, men troligare är det att den kommer från strandbaren lite längre bort på halvön nordväst om Vonitsa.

Sista kvällen i Vonitsa var den tjugoandra maj och då åt vi middag på Maistrali igen, denna gång slog vi på stort och delade på både en “Drunken mussels”, en Kalamari och en kall öl. Det var en ny servitris som var så noga med att göra allt rätt och kunde lite engelska, det visade sig vara flickvän till en av sönerna i familjen så det är verkligen en familjeangelägenhet. Och vi behövde inte be om det så goda grillade brödet vi brukar försöka få istället för den vanliga skivade färska brödet, det kom ut nästan samtidigt som besticken och vattenflaskan. Och förutom de fantastiska musslorna är Kalamarin den godaste vi ätit, det är färska, inte frysta, små bläckfiskar som friteras så de är frasiga på utsidan och mjuka på insidan. En härlig avslutning på vår tid i Vonitsa då vi planerade att fortsätta till Preveza dagen efter.

Share Button
Views: 91

Magnus Lindén

Jag, Magnus Lindén, som skapat denna hemsida är en person vars passion för segling och upplevelser förknippade med segling började i tonåren och har följt mig genom åren även om formen och omfattningen skilts sig åt över tid. Det har varit en tonårstid med träbåtar, en karriär som charterskeppare på världshaven, en period som frilansjournalist för båttidningar i kombination med leveransseglingar, en lugnare tid med familjeliv, 8-5 jobb och semestersegling i skärgården och nu en upptrappning av båtlivet igen med inköp av en Solitaire 52:a som ligger i Medelhavet. Erfarenheterna från mitt seglarliv har jag samlat i boken Bortom horisonten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »