Bortom horisonten

Från skärgårds- till oceansegling

AnkarplatserBlogg: 2023 Segling i Joniska havetBlogg: Seglingar med SaritaGrekland

Vårsegling

Den 13:e april lämnade vi Messolonghi efter att Sarita legat i marinan sedan den 1 november och vi varit i Sverige i februari och mars. Vi hade börjat separationen från vår vinterhamn med att lämna marinan i början av april och ankrade då på svaj utanför i den lilla lagunen i slutet på kanalen in till Messolonghi. Där hade vi kunnat göra lite båtfix och med cyklarna kvarlämnade iland blev det en hel del utflykter också. Läs gärna sammanfattningen här.

Hej då Messolonghi marina och stad!

Men i mitten av april så stävade Sarita ut genom Messolonghi kanal och vidare västerut för att runda ön Oxia innan vi fortsatte norrut. Vinden började fylla i så vi rullade ut vårt försegel och njöt av att höra det porlande vattnet från Saritas för när vi gjorde fart genom vattnet i tystnaden. Vi bestämde att målet för seglingen var Meganisi då ön har många vikar in från nordsidan som ger bra skydd för sydvindar, och nu var det nya fronter med regn, åska och sydvindar på gång som det brukar vara denna årstid.

En lugn seglats i slör på väg till Meganisi.

För tio år sedan var Meganisi en av våra favoritöar med många skyddade vikar där man kunde ligga på svaj eller förtöja med linor iland. Det var få båtar där och de flesta av vikarna var helt tomma på hus och människor iland. Nu vet vi att bebyggelsen har exploderat på ön och de tomma vikarna är nu fyllda med lyxiga semesterhem med priser på mellan 15 och 20 miljoner på marknaden och komplex som ibland ockuperar hela uddar och som har sina enorma motorbåtar av ännu högre värde parkerade nedanför. Det dyker också upp fler tavernor som bygger egna bryggor vid vikarnas stränder för charterbåtar att förtöja i och under högsäsong så är det svårt att hitta en plats bland alla charterbåtar. Men de skyddande vikarna är samma som för tio år sedan och så här tidigt på säsongen är det mest byggjobbare som är aktiva bland husen och båtarna i vikarna är få.

En udde på Meganisi under “utveckling”

Vi brukar välja mittenviken då den går djupt in och det finns tillräckligt stort område med grunt vatten för att ankra på svaj i de annars djupa och smala vikarna, något vi föredrar framför att förtöja i land med långa linor och ankare i fören. När vi kom dit var det två andra båtar där men de lämnade viken under dagen så vi låg ensamma där till slut. Vi la ut extra mycket kätting, backade hårt på ankaret, satte på vår snubberlina, en lina som sätts fast på ankaret för att avlasta ankarspelet och göra rycken i kättingen mjukare, tog upp jollen på däck och hissade vårt ankarsegel för att Saritas skulle ligga så stilla i vindögat som möjligt. När sen vinden och regnet kom kändes det tryggt och vi kunde mysa i ruffen medan det smattrade på däck och tampen till ankarkättingen kved lite varje gång kättingen sträcktes upp i vindbyarna.

Vår ankarplats på Meganisi kvällen innan fronten drog in.

Dagen efter frontpassagen hade vädret lugnat ner sig så vi lastade ner cyklarna i jollen och körde iland för att utforska Meganisi lite mer än vad vi gjort tidigare med våra promenader runt ankarvikarna. Det blev en heldagsutflykt där vi fick kämpa uppför serpentinvägar och bromsa i de branta nerförsbackarna. Vår rundtur gick på norra delen av ön förbi hamnstaden Vathi  där vi köpte de godaste nybakade vaniljpiroger, bougatsa, i det lilla lokala bageriet att ta med i vår ryggsäck med kaffetermos som vi hade med oss. De flesta tavernorna var öppna och det var mycket folk som vandrade runt i den lilla staden då det var grekernas påskhelg (den ortodoxa kyrkans påskhelg). 

Lucina hittade sina kompisar igen på vår ankarplats i Meganisi, naturligtvis fick de lite bröd till middag.

I slutet av stadskajen som går runt hela bukten ligger Odysses marina, en kommersiell marina med många stora och dyra båtar. Den största var en motorbåt med strykjärnsför som vi kände igen från sommaren då den legat utanför udden där en av lyxvillorna byggts, ägaren till villans leksak. Utanför marinan vid vägen var flätade korgar uppradade på en mur och i slutet av raden satt ett äldre par nedanför en skåpbil med bakdörrarna öppna. De satt på gatan där kvinnan förberedde lunchen och hade en kniv, skärbräda och en balja med vatten där hon sköljde grönsaker. Inuti skåpbilen, som nog hade skrotats hemma i Sverige, syntes fler korgar, så vi passerade en mobil affär för flätade korgar. Kontrasterna mellan marinan och dess båtar och livet utanför blev tydliga. 

Vi fortsatte vägen runt udden till nästa vik där färjorna från Nidri lägger till i Porto Spilla och staden Spartochori tronar på berget ovanför. På vägen passerade vi en strand som var folktom. Vi tog oss ner för att njuta av våra bougatsa med kaffet och utsikten över det blåa vattnet. Vi fortsatte till Bathyviken, där den långa stranden var folktom sånär som på en familj vars barn lekte på stranden och inga av tavernorna eller fiken var öppna. Vi kämpade oss upp för den vindlande vägen med hårnålskurvor och kom till slut upp till byn på platån ovanför. Där fanns en fantastisk utsiktsplats som vi pustade ut på innan vi fortsatte genom byn på smala gator kantade av gamla stenhus. Vi hittade sen den asfalterade vägen med skyltar för busshållplatser som ledde ut på Meganisis högplatå.

Där fann vi vackra små byar och enstaka hus där livet gick i lugn takt även om det här och där dök upp nya projekteringar med nybyggen. Vi cyklade igenom stora olivodlingar med träd vars ålder måste räknas i sekel och där får med sina nyfödda lamm vilade sig i skuggan. Vid en olivlund satt två kvinnor och hade en paus i slaktandet av ett får för den traditionella påskmiddagen. Fåret hängde från en gren medan dess skinn med ull syntes i gräset nedanför. 

Vi kom upp till en av de högsta punkterna på ön där vi på håll såg en cistern som vi antog var ett vattentorn. När vi cyklade förbi insåg vi att den var till för tillverkning av cement och under cisternen var det för tillfälligt inga cement bilar som väntade på att bli fyllda utan kor med kalvar som lugnt betade av det gräs som fanns kvar därunder. 

Sen bar det av neråt, vi behövde inte trampa mycket resten av vår cykelfärd. Vi passerade ytterligare en utsiktspunkt på berget ovanför Vathi innan vi kom ner till kusten vid den östligaste viken på norra Meganisi. Sen följde vi kustlinjen till “vår” vik där Sarita låg. Det fanns en ny väg som följde kusten hela vägen, förmodligen gjord för alla byggprojekt. På vägen var det skönt att se att det fortfarande fanns många vackra stränder med det där azurblåa vattnet som inte är exploaterade ännu. 

En video från cyklingen från Spartochori och tillbaka till båten

Den 17:e april var det dags att lyfta ankaret i viken på Meganisi och segla iväg till Nidri på Lefkas östkust. En ny front var på väg och denna gång skulle det blåsa från nordväst och då ger Meganisis norra vikar inte något bra skydd. När kättingen började sin vandring uppåt såg Lucina något vi inte sett tidigare. På kättingen hängde genomskinliga strängar av geléaktig substans, och de var omöjliga att få bort. Det var som om någon använd superlim som fungerar bra på metall. Efter en efterlysning på internet fick vi veta att det var bläckfiskägg och fick då råd alltifrån att stanna kvar på ankarplatsen till de hade kläckts till att slita bort med handskar på.

Bläckfiskäggen på vår kätting

Vi fick en fin segling med halvvind mot Nidri som dog när vi kom i lä av Lefkas höga berg. Vi var lite spända på hur ankarplatsen i Tranguil Bay skulle se ut. Vid lite hårt väder under högsäsong är det fullt i viken då den är känd för att vara både skyddad och ha bra lera på botten för ankaret att få grepp i. Men nu var det mycket plats så det var inga problem att hitta en ankarplats och vi behövde sen inte bevaka vår plats för att förhindra att nya båtar skulle ankra över vårt ankare. Vi passade på att besöka affären Market Inn som finns i Nidri och som har en del varor som vi inte hittar på andra ställen, och har ett bra prisläge. Och som vanligt hittade vi en utsvulten katt vid jollebryggan som fick mat, och som numera kommer varje gång vi går iland.

Efter ett par dagars regnade klarnade det upp och det var ett utmärkt tillfälle att göra en utflykt till Nidri vattenfall. Vi har varit där förut i januari ett år vi var i Grekland hela vintern. Då flödade vattnet friskt men vi vet också att det bara droppar under sommarens torrperiod. Men efter allt regn nu borde det vara bra fart på vattnet. Vi tog omvägen via  Konodaris båtvarv för att ta reda på kostnaden för att bli upptagna och ligga där som jämförelse med andra varv i området. Vi hade mailet men inte fått svar så vi tänkte att ett personligt besök vore bra. Dessutom visste vi att en av båtarna som också övervintrat i Messolonghi just tagits upp där så vi kunde säga hej till båtens ägare Steve samtidigt. Vi hittade både Steve och ägarna till varvet och blev lovade prisuppgift samma dag per mail, vilket vi fick. Det skiljde sig dock inte så mycket som vi hoppats från de övriga varven.

Vårens blomsterprakt i Grekland

Från Vlikho Bay, där varvet låg, gick vi genom olivlundar och vårgrönska med blomsterprakt mot vattenfallet. Vi passerade en fritt gående åsna på vägen som fick lite fikonlöv att tugga på, han såg nöjd ut. Man följer vattendraget som kantas av stora träd täckta i mossa och klätterväxter och vattnets framfart blir livligare och livligare. Vi basen där de många småfallen börjar finns en taverna och ett “sidofall”. Många nöjer sig med att gå dit men den upptrampade och ibland cementbelagda stigen uppåt fallet är lätt att gå. 

Lucina tar ett bad i vattenfallets bassäng

Efter ett tag kommer man till en platå som var vattenfylld när vi var där i januari och vi fick vada över. Nu kunde vi gå torrskodda över på stigen och in genom en öppning bredvid en gigantisk sten. Sen fortsätter stigen en bit till innan man kommer till själva fallet som är imponerande. Vattnet faller säkert 30 meter rakt ner från berget till en liten bassäng innan det rinner vidare i mindre fall. När vi anlände så var det några personer som stod och fotograferade men de gav sig snart iväg och vi var ensamma, vilket vi varit hela vägen upp också. Så en badsugen Lucina, som hade tagit med sig badkläder, gjorde slag i saken och klev ner i bassängen under det majestätiska fallet. Det blev två dopp i det iskalla vattnet innan vi beslöt att börja vårt återtåg. Just när vi var på väg ner kom ett par gående, men de såg inte lika badsugna ut som Lucina.

En video från vår vandring till Nidri vattenfall

Den 20:e april bestämde vi oss för att det var dags att segla till en av våra favoritställen, Mytikas på Greklands fastland. Efter att ha ankrat som enda båt i viken gick vi en skön promenad på Mytikas halvmils långa strand och tillbaka med avslutning på favoritfiket med glass och bakelse. Fortfarande syns många hotell längs stranden i olika stadier av förfall, förmodligen resultatet av Greklands ekonomiska kris, eller uppbyggnad. Vi besökte också Afrodite, frukt- och grönt affären som ligger i staden och som vi gillar. Det var kul då grektanten som förestår affären omedelbart kände igen oss och lös upp med ett stort leende och öppnade famnen för en kram, men hon fick också en puss på kinden av Lucina. Och det kändes lite som att komma hem igen när vi vandrade runt på Mytikas gator.

Share Button
Views: 115

Magnus Lindén

Jag, Magnus Lindén, som skapat denna hemsida är en person vars passion för segling och upplevelser förknippade med segling började i tonåren och har följt mig genom åren även om formen och omfattningen skilts sig åt över tid. Det har varit en tonårstid med träbåtar, en karriär som charterskeppare på världshaven, en period som frilansjournalist för båttidningar i kombination med leveransseglingar, en lugnare tid med familjeliv, 8-5 jobb och semestersegling i skärgården och nu en upptrappning av båtlivet igen med inköp av en Solitaire 52:a som ligger i Medelhavet. Erfarenheterna från mitt seglarliv har jag samlat i boken Bortom horisonten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »