Livet innan sjösättning

Vi anlände till Preveza och Sarita i Grekland i början av september efter en härlig sommar i Sverige redo att åter sjösätta henne och njuta av seglingar i Joniska havet. Som vanligt är det mycket slit innan Sarita kan flyta i sitt rätta element och det underlättar då inte att vi var trötta med biverkningar av vår fjärde spruta. 

Vi landade på Preveza flygplats på kvällen den 3:e september och som vanligt slog den grekiska hettan emot som en osynlig vägg även om solen var på väg ner. Det kändes välbekant men ändå nytt. Dagar innan hade vi varit i Sverige där det varit kylslaget och regnat och vi hade plockat svamp. I Grekland var det fortfarande svenskt högsommarväder när det är som varmast och vackrast. Vi hade hittat en sista minuten biljett med ett direktflyg via Air Tours så vi hade sällskap av förväntansfulla turister som de flesta skulle åka tillbaka till Sverige efter en veckas semester medan vi var här för att stanna, vi kände oss privilegierade.

På Arlanda på väg mot Grekland med en stormfock i paketet.

För första gången tog vi en taxi den dryga kilometern till varvet istället för att promenera. Dels kunde vi dela kostnaden med Hasse som också skulle till sin båt på samma varv, men framför allt så hade Lucina fått kraftiga biverkningar av den fjärde Covid sprutan vi tagit några dagar tidigare och mådde riktigt dåligt. Dessutom hade vi en stormfock i bagaget som skulle tas med.

Så trötta letade vi efter en stege att borda Sarita och öppna upp henne så innanmätet kunde få lite frisk luft och vi kunde sätta på lite fläktar. Vi kunde se siffror på rodret från varvets undersökning av fuktighet i rodret som vi beställt efter sett en lite spricka i dess framkant. Vi epoxade igen den lilla sprickan men var oroliga för att rodret samlat vatten, men värdena var normala så den oron kunde vi lägga till handlingarna. Det var skönt att vi städat ordentligt och bäddat innan avfärden ett par månader tidigare så efter vi lyft upp all packning gick det snabbt att inta horisontalläge och även om det tog tid att somna, speciellt för Lucina som hade en fruktansvärd huvudvärk och kände obehag i kroppen, så var det skönt att komma till ro i Sarita.

Nästa dag kunde jag också konstatera att biverkningar av sprutan började kännas även om de inte var lika markanta som Lucina. Huvudvärk och trötthet muskelvärk samt en känsla av att ha hög feber infann sig men när vi tog tempen så var det ingen feber. En konstig känsla. Resultatet blev dock att vi bestämde att inte göra de tyngre arbetena på Sarita innan vi kände oss bättre och därmed sköt vi också på tiden för sjösättning. Vi småfixade med lite lättare saker i början där Lucina sydde en del, där en gardin blir solskydd till aktern och ett bort sprättat veckband blir nya spännband till sprayhood, och jag organiserade båten, köpte bottenfärg och beställde annat material från båtaffären. Men mest vilade vi oss.

Efter hand blev det mer omfattande fix, som styrningen. Här kommer lite detaljer i båtproblem och fix som den som inte är intresserad kan hoppa över. Under förra sommaren hade det vid max roderutslag inte varit stumt som vanligt utan ”hoppade till” istället. Första tanken var att hydraulstyrningen saknade olja men när vi undersökte det närmare så visade det sig att kedjan från ratten som fäster i kugghjulet på hydraulstyrningen hoppade över kuggar vid tryck då kedjan var för löst spänd, eller rättare sagt så hängde hydrualstyrningen med sitt kugghjul löst så den hoppade upp vid för mycket tryck. Vi försökte se hur den kunde vara så lös eftersom allt såg ok ut förutom att en bult av fyra fattades i upphängningen, inte bra men borde vara tillräckligt för att hålla den på plats. 

Då gjorde Lucina en närmare undersökning på de genomgående bultar som gick från sittbrunnsgolvekt till upphängningen. Det visade sig att även om bultarna såg fräscha ut och hade muttrar på undersidan så kunde Lucina sticka in en spackelspade i mitten av bultarna där en distansplatta av järn satt, och där var två av de tre bultarna helt av. Så hela hydraulstyrningen hängde på en bult. Vi åtgärdade det provisoriskt med att byta de tre bultarna som vi trodde var bra, den fjärde fattades för att någon tidigare brutit av bulten som satt fast i hålet och inte orkat åtgärda problemet. Men det fixet tillsammans med att byta ut de sönderrostade distansplattorna hade vi skjutit upp till innan denna sjösättning. Så med sin vanliga envishet skred Lucina till verket påhejad och stöttad av mig. 

Så här skrev Lucina: ”Många timmars jobb att få ut de sönderrostade distans stängerna. Såga igenom bult med lilla metallsågen är ett mentalt utmanande jobb för mig. Det tar alldeles för lång tid. Varför går det aldrig att trycka in vinkelslipen där jag som mest önskar den? Tankarna om olika hotellsemestrar avlöser varandra och båtägande känns plötsligt helt onödigt. Men nu ersatt med 8mm Ikeas skärbräda som distans och nya fina bult. En härlig känsla, ingen rost mer där framöver. Nu hoppas jag att styrningen jobbar på att återställa min tillit till den framöver.”

Fredagen den 9:e september var datumet då Sarita ursprungligen skulle ha legat i vattnet om inte besättningen legat däckade i förpiken en vecka. Men den dagen var det dags för det tunga kraft taget. Vi var uppe tidigt i ottan då det är vindstilla, vi ville inte riskerar blåsa i sjön i förtid, och började med allt slit o släp med segel som skall upp från ruffen på däck och sedan hissas och rullas in. Det går lättare efter vi börjat med att spraya teflon på förliket (främre kanten) på seglet så det glider lättare i skåran under hissning. Bägge segel kom upp och inrullades in och Sarita gladdes och log förväntansfullt. Vi passade också på att hissa vår nyinköpta begagnade stormfock vilken såg bra ut och passade vårt ”nya” inre förstag som är vårt babystag som vi förlängt. Vi kan då använda vår bomlift som fall och ha spinnakeräfallet som bomlift, eller tvärtom. Det ska vi testa när vi är ute och seglar.

Näst i tur var bottenmålning och att måla över de reparationer i skrovet som Lucina gjort med epoxi spackel efter vår tilläggning då motorn slutade fungera innan lockdown i Covid. Det var lite andra skrovskador som fått omsorg också och nu var det dags att måla över dessa med vit färg i väntan på att det skall kännas motiverat att måla om hela bordläggningen som är målat i tvåkomponentsfärg redan. Dessutom köpte vi ett nytt startbatteri då vi haft problem med att starta motorn då och då. Den har alttid startat med ibland har det behövs flera vrid på nyckeln med vila emellan innan startmotorn har snurrat runt. Vi misstänkte att det var de gamla batteriet, med mer än 12 år i tjänst, som inte höll spänningen, så nu installerade vi ett nytt som hissades upp med ett fall.

Sen var det en hel del ”vanligt” båtfix som sker varje gång vi går från att ta upp eller lägga i Sarita. Det handlar om att ta upp sittbrunnsdurkarna från ruffen, putsa propeller, byta offeranoder på skrov, spola av däck, packa upp jollen och kontrollera att den håller luft (lagningen som gjordes innan inpackning verkar hålla), skär i skot och andra tampar på däck, dammsuga och damma inredning samt torka rent med vatten/diskmedel/vinäger-blandning, sätta på fenderskydd, lyfta upp ankare och kätting från förvaringen på pall under båten, göra rent kölsvinet, kontrollera motorn med olja, vatten och spänna fläktrem, fylla vattentankarna och lite annat smått och gott.

Efter att ha varit med några turer med varvets lilla färja över till Preveza-sidan av sundet (avgår 10.00 och kommer tillbaka 13.00) med våra cyklar för att betala den grekiska båtskatten i postkontoret vilket förenklar den processen, hämta ut våra båtpapper hos Port Police där de legat sen vi tog upp båten för att vi ska slippa betala skatt under den tiden och proviantera på Lidl ett par gånger så vi kände att det var dags för sjösättning. Så onsdagen den 14:e var det dags för Sarita att åter komma ner i sin naturliga miljö. Det kändes underbart även om lyckan grumlades lite med att motorn åter tog ett par försök att starta. Men när den väl var igång så spann den som en överlycklig katt och vi satte av mot vår första hamn efter sjösättningen, vårt älskade Vonitsa längre in i Amvrakikobukten. 

Sarita ler och njuter av att åter få komma ner i sitt rätta element efter lite kärleksfull omvårdnad.

Publicerat av Lucina & Magnus Bortom horisonten Onsdag 14 september 2022
En video från sjösättningen
Share Button

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Translate »