Ankring bortom horisonten, del 2: Ankaret

DSC01046

Sarita till ankars i Joniska havet

Ankaret är den viktigaste länken i en kedja av utrustningsdetaljer som är grunden för att kunna lyckas med ankringen. På marknaden finns en uppsjö av olika typer och modeller av ankare med olika kvalitet och egenskaper. Många av dem fungerar bra på olika typer av ankarbottnar. Den andra artikeln i serien om ankring bortom horisonten fokuserar på ankaret.

Under min ungdoms seglingar i gamla träbåtar i Stockholms skärgård var blyplätten det dominerande ankaret. En dragg och eventuellt ett stockankare kunde finnas med på repertoaren. Blyplätten var enkel att hantera, lätt att stuva och greppade förvånansvärt bra, men framför allt var den billig.

blyplätt

Blyplätt eller tallriksankare

Man kunde enkelt tillverka den själv genom att hälla smält bly i en navkapsel från en Volkswagens ”bubbla” modell. Numera inser jag att plättens greppförmåga inte så mycket var ankarets förtjänst, en välformad sten skulle nog fungera bra också. Det handlade mer om att vi har en väldigt förlåtande ankarbotten ur ankringssynvinkel i skärgården med tjock lera. Blyplätten kunde snarare vara svår att få loss då den kunde suga fast sig i leran, en dålig egenskap hos ett ankare.

När jag haft båt på senare tid i skärgården har jag haft ett original Bruceankare som jag varit mycket nöjd med. När det greppat i lerbotten så har det nästan aldrig släppt och jag har heller aldrig haft problem med att få det att lossa så länge jag haft dragvinkeln rakt upp. Och blyplättens begränsningar, och kanske också begränsningar i kunskapen i hur man ankrar, har jag under flera skärgårdsnätter fått uppleva när en åskskur med kraftiga vindbyar har dragit förbi. De flesta av de båtar som då draggat har haft en blyplätt i änden av sin ankarlina, medan mitt ankare nästan alltid hållit sitt grepp.

Ankare 2Med introduktionen av lite större och modernare segelbåtar i den svenska skärgården har också flera ankartyper som används internationellt blivit vanligare även om svenska båttillbehörsaffärer verkar mest satsa på de gamla klassikerna blyplätt och Bruce med inslag av Danforth. En anledning kan vara att i Sverige är ett ankare inte betraktas lika viktig som internationellt, där det kan vara skillnaden mellan en lugn natt och katastrof ombord.

Priset blir en viktig parameter och då flera patent gått ut så har det kommit plagiat av klassiska ankartyperna, t ex Bruce, CQR och Danforth. Dessa kan köpas till mycket överkomliga priser. Det gör att många original har slutat att tillverkas, men de är ändå vanliga på begagnatmarknaden och som utrustning när begagnade båtar köps. Det är bra att veta om det är en kopia då det är många detaljer som kan skilja från originalet.

Det kan vara godsets tjocklek, vinklar på flyn, tyngdfördelning, utformning av flyspetsen, materialval och annat som påverkar ankarets kvalitet. Det kan vara en chansning att köpa en kopia även om det finns sådana som är gjorde med kvalitet och noggrannhet. Men det har hänt en del på designfronten vilket inte syns på den svenska marknaden. Flera nya ankartyper har dykt upp som i tester visat sig fungera bättre än de äldre modellerna. Det är modeller med namn som Manson, Spade, Rocna, Wasi Bügel med flera. Modeller som används flitigt bland de som seglar bortom horisonten.

Jag gjorde ett ankartest när jag skrev för svenska båttidningar på 1990-talet. Det var Bruce, blyplätten, CQR och Fortress som jag jämförde. Jag ankrade på samma ställe och förtöjde i land, sen vinschade jag hem på ankaret med en våg emellan så jag kunde se vid vilken påfrestning som ankaret släppte vid. Inte ett helt tillförlitligt sätt, men det gav ungefärliga styrkebesked. Fortress och Bruce dominerade där Fortress hade styrkan att det lättare grävde ner sig djupare. CQR kom sedan och blyplätten var föga överraskande ankaret som släppte först.

Ett bra ankare ska enligt mig:

  • Fungera i olika typer av ankarbotten (eller så måste man ha flera olika ankare för olika förhållande).
  • Kunna gräva ner sig enkelt och effektivt.
  • Ha stor motståndskraft nergrävd.
  • Lätt kunna gräva ner sig igen i en ny riktning, vid t ex ett vindkantring.
  • Lätt kunna få loss.
  • Vara enkel att hantera.
  • Vara enkel att förvara.
  • Ha få delar som kan gå sönder.
  • Vara prisvärd (kvalitet brukar kosta).

Lite grovt delar jag in ankare för fritidsbåtar i fyra typer som alla har lite olika egenskaper och gör dem bra för olika ändamål.

  • Ankare med rörliga flyn.
  • Plogande ankare.
  • Stockankare
  • Övriga ankare (blyplätt, dragg).

Ankare med rörliga flyn

P1030361

Danforthmodell

De vanligaste ankarna med rörliga flyn är Danforth, Fortress och Brittany. Sen finns det många plagiat som liknar dessa. Gemensamt är att de är lättare än de plogande ankarna och har flyn som är vassare och bredare. Vikten gör de lätta att hantera, dock är de lite otympliga då de är stora till ytan och har en rörlig del som man kan klämma dig i.

De är dock relativt lätta att förvara hängande från en akterpulpit redo att användas. Den lätta vikten är dock något negativt när det gäller att börja gräva ner sig. De lätt glider ovanpå botten innan flyspetsarna fått grepp i underlaget. För att kompensera för det har spetsarna gjorts skarpa, men det räcker ofta inte när det är sjögräs som täcker botten eller botten är hård.

De breda flyna gör dock att när de väl fått grepp och börjat gräva ner sig har de bra hållfasthet. De är framför allt framtagna för att fungera på sandbottnar. Min erfarenhet är att de just fungerar bäst i inte alltför hårt packad sand och lera, men har svårt på de flesta andra bottnar. Ett undantag är lös lera och dy där de större flyna ger bättre grepp än många andra ankartyper. Fortress är av aluminium och är lättast i förhållande till sin hållstyrka. Något som olika test visat där Fortress ofta håller sig väl framme i hård konkurrens. Den går också att montera ned i delar vilken gör den lätt att stuva som reservankare.

Plogande ankare

P1030347

CQR-ankare

Det finns fler varianter av plogande ankare och här har utvecklingen gått snabbt med introduktionen av flera nya modeller. De gamla traditionella är CQR (en lek med det engelska ordet för säker = secure) och Bruce. Men de bägge klassikerna syns allt mera sällan på långfärdsbåtar då nya typer av ankare gjort sitt intåg.

P1030362

Bruce ankare

Ankartypen Delta kom relativt tidigt och har för många blivit en favorit och på senare tid har Rocna gjort sitt intåg med stor framgång. Rocnas båge gör det lättare får ankaret att hamna i rätt läge för att kunna få bra grepp i början. En viktig egenskap vid en vindkantring då ankaret måste gräva ner sig på nytt i en ny riktning. Även Manson Supreme och Wasi Bügel har en båge och har även de många användare. Ett annat ankare som visat bra förmåga till att gräva ner sig även i ankarbotten med lite sjögräs är Spade då dess vassa spets har försett med extra tyngd.

Alla dessa ankare har funnits på marknaden ett tag och har alla visat goda egenskaper i tester. Det kommer nya modeller regelbundet, ibland med lokal anknytning till ett område där de blir populära. De har alla sina respektive förespråkare och anhängare. Jag har ingen personlig erfarenhet av någon av de nyaste ankarmodellerna utan kan bara hänvisa till tester och andras erfarenheter. Men ingen av dem är ett dåligt val.

Stockankare

stockankare

Stockankare

Stockankaret är lite av en egen sort och dess form har blivit en symbol för ankare i allmänhet. Den karaktäristiska stocken med flyna, stången som går ut vinkelrätt från läggen och som gör att ankaret ställer sig upp i en vinkel på botten. Det underlättar för något av flyna att börja gräva ner sig. Men flyna är inte speciellt stora i jämförelse med övriga ankaret så greppet är relativt svagt. Styrkan hos stockankaret är på steniga bottnar där flyna kan greppa runt stenar utan att fastna mer permanent. Stockankaret lever också på sin tyngd.

Det är ett populärt ankare för fiskebåtar och de lokala charterbåtarna i Turkiet, Gullets. Dock tror jag det är mer deras ankringsteknik och flera hundra meter långa kättingar, som gör dem effektiva. Stockankaret är besvärligt att hantera och förvara då det är hopsatt. Dock går stocken att lossa och fällas ner parallellt med läggen vid förvaring. En del modeller har också möjlighet att fälla in flyna så ankaret blir en långsmal metallklump som kan förvaras i till exempel kölskarpen där också dess tyngd stör båtens viktbalans minst. Det gör att stockankaret ofta finns med som reservankare/stormankare på långfärdsbåtar.

I kölsvinet är det utsatt för fukt och korrosion, så det är bra att med jämna mellanrum ta upp det och kontrollera att det fungerar och smörja in i vattenständigt fett Alternativt kan det läggas i en plastpåse sprejad med rostskyddsmedel.

Det tog mig en halv dag med fil, stålborste och vinkelslip att få ihop mitt stormankare i väntan på orkanen Gloria. Jag låg ankrad med Swan 57:an ”Laorana” i en biflod till Conneticut River i Long Island Sound utanför New York. Men det är inte alltid man får förvarning och har den tiden på sig och utrustning ombord, så det är bättre att årligen ta fram det för underhåll.

Övriga ankare

Övriga ankare är inget som rekommenderas att använda på en långfärdsbåt som ankare. Blyplätten, eller tallriksankare som modellen också kallas, kan däremot fungera utmärkt som ankartyngd. Se kommande artikel om övrig utrustning vid ankring.

dragg

Dragg

Draggen fungerar också utmärkt som dragg. Man kan med hjälp av den få tag i tappade linor, ankare eller andra föremål som hamnat i vattnet. De lokala fiskarna har ofta olika typer av hemmagjorda draggar som ankare och de verkar nöjda med det. De befinner sig dock oftast ombord när de används och i hamn har de bojar att förtöja i, så de är inte lika beroende av ett tillförlitligt ankare på samma sätt som en långseglare.

Undantaget är till jollen där det är viktigt att ha ett lätthanterligt och lättstuvat ankare som i hopfällt skick inte har några utstickande delar som kan skada jollen eller personer ombord. Där kan en hopfällbar dragg (med de breda flyna) fungera utmärkt som kompromiss.

Egna erfarenheter

Delta

Delta ankare

Jag har personliga erfarenheter från blyplätt, dragg, stockankare, Fortress, Danforth, CQR, Bruce och Delta. De tre första modellerna har jag enbart erfarenhet av från skärgårdsseglingar, så jag lämnar dem utan kommentarer. CQR använde jag mest på sandbotten där den fungerade bra, men det var på 1980-talet och jag vet att de nya ankarna fungerar bättre.

Min rekommendation är att behåll ankaret om det ingår i ett båtköp, men köp inget nytt av dessa modeller – det finns bättre. Lite samma resonemang blir det med Bruce som jag har mest erfarenhet från skärgårdens lerbotten. Där fungerade det fantastiskt, men leran är en tacksam botten att vara ankare i. Delta är den modell av de relativt nya jag prövat, och som jag är mest nöjd med. Det har sällan svikit mig och får ofta grepp där jag ser att andra med just Bruce eller CQR har svårigheter.

Spade

Spade ankaret

Det har dessutom inga rörliga delar som jag kan klämma mig i och det passar i många ankarklys. Det är spetsigt med en tung spets vilket gör att den tränger igenom sjögräs relativt bra. Och den fungerar på de flesta bottnar. Men alla de egenskaper som Delta har finns också hos de moderna plogankarna även om jag inte har någon egen personlig erfarenhet av dessa.

Den vanligaste lösningen för långfärdsbåtar är att ha huvudankaret med kätting och ett ankarspel (vinsch) i fören. Det gör det nödvändigt att också ha minst ett annat ankare som kan användas som häckankare när man vill ha fören mot land eller som ett kompletterande reservankare. Jag tycker dessutom att man bör ha ett stormankare utöver detta.

Rocna1

Rocna ankaret med bågen som gör att den lägger sig i rätt position.

En del tycker det är bra att ha olika ankartyper för de olika ändamålen. Ett plogande ankare som huvudankare, ett ankare med rörliga flyn som häckankare och ett stuvbart större/tyngre ankare som stormankare.

Det traditionella stormankaret är ett stockankare, men ett dyrare, modernare och bättre alternativ är Fortress som också går att plocka isär och har bättre testresultat. Det är ett vettigt upplägg när man ser på förvaringsmöjligheterna.

Ett plogande ankare brukar fungera bra låst i ankarklyset. Jag brukar ta bort det därifrån under längre överseglingar och förvara det under däck, gärna längre akterut. Detta för att undvika att det sliter sig när fören doppas i vattnet vid lite hårdare kryss, men också för att få bort tyngden från ändskeppet.

Ett ankare med rörliga flyn är relativt platt och lättare och kan därmed enklare förvaras i en sittbrunnslåda eller hängas från akterpulpiten. Där blir det också lättare att använda som häckankare. Fortress eller stockankaret kan förhoppningsvis få rum i kölsvinet, låst med några tampar så det inte börjar röra på sig.

CQR

Ett CQR ankare som lagt sig rätt på botten för att gräva ner sig.

Jag tycker det är en bra grundidé men det kan finnas varianter beroende på utrymme och var man planerar att segla. Med andra ord vilka ankarbottnar som kommer vara vanligast. Jag skulle föredra tre plogande ankare om det finns stuvmöjligheter då de är mer allround. Däremot kan ankarnas vikt variera, stormankare tyngst och häckankare/reservankare lättast. Bra att ha olika modeller av plogankare för olika förhållanden anpassade för de stuvutrymmena som finns.

De flesta ankartillverkare har rekommendationer på ankarets vikt i förhållande till båtens storlek/vikt. Min bedömning är att de rekommendationerna ofta är i underkant, men jag misstänker att de inte räknar med byig vind och öppna ankarplatser där vågor kan rycka i ankarutrustningen. För det gäller inte bara hållkraften utan också att få hjälp till att gräva ner sig där vikten hjälper till. Nedan är en tabell som visar den ungefärliga tyngden hos de olika ankartyperna enligt tillverkarnas rekommendationer för olika storlek på båtar (kan ibland kännas lite i underkant).

ankarvikter

Den första artikeln handlade om de generella skillnaderna mellan att ankra i skärgården och bortom horisonten.

Nästa artikel handlar om all kringutrustning för ankring.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.