Sarita, en arbetsplats

Det är underbart att mer kunna råda över sin egen tid, inte behöva oroa sig för om det blir en regnig dag (har inte regnat någon dag av de tre somrar jag spenderat här nere) och enda problemet med vatten- och lufttemperaturen är att den kan vara för hög. Men priset att ha en egen båt är det ständiga arbetet med alla projekt som måste, bör eller kan göras. Man måste se dessa projekt som kul utmaningar istället för problem, annars blir tiden ombord snart en pina istället för en njutning.

Efter sjösättning då Sarita stått på land under en längre tid blir arbetslistan alltid lite längre än vanligt. Förutom att ta upp allt på däck igen som förvarats i ruffen (segel, livflotte, gummijolle, tampar och block, sittbrunnsdurkar, dynor, kuddar osv) skall båten sköljas av och städas ur på allt damm, smuts, sand och feta avgaser från kryssningsfartyg som lagts sig som ett lager på allt, både inne och ute. Sen skall allt rostfritt putsas och glasfiber vaxas.

Men det innebär också att kontroller vad som inte fungerar efter vinterförvaringen. I vårt fall blev det tre måste-projekt. En läckande toalett, en ej fungerande bogpropeller och navigationsinstrument som inte fungerade (vind, logg och lod). De som inte är intresserade av mer detaljer i dessa projekt kan hoppa över de tre nästa styckena.

Den läckande toaletten har Lucina redan fixat. Det var ur pumphandtaget som det läckte vatten när man pumpade. Vid isärtagningen såg man att det var kalkavlagringar på gummipackning runt handtaget. Tyvärr sitter just den packningen så den inte går att byta ut. Så med lite utspädd saltsyra gick avlagringarna bort och sen fettades packningen in med vattenfast fett. Och det höll tätt is cirka fem toalettbesök. Så vi tog fram ett gammalt ”pumphus” där handtaget sitter för att byta ut det. Efter montering kunde vi konstatera att den inte sög tillräckligt bra vid pumpningen, vi fick inte upp något vatten. Vi antog att själva pumppackningen inte slöt tillräckligt tätt runt röret man pumpar i. Så Lucin plockade isät allt igen, tog bort den ringpackningen och la en bit taglingsgarn innanför. Sen tillbaks med packningen som då var lite ”bredare” och så montera fast pumphuset igen. Det kändes bättre med inte tillräckligt för att suga upp vatten. Så Lucina plockade isär allt en tredje gång och såg att backventilerna också var fulla med kalkavlagringar. Så efter att ha rengjort dessa var det åter dags för att sätta ihop delarna. Och häpp – nu har vi en tät och väl fungerande toalett. Lätt som en plätt!

Bogpropellern har vi felsökt på och med voltmätare har vi konstaterat att vi har 12V fram till manöverboxen men att den inte ”kopplar på” strömmen med ”påknappen”. Vi hoppas att det är så enkelt att manöverboxen har gett upp och behöver bytas ut (den sitter exponerad på rattpedistalen så den är rätt utsatt under vinterregnen). Jag har mailat en Vetus återförsäljare (märket av bogpropeller och manöverbox) som fanns på Kos dit vi är på väg. Jag har inte fått svar ännu men jag hoppas det kan finnas reservdelar, annars får vi göra en egen ”påknapp”.

När det gäller instrumenten är jag ganska säker var problemet ligger. Utrustningen är från Autohelm (Raymarine) och det var även den gamla plottern från 1980-talet som gav upp förra året. Den blev svart trots att den fick ström och gick inte att sättas på så jag tog hem den för att se om det fanns ett enkelt sätt att reparera (kanske en intern säkring). Men beskedet var att det inte finns reservdelar och det är inte värt det, någonting jag misstänkte från början. Så jag lämnade plottern hemma. Men jag tror att den, oavsett den fungerade eller inte, fungerade som sambandscentral för Seatalk-signalerna från de övriga instrumenten. Därmed behöver den sitta där, med svart bild eller inte, för att instrumenten skall fungera (de får nu ingen ström t ex). I en gammal båt är det en utmaning att följa kablar så jag har mailat till Raymarine i Sverige för råd och om det finns ett enkelt sätt att koppla förbi plottern, inkabeln har åtta honkontakter och utkabeln tre. Det fanns ingen Raymarine representant i Kos så jag får vänta på svar och försöka ordna transport av den gamla plottern med någon av de gäster som kommer ner i sommar. Det jag saknar mest är ekolodet, speciellt för ankringen då det är viktigt att veta djupen för att få rätt längd på ankarkätting, och kunna gå och se djupet nära land innan ankring med häcken mot land skall göras.

Så utan en viss förkärlek för att se en del problem som spännande utmaningar kommer snart båtlivet te sig som en enda lång tid av straffarbete. För på båtar är det inte en fråga om saker skall gå sönder utan när. Och om jag försöker hitta en gemensam nämnare på alla olika typer av långseglare jag mött genom åren är det nog just glädjen över att fått saker att fungera igen efter lite kreativa lösningar som ofta inte går att hitta i instruktionsböcker. Det gör att en positiv och möjlighetsinriktad inställning är viktig hos båtmänniskor. Jag har seglat med personer som när saker börjar gå emot, det kan vara saker som går sönder eller väder som gör livet ombord jobbigt, sätter sig ner och beklagar sig, gör sig till ett offer för situationen. På båtar är det en tillgång med en besättning som istället försöker se motgångarna som en utmaning som man ger sig i kast med. Istället för att ta offerrollen tar man kontroll över situationen.

För fler tankar, erfarenheter råd och tips om att segla bortom horisonten så finns min bok med samma namn till salu. Klicka här för att få mer information.