Verkligheten gör ont

 

SymiflyktingarSymi är enligt mig en av de mest charmiga öarna i den grekiska övärlden och närheten till en annan kontinent blir tydlig då man från ankarviken Pedi kan se solen gå upp över Turkiet. Och det är förmodligen därifrån de kommit, alla flyktingar som var samlade utanför hamnkontoret i huvudstaden Symi när vi skulle anmäla oss och få vårt seglingstillstånd stämplat. 

På den smala gatan mellan hamnkontorets byggnad och kajkanten stod ett 30-tal personer samlade i en klunga. Bredvid stod ett par grekiska män från hamnkontoret i blå uniform. I klungan var det mest unga män med arabiskt utseende, en del med plastpåsar och sopsäckar som innehöll vad som förmodligen var allt de ägde och hade i livet just nu. Lite framför klungan på andra sidan trappan som brant ledde upp mot ingången till hamnkaptenens kontor satt en äldre dam helt klädd i svart på en trappkant och en mamma med två små barn var hukade bredvid. Ett par män kom dit för att se hur de hade det.

En lastbil kom på vägen och en av de uniformerade männen, som också hade handskar och munskydd på sig, gjorde en armrörelse till klungan som tecken att flytta sig närmare husväggen. Direkt så hukade sig samtliga i gruppen snabbt och satt orörliga på huk, det var som om tecknet varnade för ett flyganfall från krigets härjningar.

Vi passerade gruppen och fortsatte upp för den branta trappan mot kontoret och där satt ytterligare ett 40-tal personer i varierande åldrar. I de unga männens ögon kunde ett hopp skymtas och leenden och skämtsamma kommentarer hördes dem sinsemellan. I ögonen hos kvinnorna med barn syntes mer en rädsla och desperation medan de äldre hade en mer uppgiven blick.

När vi passerade alla som satt där började tankarna vandra om vad dessa människor varit med om för att komma hit och vad som skulle hända med dem nu. De hade inte bara undkommit krigets fasor i Syrien, Somalia eller var det må vara, de hade fått gett upp allt och på vinst och förlust, förmodligen med sina sista besparingar, lyckats ta sig till Europa. De var på många sätt de lyckligt lottade i jämförelse med de som blev kvar, eller inte klarade resan.

När vi kom in på den lilla förgården till kontoret fanns det ett temporärt kontor upprättat. Runt om i den lilla trädgården satt flera flyktingar, mest kvinnor och barn. Ett bord där papper fylldes i av en kvinna i uniform och där delades och ut vatten och basförnödenheter. Alla de grekiska myndighetspersonerna arbetade lugnt och metodiskt och vi fick känslan av att de behandlade flyktingarna med respekt.

Jag fortsatte in till hamnkaptenen som samtalade med några andra. Han tittade upp och såg att jag inte tillhörde gruppen flyktingar och frågade om jag skulle klarera in. Vi vill bara anmäla oss för vi har just kommit från Rhodos och skall vidare till Kos sa jag. Då behöver ni inte klarera in sa han med ett leende och jag fortsatte att egentligen behövde vi ändra på besättningslistan. Han tittade sig omkring och sa att det inte var nödvändigt och att de väntade ett 40-tal flyktingar till. Jag nickade bara och sa med värme i rösten: Tack för att ni gör allt detta. Han ansikte lös upp i ett leende och vi gick sakta därifrån nerför trappan förbi alla livsöden och vidare bort på vägen.

Vi tänkte på att Europa tar för närvarande emot mindre än 2% av alla flyktingar i Syrien (enligt Hans Rosling) och att det är de fattigaste länderna som Grekland och Italien som har den direkta kontakten. Och att det på individnivå känns att det finns en förståelse och empati för vad dessa människor gått igenom då man läser hur byar på Sicilien tar hand om båtflyktingar och när jag ser respekten flyktingarna får på Symi av hamnkontorets personal. Samtidigt kan jag skämmas över den diskussion som pågår i Sverige om att vi inte kan ta hand om dessa människor som med livets som insats flytt fasor och som nu kommit till en ny kontinent med ingenting mer än en gnutta hopp. Det är viktigare för oss att kunna köpa en ny mobiltelefon, gå på gym ha det senaste i mode och göra skönhetsoperation än att hjälpa människor som verkligen behöver och förtjänar alla hjälp de kan få. Vi kan inte ta emot dem, skicka tillbaks dem. Varför kan vi inte ta emot dem och vad skall vi skicka tillbaks dem till?

Lucina satte sig på en trappavsats en bit ifrån hamnkontoret och grät. Jag kände en ilska över den egoism som finns i vårt lyxiga konsumtionssamhälle som jag själv tillhör och där världen förenklas och målas i svart och vitt, vi och dem, och där allt har en enkel lösning; om vi bara isolerar oss från problemet vi varit med om att skapa och blundar för verkligheten utanför våra gränser så kan vi fortsätta leva i vårt konsumtionssamhälle med gott samvete. Det är inte vårt problem! Jag frågar mig då, bara för att vi haft den enorma turen och förmånen att bli födda i landet Sverige, är vi då värda mer än andra? Uppenbart tycker många av Sverigedemokraternas väljare det och fler med dem, annars förstår jag inte logiken i hur de tänker.

Jag har ingen lösning på hur det skall bli fred i Syrien eller stoppa korruption och människosmugglare. Men jag vet att om de som motsätter sig flyktingmottagning och invandring till Europa och Sverige skulle suttit som en av de människorna i trappan utanför Symis hamnkontor med sitt öde i våra händer skulle de inte se världen i svart och vitt och vi och dem längre.

Share Button

3 thoughts on “Verkligheten gör ont

  1. Thanks for such a heartfelt post Magnus.

    Our Australian Government has even stooped so low as to pay those responsible for the boats to turn back to Indonesia with the refugees on board!! Where is our compassion for these people who have endured a situation what none of us who live in ‘lucky’ countries can comprehend.

    No-one is saying there is an easy solution for this, but if we had to live in a war torn country where the government is killing it’s own people, wouldn’t we do whatever we could to get ourselves and our families somewhere safe?

    Where is the compassion of the governments for these people? Tell Lucina I would have cried too 🙁

  2. A great post, Magnus.
    Our Australian government and opposition both see refugees and asylum seekers as a group that must be demonised to make themselves look “strong” in the eyes of an ill-informed public.
    Although we were an initial signatory to the UN Charter on Refugees, this government no longer recognises the legal right of refugees; to the point that those seeking refuge by boat are now referred to as “illegal maritime arrivals” and are either turned around on the high seas and forced back to the country from where the boat left or end up in concentration camps in Nauru or Manus Island.
    No one is saying that solving the problem of refugees is easy, but many in Australia despair at the harsh, inhumane treatment that is being meted out by this Australian government. Many argue that those responsible should be held to account in the International Court at The Hague. Tell Lucina that I feel her pain!

  3. Tack Magnus, för denna ögonblicksbild! Jag jobbar för Röda korset och vet vad denna typ av betraktelse betyder. Det ökar förståelsen och respekten för mänskliga öden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.