Över Atlanten med Azizam, del 1

Skepparen Håkan spanar mot ännu en vacker solnedgång på Atlanten.

Beslutet att segla till Västindien via Kap Verde öarna kändes helt rätt när vi fick väderprognosen inför vår avfärd. Ju snabbare vi kunde starta med en sydvästlig kurs desto bättre då ett lågtryck skulle bildas väster om Kanarieöarna och fördjupas med upp till kulingvindar från väst och ett område med i stort sett stiltje söder om den horisontala fronten. Så den 18:e november, hade vi tankat  och provianterat klart för att kasta loss under det traditonella tutande i mistlurar från båtar i hamnen.

På väg ut från Teneriffa. Zacke (Zackarias) bär en fendert för att stoppa undan.

På väg ut från hamnen i Santa Cruz, Teneriffa passerar vi några oljeborrtorn.

Innan vi satte segel så gjorde vi en del grundkalibreringar av autopiloten som behövde göras efter den slutat fungera i samband med roderhaveriet på väg från Gibraltar. Vi gjorde det som var möjligt när vi låg på svaj för ankar men vi kunde inte göra allt och en del kalibreringar måste göras till havs, bland annat deviering av kompassen, Det gick väl så där med alla steg men vi fick igång autopiloten även om den styrde lite som om den fått ett glas för mycket, kursen varierade en 10-15 grader på ömse sidor om den valda kursen, men tillräckligt stadigt för att vi skulle komma fram dit vi ville.

Planen var att segla så mycket som möjligt väl medvetna om att det skulle vara lätta vindar som förmodligen innebar motorisering den största delen av sträckan. Det visade sig att det blev motorisering nästan hela vägen till Kap Verde  även om vi fick hjälp med farten av att ha seglen uppe. Men med lite vind och bara en svag dyning så var det svårt att förstå att vi befann oss på en stor ocean. Lite rull av dyningen på ett nästan blankt vatten gjorde tillvaron behaglig ombord och luckor kunde vara öppna för luftcirkulation i den allt varmare luften.

Vi lämnar Teneriffa bakom oss under tiden vi kalibrerar autopiloten.

Lucina kör in fisken i ugnen inför dagens middag.

ibland åt vi alla tillsammans, men oftast åt ägarna själva. Här står fisk på bordet.

Lunchen var oftast någon typ av sallad. Här är Victor på väg med tallrikarna.

Det blev också en hel del jobb för besättningen. Ny ombord var också Hanse som ersatt Filippa. En ung skutseglerska hade ersatts av en medelålders kappseglare. Även ägarparet hade klivit ombord för överseglingen men de gick inte vakter. Det var frukost, lunch och middag som skulle tillagas och serveras, till både besättning och ägarparet som var med ombord. Även om Lucina varit provianteringsansvarig så skulle vi alla dela på kökstjänsten, men Lucina fick vara stöd åt de flesta ombord då matlagningserfarenheterna och kunskaperna varierade stort, så hon hade ett stort ansvar speciell med tanke på att det fanns ett ägarpar ombord som förväntade sig god mat.snyggt upplagd på tallrik, serverad på rätt klockslag vid eget bord. Men den uppgiften klarade hon med bravur även om det låg en del ångest inför uppgiften. Men när ägarparet började uttrycka uppskattning för god husmanskost och inte förväntade sig gourmé mat varje dag så lättade trycket lite.

Strumpan med spinnakern inuti. När man sätter spinnakern hissar man upp strumpan hela vägen, sen hissar man upp strumpan och exponerar spinnakern för vinden.

Håkan och Hanse diskuterar spinnakersegling.

Höjdpunkten med seglingen var en halv dag då det blåste lagom, inte för mycket och inte för litet, från rätt håll, bakifrån, för att sätta spinnakern för första gången. Det blev en del dividerade om hur linor skulle dras och annat men till slut fick vi ordning på allt. Det unika med en så bred katamaran som Azizam är att man behöver ingen spinnakerbom, man fäster halshornet i lovarts skrov. Så upp med spinnakern som låg i en lång strumpa och sen hala upp strumpan för att fylla den. Allt gick smärtfritt och det var en härlig känsla att dras fram av detta mäktiga undanvindssegel även om jag har haft som princip att undvika spinnaker på oceanseglingar då det kräver mer av besättningen och konsekvenserna blir stora om man gör fel i jämförelse med ”vanliga” försegel. Men med en kappseglare ombord och en ägare som gärna ville se seglet uppe fick vi övriga försöka lära oss snabbt hur man skall hantera det 400 kvadratmeter stora seglet.

Ett dopp på 3500 meters djup

Sen var det vakter, fyratimmarsvakter från 20.00 till 16.00 och tvåtimmarsvakter mellan 16.00 och 20.00 för att rotera vilken vakttid man hade. Jag och Lucina fick vakt tillsammans. På vakten skulle man förutom att kolla segel och trimning också kolla motorrummet och hur batterierna mådde. Om de behövde laddas startade man generatorn och närman ändå körde den så kunde andra saker som behövde mycket 220V göras, såsom tvätt i tvättmaskinen (minst ett par tvättar per dygn) eller göra mat i ugnen. Naturligtvis så spanande vi efter andra båtar, både runt horisonten och på radarn.

Azizam från vattnet.

Det var ovanligt lugnt väder hela vägen till Kap Verde.

Vakten som slutade 08.00 gjorde frukost, 12.00 lunch och 18.00 middag. Vakten som kom efter diskade och städade gjorde vakten mitt på dagen. Förutom att dammsuga och hålla ordning så skulle avsaltningsanläggningen (watermaker) köras för att fylla tankarna med färskt vatten. De som hade grynings respektive skymningsvakten skulle också lägga ut och ta hem fiskelinorna. Men på hela vägen till Kap Verde fick vi ingen fisk, det var dåligt med flygfisk och delfiner som annars regelbundet brukar dyka upp. Området kändes utfiskat.

Vi sjösatte jollen för att kunna ta bilder på Azizam.

Sen var det att fixa allt som gick sönder, och det gör det alltid på en båt med så många system. Och så skulle det ordnas med ägarens leksaker varav den största var uppblåsbar bubbelpool. Den blåstes upp på styrbords skrov lite framför misskepps och fylldes med saltvatten. Sen kunde de som ville krypa ner i det tempererade vattnet och sätta på bubbelfunktionen. Den användes flitigt under solnedgången när vi seglade med spinnaker och kamerorna smattrade för att föreviga ögonblicket.

Jollen på väg tillbaks.

Själv tror jag Lucina och jag njöt mera av vårt stopp för att bada på 3500 meters djup. Det var vindstilla när vi fällde ner badplattformen och kunde hoppa i från fören och se båten sakta driva över oss mellan skroven för att sedan ta tag i repet som hängde efter båten. Det var 24 grader i vattnet och klarblått. En härlig och lite konstig känsla med det djupet under sig.

Diet var tillräckligt lugnt för att blåsa upp bubbelpoolen på fördäck och fylla den med havsvatten (28 grader).

Även Lucina och jag to ett bubbelbad.

Vi anlände till Mindelo i g.ryningen

En annan dag sjösatte vi jollen, en RIB-båt, med Victor och ägaren för att fotografera Azizam vid solnedgången. Det blåste tillräckligt för att fylla genuan så vi seglade medan de körde runt oss med jollen mitt på Atlanten med kameran i högsta hugg. Sjösättningen av jollen gjordes också som test för att se om vi kunde göra det med fart. Tanken var att kunna sjösätta jollen i lite hårdare väder av säkerhetsskäl, t ex vid man över bord. Jollen, som hänger i en stropp i fören och en i aktern, sänktes ner till ca en meter över vattnet med Victor ombord (han var frivillig försökskanin). Stropparna sitter fast i en snabbutlösning som Victor gjorde sig beredd att utösa den akterliga. Med ett plask och en skräckfylld min föll Victor och jollen ner i vattnet och hängde kvar i stroppen i fören. Men den följde fint med Azizams framfart och Victor kunde i lugn och ro starta motorn och frigöra även den förliga stroppen. Det gick bättre än väntat. Väl ute på havet så körde jollen runt oss och Azizam blev fotograferad ur alla vinklar med stor och genua som hade precis tillräcklig vind för att fyllas. Då och då gjorde jollen lite avvikande manövrar, det var Victor som försökte köra ifatt drönaren som också användes, den var lite bångstyrig i hanteringen.

Fiskmarknaden sjöd av liv och priserna var låga. Vi köpte tonfisken i mitten för 200 kronor.

Efter fem dagar så närmade vi oss Kap Verde. Vi hade då motorseglat hela vägen, utom den halva dagen under spinnaker, så vi var beroende att hitta ett ställe där vi kunde fylla diesel. Vi hade bestämt att gå in till en av de nordliga öarna för att göra minst omväg. Valet föll på Sao Vincente och Mindelo som var också en av de största samhällena i ögruppen, och vi visste att det fanns en bensinbrygga där. Planen var ett snabbstopp, in- och utklarering samtidigt, fylla bränsle, komplettera proviant (frukt, grönt och fisk) och kanske en lunch för att sedan dra vidare igen samma dag.

Det var många olika fisksorter på marknaden.

Just marknaderna blev en upplevelse på många sätt som Lucina beskriver ur sitt perspektiv:

Man kunde också få fisken rensad på marknaden.

Grönsaksmarknaden låg bredvid.

Priserna var inte lika låga på grönsaksmarknaden som på fiskmarknaden, men stämningen var lika god.

”Jag känner en djup samhörighet med de kvinnorna från byarna som säljer sina egenodlade frukter och grönsaker i plastbaljor de burit på huvudet på den lilla ruffiga marknaden där otaliga katter och hundar trängs med människorna mellan stånden. Jag i vit pike-skjorta och marinblåa shorts med bild och namn på den stora lyxbåt jag är anställd på och med en plånbok full med euro som ger mig möjligheten att handla alla salladshuvuden som noga sköljda ligger i baljan representerar en värld långt ifrån det sammanhang jag befinner mig i där på marknaden. Hemma tillhör jag de lågavlönade, med en socialarbetarlön och ensamstående med tre barn behöver jag prioritera noggrant vad jag använder min lön till.Här representerar jag de rika vita och en för mig ny och otäck känsla av avstånd och avsmak smyger sig på mig då jag ser blickarna riktas mot mig då jag närmar mig den lilla grönsaksmarknaden.Jag önskar kvinnorna där kunde se mig odla mina grönsaker och föda upp mina höns hemma, att jag vet vad som krävs för att producera sin egen mat, men skillnaderna skulle ändå vara enorma. Jag gör det som en intressant hobby, de för att överleva. Och ändå utväxlas varma blickar, det finns kroppskontakt mellan oss jag stryker över en arm och får en försiktig kram tillbaka jag känner stor respekt och ömhet och förundras över att den rena ögonkontakten ens är möjlig över den stora klassgräns och de orättvisa villkor vi föddes i, eller så är det ett önsketänkande från mig för min skam jag bär på att tillhöra de lyckligt lottade.”

Allt gick som planerat och efter att fått uppleva en stad som sjöd av liv, härliga grönsaks- och fiskmarknader(och några glassar i land) så bar det av igen. Planen denna gång var att ta oss ännu längre söderut då vädret visade att passadvindarna var svaga längre norrut, det skulle blåsa västligt vid Kanarieöarna, men de skulle öka tidigare längre söderut. Så med utsikter att motorera åt sydsydväst i tre dygn hoppades vi träffa på starkare passadvindar. Det skulle bli en längre sträcka som vi hoppades skulle vara värt besväret med mera vind som belöning. Och det fanns en tidsaspekt, både ägaren och Hanse hade biljetter bokade till den 3:e respektive 4:e december så det fanns en ingrediens av tidspress som kan vara förödande för att njuta av en lång passage.

Så eftermiddagen den 23:e november bar det av igen efter snabbstoppet i Mindelo. En etapp som innehöll allt från stiltje till passadvind med squalls (regn- och vindbyar) och skörat segel, fiskelycka, spinnaker- och gennakersegling, bubbelpoolbad, många vackra solnedgångar och lite sällskap av delfiner, valar, sköldpaddor och diverse fåglar. Mer om det i del 2 om seglingen över Atlanten med Azizam.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.