Amvrakikobukten (Artabukten)

När man talar om att segla i Joniska havet så är Amvrakikobukten inte det första de flesta seglare tänker på, många vet nog inte ens var den ligger. Avsaknaden av turism i ett annars populärt område har väckt vår nyfikenhet och vi har valt att utforska bukten lite mer och vi har inte blivit besvikna. Amvrakikobukten har en unik flora och fauna i kombination med en intressant historia och små trivsamma lugna orter med välkomnande människor.

Google map bild över Amvrakikobukten där våtlandet vid flodmynningar tydligt syns längs den norra kustremsan och den mer bergiga kusten på sydsidan.

Vi har haft vår båt i Joniska havet i perioder sedan 2010 och har haft båten på land i Aktio på det Grekiska fastlandet under många vintrar och jobbperioder. Här finns tre stora varv, precis bredvid den internationella flygplatsen Preveza, där det ligger upp emot 3000 båtar på land varje vinter. Varven ligger på sydsidan av ett drygt 500 meter brett sund som är öppningen för Amvrakikobukten, eller Artabukten som den också kallas. På andra sidan sundet breder staden Preveza ut sig, en stad med omnejd som vi gillar och har beskrivit bland annat under vår tid under lockdown i Preveza marina vintern 2020/21 och våra utflykter till Ionian riviera. Under sundet går numera en tunnel som förbinder de bägge sidorna.

Norrut i Joniska havet ligger öarna Paxos och Antipaxos som man passerar på väg upp till Korfu, liksom Parga som ligger på fastlandet. Söderut ligger Lefkas och om man passerar dess kanal så öppnas nästan som ett innanhav där öarna Lefkas, Kefalonia och Zakintos bildar en barriär mot Medelhavets havsvågor vilket gör seglingen behaglig till öar som Ithaka, Meganisi och Kastos. Här finns det som gör Grekland attraktivt för seglare, det azurblåa vatten, långa sandstränder, byar med inbjudande tavernor och en strålande sol.

Men efter sjösättning brukar vi varken segla norrut eller söderut, vi tar istället vår premiärsegling österut, in i Amvrakikobukten. Ett unikt innanhav där många floder mynnar ut och skapar låga kärrområden där en unik flora och fauna utvecklats i det lite bräckta vattnet. Här finns många fågelarter som pelikaner, hägrar och flamingos och i vattnet finns gråmulte, sjötunga och ålartade fiskar. Vi har dock sett mest av sköldpaddor och delfiner som brukar dyka upp varje gång vi förflyttar oss i bukten. Och icke att förglömma är de berömda lokala jätteräkorna som till och med omnämns i en Bondfilmen ”For yor ens only” som värt ett besök för att äta.

En video som visar delfiner som ofta kommer och gör oss sällskap när vi förflyttar oss i Amvrakikobukten.

Här finns också historiens vingslag med ruiner och lämningar från romartiden. Bland annat stod här ett avgörande slag vid Actium år 31 före kristus där Octavius, som blev kejsar Augustus, vann över den egyptiske härskaren Kleopatra och hennes allierade Marcus Antonios. Det finns utgrävningar av många ruiner och stadsmurar i området, där den mesta kända är från staden Actia Nicopolis som kejsar Augustus anlade år 29 före kristus där han hade vunnit slaget mot Kleopatra. Där bland fält med grödor, fruktträd, betande kreatur och biodlingar finns en reslig stadsmur och en hel amfiteater. Bukten bildade under 1800-talet gränsen mellan Grekland och det Ottomanska riket fram till 1913. Så det finns mycket mer än bara en unik natur i området.

Väderförhållandena är liknande de som gäller för största delen av de grekiska öarna i Joniska havet, under sommaren en svag växlande vind på natten (ofta landbris från nordost) och på förmiddagen, sen en tilltagande nordvästlig sjöbris på eftermiddagen. Den fläktar skönt då det kan bli varmt under högsommaren, både i luften och vattnet (över 30 grader). På hösten och våren kan åskväder bildas som ger kraftiga regn och vindbyar, ibland med hagel. På vintern blandas solsken och lugnt väder med frontpassager som ger regn och blåst, och temperaturen kan gå ner mot nollan även om det brukar hålla sig över fem grader på natten och 10 på dagen. Det brukar snöa i bergen i närheten och ibland även vid kusten, men då smälter det bort snabbt. Det regnar mer i Joniska havet än i Kykladerna vilket också gör att det är ett grönare landskap. Bästa tiden för segling vädermässigt brukar vara maj och juni och sen september och oktober, men även juli och augusti är fina. På senhöst, vinter och tidig vår får man ha koll på vädret, men det finns trygga marinor att gå till inom räckhåll.

Vårt första mål brukar alltid vara Vonitsa som vi tagit till våra hjärtan ända sen vi först såg staden. Det var vid vårt första år i Grekland när taxin från Aten stannade till vid utsiktspunkten där man kunde se Vonitsa breda ut sig i viken och gjorde en paus för att vi skulle få se något vackert vid solnedgången. Det ligger en dryg timmes båtfärd från varven och man slipper passera det öppna havet för att komma dit. Här finns skyddade ankarplatser från de flesta vindriktningar så det är ett perfekt ställe att fixa allt det där man inte hann innan sjösättningen.

Vyn över Vonitsa vi såg 2012 när taxin vi kom med från Aten för färd till båten på Cleopatra Marina hade stannat för att visa oss en fin plats. Då anade vi inte att vad vi såg var en ankarplats vi regelbundet skulle återkomma till och en stad vi skulle ta till våra hjärtan och bli som ett andra hem.

Vi har varit i Vonitsa många gånger och känner stan och några av de som bor där. Förutom ett par mataffärer (bland annat en A&B) så finns här en marknaden på måndagar då en av gatorna stängs av och där stånden med ditresta jordbrukare avlöser varandra, även den lokala prästen brukar stå i ett av stånden. Där säljs allt från frukt och grönsaker till ägg, honung och fisk. Utbudet varierar beroende på vad som är i säsong men det gör att det som finns där alltid är färskt och gott. Men där finns också stånd med allt från köksredskap, batterier till underkläder och gardiner. All kommers sker under en gemytlig och avslappnad stämning där vi numera ofta får igenkännande leenden från de som står bakom stånden och många gånger några extra tomater eller apelsiner i påsen efter betalningen.

Här finns också en liten marina som just nu genomgår en förändring. Hittills har det varit gratis att ligga där och även kranarna med vatten har varit fritt att använda. Tyvärr har resultatet blivit att de bästa platserna ockuperas av båtar, snarare vrak, som övergivits. Men vi brukar ankra i skydd bakom den lilla ön som blivit en halvö då en bro byggts ut till den. Halvön är ett populärt mål för promenader, och en och annan motionär, som tar ett eller flera varv runt ön. På vägen från staden ligger ett par små fiskehamnar, ett utegym och den lokala seglingsklubben där ungdomar kan segla optimist och laser på helgerna. Från ankarplatsen hör man varje kväll råmandet från kor som vill vara kvar på beteslandet och ropande från bonden som manar på dem att ta sig fram på bergssluttningen och upp till inhägnaden i bergen. Högre upp i sluttningen hörs bjällror från getterna som rör sig på berget i jakt efter något att äta. Allt medan solen går ner.

Vonitsa sett från fortet på höjden.

När det blir hett är det skönt att promenera bortanför marinan och in i den resliga skogen med eukalyptusträd. De skuggar skönt från en brännande sol och på vägen passerar man en antik kyrka och ruinerna av en stadsmur från romartiden. Ett venetianskt fort från 1000-talet finns också på höjden ovanför staden, och därifrån kan man se jordbrukslandskapet runtom. På berget om stupar brant bortom halvön finns en kyrka utgrävd i en grotta. Den syns som en vitkalkad del av branten och kan nås både genom att klättra upp från under klippan, eller ner från bergets topp, det går en märkt stig från vägen.

Vi har också haft förmånen att vara här under dagar där man firat något speciellt, som påskfirande med välsignande av de speciella Arravani hästarna. Det är en hästart i ponnystorlek som funnits här i Grekland runt 3000 år och det verkar som om Vonitsa är en av platserna där de samlas för olika evenemang. Här ett par Youtube klipp från kapplöpningen och välsignelsen. Men vi har även varit där när den grekiska nationaldagen firades den 25 mars med barn som dansar grekiska danser, eller inför 200-års jubileet från ett slag som skedde i närheten när turkarna kastades ut. Det sista firades med ett tåg där deltagarna var klädda i grekiska nationaldräkter och dansade traditionella danser.

En video med firandet av nationaldagen respektive 200-årsjubileet av att ha besegrat turkarna.

Och så har vi vår favorittaverna Maistali där olika musselrätter står på menyn, men även annat gott. Vi har varit där alla säsonger och suttit framför deras braskamin under vintern och njutit av svalkan på kvällen under deras solskydd på uteserveringen under sommaren. Det är en familjetaverna där mannen och frun lagar maten som om det vore en familjemiddag, inga frysta halvfabrikat, och sönerna serverar. De var tidigare i skrädderibranschen, men ville göra något annat och öppnade tavernan. Och alla hälsar på oss med ett leende. Vid senast besöket stack frun i smyg till oss en extra dessert som de vet Lucina älskar, skivade apelsiner i sockerlag. 

När vädret är lite oroligt har vi också förflyttat oss till vad vi kallar Citronviken, Ag Markou på sjökortet. Den skyddar för alla vindriktningar utom rakt östlig och har bra lerbotten. Här har vi ridit ut några åskväder med kraftiga vindbyar. Iland finns ett hus som sällan eller aldrig har haft någon boende (har varit till salu). Det är omgivit av olivlundar och har frodigt citronträd på tomten (därav vårt namn). Stranden är lite lersand och det fanns i alla fall ett svinhus på nordsidan där en riktigt stor galt gick fritt periodvis, så vi aktade oss att närma oss den delen av viken då. 

Vonitsas marina där de ”permanenta” platserna är till vänster i bild medan de flesta tillfälliga besökare brukar lägga med eget ankare till vid piren som går rakt ut och är ganska öppen för nordostlig vind.

Men under åren har vi upptäckt att Amvrakikobukten är så mycket mera än Vonitsa och Preveza. Vi har både med bil och båt besökt många byar, vikar, öar och städer i det 4 mil långa och 1,5 mil breda innanhavet. En del av de små marinorna är för grunda för att vi skall komma in (mindre än två meter djupa) men vi har ankrat utanför och tagit jollen in för vädret är ofta lugnt och förutsägbart i området på sommaren.

Koronisia heter en liten ort som ligger mitt emot Vonitsa på buktens norra strand. Vi har besökt Koronisia både med båt och med bil. Vägen dit går först genom jordbrukslandskap där fält efter fält med apelsinträd kantade vägen. Sen kom vi ut i våtmarkerna där man på en landremsa tog sig fram på en smal väg med våtmarker fulla av liv på bägge sidor. Där passerar vi hägrar i olika färger och längder samt flamingos som rofyllt spatserar på långa ben i vattnet. 

Väl framme i Koronisia så fanns längs vattnet en liten marina, mest för fiskebåtar, några tavernor och en sandstrand. Som så ofta i grekiska byar så kunde vi skymta en fin liten kyrka på en höjd i byn  varifrån man kunde se ut över nejden och bukten. På byns grönområden fanns många av vackra olivträd, de som visar sin ålder genom sina breda och knotiga stammar. Många av husens tomter var fulla av fruktträd, och många lyste fortfarande gult med citroner. Om man fortsatte på vägen runt udden fanns ett hotell som såg lite mer exklusivt ut. 

Med båten vågade vi aldrig oss in i marinan som enligt uppgift skulle ha ett djup mer än två meter vilket verkade rimligt när vi gick omkring på piren. Men det var en sandbank utanför som grundade upp och som vi vände inför och valde att ankra utanför. På vägen från Vonitsa till Koronisia passerar man ett grundområde med några småöar och en stor. Vi har passerat över grundområdet och djupet gick aldrig under 2,20 (skall vara mellan 2 och 5 meter enligt djupkurvan) och vi har även ankrat vid den stora ön under dagen. 

Längre österut på den södra stranden så finns några vikar som ger skydd för den på sommaren rådande nordvästliga sjöbrisen som kommer på eftermiddagen. Många av dem ser ut att ge bättre skydd än de egentligen gör då vind och vågor kryper runt norduddarna. Men bukten Paliomylou ger hyfsat skydd och har en sandstrand i land och öppna fält innanför, dock ingen by eller tavernor att besöka. 

I den sydöstra viken av Amvrakikobukten ligger en lite större stad, Amphilochia. Den har tyvärr ingen speciellt bra hamn som skyddar för den nordvästliga sjöbrisen och det kan bli guppigt där så vi har aldrig besökt staden med båt. Däremot har vi varit i Amphilochia med bil flera gånger och även köpt Lucinas begagnade cykel där. Det finns en fin strandpromenad med tavernor och caféer.

Hela norra stranden av Amvrakikobukten är mer eller mindre svårtillgängliga våtmarker och mycket av de landtungor som sticker ut är så låga att de inte syns förrän man kommer riktigt nära. Och det är bra att ge lite extra säkerhetsmarginal, det är sandbankar som kan förändras efter hårt väder. Men i den nordöstra bukten finns möjlighet till strandhugg.

Mitt emot staden Menidi längst inne i Amvrakikobukten ligger ett låglandsområde med en unik natur, en fyr och en flod. Vid fiskehamnen Kopraina har en marina byggts med vatten och el, men det verkar som om den aldrig har tagits i bruk av andra än de lokala fiskarna. Där finns också en taverna som bara hade dricka i ett kylskåp och ett EU projekt som troligen är ett museum om naturen och sköldpaddorna här, men det var stängt när vi besökte det i slutet av april och frågan om det är öppet över huvudtaget. 

Vi tog jollen in och en upptäckte en promenadväg som gick ut till fyren. Den stenlagda stigen var kantad av blommor där ljudet från surrande bin brummade i bakgrunden. Här ska finnas mycket fåglar med hägrar, pelikaner och flamingos bland annat. Vi såg en och annan tärna och mås men annars bestod vildlivet mest av några hundar, ett gäng svalor och en spindel. 

Vi frågade en av fiskarna hur djupt det var i hamnen och han frågade istället hur djup vår båt stack. Två meter, sa vi. Då nickade han sakta och sa att det går bra. När vi följande dag, som var vindstilla, sakta körde mot hamninloppet visade ekolodet på 0,1 m under kölen när vi vände i mynningen till hamnen. Kanske hade det gått ända in, men vi ville inte chansa.

Vi har också besökt den lilla staden Menidi, vars hus klättrar uppför bergssidan på andra sidan bukten. Vi ankrade utanför dess fiskehamn för ett besök. Hamnen är för grund för oss och det visade sig att den heller inte ha någon plats över förutom till fiskebåtarna. Det var i slutet av april och strandpromenaden kantades av tavernor och små hotell som väntade på att turistsäsongen skulle börja. En del skyltar i Menidi var på både grekiska och engelska så det vittnade om att det inte bara är inhemsk turism som lockas dit. 

Stranden fortsatte där vi tog av in åt staden förbi kyrkan och upp till genomfartsgatan där affärerna ligger som apotek, ett par mataffärer och ett bageri (som vi köpte lite goda bakelser i). Det var vår så doften av citrusfrukternas blommor spred sig runt i staden och många har trädgårdar och krukväxter framför sina hus. I fiskehamnen var det fullt av fina färggranna båtarna med sina stolta ägare och på sjösättnings rampen bredvid målade en av fiskarna botten på sin klenod inför sjösättning. 

Så vi gillar att utforska Amvrakikobukten och även om våtmarkerna bidrar till att området inte har det klara azurfärgade vattnet så ger det så många andra upplevelser som vi uppskattar. Möten med delfiner och sköldpaddor, att se flamingos sakta vada genom vattnet på långa ben eller de stora tunga pelikanerna använda termikens vindar för att stiga upp mot skyn för att spana efter något att äta. Och alla vänliga människor på de platser vi besöker. 

Share Button

2 svar på ”Amvrakikobukten (Artabukten)

    • 5 maj, 2022 kl. 08:31
      Permalänk

      Kul,
      Hoppas vi kan ses när ni är här!

      Svar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »