Över Atlanten med Azizam, del 2

Azizam mitt på Atlanten med full stor och genua.

Det började med ett ovanligt lugnt Atlanten, men passadvinden kom som väderutsikterna lovat och höll i sig nästan ända fram. På vägen seglade vi med fock, genua, gennaker och spinnaker som olika alternativ, badade bubbelpool på fördäck, lagade och serverade mat, diskade, stod vakter, städade, badade i havet, fick fisk, seglade genom squalls (kraftiga regnskurar med vind) och gjorde alla små reparationer som tillhör när man seglar en båt i havssjö dygnet runt veckor i sträck, inklusive uppröjning efter en elbrand.

Victor reder ut fiskelinan vi ska sätta på spolen medan Håkan pratar i telefon innan vi kommer utanför täckning när vi lämnar Mindelo.

Sao Vincente lämnas akteröver när vi stävar mot sydväst i lätta vindar

Innan avfärd hade vi gjort enligt instruktionsboken när det gällde autopilotens kalibrering och inställningar (bland annat upptäckte vi att rodren stod olika) så vi var spända på om det skulle göra Azizam mer kursstabil och blev glada när så var fallet. Vädret var fortfarande lite oroligt med ett lågtryck och front norr om oss vilket resulterade i västvindar runt Kanarieöarna och väldigt lite vind söder därom, där vi befann oss vid Kap Verde. Men ännu längre söderut skulle passadvinden kicka in så vi fortsatta vår färd åt sydväst i lätta vindar med stöttning av motorn.

Ingen vind men vacker solnedgång på ett hav som jag sällan sett så lugnt.

Första fisken landad, en Dorado (Guldmakrill).

I början hade vi sällskap av många båtar då en kappsegling över Atlanten från Teneriffa till Barbados via Kap Verde just hade startat (arrangerat av Jimmy Cornell som vi såg i marinan på Teneriffa). Det blev lite zick-zackande genom fältet som verkade gå en mer nordlig bana, men ganska snart hade antalet båtar omkring oss minskat. Sen såg vi inga båtar förrän vi var nära Barbados och det tog nästan tre dagar innan vi fick tillräckligt med vind för att segla. Men under tiden hade vi många vackra solnedgångar, bubbelbad på fördäck (mest ägarna) och fångade en del fisk.

Andra fisken blev en tonfisk

Den tredje fisken var en Wahoo vars bakdel vi dock fick dela med en haj

Det började med en Dorado (Guldmakrill) i lagom storlek som fick utgöra middag, både rå fisk som ceviche i en förrätt och som huvudrätt i ugnen med fantastiskt resultat. Även en tonfisk i lagom storlek nappade som snabbt omvandlades till sashami som förrätt och en stek till huvudrätt. Senare kompletterades fiskelyckan med både en Wahoo och en Barracuda så vi fick nästan en av varje djuphavsfisk under färden. Wahoon fick vi under segel då farten var uppåt tio knop och ingen märkte något till en början. Vi misstänkte napp och började hala in och det kändes att det ryckte kraftigt i linan då och då, något som fick en förklaring när fisken landades. Halva Wahoon var borta, någon hade tagit rejäla munsbitar av fiskens stjärtdelar så bara skinnet var kvar. Att en haj blev bjuden på ett skrovmål var då ganska uppenbart men det blev tillräckligt med kött kvar för att kalasa på för oss ombord av vad jag tycker är den godaste djuphavsfisken. Barracudan slängdes tillbaka i havet då vi hade fisk så det räckte och den inte är känd för sin smak (även om ägaren senare  testade Barracuda på en restaurang och tyckte det var gott).

Tonfisken blev boan annat sashami till förrätt.

Men det var inte bara fiskar som fastnade på kroken som landade på Azizam. Varje morgon ingick det i morgonbestyren att plocka bort flygfisk som landat ombord (och lägga ut fiskelinorna).

Vinden ville inte riktigt komma i början av seglingen.

I lätta vindar satte vi spinnakern för andra gången på överseglingen, vi hade den uppe kort innan Kap Verde också.

Victor och Zacke blåste upp och fyllde bubbelpoolen nästan varje kväll, och det hände någon gång att de kunde få njuta av poolen själva.

Lucina och Victor tar en välbehövlig vila under spinnakern

Varje natt/dag gick tvättmaskinen med kläder, handdukar och lakan som hängdes på tork, och vi kunde inte klaga på torkvädret. Victor och Zacke gnuggar rostfritt.

När passadvinden fyllde i var den svag och blåste mellan 10 och 15 knop i början för att sedan öka till 15-20 knop. Som vanligt var det en hel del squall aktiviteter, lokala moln som innehåller kraftigt regn och vind – liknar lite våra åskmoln. Med katamaraner slörar man oftast på olika bogar(har vinden snett bakifrån) istället för att gå plattläns (ha vinden rakt bakifrån). Azizams rigg är speciellt gjord för det med vant utan spridare som går långt akterut vilket förhindrar att man kan släppa på storen för mycket. Det gör att den skenbara vinden som träffar båten (resultatet av både den sanna vinden och båtens fartvind) blir lite högre än på plattläns. Så när segelsättningen kom på tal så fanns det olika uppfattningar. Långseglarna som Håkan, jag och Lucina som är försiktiga med att använda spinnakrar och gennakrar, och Hanse (och ägaren) som gärna ville segla ”för fullt”. Och då blev det så. Spinnaker och gennaker (de stora rörseglen) var uppe ofta, även på natten vilket är något som jag undviker i vanliga fall. Spinnakern hade en ”strumpa” den låg i för att underlätta sättningen. Man hissar då upp seglet inne i strumpan som en lång korv. När den kommit i topp så drar man upp strumpan och exponerar seglet för vinden. När man tar ner det gör man det omvända, drar ner strupan över seglet. Gennaken var upprullad så den hissade man upp och sen rullade ut och in, något som visade sig lättare sagt än gjort. Det tog åtskilliga gånger av mer eller mindre misslyckade försök innan vi fick till tekniken.

Nätet var en skön plats för avkoppling där man kunde se och höra havet när Azizam forsade fram. Korven på nätet är gennaken som är upprullad “runt sig själv”

Gennaken är satt med full stor uppe

Häckvågen sprutar när Azizam får fart.

Victor och Zacke gör rent under glasplattan på bardisken. Det finns alltid och göra på en båt.

Det var nästan en surrealistisk känsla att sitta och äta rådjursstek runt middagsbordet efter ett bubbelbad på fördäck medan Azizam forsade fram i 10 knop i den mörka natten med spinnakern uppe och autopiloten som styrde. Det var inte bara en behaglig känsla och i surfar eller små vindbyar så kollapsade den 400 kvadratmeter stora spinnakern delvis och fylldes sen igen av vinden med en smäll. Nattpassen blev inte behagliga och att hela tiden spana efter squalls (deras regneko syns tydligt på radarn) för att se om de skulle passera eller träffa oss. Vid en träff kan man räkna med kraftigare vindbyar vilket kan vara en fara när man har stora segel uppe.

Det lugna vädret gjorde också att en hel del jobb blev gjort, här gnuggar Zacke rostfritt.

Victor gnuggar rostfritt på andra skrovet.

Det var drygt 2000 sjömil från Kap Verde till Barbados. Här tickar vi under 1000 sjömil kvar, halvvägs!

Lucina sin vana trogen ordnade med gott till kaffet, här kanelbullar.

När jag och Lucina kom upp en av de första vakterna efter spinnakern satts för att lösa av Hanse och Victor var vinden uppe i 20 knop och det var flera squalls i området. Vi gjorde uppåt 12 knop och det kändes inte bra. Så jag föreslog att vi skulle ta ner spinnakern vilket Hanse gick med på. Man släpper då på skotet för att seglet skall börja fladdra och tappa vind och drar samtidigt ner strumpan över seglet. Det är teorin, men när det blåser för mycket blir det trögt och Hanse och Victor kämpade med strumpan medan jag reglerade skotet och Lucina stod vid guyen på andra sidan. Det såg farligt ut på nätet i fören där Hanse och Victor nästan lyftes upp från däck när de försökte dra ner strumpan. Lucina lämnade sin plats som inte behövde något åtgärd för tillfället och slöt upp för att hjälpa. Det blev skillnaden som behövdes och med gemensamma krafter lyckades de få ner strumpan över seglet.

Med saltvatten i ägarens hytt så blev det kortis i TV:n som tillfälligt fick plats i min och Lucinas säng i väntan på reparation.

Spinnakern i lite olika delar efter nattens bärgning.

Efter den incidenten så tog vi ner spinnakern de nätter det blåste och himlen såg orolig ut med squalls. En sån natt fick vi en direktträff på vår vakt. Vi hade undvikit de flesta av de lokala ovädren, men ett bildades i stort sett över oss. Regnet vräkte ner och vinden ökade till drygt 25 knop, så det var inget riktigt busväder men tillräckligt för att det skulle kännas skönt att ”bara” ha genuan uppe. Men Azizam pinnade iväg i över 14 knop ändå, men under kontroll.

Utan spinnaker så fick gennaken sitta uppe medan Zacke och Victor spolar av båten med färskvatten.

Victor och Hanse försöker komma underfund med vilken mat som som ska tillredas och hur och av vem.

Trots att passadvinden blåste och sjön började byggas upp till riktiga Atlantvågor samtidigt som en dyning gjorde sjön orolig så gick Azizam stadigt med sina två skov. Tillräckligt stadigt för att Zacke och Victor de flesta kvällar skulle blåsa upp bubbelpoolen och fylla den med havsvattnet för att ägarparet skulle kunna ta ett solnedgångsbad innan middagen skulle serveras. För att inte ha för mycket tyngd på fördäck så tömdes poolen varje kväll efter badet. Vi hade fått in tekniken att släppa ut lite luft så vattnet rann ut genom nätet på fördäck. En kväll var poolen placerad på ett nytt ställe och tömningen gjordes istället över sidan på båten.

Matlagning var en viktig del av seglingen då ägarna var ombord och förväntade sig den servicen. Här stabiliserar Victor Lucina för det kritiska momentet när Hollandaisesåsen till fisken gjordes (allt från scratch).

Här förbereds rådjurssteken för att slängas in i ugnen

Lucina instruerar grabbarna Grus, Victor och Zacke, i matlagningens ädla konst och de lyssnade och lärde och presterade underverk i köket.

Det var inte mycket av vattnet som hamnade på däck, men tillräckligt mycket för att svämma över in i de takluckor stod öppna, vilket var till ägarens akterkabin. När saltvattnet kom ner i hytten rann det bland annat över TV:n vars el-omvandlare då kortslöts med en kort eldslåga som resultat. Brandlarmet gick på och det resulterade i mycket merjobb och en intensiv aktivitet. Stora delar av väggpanelen i hytten monterades bort och sköljdes i färskvatten liksom mattorna (allt som dränkts i saltvatten torkar aldrig då saltet binder fukten), alla elkontakter undersöktes för att se till att de inte hade fått saltvatten i sig (saltvatten leder ström), strömmen till TV:n isolerades och kopplades bort för att inte orsaka mer problem och TV:n monterades ner för att undersökas för skador. Med en gemensam arbetsinsats så lyckades allt återställas inom några timmar utom väggpanelen som monterades upp dagen efter då den var torr. Med en ny omvandlare kunde också TV:n, som åter fungerade, monteras upp igen. Men en skrämmande upplevelse var det.

Zacke slickar skålen med maräng som belöning för allt slit i köket.

Vår fripassagerare hägern har hittat ett lugnt ställe på däck.

”Vakna Magnus, Spinnakern har skörat!” Det var orden som Lucina väckte mig runt midnatt tre dagar från Barbados. Hon hade haft svårt att sova med en oro i kroppen för rycken i det stora förseglet. Vi hade länge haft en oro i kroppen inför hur vi använde det stora förseglet. Den extra farten den ger i passadvindsbältet är inte värt oron för att hamna i en squall eller allmän vindökning, speciellt på natten då sikten är begränsad och få personer är uppe på vakt. Inte så mycket för vad som skall hända med seglet utan med besättningen om de måste hantera en krissituation.

Barbados i sikte efter totalt 16 dagar från Teneriffa (och ett 6 timmar stopp på Kap Verde).

När vi kom upp på däck var aktiviteten redan igång. Spinnakern framför båten var borta, den hängde i två delar under båten i vattnet. En del satt fast i skotet och släpade efter båtens styrbordsskrov (högra sida) och den andra satt fast i guyen och släpades mellan skroven. En tredje del satt fast i fallet och hängde från masttoppen. Azizam gjorde fortfarande god fart på bara storseglet så det var tungt när vi med gemensamma krafter började hala hem delen på styrbordssidan. Då var alla på däck, utom ägarparet som var kvar i sin hytt under händelsen, och med taktfasta tag så började tyget sakta komma upp ur vattnet. Ju mer tyg vi fick ombord desto lättare blev det att dra upp det resterande.

Victor och Zacke förbereder ankring utanför Bridgetown på Barbados.

Hanse, Victor och Zacke packar den trasiga spinnakern.

När en del var säkrad började vi med nästa, det största delen som hängde mellan skroven. Vi lyckades få en tamp runt hornet (hörnet) på seglet som vi ledde till en vinsch och kunde på så sätt lättare få upp en stor del av seglet. När vi inte kunde ta hem mer på vinschen var det tillräckligt mycket uppe för att resten gick att bärga för hand. Sen kunde vi ta ner fallet där återstoden hängde, det var egentligen bara ett av liken (sidorna) som fanns kvar, förutom fallhornet, hörnet man hissar. Allt åkte ner i säcken, trodde vi. Men en liten del hade fastnat runt propelleraxeln och gjorde att det inte gick att få axeln att sluta snurra när vi seglade. Det var ingeting som störde eller förstörde motorn eller backslag dock. Det fanns dock en misstanke om att det fans en bit så vid första bästa tillfälle, ett bad vid ankomsten till Barbados, kunde Zacke lirka bort en bit av tyget som på sin höjd kunde räcka till ett par tangatrosor.

Lucina kopplar av efter alla nattpass, timmar i köket och allt annat arbete ombord när vi ligger stilla även om en dyning på ankarplatsen gör att det rullar en aning.

Jag måste erkänna att det kändes skönt att veta att seglet inte skulle användas mer. Att en samtrimmad kappseglingsbesättning använder spinnaker under kappsegling är naturligt, men på långfärdssegling med få i besättningen, som dessutom har mycket begränsad erfarenhet av spinnakersegling, så kändes det bra att vi gick från 400 kvadrat till max 250 kvadrat (gennaker) eller genuans knappt 100, speciellt under natten i squalliga förhållanden.

Allt eftersom tiden gick så började rutinen sätta sig med en stilla lunk. Stå vakt, sova, laga mat, servera (ägarna var ombord och serverades maten), diska, städa, reparera, putsa och feja. Vad som gjorde det hela lite ovanligt var att båten var en stor katamaran vilket gjorde den tillräckligt stabil för att vi inte behövde sjöstuva (plocka bort allt som var löst) och till och med kunna bada bubbelpool som fylldes många kvällar. Att det vädermässigt var den lugnaste Atlantsegling jag hittills genomfört, att vi hela tiden körde för autopilot och att vi hade ägarparet ombord som skulle ges service gjorde att det inte riktigt kändes som en Atlantsegling. Det var lite långfärdsbuss och hotellverksamhet över det hela där matlagningen var en utmaning att det skulle vara tillräcklig kvalitet på allt istället för att laga till någon i ett lutande och hoppande pentry. Men Lucina tog sig an det ansvaret med den ären och inte bara lagade god mat själv utan coachade övriga i besättningen till att överträffa sig själva med den mycket begränsade (en del hade aldrig lagat mat förut) erfarenhet. Det gällde både proviantering, planering, tillagning och coachning.

Lucina reflekterar över lite detaljer i provianteringen, Om sopor och ägg:

“Som ny i denna värld av segelbåtar, människor och hav har jag återkommande hört att det är en ära och meriterande svår konst att under överseglingar producera så litet sopor som möjligt och äta färsk mat så länge som möjligt. Om detta pratas det mycket och gärna och lärorna, huren och metoderna är många och motsägelsefulla.Det finns litteratur och även kurser man kan gå för att lära sig hur det skall gå till. Bilder visas på två glasburkar med små klippta plastbitar som de enda sopor som bärs i land efter veckor på havet och jag hör ett sus av beundran i salen av åhörare som lyssnar på kvällens föredrag. Hur ägg skall hanteras på en båt har jag sett skapa osämja bland sjuttiotalet män i sextio års åldern.”

Vi hade planen att hålla oss på en latitud söder om Barbados för att på slutet segla mot nordväst för att utnyttja vindarna bäst. Det var en front som var på väg ner norrifrån där det var lätta vindar norr om och mer vanlig passadvind söderut. Vi gippade nästan dagligen för att hålla oss runt rätt kurs, eller snarare så vände vi genom vinden för att undvika gipp i runt 15 knops vind då storseglet är på 187 kvadratmeter och ger bommen en väldigt kraft vid gippar. Någon dag från Barbados kom dock en squallinje som nog snarare var fronten och vi hamnade i lättare vindar. Så avslutningen blev åter motorsegling, men det köades helt OK då vi kunde styra direkt mot målet i god fart.

Det fanns många upplevelser som var speciella. Att ligga på nätet på fördäck och både se och lyssna till hur bogvattnet forsar runt skroven är njutbart. Att ligga där och se upp mot seglen och himlen och känna den ljumma passadvinden svalka kroppen var avkopplande efter allt slit ombord. Att se hur häckvågen sprutar i farten är imponerande och när marelden lyser på natten förundras man över naturens under. Solnedgångar och månuppgångar förgyller tillvaron och att se delfiner hoppa över vattnet på väg för att leka i bogvågen gör att deras glädje smittar av sig. Att få sällskap av en häger flera dagar från Barbados, en häger som följde oss ända fram och försvann med en kompis som mötte från land gav lyckokänsla. Hen (hägern) var skygg i början men efter ett tag vande hen sig vid besättningen och spatserade omkring på däck och letade efter mat och något säkert ställe att sitta på, någonstans där det inte rörde sig så mycket. Hen gjorde också ett besök i salongen där den fladdrade runt huvudet på kapten och skymde sikten så Lucina fick rycka in och med erfarenheter från höns så var det ingen match att fånga hägern och försiktigt ta ut den i fria luften igen.

Det är de små detaljerna som adderar till helhetsupplevelsen och som gör att jag trivs till havs. Jag kan ibland känna att jag vill fortsätta livet på havet istället för att komma i land till så mycket liv, ljud och rörelser som gör att jag snabbt blir trött av alla sinnesintryck. Den där jublande känslan att kommit fram efter en prestation som gör att jag är nöjd med mig själv infanan sig inte riktigt. Att inte handstyra, att ha hotellverksamhet ombord och den bekvämlighetsnivå som en stor katamaran ger gjorde nog att den inte kändes som tidigare gånger. Vi anlände också till en turistö där minst tre kryssningsfartyg i taget ligger och alla dollarturister springer omkring på gatorna och stressar för att se så mycket som möjligt på en begränsad tid. Till råga på allt så hade juldekorationerna börjat sättas upp så Färggranna granar med blinkande ljus och en krubba med alla tillhörande figurer i normal storlek vilket adderade till konsumtionshetsen för besökarna. Det blev stora kontraster mot livet till havs och än en gång blev jag påmind om varför jag och Lucina valt att bo på segelbåt och trivs till havs då den stressade stämningen lätt smittar av sig.

Alla i besättningen fick uppgiften av ägaren att skriva om vad som är speciellt med seglingen över Atlanten. Detta är vad Lucina och jag skrev.

Lucina:

Jag har aldrig varit på ett så stort hav förut och efter två veckor på Azizam utan land vid horisonten känns det ännu större. Jag förundras över de oändliga mängder vatten som omger det land vi lever våra liv på. Nu flyter vi som en liten plattform,driven av passadvindens kraft, en komprimerad organism full av funktioner som vi behöver för vår överlevnad eller bekvämlighet och som vi servar, underhåller och bevakar dygnet runt. Det är vatten, el och mat och vänliga relationer som skall produceras, det är pumpar, navigation, motorer, segel, elektroniska instrument, väder och människor som skall fungera. Havet är liksom vi i ständig rörelse, vi på väg mot ett mål och vågorna i den riktning som vinden blåser dem. Jag ser liv i vattnet, flygfiskar, fåglar, delfiner och ett antal så stora fiskar att de tar med sig våra krokar och linor i djupet, som om de vill visa att de inte vill bli tagna ur sitt sammanhang de är en del av. Vatten har alltid utövat en enorm dragningskraft på mig och jag tillåter mig ibland att tänka att det är en ursprungskänsla från då jag själv producerades i ett hav där jag i ständig utveckling fick alla mina behov tillgodosedda.

Ett stort tack för dessa oförglömliga minnen som jag bär med mig från min första Atlantöversegling på Azizam under november och december 2017.

Magnus:

Att segla på Atlanten ger mig en känsla av ödmjukhet och respekt. Jag får perspektiv på livet och hur liten jag är i helheten och hur stor, vacker och föränderlig världen är, speciellt till havs. Ett hav som innehåller en mångfald av liv där delfiner som leker i bogvattnet skänker oss glädje och samhörighet. Då och då kommer det fåglar, en del som har blåst ut till havs och desperat söker en landningsplats för att utmattade vila upp sig. Andra har världshaven som tummelplats och glider med vingarna centimeter över vattenytan mellan vågtopparna på jakt efter något att äta. Ett hav som hela tiden byter skepnad och som vi ombord måste förhålla och anpassa oss till. Ett hav som kan vara grymt och skoningslöst men också vara behagligt och milt. Ett hav som kan vara helt kolsvart och skrämmande men också månbelyst med mareld och oändligt vackert.

Mitt i denna ocean, som en liten prick, har Azizam varit mitt hem under en period. Ett tryggt och bekvämt hem som oavbrutet seglat mot vårt utsatta mål. Dygn efter dygn så pågår livet ombord. Segel sätts och skotas, mat förbereds och avnjutes, saker går sönder och repareras, båten städas och putsas, vi sover och går våra vaktpass. När rutinerna har satt sig så försvinner tiden och att leva i nuet blir tydligare.

Azizam rör sig med vågorna, ibland rytmiskt och ibland ryckigt beroende på hur vågorna och dyningen samverkar till vågsystem som påverkar de bägge skroven. Med ett porlande bogvatten och fräsande aktersläpp kan Azizam surfa över 10 knop med sina 50 ton, ett imponerande resultat av vind och segel. Med ruttplanering  utifrån väderinformation kan vi optimera seglingen och undvika motvind och stiltje i möjligaste mån. Ny teknik blandas med gammal kunskap för att klara av skuttet över oceanen.

Med små steg i långsam takt adderar vi sjömil efter sjömil. Att flyga över Atlanten tar timmar, att segla tar veckor men de små men många stegen har gjort att vi snart kommer befinna oss på andra sidan Atlanten och där kan njuta av nya platser, kulturer och upplevelser. Tack för att jag fick vara med på färden.

Share Button

2 thoughts on “Över Atlanten med Azizam, del 2

    • Tack Birgitta.
      Vi har njutit av att läsa om dina seglingar över Nordsjön som är så fint skrivna, så tack själv och vi hoppas du får fina seglingar i december och inte fryser inne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.