På besök i tropikerna, del 4; En svensk ensamseglare som heter Ove

Redan andra dagen på ankarplatsen fick vi sällskap av en vacker träbåt med en svensk flagga som vajade i aktern. Ombord var en äldre man som ganska snart efter att han ankrat innanför oss i sundet tog sin jolle och rodde över till Candela för att säga hej. Mannen hette Ove Linell och var för oss, och förmodligen de flesta i vårt gemensamma hemland, helt okänd. Men det visade sig snart att han inte bara var en genuin seglare som förtjänade all respekt och erkännande, hav var något så ovanligt som en ensamseglare som trivdes bra i sällskap med andra.

En grånad smal, nästan tanig men ändå muskulös, äldre man kom roende över till oss med bestämda årtag. Med en försiktighet som stod i kontrast med den resoluta rodden började han ett samtal med utgångspunkt från vår svenska flagga. Vi bjöd genast ombord honom och efter de vanliga artighetsfraserna och erbjudande om något att dricka började frågorna, och vi var nyfikna på varandra. Då vi var två och han en så blev det mer tal om Ove, och bra var väl det då hans liv kändes oändligt mycket intressantare än våra egna, åtminstone i våra ögon som visste vår egen historia redan.

Det var en ödmjuk man som hade en oändlig källa av berättelser som avlöste varandra allteftersom våra frågor väckte nya associationer. Anekdoterna varvades med Oves befriande ljudliga skratt som ekade i sundet, ett mycket behagligare ljud än de skrik som turisterna på vattenskotrarna försökte sig på för att höra ekot mellan bergen. Hans vänliga ögon uttryckte tydligt vad han känt under händelserna han berättade om, förstärkt av ett diskret gestikulerande. Det syntes att han inte bara berättade händelser ur sitt liv, han återupplevde dem, och han hade hunnit med mycket då han nu var 73 år vilket var svårt att förstå när man såg honom i arbete i sin båt. Och att ensam leva på båten och lösa allt, från självstyrning när vindrodret gått sönder ute till havs till att laga en mast som inte så lätt, med mycket begränsade resurser, går att ersätta. Ove representerade med all tydlighet en minimalistisk livsstil som präglades av självständighet och livskvalitet.

För det var för det årliga arbetet med att kontrollera skicket på sina master han kommit till sundet, som vi sedan kom att kalla Oveviken. Han hade byggt masterna själv 1988 efter att hittat tillräckligt raka och höga träd för att kunna göra plankor av. Masterna var limmade, medan originalet som ruttnat var trädstammar. Men nu hade limfogarna börjat gå upp på sina ställen och fukten trängt in med röta som resultat. Så en gång om året ankrade han upp här där det var lugnt och skuggan från bergen underlättade hans arbete. Han kunde jobba längre uppe i masterna utan att exponeras för en brännande sol.

Och varje dag under tiden vi låg där, på förmiddagen och eftermiddagen, så hissade han upp sig själv i masten med ett fall som hade block och talja. Säkrade upp sig där det behövdes utföras arbete och började hugga ur rötan. Sen ta mått på hålet, vilket kunde vara stort, och sen fira ner sig till däck för att bearbeta en ersättningsbit. Sen upp i masten för att mäta av biten, sen ner igen för att bearbeta den. Sen upp igen för att mäta, osv. Vi insåg snabbt att tålamod och envishet var två av Oves egenskaper.

Ove hade arbetat i handelsflottan några år på 1960-talet innan han köpte skutan Klaraborg, en 35-meters träskonare från 1859. Han renoverade henne för att segla runt på världshaven med betalande besättning, vilket han gjorde mellan åren 1967 och 1982. Klaraborg var på väg runt jorden för andra varvet när hon under dramatiska former förliste och sjönk utanför Australiens sydkust. Allt detta finns att läsa på en hemsida som skapades av några i besättning där de berättar om sina respektive upplevelser och det finns en redovisning av händelseförloppet från förlisningen. Men det var inte detta som Oves berättelser uppehöll sig så mycket kring, förutom en kortare passus om Australiska kustbevakningens inkompetens och att de snarare var orsaken till förlisningen än att de hjälpte till (Ove hade endast skickat ut ett Pan-Pan meddelande och hade hjälp på väg ut med en länspump till den läckande Klaraborg).

För berättelserna handlade mest om hans husdjur och hur han hade träffat och adopterat dem. Hans ansikte och kroppsspråk förvandlades till djuret då han beskrev händelserna, något vi kunde konstatera mer noggrant när vi träffade hans katter ombord på hans båt. Men det var inte bara historier om husdjuren, han hade haft besök av ormar ett flertal tillfällen. Ett par gånger av anakondor, det var inte så farligt, men att ha glasögonormar ombord var inte lika trevligt. En hade klättrat ombord via vindrodret medan en annan hade gömt sig i jollen. Han hade tillverkat en pinne med en snara i änden som han lyckats fånga dem med, och han var tacksam för sina hundars varningsskall för att hitta dem.

Det var efter Klarborgs förlisning som han åkte till Indonesien och köpte sin ketchriggade båt byggd efter den lokala traditionen. Med den hade han seglat runt framför allt i Indokina, men han hade styrt kosan mot Sverige två gånger. En gång blev katten sjuk på vägen så han stannade till i Kenya där han fastnade ett tiotal år med att köra turister på en stålskonare. En annan gång ångrade han sig på vägen och han har nu förlikat sig med sitt öde på sin segelbåt tillsammans med sina katter.

Hans båt har vackra linjer och är ett gediget bygge med solitt trä rakt igenom hela båten. Med sin breda form, låga fribord och avsaknad av köl, den har enbart ballast i form av järnbitar, så byggde sjövärdigheten på formstabiliteten. Men århundraden av utveckling i de indonesiska farvattnen hade skapat en sjövärdig båt som han litar på. Men som sagt, trä kan ruttna och det var problemet med masterna. Men att se en 73-åring hala sig själv upp och ner masten och sitta däruppe i timmar utan problem imponerade. Och när jag tänker på uppmärksamheten som många seglare får som ger sig ut på olika ”äventyr” kan jag känna en ödmjukhet inför någon som Ove, som verkligen lever som en äventyrare men inte gör det minsta väsen av sig. Hans samlade upplevelser och erfarenheter skulle jag vilja läsa om (och kanske skriva om tillfälle ges).