På besök i tropikerna, del 5, Utklarering med förhinder
Efter tre dagar i Oveviken kände vi det var dags att röra på oss. Målet var att ta oss över gränsen till grannön Ko Lipe, som också var en av Thailands sydligaste öar. Men först måste vi klarera ut ur Malaysia och då fanns två alternativ. Antingen åka tillbaks till färjeterminalen vid Langkawi bukten där vi startade, där fanns alla myndigheter i terminalen. Eller ta oss till en marina i nordvästra Langkawi där alla myndigheter också skulle finnas då det även gick mindre färjor därifrån. Det lät roligare att besöka ett nytt ställe, så vi bestämde oss för att ta oss till Telaga marina.
Innan vi åkte sa vi hej då till Ove, som också planerade en tur till Thailand inom kort men då för att kunna förnya sitt uppehållstillstånd i Malaysia genom att vara i Thailand en månad. Vi fick hans e-post adress då Facebook, LinkedIn och Instagram lös med sin frånvaro på hans kommunikationskarta, det var mest hederliga brev och ett besök på internetkafé någon gång ibland för att se om det kommit något elektroniskt brev också.
Vi gillade verkligen Ove, hans kändes äkta i allt han företog sig och var befriad från mycket av den stress och behov av materiella saker som dominerar västvärlden.Vi gillade också vår ankarplats i Oveviken, den hade gett oss en lugn och bra start på vår semester och vi var nu i semester mood, stressen och behovet att hela tiden prestera hade börjat rinna av oss. Fortfarande var vinden svag så vi motorerade iväg från ankarplatsen runt sydkusten på Langkawi. Vinden började fylla i så vi rullade ut genuan och fortsatte med att motorsegla.
Ungefär där vi tidigare sett ett kryssningsfartyg låg en nästan lika stor båt för ankar. Det var en privat lyx yacht på 140 meter. Ocean Victory, ägd av en rysk stålbiljonär, Viktor Rashnikov. Ombord fanns bland annat sex pooler, en jaccusi, ett gym och så en landningplats och hangar för helikoptern. Båten har 23 400 hästar under motorhuven vilket gör att den kan förflytta sina 8000 ton i 25 knop. Jollen tas ombord från sidan genom ett ”hangar” som vattenfylls, så det behövs inga kranar. Den 14:e april, ungefär samtidigt som vi landade i Sverige efter vår semester, omkom en bulgarisk besättningsman ombord Ocean Victory efter att ha fastnat i ankarkättingen under ankring i Thailand. En otäck historia som finns att läsa om på nätet.
Men detta var vi ovetande om när vi körde förbi och tyckte att vi hade det bättre ombord Candela. När vi kom upp längs Langkawis västkust öppnades en bukt som hade en väg med broar som löpte tvärs bukten. Det såg lite lustigt ut och vi trodde först det var för att skydda stranden som skulle exploateras med fler hotell, men sen hörde vi att det var för att skydda startbanan på flygplatsen för att översvämmas när vind och vågor låg på.
Vi kom upp till vår marina på eftermiddagen, det var inte mer än 14 sjömil dit. Vi ankrade utanför kanalen som ledde in till marinans bryggor i sällskap med många andra båtar som låg innanför två konstgjorda öar som skyddade för vågor när sydvästmonsunen (eller sjöbrisen) rådde. Öarna hade blivit förstörda under Tsunamin men hade åter byggts upp. I guideboken stod också att det gick elkablar ut till öarna, men det var inte utmärkt var. Så vi ankrade emellan öarna (och såg när det blev mörkt att endast en av öarna hade ljus/el – så någon hade nog redan fångat kabeln till den andra ön).
Om Oveviken var lite vild med tät växtlighet var området kring Telaga marina mer vad man kan kunde förvänta sig av ett tropiskt paradis. Bortom de konstgjorda öarna öppnade sig den Indiska Oceanen och på motsatt sida låg en långsträckt sandstrand med spännande stenformationer på udden mot nästa bukt där sandstranden fortsatte mot ett hotell. Inloppet till kanalen som ledde in mot marinan markerades med en gammal fyr och kanalen kantades av lokala fiske- och turistbåtar. I lagunen låg flytbryggor och guppade, förankrade i kraftiga pålar. På ena sidan lagunen fanns ett lyxhotell och restauranger, och på andra sidan marinakontoret och en ”myndighetsbyggnad” med hamnkapten, immigration och tull. I bakgrunden syntes linbanan som under dagtid oavbrutet forslade turister upp till öns högsta punkt.
Det var så trevligt att vi bestämde att stanna här, det blev två nätter. Den första kvällen tog vi jollen till en av restaurangerna, vi hade ditills bara ätit från matförrådet på båten så vi kände för att unna oss lite lyx. Det blev en ”sea-food plate” med grillad hummer, musslor, räkor och bläckfisk samt en kall öl. Det var lyxigt och gott. Dagen efter tog vi en långpromenad innan solnedgången längs stranden bort till nästa bukt där bungalows stod på styltor över vattnet och det hela såg lyxigt ut. På stranden samsades kvinnor i burka, andra i sjal, med västerlänningar i minimal bikini.
När solen började gå ner styrde vi kosan hemåt igen mot jollen som vi lagt i marinan. Den sista biten sprang vi då molnen som reste sig bakom berget såg otäcka ut. Och innan vi hann fram till jollen hade blåsten och regnet redan börjat, och blixtar lös upp himlen, så väl framme till jollen körde vi med full fart ut till båten. Men ankaret hade ett säkert grepp så vi passade på med en färskvattendusch i lite kallare vatten. Det var skönt och luften kändes klarare och renare efter regnet. Jag förstod att lokalbefolkningen längtade efter den svalare regnsäsongen.
Dagen efter klarerade vi ut, eller försökte i alla fall. På myndighetsbyggnaden stod instruktioner om tågordningen om man klarerade in eller ut. Vi utklarering började man med hamnkontoret, sen tullen och sist immigrationen. Vi inklarering var det tvärtom. Så på morgonen när de skulle öppna, vid 10-tiden, gick vi upp till hamnkaptenen. Vi var först där så vi fick vänta medan han bytte om till uniformen med vit skjorta med lite guldstreck på. Nästa anhalt var tullen. Men det var stängt och ingen var där. Vi gick in till immigrationen och frågade. Nej, han skulle vara där. Han kanske var sen. Nej, hon kunde inte klarera ut oss utan att vi varit hos tullen först. Så vi satte oss och väntade där vi hade utkik över tulldörren.
Efter en timme gick vi tillbaks till immigrationstanten som ryckte på axlarna. Han kanske var på flygplatsen och struntade i att komma hit. Han var ju här igår! Men vi var inte ensamma om att leta efter tullen, en Thailändsk kille som skötte om en Princess 65 (motorbåt) i marinan var också på jakt efter tullen då han skulle till båtmässan i Singapore med ägarens Princessbåt. Han hade en malaysisk vän som hämtade sin bil för att ge skjuts till flygplatsen, och vi blev erbjudna att hänga med. Så helt plötsligt var vi på väg till tullen på flygplatsen i en luftkonditionerad BMW, det kändes inte helt fel i det läget.
Vi följde efter vår Princess-skötare på flygplatsen och han gick raka steg mot en trappa som jag trodde ledde till bakdörren till en restaurang. Men vi en annan dörr stannade han och knackade försiktigt, hörde en röst och öppnade. Där fanns ett helt luftkonditionerat kontor med massa soffor och diskar, det var tullen. Jag hade aldrig hittat dit själv. Resten av proceduren gick snabbt och vi var snart tillbaks hos immigration som tog våra fingeravtryck och stämplade passen. Vi var redo att åka och det var bara 24 sjömil till Thailand så vi åkte omedelbart ut till båten för att lätta ankar. Nu skulle vi till ett nytt land och till klarare vatten som inbjöd till snorkling.
