Livet i lockdown

Grekland har “lockdown” och utegångsförbud mellan 21.00 och 05.00. Sarita är därmed förbjuden att segla och utforska ankarplatser. Vi har dock bytt miljö från att legat på land i Cleopatra Marina i Aktio i över tre år ligger Sarita och guppar i vattnet i Preveza marina tvärs över sundet som leder till Amvrakikobukten. Här trivs vi också och har vi börjat hitta nya rutiner, utforska nya områden och träffa nya människor i ett Grekland som liksom resten av världen slåss mot ett virus.

Det gör att det trots lockdown är ganska mycket folk i rörelse, framför allt motions-skälet verkar användas mycket. Med alla affärer som inte har livsviktiga varor (som mataffärer), tavernor och caféer stängda så hör och ser vi alternativa lösningar. Vi blev till exempel förvånade när vårt favoritbageri var öppet och vi kunde köpa deras frestande goda bakelser. Men de bakar också bröd så jag förmodar att de därmed är undantagna från stängning. Med rätt kontakt kan man få varor levererade vid bakdörren, tavernor har hemleverans och kaféer har take-away. Reglerna tillåter detta så länge kaféerna inte erbjuder några sittplatser för att njuta av sina köpta varor vid själva kaféet utan det köpta inmundigas någon annan stans. Men gatorna är relativt folktomma efter 21, men det är inget vi berörs av för då ligger vi och sover.

Det senare har betydelse för vår närmiljö då marinans kafé verkar vara en av Prevezas populäraste, speciellt bland barnfamiljer och ungdomar. Dels ligger området lite enskilt och är “fritt” från de täta “gubbfiken” där de äldre männen sitter hela dagarna och kvällarna och har järnkoll på vad som händer i området (vilket kan vara jobbigt för en del av ungdomar). Dessutom erbjuder marinans konstruktion med långa ”cement-bänkar” alternativa sittplatser för de som köpt något på kaféet och inte kan sitta på de borttagna stolarna där. Preveza marina är även utan kaféet ett ganska populärt utflyktsmål då en strandpromenad längs Prevezas kaj avslutas med marinan som då blir ett naturligt slutmål, alternativ där man vänder tillbaka.

Vi ligger näst längt ut på sista bryggan i marinan, utanför oss är det bara en sjömack där det är tillträde förbjudet för allmänheten (vilket meddelas i en högtalare som aktiveras av någon sensor när besökare kommer för nära). Därför blir platsen där vi ligger ofta ett rundningsmärke för promenaden, språngmarschen eller cykelturen innan hemfärden påbörjas. Efter att ha legat här ett par veckor börjar vi känna igen några av de som kommer förbi på sina motionsrundor. Vi, vilket just nu också inkluderar Lucinas yngsta dotter Nora som är på besök, brukar söka kontakt med motionärerna med ett uppmuntrande entusiastiskt ”Já sas” eller ”kalí méra” (hej eller goddag). Många av dem ler tillbaks medan andra är helt inne i sitt motionerande. 

Några vi fått kontakt med är ett par äldre grekiska damer som har varit förbi nästan varje dag. De går långsamt på sin motionsrunda och den ena av damerna har käpp och har till och med svårt att gå. Men de kämpar på och vi har hejat på dem flera gånger när vi suttit och ätit tidig middag, det är då de brukar passera. När vi äter brukar de hänsynsfullt vända lite innan de kommer fram till båten. En dag var Lucina och Nora ute och cyklade till badstranden (vi har bara två cyklar så vi turas om ibland) när det närmade sig sen eftermiddag och damernas passeringstid. Jag var nere i ruffen när jag hörde någon tjoa utanför och när jag tittade upp var det den ena av damerna som stod vid landgången, hennes väninna satt en bit bort och vinkade diskret. I handen hade hon en påse som hon höll upp och pekade mot mig. Påsen, som var full med apelsiner mandariner, ville hon att jag skulle ta och när jag kom över till henne och greppade påsen sa hon på knackig engelska, ”from our garden” och log, vände sig om och gick. 

Jag var helt oförberedd på denna fina gest och gåva och han bara säga efcharistó (tack) och föra upp händerna till mitt hjärta och buga djupt. När hon kommit bort till sin väninna och de tittade mot mig innan de skulle fortsätta sin promenad gjorde jag en slängkyss vilket de lite generat verkade uppskatta. När Lucina kom tillbaka och jag berättat var det inget snack, nästa gång de kom förbi skulle de få med sig en nybakad sockerkaka. Så det blev ett bak följande dag och kakan blev precis klar lagom till väninnornas promenad och har levererats med idel glada miner hos alla inblandade. De talade då om att de gör marmelad av en del av frukten, så det skulle inte förvåna oss om det dyker upp någon marmeladburk med damerna nästa gång de passerar.

Vi har sagt det förut i ett annat blogginlägg, det finns så mycket värme, stolhet och vänlighet i det grekiska folket, speciellt de äldre gummorna och gubbarna som man bara måste älska. Att vi inte talar varandras språk möter inget hinder, bemötandet är ändå hjärtligt.

Ett annat exempel på detta är då Lucina och Nora var på promenad i Preveza. På en av bakgatorna så passerade de en trädgård där det hängde massa kalebasser från träden. Det så lite lustigt ut då de inte växer på träd utan hängde där för att torka, de kan sen användas till allt från maracas till lampor. När de var på väg därifrån kom ägaren till huset och trädgården ut, en äldre man med mustasch och vänliga ögon. De förde en ordlös konversation med teckenspråk och lyckades förmedla att de bodde på en båt i marinan. Han försvann in i trädgården och Lucina och Nora började gå mot marinan igen när han hann ifatt dem med en kalebass i handen. En till formen vacker kalebass vilken han räckte över till Nora med ett leende. Protester hjälpte inte utan det var bara att acceptera gåvan och ödmjukt tacka.

Så en kaka bakades för att nästa dag, då jag också var med på promenaden, ha som delmål att återbesöka den vänliga mannen med kalebassen för att ge honom den nybakade kakan. Nora visade upp en bild på den vackra frukten där den hängde på ena sidan av sittbrunnen. Han blev nog lika förvånad över den överräckta kakan som Lucina och Nora när de fick kalebassen, men han bugade, log och gick tillbaka till sitt hus. Vi började gå tillbaka och mådde ganska bra av att kunna återgälda en vänlig gest när mannen kom småspringande med en ny kalebass i händerna, ännu vackrare än den vi tidigare fått. Han gestikulerade och vi förstod att vi måste ju ha en till på andra sidan sittbrunnen också. Det var bara att tacka och ta emot.

Vi själva utnyttjar lockdown-möjligheten till motion i stort sett varje dag, antingen genom längre promenader eller cykelturer, ibland kombinerade med bad och en simtur (gäller främst Lucina och Nora då vattentemperaturen nu är runt 15 grader). Det är en ny närmiljö att utforska och även om vi ligger i en relativt stor stad, Preveza har runt 20 000 innevånare, så kommer man snabbt ut på landsbygden bland fruktodlingar, olivlundar och betande får men även de vidsträckta sandstränderna mot havet i väster, Ionian Riviera. Här finns också den vackra kusten längs “insjön” Amvrakikobukten och de välbevarade ruinerna från romartiden i Nikopolis lite norr om staden.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi saknar en del från tiden på andra sidan som alla fruktträd (och speciellt avocadoträdet och fikonträdet) grönsaksodlingarna där vi kunde få tomater och gurkor från, promenaderna med löshundarna och alla katter vi matat under vår tid där, förutom alla människor vi träffat där. Men vi har redan fått nya katter att mata, nya hundar som hälsar välkomna, nya fruktträd att plocka från och nya människor vi träffat så vi kommer att trivas här också. För vi räknar inte med att möjligheterna att segla omkring fritt kommer bli möjliga så snabbt i Covid-19 tider, och nu är vintern med ett osäkrare väder här så det känns tryggt att ligga i en marina där vi kan utforska nya platser till fots, på cykel eller i bil (det senare när lockdown hävs). Och som alltid finns det en arbetslista på Sarita att jobba på.