Till havs, del 2
Efter att ha passerat Gibraltar öppnade Atlanten sin stora famn med lugnt vÀder som innebar motorsegling. Men det stora havet hade planer för oss med kulingvindar och en upprörd havsyta som stÀllde till en del problem för oss pÄ vÄr fÀrd söderut mot vÀrme och etappmÄlet Teneriffa.
Men till en början kunde alla ombord hjÀlpa till med att putsa och feja förutom att ta sina vaktpass och ordna med stÀdning, frukost, lunch och middag (och en och annan fikapaus med hembakad kaka). Allt eftersom vi seglade sydvÀst och skyddet frÄn Portugal norr om oss blev mindre sÄ vÀxte dyningen frÄn norr. NÄgot ovÀder pÄ nordatlanten gav efterdyningar nere pÄ vÄra breddgrader och höjden pÄ dyningen var nog 4-5 meter och lÀngden runt 100 meter. Det Àr inte förrÀn man ser hur horisonten Àndrar sig som man inser hur stora de Àr och de gav Azizam en lÄngsam rullning men med en minimal lutning som det anstÄr en stor katamaran.
Vi kunde snart rulla ut genuan nĂ€r vinden ökade och vi gjorde bra fart. I den nordostliga vinden kunde vi i stort sett styra mot mĂ„let pĂ„ en slör och ju fortare vi seglade desto mer kröp den skenbara vinden framĂ„t. I dyningen kunde vi ibland surfa nerför vĂ„gsidorna och öka hastigheten. I den ökande vinden sĂ„ började ocksĂ„ vĂ„gorna den skapade bli högre. Och vĂ€derrapporten talade om Force 6-7 (upp till kulingvindar) och âvery rough seasâ dĂ„ den nordvĂ€stliga dyningen krockade med de stĂ€ndigt vĂ€xande vĂ„gorna skapade av nordostvinden
Med ett rev i storen och genuan utrullad sÄ gick det undan. Farten gick sÀllan under tio knop och nÀr vi surfade ner för vÄgorna sÄ ökade knopmÀtaren stadigt, ofta över 15 knop. Vid ett tillfÀlle sÄ surfade vi pÄ en riktig stor dyning och jag tittade pÄ knopmÀtaren som bara fortsatte att öka. VÄgen vi red pÄ skummade runt fören och vi ökade till 22,4 knop, inte illa för en 55 ton tung bÄt pÄ Atlanten, se filmen..
Men det var ocksÄ anstrÀngande för systemen ombord att fightas med vÄgorna. Och under sex timmar skulle vÄra liv förÀndras frÄn kontrollerade surfningar till en serie av incidenter som kom slag i slag. Det började med en vÄg. Dyningarna och vÄgorna skapade av den ökande vinden var egentligen inte sÄ farliga. NÀr vinden kröp över 30 knop sÄ började en del vÄgor att bryta, men det var mer topparna som gav efter och inte sÄ dÀr otÀcka hela brytande vÀggar av vatten. Det var mer obekvÀmt och obehagligt Àn farligt.
Men en av vÄgorna smackade in i styrbords skrov med en smÀll. Det var inte första gÄngen men ljudet som följde var nytt. Det lÀt som vatten som forsade in i bÄten, och det var precis var det var. En av sidoventilerna var öppen och en hel del av vÄgen hamnade pÄ durken i styrbords skrov. Vid lugnt vatten öppnade vi ventilen för att slÀnga ut matrester i havet, och nu hade nÄgon glömt att stÀnga efter sig.
Incidenten skapade merjobb i form av att pumpa ut allt vatten, men framför allt av att torka av durkar och allt som förvarades dÀrunder med fÀrskvatten dÄ saltet förstör och korroderar allt snabbt. Men det var inte det enda jobbet som den öppna ventilen skapade. Helt plötsligt slocknade all 220V el. SÀkringen hade gÄtt sÄ nÄgon anvÀndare hade pÄverkats av saltvattnet och kortslutit sig. Utan att fixa 220V systemet dÀr ocksÄ batteriladdarna ingick skulle batterierna drÀneras snabbt. SÄ det blev att stÀnga av varje anvÀndare och sedan slÄ pÄ en i taget för att se nÀr strömmen slogs av. Efter en hel del felsökning var resultatet att köksflÀkten var boven i dramat och med den bortkopplad kunde vi Äter starta generatorn och ladda batterierna.
Men vi hann inte mer Àn att komma upp pÄ dÀck efter allt detta förrÀn vi sÄg hur genuan hade börjat splittras i en söm. HÄkan och jag skyndade oss att rulla in den snabbt, och vi slÀppte pÄ skotet extra mycket vid inrullningen, det var viktigt att den inte skörare helt. Den har inget fall utan hissas upp i spinnakerfallet och sedan knyts fast med en tamp i fallhornet, dels för att spara vikt högt upp men ocksÄ för att undvika för stor belastning i masten. Vi lyckades fÄ in seglet helt dÀr det kunde förvaras tills vi kom fram och kunde hissa upp nÄgon i masten i lugn och ro för att lossa fallhornet och sen rulla ut genuan och ta ner den under ordnade former, inte nÀr det blÄser kuling.
Men det var straxt efter genuan rullat in som de verkliga problemen började. Jag hade precis gÄtt och lagt mig efter min vakt. Azizam gjorde stadigt över 10 knop och nÀr vinden ökade mot 30 knop (knappt 20 knop skenbar vind) sÄ lÀste knopmÀtaren mer och i surfarna ibland över 20. Helt plötsligt kÀnde jag att bÄtens rörelser kÀndes annorlunda. Man kÀnde ofta att bÄten började lova upp och den skenbara vinden ökade, men sen sÄg alltid autopiloten till att Azizam föll av igen till rÀtt kurs. Denna gÄng kÀndes det inte som om autopiloten orkade det.
Jag gick upp pÄ bryggan och sÄg direkt att vi hade halvvind istÀllet för slör och den skenbara vinden var mycket starkare Àn som var behagligt med vÄr segelsÀttning. Jag gick ut till styrplatsen och kopplade bort autopiloten och tÀnkte handstyre bÄten till rÀtt kurs, men ingenting hÀnde. Snarare sÄ lovade Azizam upp Ànnu högre med resultat att vÄgorna smackade in i bÄtens sida och vinden ökade dÄ storen började fladdra i kulingvinden.
Jag vÀckte HÄkan som kom upp och efter en snabb uppdatering tog han direkt beslutet att starta motorerna och gÄ upp i vind för att ta ner seglen. Först rullade vi snabbt in focken som vi satt efter att genuan gÄtt sönder, och sen storen. De 187 kvadratmetrarna (den var mindre dÄ vi revat tidigare) had svÄrt att ramla ner mellan lazy-jacksen och vi fick fixera bommen och klÀttra upp pÄ rufftaket och upp pÄ bommen för att hjÀlpa storen pÄ traven. Vi fick skrika för att höra varandra i vinden men till slut lÄg storen sÀkert förankrad pÄ bommen. Sen lÀt vi bÄten driva och den la sig med bredsidan mot vÄgor och vind. DÄ kÀndes det skönt att vara ombord en stor katamaran. Visserligen sÄ smackade en del brytande vÄgor in i sidan men Azizam lÄg stabilt med sina tvÄ skrov. Det var mer obehagligt Àn farligt.
HÄkan och Victor hade lokaliserat orsaken till att vi inte hade nÄgon styrning. LÀnken mellan roderaxeln och hydraularmen hade lossnat, förmodligen för att en bult arbetat sig ut och gjort att fÀstet runt roderaxeln lossnat. Victor och Zackarias jobbade febrilt nere i babords motorrum med att fÄ pÄ lÀnken pÄ roderaxeln igen, men det var inte bara besvÀrligt utan ocksÄ farligt nÀr rodret rörde sig sÄ försöken avbröts.
Dessutom hade nÄgon frÄn varvet under allt meckande med motorer och annat stÀlld om kranarna för hydrauliken sÄ det var bara ett roder som anvÀndes. Allt detta genom felsökning med trial and error. Men med den insikten kunde hydraulkranarna stÀllas om sÄ att det andra rodret kunde anvÀndas Àven om autopiloten fortfarande inte ville fungera. SÄ med ett roder av tvÄ och med handstyrning sÄ bestÀmde vi att det var sÀkrast och vettigast att motorera istÀllet för att sÀtta segel igen dÄ vi kunde hÄlla kursen rakt mot mÄlet och skona rodret sÄ mycket som möjligt.
Livet ombord förÀndrades drastiskt i och och med nya situationen. FrÄn att ha suttit inne i den skyddande och varma salongen/styrhytten och bara dÄ och dÄ gÄtt ut för att kontrollera segel, motorrums och scanna horisonten och Àtit gemensamma mÄltider, bakat goda kakor och lyssnat pÄ musik och sett film stod vi nu pÄpÀlsade med regnstÀll och fastspÀnnda i livselar pÄ dÀck och sÄg berg av vatten byggas upp bakom Azizam. Alla tankar pÄ att duscha var borta och den gryta med blandad spagetti och köttfÀrssÄs som stÄtt pÄ spisen blev de kommande dygnen kall delikatessmat. Azizam förvandlades frÄn en ombonad och hemtrevlig bÄt till en gungande arbetsplats dÀr olika prylar snabbt samlades överallt och vi bara Ät, sov eller styrde.
SÄ vakterna blev lite annorlunda dÄ erfarenheten att handstyre varierade bland besÀttningen. Det tog ett tag att fÄ en kÀnsla för bÄten och styrningen, det var svÄrt att kÀnna rodret. Natten var mörk och molnig utan mÄne sÄ det var svÄrt att fÄ nÄgot bra styrmÀrke, och regelbundet kom nÄgra extra stora vÄgor som ville kasta Azizam ut kurs. Lucina tyckte de stora vÄgorna var skrÀckinjagande och efter att ha stÄtt och tittat pÄ en stund med rÀdsla och oro sÄ fattade hon modet och ville styra, Belöningen lÀt inte vÀnta pÄ sig dÄ hon omedelbart upptÀckte d att oron avtog och en kÀnsla av triumf infann sig som blev till glÀdje och njutning allteftersom timmarna vid rodret förflöt, se filmen.
SÄ i gryningen lördagen den 11:e november nÀrmade vi oss Teneriffa och Santa Cruz. Det var en skön kÀnsla att komma fram och tillfÀlligt pausa frÄn att leva pÄ en plattform i stÀndig rörelse. Vi passerade ett gÀng upplysta fartyg som visade sig vara oljeplattformar som lÄg ankrade utanför hamnen och smet in i det lugna vattnet innanför hamnpiren och la till vid kajen. En yrvaken hamnkapten kom och sa att vi skulle flytta, men det fick bli senare. Vi tog snabbt ner genuan innan vinden Äter ökade, det var nÀstan vindstilla dÀr pÄ morgonen i skydd av hamnpiren. Sen satte vi igÄng och skölja av bÄten med fÀrskvatten, Azizam hade fÄtt mycket saltvatten pÄ sig under fÀrden. Sen fick det bli en dusch och ett par timmars vÀlbehövlig sömn dÄ vi tagit lite extra vaktpass under natten.
Efter en kort vila var det tillbaks till att jobba med allt som behövde fixas, och det hade blivit en lÄng lista. Seglet kördes till segelmakaron för reparation, roderarmen skickades pÄ reparation och en ny del skapades som reserv, autopiloten och hydrauliken fick en genomgÄng, kompletterande proviantering och hela bÄten gjordes i ordning inför Àgarens ankomst fredagen den 17:e november. Och i idag, den 18:e startar seglingen mot VÀstindien. Förutom att Àgarparet kommit ombord sÄ har Pernilla lÀmnat oss och Hanse klivit ombord. Det blir en sydlig kurs mot Kap Verde för att undvika ett lÄgtryck och front innan vi svÀnger mer vÀsterut i passadvinden, men mer om det senare.
Mycket spÀnnande lÀsning !