På besök i tropikerna, del 2: Oveviken

P1080941

Vår första ankarplats i Langkawi.

Royal Langkawi Yacht Club i all ära med pool och service, det kändes skönt när vi kunde lämna marinan för att ankra på svaj för första gången. Båten var fixad, motorn och backslag kontrollerat genom att köra på förtöjningslinorna. Även ankarspelet fungerade. Och vi hade börjat lära känna båten och var alla knappar var och de viktigaste funktionerna Och vi hade bunkrat båten med mycket vätska (minst fem liter per dag bör man dricka) och proviant (mest frukt, grönsaker och ägg kompletterat med lite konserver, jordnötssmör och kex). Vår kyl var välfylld och allt kändes klart för att släppa taget om navelsträngen, eller förtöjningslinorna i vårt fall.

P1080917

Från marinan syns ankarplatsen i Langkawibukten i bakgrunden.

Langkawi syd

Pilarna i rött visar först den korta biten från marinan till ankarplatsen i Langkawiviken. Sen vägen ner till vår ankarplats i naturreservatet.

Så vi avvaktade till eftermiddagens slackvatten, när tidvattnet vänder, för att inte få så mycket ström när vi kastade loss (det är ett par meters tidvatten här med tillhörande strömmar). När vi gav oss iväg var det ingen lång första sträcka, bara till ankringsplatsen utanför. Vi ville dels kontrollera hur mycket snäckor och beväxning det fanns på framför allt propellern, men också ta ett första dopp i havet (marinans vatten var inte så inbjudande). Saltvattnet kändes underbart efter det ganska klorerade poolvattnet, för att inte tala om frihetskänslan att svinga fritt på eget ankare.

P1080943

På väg in i “Oveviken” med skugga från bergen. Soltaket hjälper också till.

Det var skönt att sänka sig i havet, men svalkande kan man inte kalla det 30-gradiga vattnet och sikten var inte speciellt bra då det är grunt runt Langkawis stränder och botten består av lera vilket gör vattnet grumligt även när det är rent. Vi såg dock tillräckligt för att konstatera att propellern visserligen hade några snäckor på sig men inte så farligt. Det gjorde att vi beslöt oss för att vandra vidare till en ankringsplats vi hade blivit rekommenderade av Hugh och Johanna, en naturhamn i ett naturreservat (det mesta av Langkawi är naturreservat) i form av ett smalt skyddat sund cirka åtta sjömil söder om bukten där yachtklubben låg. Här skulle det finnas apor vid stränderna, örnar i luften samt en turistattraktion, en färskvattensjö alldeles
invid havet. Dessutom gjorde de höga bergen som omgav ankringsplatsen att det var skugga en tid innan solen gick ner och en efter den gått upp, något vi tyckte lät attraktivt.

Oveviken

Här syns färskvattensjön och vår ankarplats lite tydligare.

P1080950

Första åtgärd efter att ha ankrat är ett bad. Vi anlände vid högvatten så strömmen var nästan obefintlig så vi kunde simma runt utan någon risk att bli svepta ut till havs.

Så vår första segling i Malaysia ombord Candela blev inte så lång och inte så mycket segling heller. Med en ökande motvind, sjöbrisen som började ta i, så motorerade vi mot vår destination. Hela vägen kantades av tät vegetation, det var verkligen tropisk djungel. Terrängen var också riktigt kuperad och berg kunde resa sig lodrätt upp flera hundra meter bakom en gnistrande vit sandstrand. De flesta berg var klädda i grönt, men de brantaste hade kala klippor och det såg ut som en vägg som reste sig upp.

P1080968

Candelas akterspegel har en rejäl stege med en dusch på akterdäck.

Nere vid vattnet så byttes sandstränder av med det som karakteriserar ett område med tidvatten, ett ”ingenmansland” där tidvattnet kommer och går. När vi anlände var det fullmåne och därmed var tidvattensskillnaderna som störst, det var nästan tre meter. Så vid lågvatten slutade den täta vegetationen flera meter ovanför vattenytan med ett hack inåt till berget. Här och var stod små öar som reste sig rakt upp, nästan som torn. En spektakulär natur som jag kände igen från seglingen i Patagonien (och från Bondfilmen The Golden gun).

Vindarna så här års (under vår vår) är i brytningstiden mellan nordostmonsunen och sydvästmonsunen. På nätterna blåste det från nordost men vinden var för svag för att stå emot sjöbrisen på dagen, så runt lunch kom vinden från sydväst för att avta mot kvällen. Och varken monsunen eller sjöbrisen orkade upp i mer än runt 5 m/s. Och regnet lös med sin frånvaro även om det kunde vara moln på himlen. Nordostmonsunen släpper allt sitt regn på lovartsidan av Malackahalvön (Langkawi ligger i det beryktade Malackasundet), så det är torrperiod på västsidan. Men det märktes att de som bodde här längtade till den svalare regnsäsongen som väntades med sydvästmonsunen i maj, även de klagade på hettan.

Det var knappt några segelbåtar ute och civilisationen gjorde sig påmind i form av ett kryssningsfartyg som låg vid en uppbyggd kaj vid en av stränderna. Mest mötte vi de lokala båtarna, de flesta med utombordare men några med long-tail – luftkylda motorer med en propeller i änden på en lång axel. Long-tail är vanligare i Thailand, här verkade de flesta ha råd med en vanlig utombordare på sina traditionella båtar som antingen användes för att fiska eller för att köra turister till stränder eller andra attraktioner.

När vi närmade oss sundet vi skulle ankra i hade det blivit sen eftermiddag och när vi svängde in på ankarplatsen försvann solen bakom ön på vår styrbordssida. Det blev lite behagligare även om lufttemperaturen fortfarande var över 35 grader. I sundet låg en annan båt så det fanns mycket plats att ankra på och djupet var aldrig mer än 10 meter så alternativen var många. Vi valde att lägga oss lite i början av sundet och backade på ankaret för att säkra oss om att det greppat. Sen var det dags för andra doppet för dagen efter att kontrollerat strömmen. Det var nära slackvatten, då tidvattnet vänder, och strömmen var mycket svag så vi kunde simma fritt omkring utan oro för att driva ut i Indiska Oceanen. Det kändes att nu börjar den riktiga semestern.

I nästa inlägg så blir det mer om vad som hände i Oveviken och varför vi gav den det namnet.

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.