Det blå Joniska havet

Där havet möter himlen.

Den 3:e maj lämnade vi innanhavet Amvrakikobukten och på ett vindstilla hav motoriserade vi ut mellan bojarna som markerar den muddrade kanalen över sandbanken in till Preveza. Himlen var nästan lika intensivt blå som havet och de möttes i horisonten så det var svårt att se var den ena slutade och det andra började.

Så snart vi passerat den sista bojen bar det av söderut, mot Lefkas kanal. Vid det nordliga inloppet så finns en öppningsbar bro, eller det är egentligen en bilfärja som ligger tvärs kanalen och som fäller upp sina klaffar och roterar runt stödstolpar för att öppna kanalen för båttrafik. Det sker varje heltimme under dagen mellan 08.00 och 22.00, så man får anpassa farten för att inte behöva vänta för länge på öppning. 

Det norra inloppet till Lefkas kanal från Agia Mavra fortet med muren där vi brukar fika och det skyddande sandnäset.

Innan bron finns en liten lagun som skyddas av en sandbank. Den har vi passerat åtskilliga gånger under åren och sett att den minskat i storlek av både mudderverk och grävskopor för att bredda kanalen, men också av vågorna under vinterstormarna även om undervattenspirar med stenar har lagts ut för att hindra de största vågorna. Här har vi också badad och där, på muren som går längs kanalens start, har vi ett av våra favoritställen för fikapauser. 

Agia Mavra fortet med det lilla samhället innanför taget från yttermuren.

Den grävda kanalen härstammar från 650 före kristus då Korinterna styrde i området och vid den norra infarten finns ett fort, Agia Mavre, eller snarare ett av en mur omgärdat litet samhälle. Fortet byggdes på 1300-talet men utökades till ett litet samhälle successivt, speciellt efter 1479 då det Ottomanska riket erövrat det.

Det är sällan bron öppnar exakt på utsatt tid så man får ofta ”hänga” lite i lagunen i väntat på att en mistlur låter från bron. Det är tecknet på att proceduren startat. Bommarna går ner för vägtrafikanterna, klaffarna går upp på färjan och sedan börjar bogpropellern göra att färjan svänger och öppnar farleden. Men det gäller för båtarna att vara på hugget för färjeföraren vill begränsa öppningstiden. Vi har under högsäsong sett eftersläntrare som inte hängt på tåget tillräckligt sett hur färjan stängt till innan de hunnit fram och fått vänta en timme till.

Efter bron så öppnar sig en 50 meter bred rak kanal och där byter farleden färdriktning även om man inte riktigt är framme vid Lefkas stad ännu. Staden ligger några hundra meter längre fram med sin stora marina. Man skall då ha de röda lateral märkena på styrbordssidan och de gröna om babord. 

En kort video om Färjebron över Lefkas kanal

När vi började gå kanalen 2012 så fanns inte en reglementsenlig utmärkning utan det stod lite pinnar och kvastar nedstuckna i dyn med lite varierande topptecken på. De stod inte i raka rader utan man fick gissa sig till vilken sida man skulle gå på vissa ställen och djupet varierade hela tiden då kanalen inte var muddrad på länge. Vi lärde oss till slut en bra väg genom alla pinnar men vi såg många båtar som körde fast i leran på olika ställen, framför allt söder om Lefkas stad.

När vi passerade Lefkas kunde vi konstatera att charterbåtar tar över även stadskajerna mer och mer. De har en del av Prevezas stadskaj och nu även stora delar av Lefkas stadskaj så utrymmet för långseglare på kajerna minskar ständigt. Efter staden och den stora marinan passerade vi också stadens soptipp vars innehåll spreds av vinden och alla måsar och kråkor och som med jämna mellanrum brann och spred sin giftiga rök över staden när det var ”fel” vindriktning. Den är numera övergiven och har täckts med jord där det börjar bli gräs och buskar.

Som en del av upprustningen av kanalen så har, förutom muddring och sjömärken, också svallskydd pålats ner framför ruinerna från romartiden intill kanalen. Man passerar också fiskare som prövar lyckan i det inneslutna vattnet, förutom alla fåglar som lever på vad kanalen kan erbjuda. Vid den sydliga mynningen så skiftar vattnet färg från grönt till det vackra azurblåa när botten går från dy till sand samtidigt som djupet ökar. 

Vårt första stopp blev bara runt hörnet för vi ville njuta av vattnet och ta ett första dopp i det ”riktiga” Medelhavet. Så vi styrde kosan mot Varco Bay och blev glatt överraskade när vi upptäckte att vi var den enda båten där. Vi ankrade på sju meter och kunde från ytan se att ankaret var väl nedgrävt i det turkosa vattnet. Efter ett besök från en större charterbåt som spelade hög musik för sina gäster ombord men som bara använde viken som lunchstopp, så spred sig åter lugnet i viken när vi blev ensamma och kunde höra tystnaden som ibland bröts av getters bräkande och grodors kväkande.

Dagen efter, den 5:e maj tog vi en promenad iland. Vi rodde in med jollen och drog upp den på stranden. Förra året hade det funnits ett kafé på stranden med uthyrning av solstola och framför den hade det varit avspärrningar för simning. Det hade också varit en strid ström av mindre hyrmotorbåtar som besökte kaféet. Nu var det tomt förutom allt plastskräp och tång som spolats upp på stranden av vinterns stormar från syd som bukten är öppen för. Mellan skräpet försökte naturen kompensera för de fula soporna med att låta intensivt röda vallmo lysa upp stranden. Vi upptäckte när vi gick på den lilla bilvägen ovanför bukten att vinterns oväder med regn hade också gett naturen möjlighet att klä sig i intensivt gröna färger med en mängd färggranna vårblommor. 

Den 7:e maj hissade vi upp ankaret och fortsatte till vad som förra året blev en av våra favoriter, Mytikas. Vi var återigen ensamma på ankarplatsen bakom udden som någorlunda skyddar för den nordvästliga sjöbrisen som brukar komma på eftermiddagen. Framför oss ligger då österut en halvmil med en vacker strand med över 1500 meter höga berg som reser sig bakom och västerut den lilla staden Mytikas. Den breder ut sig längs stranden efter marinan som mest är fylld av fiskebåtar men har längst ut på piren utrymme för gästande segelbåtar. Att vattnet som kan användas utan kostnad, skall komma från en vattenkälla och vara extra gott, gör det ännu bättre.

Men väderprognosen hade lovat starka ostliga vindar vilket är en ganska ovanlig riktning för dessa trakter, men ett intensivt lågtryck söder om Grekland skapade vindarna. Då bukten är lång i ost/västlig riktning så fick vågorna chans att bygga upp en del så det blev guppigt på ankarplatsen. Men vi kände oss trygga då vi vet att det är bra ankarbotten här och vi hade backat fast ankaret ordentligt så även om vi periodvis hade ankarvakt, både fysiskt och med en app på mobilen, när det blåste som mest med stadiga vindar på 25 knop och byar betydligt starkare.

Dagen efter när vinden hade lagt sig var det dags för första besöket för i år till Mytikas och det var en vecka sedan vi varit iland till något samhälle. Vi fyllde jollen med sopor och en hink smutstvätt på väg in. Byn hade börjat vakna från vintersömnen och några tavernor längs vattnet hade börjat ställa fram bord och stolar för sommarens gäster och fiskarna såg om sina båtar. Även om det var söndag så var både mataffären, som flyttat in i en helt ny byggnad, och den lilla affären Afrodite öppen, en affär full med färsk frukt och grönt från området. 

Överallt mötte vi vänliga människor som log och hälsade på oss när vi passerade och där var trädgårdar med vårens blomsterprakt och här och var kunde man kan höra kackel från höns som just värpt, tuppar som tuppade sig och får som bräkte. Ett av minnena från Mytikas från förra året var alla svalbon längs gatorna och nu passerade vi en vattenpöl med lera och såg var de fick byggmaterialet från. 

En kort video där svalorna samlar bomaterial i Mytikas.

Och efter en halv dag i byn åkte vi tillbaka till Sarita med jollen full med ren tvätt som tvättats i den lilla kallvattenkranen bland fiskebåtarna i kajen, matvaror som burits till jollen från affären på andra sidan byn och tre kassar av de färskaste grönsaker, den godaste frukten och ägg från höns i området där de med ett leende lade ner både citron och chili i våra påsar efter vi betalat.

Dagen efter, den 9:e maj blev det en promenad från byn längs Mytikas halvmilastrand till hotellen i slutet av bukten och tillbaka. Stranden kantas av campingplatser med uppställda husvagnar, övergivna storvulna byggprojekt, enkla små hus, grönskande ängar med får och getter, olivlundar, små gäststugor, bäckar, tavernor med solstolsuthyrning, uppställningsplatser för husbilar, hotell, en romersk mur och en ruin av ett stenhus, allt i en salig blandning och i olika stadium av förfall, ofärdighet och iordningställande efter vinterns oväder där vägen delvis spolats bort. Blandningen känns befriande och gör det möjligt för många fler att njuta av området än om det varit hotell som lagt beslag på strandremsorna. I stenhuset hittade vi en järnkonstruktion som vi efter lite funderade definierade som en olivpress. Kanske hade huset varit till för just det och själva pressen var för tung för att flytta, så den blev kvar. 

Vi har legat i Mytikas i en vecka och vi trivs med att ömsom ta det lugnt eller fixa med båten och ömsom göra utflykter iland och utforska naturen runt omkring oss med alla människor och djur. Ibland har vi legat ensamma men vi har också haft sällskap av andra båtar. Ett par segelbåtar med svensk flagg har legat här som vi känner sen tidigare och från Oceanseglingsklubben. Så vi har haft trevliga stunder med Hasse och Pelle ombord Sarasi samt Ott och Päivi ombord på deras Nauticat 43 TuSan.  

På en av våra promenader genom den lilla byn passerade vi vårt glasställe och kände igen mamman, som är i 80-årsåldern, och sonen som driver kaféet från förra året. Under den heta högsommaren gick mamman och vattnade alla sina krukväxter med stor omsorg för att hålla dem vid liv. Nu satt hon i skuggan på en stol vid husväggen bredvid sonen och det kändes som om de kände igen oss. Mitt emot kaféet på gatan växer ett Mispel träd som Lucina plockade frukter från. Den gamla damen såg det från sin stol och log varpå Lucina gick fram och pussade henne på kinden. När Lucina gick därifrån såg jag henne sätta ihop sina handflator och föra dem mot sitt hjärta samtidigt som hon log mot sin son. Ett av de många sätt som Lucina kommunicerar med medmänniskor utan att kunna landets talade språk. Vi trivs i Mytikas.

Mytikas i kvällsljus.
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »