Notiser från sommarens seglingar

Det är ett tag sedan vi gjorde ett inlägg om seglingarna med Sarita, men här kommer ett urval av de daganteckningar och bilder vi publicerat på vår Facebooksida Lucina och Magnus bortom horisonten. Det ger en bild av sommarens seglingar med Sarita i Joniska havet som började i maj när Grekland öppnade upp efter en lång period av lock-down under vintern (läs här) och problemen sommaren innan (läs här) och vi kunde lämna Preveza marina där vi tvingats ligga still och avslutades i slutet av juli när vi beslöt oss för att åka hem till Sverige och tog upp Sarita på land på Cleopatra marina. Läs gärna en sammanfattning av sommarens seglingar. Vi planerar att återvända till Sarita i vår men under tiden kan vi njuta av lite ögonblicksbilder från förra sommarens upplevelser.

13:e maj
Nu har vi varit ute på havet med Sarita igen, det är snart fyra år sedan. Visserligen bara ett stenkast bort men från att ha omgetts i ett halvår av en bensinmack, katter och betongkajer där stora fraktbåtar lossat vete har vi flyttat till stadskajen i Preveza där en strid ström av människor passerar vår båt och vi kan se vilken maträtt som finns på tallrikarna på restaurangen i land. Flytten har föregåtts av en hel del oro och en sömnlös natt av mig Lucina, då vi har bytt ut så mycket på båten under dessa år har mina tankar vandrat mellan olika slangklämmor, bultar  infästningar och system hela natten och jag funderat om det kommer hålla tätt, vara tillräckligt starka eller fungera som tänkt. Och sedan oron för att ha en beredskap för det som ofta inte går som tänkt och då det inte finns tid för misstag, eller att vad jag än gör kommer ha olika omedelbara konsekvenser och tid för överläggningar inte finns.Jag är nöjd, vi blev inte osams, motor, ankarspel och bogpropeller fungerade och jag prioriterade rätt då jag såg då jag frifällde det nya 40 kg Rocna ankaret att el sladden till ankarkontrollen låg i den i hög fart utrasslande kättingen och jag lyckades hoppa ner och rädda den utan att störa Magnus inbackning med sidvind mot kajen. Nu njuter vi en kall latte i sittbrunnen och låter pulsen sjunka. Ett steg närmare friheten på havet hoppas vi.

Sarita vid stadskajen i Preveza. Preveza marina där vi låg hela vintern syns i bakgrunden.

15:e maj
Nu va de klart! AIS programmerad, installerad och uppkopplad. Nya brädan betsad, fernissad och monterad. Plottern nedflyttas till övriga instrument och hopkopplad med AIS. Och navbordet rensad på bråte (undrar hur många sekunder det kommer att bestå – navigationsbord är som magneter för allsköns bråte ombord).

En ”förebild” av navbordet och instrumentpanelen i Sarita.
Så här blev det men träfaner betsat med kaffepulver för att få rätt ton.

16:e maj
Så mycket kärlek, titta här! Medan vi var ute så kom våra underbara grekiska vänner som hört att vi snart skall lämna deras ort med de godaste gåvor från deras trädgård, citron och mispel de vet att vi tycker om, olika basilikor till mina såser och hemlagad grekisk spenatpaj. Detta är så vackert och så fint, hur kan vi återgälda all denna omsorg. Vi har blivit omhändertagna som om vi vore en del av deras familj ända sedan de såg oss lägga till i november.

Frukter av kärlek

17:e maj
Fjärde gången gillt. Första gången vi gick till Port Police i Preveza för att få tillbaka våra skeppspapper (de är inlämnade dit under tiden vi legat stilla i marina under lockdown och gör att vi inte behöver betala båtskatt under den tiden) hade betalningen inte registrerats i den grekiska banken (fast dragen på vår). Den andra gången hade han som har nyckeln till kassaskåpet där allas skeppspapper ligger gått för dagen. Tredje gången målades rummet med kassaskåpet om så det gick inte att komma åt. Så i morgon har vi bokat tid och hoppas att rummet är målat, rätt person är på plats och de accepterar vårt kvitto. Under tiden har vi sett till att vi har kompletterat vår utrustning ombord för att leva upp till de restriktioner och regler som finns för att segla i Grekland efter den 14:e maj då lockdown lättades på. Vi har nu en infraröd digital termometer (temp skall registreras och skrivas ner dagligen), Covid-19 Rapid self test (skall tas vid första besök till en ö från fastlandet och sen vid uppmaning från myndighet), papper för att dokumentera resultatet av självtestet, skyddshandskar, munskydd, handsprit och ett friskhetsintyg för alla i besättningen (hygiene protokoll) som man fyller i själv. Om man kommer hit från ett annat land krävs också andra saker vid inpassering, men det är lika för alla som kommer hit. Vi hoppas på att kasta loss i morgon med siktet inställt på Vonitsa och hoppas vår favorit taverna är öppen så att vi kan njuta av ”Drunken mussels”

Utrustningen som vi behövde ombord för att kunna segla till öarna i Joniska havet.

18:e maj
Plötsligt händer det! Alla papper ifyllda och skatt betald, rätt person från Port Police var där och gav oss våra skeppspapper och vi kunde lämna Preveza och ge oss ut på öppet vatten. Vi fick sällskap av pelikaner och sköldpaddor (delfinerna kommer nästa gång) på vår väg in i Avrakikobukten mot Vonitsa där vi ligger ensamma på svaj förutom några lokala fiskare som lägger sina nät runt oss, det har nog inte varit så många båtar här på ett tag. Vi mår bra av tystnaden, den värmande solen, den svalkande vinden och ett säkert grepp med vårt nya Rocna ankare. Dags att njuta av seglarlivet.

För ankar i skydd av halvön vid Vontisa, en av våra favoritplatser att besöka, inte minst för tavernan med så goda musselrätter.

24:e maj
Grekiska hjältinnor och gästfrihet! Den här bilden är från ett apotek utanför Preveza marina. Till vänster står Tatiana, anställd på apoteket. Då alla tider för vaccinering var bokade när vi var där så fick hon våra tillfälliga AMKA nummer (motsvarande något socialförsäkringsnummer)  och telefonnummer för att försöka boka tider för vaccinering, helst med J&J vaccin eftersom det då bara behövs en spruta (apoteken i Grekland kan boka vaccinationstider). Klockan elva i söndags ringde hon och sa att allt var fixat och vi kunde hämta pappret med våra QR koder på med tiderna för vaccinering. Genom att bevaka när nya doser kom till Grekland lyckades hon boka in oss för J&J i slutet på maj. Nu hoppas vi att det inte är för bra för att vara sant. Och förutom vår tacksamhet fick hon en tårta att dela på nästa kafferast.

Våra hjältinnor för att organisera vår vaccinering mot Covid-19 och därmed en ökad säkerhet och frihet.

25:e maj
Med lättnader i lockdown regler är vi inte längre bundna till en marina, men då används nya prylar som får provas efter att ha varit oanvända i snart fyra år. Efter att kontrollen till ankarspelet började glappa har vi bytt till en helt ny. Jollen läcker in vatten så vi undersöker var i botten vattnet kommer in. Utombordaren fungerar inte som den ska. Kylvattnet flödade dåligt men det har vi fixat genom att spola systemet med färskvatten. Däremot dör den så fort vi ökar varvtalet. Vi har kört med reningsmedel i tanken men problemet kvarstår så det blir att paddla med blöta fötter tills det är fixat. Men vi har ett alternativ under tiden vi fixar, en 30 år gammal Metzeler uppblåsbar kajak som vi tagit ner till båten från Lucinas garage i Sverige. Så båtfixet fortsätter, fast med Sarita på svaj.

När vår jolle och jollemotor inte fungerade var den uppblåsbara kajaken ett riktigt bra alternativ.

26:e maj
En del samlar på fendrar (en del köpta och en del hittat i havet) och syr fina överdrag till dem, andra samlar på stekpannor, pumpar och diverse reservdelar. Vi får skaffa en större båt snart.

Många fendrar blir det, men alla har fått en fint fenderskydd sytt av Lucina.

2:a juni
Idag hittade vi äntligen en begagnad jolle som inte såg ut som ett lapptäcke och som vi var nöjda med efter att det i veckor mer har känts som att simma med en större badring varje gång vi lämnat båten för att gå i land då den gamla jollen läckte in mer vatten än det som var utanför. Och reparatören meddelade att priset för lagning översteg kostnaden av en ny jolle. Oändligt glad att vi köpte vattentäta ryggsäckar, att ha all mat i vi transporterar till båten, saltvattenmarinad till allt kändes inte som ett kulinariskt alternativ. Nylagade motorn hämtades, jollen pumpades upp o där fräste Magnus iväg på jungfrutur över sundet till Sarita.

Vår nya jolle på premiärtur.

4:e juni
Tjohoo idag har vi fått våra digitala europeiska vaccinationspass på KEP myndigheten, även om skrivaren endast hade lite halvdålig svartvit färg. Men de visade oss hur fina färger det var på deras dator, men tyvärr så kan vi inte logga in själva då vi saknar skattenummer. Men vi är väldigt glada ändå

Våra vaccinationsbevis, ”digitala” vaccinations certifikat på papper.

7:e juni
Vi skulle iland med soporna. En halvmil senare var vi tillbaka till stranden efter att ha lekt berg- och dalbana med apostlahästarna. Vackra omgivningar ännu gröna och nerium och bougainvillea blommar i mängder i alla de färger.

Lucina på väg på jakt efter en soptunna.

15:e juni
Det är inte bara turkosa vatten, nu är det stökigt väder med åskfronter på löpande band. Strax efter 01:00 väcker Sarita oss, hon svänger 180 grader i motsatt riktning mot hur vi har lagt ankaret och en ökande byig vind gör att hon kränger åt sidorna. Magnus sätter på plottern inne och kollar att vår position inte ändras och jag  sätter snabbt på mig tjock tröja, regnjacka o mössa och drar upp luvan. Går en runda på båten och kollar att allt är fastbundet och förbereder så jag snabbt kan ta upp ankaret, drar upp badstegen och är nöjd med att vi lyfte upp jollemotorn på kvällen, då jollen nu far runt som en lekfull kattunge i vattnet bakom Sarita. Sedan står jag ute och tittar åt sidorna och bakåt och tar enslinjer och avstånd i mörkret för att se om vi draggar, jag ser lysen i land och vågtopparna i det svarta vattnet. På morgonen skall det lugna ner sig, då tar vi en kopp te och går och lägger oss.

Regnbågen efter ett av åskvädren som passerade oss.

17:e juni
Morgonens utsikt från vår ankringsvik i Meganisi med en vacker båt på samma ankarplats, naturligtvis av samma ”Naval architect” som Sarita, Sparkman & Stephens. Båten heter Manitou och har en intressant historia med bland annat John F Kennedy som besättning ombord (kallades ”Floating White House”). Hon byggdes 1937 för kappsegling och skönheten i linjerna är slående. Läs gärna mer om Manitou .

Den vackra båten Manitou som vi delade vik med i Meganisi.

18:e juni
Sarita har inte haft landkontakt på en månad och basförråden börjar tryta. En dag med pyssel att få kommande veckors mat och förnödenheter till båten, här är det laddat för sista sträckan med jollen. En 150 kg som vi baxat runt med i olika omgångar under dagen. En härlig känsla med båten åter är välfylld.

Lite av provianten vi tog ombord med jollen.

19:e juni
Mytikas, en av våra nya favoritställen. Ett charmigt samhälle som ligger vackert på en udde där de flesta hus , caféer och tavernor har havsutsikt. En badstrand med duschar och en camping. Får och höns går omkring lite varstans bland prunkande trädgårdar. Vackra välskötta fiskebåtar längs stränderna. En marina utan avgifter där man kan tanka källvatten. Väldigt lite turister och otroligt vänliga och positiva människor. Vi handlade frukt och föreståndaren fick inte kortläsaren att fungera så han frågade om vi ville komma tillbaka i morgon för att betala. Vi hade aldrig varit i affären tidigare (vi hade kontanter istället). Kort sagt, ett ställe vi trivts i.

Mytikas i bakgrunden blev en ny favoritby att besöka.

20:e juni
Semesterfunderingar. Här seglar vi nu mellan vikarna där solhungriga semesterfirare strömmar till i ökande antal. Vi sitter i vår sittbrunn som vi brukar, pysslar och fixar med olika saker på båten, lagar en sallad, eller bara är i våra tankar. Runtomkring oss utspelar sig något som vi uppfattar som stress, en trend där det skall gå allt snabbare och hinnas med mer. Den efterlängtade avkopplingen verkar består av att göra så mycket, så många behov som behöver tillfredsställas under allt för kort tid. De flesta stannar i viken bara ett par timmar, tillräckligt för att kunna gå i land, fota, shoppa, äta och tillbaka till båten. Ett snabbt dopp och sedan skynda vidare. Vi hör samtalen, planerandet av alla aktiviteter som man skall komma överens om och alla platser som skall besökas. Vi ser inte att avkoppling kan innebära nerkoppling, sakta ner, slå av på takten eller stanna upp. Det gasas, rusas och rasas, och irritationen mellan människorna på grannbåtarna är inte sällan något vi får ta del av. Stressen vi också varit en del av och där en toleransökning under lång tid gjorde att vi inte uppfattade den själva men väl kände dess negativa konsekvenser i våra kroppar och sinnen. Vi känner att vår puls och vår andning ökar och vi känner sorg. Sorg över allt som går förlorat då man inte hinner vara med sig själv. Där görandet är det viktiga och varandet prioriterats bort. Som de tusentals spindlar som byggt fantastiska konstverk mellan olivträden som tidigt på morgonen fulla av dagg lyser som silver. Som fiskarna under vår båt som när man snorklar och matar dom i vattnet följer med då man simmar vidare. Som den gamla tanten som omsorgsfullt sopar sin altan ren från löv varje dag för att avsluta med att hälla ut en hink vatten. Som den underbara talldoften som kommer över havet från bergen och är som intensivast innan solen går upp. Tupparna som gal till varandra och svarar när ekot studsar mot klippväggarna och getterna som exakt vid samma tid varje morgon passerar på sin stig för att på kvällen åter gå hem.

Utsikten från båten.

21:a juni
Vindstilla dag och värmebölja, vi skrubbar skrovet under vattenlinjen, slöar och äter vattenmelon. Nu ligger vi i vår favoritvik på Kastos med fyra linor i land och ett ankare i fören. Här ligger vi tryggt och har viken för oss själva. Ända orosmolnet är antalet getingar som gästar oss i jakt efter färskvatten. det är hett nu.

Här ligger vi i vår favortivik på Kastos med ankaret i fören, två aktertampar och två midskepps springlinor (markerade med fendrar) i land.

26:e juni
Aprikoser och tomater är alltid så goda här i Grekland men nu har vi hittat en affär i Mytikas där alla backar med frukt och grönt kommer direkt från jord och träd i närheten.Så nära att plocka från egen trädgård vi kan komma. Den godaste frukt vi ätit. Affären heter Afroditi och ägarparet lägger några apelsiner i lökpåsen och några persikor till tomaterna för att hamna på jämna kilon i den lilla byn Mytikas där människorna inte pratar engelska och där vi inte sett några turister förutom oss och någon mer båt i viken.

Frukt- och röntaffären Afrodite i Mytikas.

27:e juni
Tidig morgonpromenad längs Mytikas halvmil långa strand innan temperaturen går över 30 i den grekiska värmeböljan. Vi passerar enkla campingplatser med permanenta husvagnar med ordnade trädgårdar, ofärdiga övergivna lyxhotell, lite lyxigare campingplatser, uppställningsplatser för husbilar, tavernor med solplatser på stranden, båtar av olika slag på bojar utanför stranden, tältare som ligger lite enskilt, charmiga små bostadshus, nybyggda vräkiga lyxhus och ett lyxhotell med vy över hela stranden, allt i en salig blandning. Vi stannar till vid sjutiden då ett av kaféerna öppnar och avnjuter varsin glass som för-frukost. På vägen tillbaks börjar livet för strandens gäster och husvagnarnas förmak fylls med frukostätare och solstolarna på stranden av soldyrkare. Skönt att röra på sig innan värmen sätter in.

Styranden vid Mytikas är lång och varierande

29:e juni
Systuga i sittbrunnen och fernisseverkstad i salongen på Sarita idag. Kompass och bogpropeller kontroll skyddade. Nästa syprojekt blir sista soltaksdelen över förpiken. Och som belöning får jag sy ett jolleöverdrag.

Fernissning av trädetaljer till kajaken pågår i ruffen.
Systuga i sittbrunnen

1:a juli
Väderprognosen var fin men vi väcks tidigt på morgonen av Sarita som svänger lite för snabbt och i 180 grader vilket är oroande, tittar ut och solen täcks av mörka moln och då vet vi att vind och vågor kan öka snabbt i den riktning där vi inte har lä från land och vårt ankare som håller vår båt på plats dras i en riktning där det kan släppa sitt  grepp. Bilderna från vår väderapp Windy bekräftar i realtid att en liten front passerar över oss. Om ankaret inte håller oss fast längre har vi bara en minut på oss att agera för att ta upp ankaret och köra motorn för att inte driva upp på land. En snabb ordlös dans börjar omedelbart där allt följer ett av oss inövat mönster. Vi tar upp jollemotorn sedan tar vi ner de fyra solskydden som i den snabbt ökande vinden inte kan vikas utan pressas ner i närmaste lucka så de inte flyger över bord. Vi stänger alla luckor, jag förbereder för upptagning av ankaret, vi slår på motorbatteri och sedan sitter vi i sittbrunnen och jämför hur våra enslinjer i land förhåller sig i vindbyarna och om det bara är kättingen som sträcker ut i nästa by eller om ankaret har lossnat.Vi nickar till grannbåtarna där också full aktivitet råder ombord. När vi hör ljudet av kätting som matas in vet vi att första båten draggar och ser dom lämna platsen. En halvtimme senare ser vi en strid ström av båtar dyka upp runt udden från de närliggande öarna Kalamos och Kastos där vi vet att alla ankarvikar är exponerade för denna vindriktning och båtarna inte kunnat vara kvar där. En timme senare lugnar vindarna ner sig och vi börjar fundera på frukost och att återställa Sarita igen till lugnt väder skick.

På appen Windy syns det tydligt när åskcellen närmar sig vår ankarplats

2:a juli
Vi har varit förskonade men idag kom då årets första hatade skitjobb.( som mest har vi haft tre igenkorkade toaletter på en vecka) Efter att Magnus gjort sin morgontoalett så tyckte vi båda att vi hörde ett nytt ljud från toatanken. Efter en stund började en stark skitlukt sprida sig i större och större delar av båten. Bara lämna frukosten och kavla upp ärmarna och tömma hela akterhytten från grejer och dynor för att komma åt tank o kopplingar.Och då jag lyfter på durkarna ser jag att det rinner bajsvatten både från locket i tanken och sprutar från en slang längst in akterut. Bara o stoppa ner huvudet o börja mecka. Efter att allt är tätat så börjar saneringen då skitvattnet runnit ner från under motorn i aktern på båten till kölsvinet 7 meter längre fram. Bara att öppna upp alla luckor och borsta rent del för del och skölja fram skitvattnet till kölsvinet som är ett två meter djupt hål som man får hänga ner i och med svamp på lång pinne fiskar upp det sista som inte går att pumpa ut. Segelbåten ”Second life” som låg i Skanssundet i många år hade en svetsad ställning i aktern med en toaring. Det alternativet känns lockande idag

Luciana ligger på vår septiktank och gör skitjobbet ombord.

4:e juli
Vi har mött nya förebilder. De 80 åriga grannar som nu lämnar ankarplatsen och kryssar ut i motström runt ön Kalamos. Vi har sett dem ro in till land varje dag för att gå på café eller för att fylla små vattendunkar. En morgon då jag simmade förbi hade deras windscoop blåst sönder och jag erbjöd mig att laga den då jag hade symaskin framme, men mannen ville laga den själv. Han skämtade och berättade om deras seglarliv, kvinnans värld öppnade sig endast en liten stund för kontakt då det nyfödda barnbarnet nämndes. Deras lilla  båt hade varit till salu då de kände att de inte orkade längre, men då den inte blev såld bestämde de  sig att segla även denna sommar. En kväll då de badade från båten såg jag att kvinnan svimmade och inte kunde ta sig upp i båten det såg obehagligt ut och jag stod beredd att simma över men mannen fick upp henne till slut med ett stadigt grepp runt midjan. Då jag rodde över sviktade medvetande och jag erbjöd åter vår hjälp som han nu avböjde å de bestämdaste. Jag kände en irritation då jag såg hur dålig hon var men tänkte även att det kanske är denna tjurighet som gjort att de fortfarande är så kapabla. Nu då de lämnade tackade han för erbjuden hjälp och berättade att han tagit i land henne med jollen själv och uppsökt sjukvård och hon hade haft 39,7 graders feber men nu var allt bra. Hon styrde medan han tog upp ankaret för hand på den lilla båten och satte segel.

Våra granar från ankarplatsen på våg under segel.

5:e juni
One house bay på Atokos är nästan lika fullsatt som innan pandemin, och lika vacker.

One Hour Bay på Atokos lockar många båtar.

10:e juli
Morgonpromenad innan hettan slår till. Många båtar i hamnen och på svaj utanför så skönt att vi fått grepp med ankaret i en egen vik med utsikt över kvarnen med tavernan Mylos. Det finns lite vikar runt omkring men ankarbotten är osäker med mycket sandsten (får ankra på de mörka partierna med sjögräs). Vi passerar getter, katter, hundar och stora spindlar på vägen som går längs kusten förbi små vikar som inte bara är vackra utan visar spår av hur vi människor skräpar ner. Det är nästan bara de lokala fiskarna som är uppe bland båtfolket. På väg tillbaka har strandfiket öppnat och vi kan ta en hemmagjord glass vi längtat efter sen sist vi var här för över fyra år sedan. Den var precis lika gräddig och vaniljig som vi kom ihåg! På stranden lägger fraktbåten från Mytikas till och en traktor kör av och sen lastad förnödenheter till tavernorna av med kranen. Åter på båten är det dags att söka efter hålet i vår gummijolle som tappar luft snabbt. Men först en liten siesta efter promenaden.

Ankarplatsen utanför Kastos. Sarita ligger i viken borton Väderkvarnen på udden som är en taverna.
Den goda hemgjorda glassen.

16:e juli
Andra båtar flyger in sina frukostfrallor med egen helikopter, här på Sarita sker det medelst simning in till land med kajaken på släp, gång till byn och simning tillbaka till båten.

Matleveranser i kombination med motion.

18:e juli
Årets myrinvasion är värre än någonsin och dom har med god marginal avlöst myggen med sina bett som även går igenom plastpåsar mm. Tänk om vi kunde ha en sådan proportionerlig storlek, utväxling o styrka i våra avbitartänger o bultsaxar. Dagens jobb att sanera, förhindra och säkerställa så gott det går (vi använder alla sorters medel mot myror året om men hittills utan framgång)

Myrjakt pågår

27:e juli
Då var det dags för Sarita att få landkänning igen efter nästan ett år i vattnet, varav ett halvår fast i en marina under lockdown. Vi hade skrubbat botten med borste och skrapat bort musslor och havstulpaner med spackelspade och kniv i omgångar på olika ankarplatser så den såg hyfsad ut, men vi kom inte åt på alla ställen så under kölen hängde fortfarande en klase med musslor. Ett blad på bogpropellern saknades också som vi sett vid dykningar. Vi passar på att under värsta värmen och högsäsong med båtar att åka till Sverige ett tag också.

Sarita åter på land.
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »