En dag i Joniska havet

Det finns ingen typisk dag ombord Sarita, det är en del av charmen att bo ombord en segelbåt. Alla dagar är speciella och formas beroende av väder, vad som är nödvändigt att göra och humöret och lusten hos oss ombord. Idag blev det en långpromenad på förmiddagen till Vonitsa med belöning och pallning av frukt, en simtur, hemmagjord pizza till lunch, en liten siesta, blåsigt på ankarplatsen på eftermiddagen under städning av båten och båtpul innan dagen avslutades i sittbrunnen under fullmånens ljusgata. Följ med på en dag ombord på Sarita.

Vi har legat i Citronviken några dagar (kallad så eftersom Lucina hittat ett citronträd som hon ser till delar med sig av sitt överflöd). Det är en lång smal vik som går in på ostsidan av halvön som skyddar Vonitsa från den ofta starka nordvästliga sjöbrisen under sommarhalvåret. Viken ger lite extra skydd för övriga vindriktningar också, förutom att det är bra ankarbotten (även om leran är klibbig vilket man får lida för när kättingen tas upp). Här kan vi ligga under flera dagar när vi har limearbete på gång och inte vill utforska nya områden utan ta det lugnt. En sån period har vi nu efter att ha haft ganska många gäster ombord.

Vi vaknade ganska sent för att vara oss då vi börjat sova i förpiken och då inte alltid vaknar vid soluppgången. Förpiken är den mest bekväma med en stor dubbelsäng, men med gäster ombord brukar den då vara upptagen, och när det är minsta osäkert med ankringen föredrar vi att sova på däck eller i sittbrunnen. Men nu hade vi ett bra grepp och låg säkert och var ensamma ombord, så då blev det förpiken.

Vi hade bestämt redan på kvällen att det var dags för en långpromenad, vi har inte rört på oss tillräckligt på sistone. Det blir lite simning men det räcker inte för att hålla igång. Citronviken ligger en dryg halvmils promenad från Vonitsa och även om vi tog jollen dit dagen innan för att handla på den lokala marknaden så kände vi att det var värt ett återbesök utan något speciellt ärende.

Så vid niotiden tog vi jollen in till stranden och gick förbi det vackra stenhuset med den inhägnade gården där citronträdet hägrar på vår väg upp till huvudvägen. På vägen upp så beväpnade vi oss med varsin vandringspåk, det finns lite aggressiva löshundar i området som varit lite väl närgångna tidigare. Men det dök inte upp någon av den aggressiva sorten, bara lite slöa gårdshundar som vi passerade som på sin höjd lyfte ögonbrynet när vi passerade deras infart.

Temperaturen börjar på hösten bli mycket behaglig. Dagtid stannar den under 30 grader och på natten börjar den krypa ner mot 20, så att promenera går bra även fram till runt lunchtid utan något lidande. Och vägen kantades av höga träd och buskar som gav bra skugga på färden. Vi såg inte mycket liv av människor förrän vi började närma oss huvudvägen till Vonitsa. Men det fanns mycket att se på ändå. Området är bördigt och odlingar av olika slag är många även om olivträden dominerar, från lite storskaliga jordbruk till små fruktträdgårdar för eget bruk eller för att sälja på marknaden. Det ger också tillfälle att förse sig med lite frukt av den del av träden som hänger över staketen mot gatan (även om Lucina nog anser att frukt innanför staketet även tillhör det lovliga). Men vi bestämde oss för att plocka det på hemvägen men platserna där de växte, vilt eller vid någons hus, noterades. Så vindruvor, granatäpplen, lime, citroner och fikon stod på programmet.

Men det är inte bara frukter och bär (vi åt lite björnbär på vägen också) som vi passerade. En uppsjö av olika kryddor, bland annat en anisdoftande krydda som ser ut som dill ungefär. Den hade Lucina identifierat som en av ingredienserna i lagen som “Drunken mussels” kokas i på vårt musselställe (förutom bl a. vin, salt och salladslök). Här och där så hördes ett kackel och några frigående höns syntes bakom ett staket, eller ibland gäss eller ankor. En skock med får vilade i skuggan av ett stort träd och med jämna mellanrum så stod ett litet altarskåp med bilder av jungfru Maria för att markera någon händelse (en olycka till exempel) eller bara för att hedra henne när det är för långt till kyrkan. Tyvärr varvockså vägrenen kantat med skräp. Nästan allt kan indelas i fyra kategorier. Plastflaskor (mest vattenflaskor), aluminiumburkar (mest ölburkar), engångsmuggar (mest i frigolit) och cigarettpaket (med bilder av cancer i olika former på). Men när vi kom ner till Vonitsa blev vi glada igen då vi fick syn på våra kor.

Jag säger “våra” kor för vi har följt dem från vår ankarplats bakom udden i Vonitsa som jag skrivit om förut. De kommer gående på bergssluttningen från ängarna bortom berget och genom staden Vonitsa. Vi har sett de försvinner ner i en undergång under vägen för att sen försvinna. Det är runt 65 kor som drivs på av ett par mopedförsedda herdar. Nu mötte vi dem på andra sidan staden där de gick på vägen och försvann in på ett nyslaget fält. Förmodligen vandrar de mellan fält som just slagits och ”hjälper till” med resterna. De är som Vonitsas renar fast de blir ledsagade av ett par herdar. De lämnades på fältet och stod kvar där ni vi gick tillbaka, även om några stycken förirrat sig upp på vägen igen. Men herden var snabbt framme med moppen och motade dem tillbaks på ängen medan de blängde nyfiken på oss.

När vi kom fram till Vonitsa belönade vi oss med var sin glass, två skopor var. En med ”stacciatella” och ”oreal cockies” för mig och ”choklad” och ”black forest” för Lucina. Sen passade vi på att uppdatera appar med hjälp av tavernans wifi. Vi försökte också ta reda på om det gick att få el vid stadskajen så vi skulle slippa åka till en dyr marina. Man ligger gratis i nuläget i Vonitsa och det finns vatten framdraget, men el finns bara i ett elskåp på hela kajen. Det gick in ett par elkablar till en motorbåt som vi frågade, men det var ett privat elskåp som bara han och grannen fick använda. Att det gick ut tre andra kablar till båtar hade han inget svar på. Men budskapet var tydligt, det gick inte att få el.

En del av stadskajen har en skyddande pir utanför där det finns linor som är fästa i något på botten. Vad och på vilket sätt framgår inte och att ankra gör då att det finns risk att fastna i detta. Så det är lite en chansning att gå in där men det är nästan alltid fullt ändå. Tyvärr är nästan hälften av platserna upptagna av mer eller mindre övergivna båtar som mer och mer liknar vrak. På en innerplats ligger en vacker välskött svensk båt för ankars. Den är nog inte övergiven men är låst och har draggat. Någon har bundit fast en lina i kajen på sidan som hindrar den någorlunda från att slå i kajen bakom, men det känns konstigt att någon lämna båten utan uppsikt på det sättet. Den heter Yavanna och påminner lite i formen om en stor Gelinkryssare. Kan vara Sparkman & Stephens design. Om någon känner till båten är det bra om ägaren kontaktas.

Hemfärden gick genom en vacker skog runt borgen på höjden där vi passerade flera medeltida byggnader och murar samt små kyrkor. Det var skönt att gå i skuggan av de resliga träden då klockan började närma sig elva vid det laget. Fågelvägen till Citronviken är mindre än hälften än den över halvmil vi måste gå då en saltvattenslagun sträcker sig in i landet. Av alla ljud och plask av döma så har lagunen ett rikt fisk och fågelliv och hägrar fanns i olika skepnader.

På väg tillbaks så fick en del fruktträd dela med sig av sitt innehåll och framme vid jollen valde Lucina att simma ut till båten så jag puttrade ut till Sarita på egen hand. Jag tog mitt bad ute på båten. Klockan hade hunnit närma sig ett och vi var hungriga (vi stack utan att äta frukost). Då vi passerade Vonitsa såg vi skylten pizza och blev sugna, så det stod på programmet. Lucina gjorde degen och jag hjälpte till med garneringen av diverse ingredienser som prydde degen innan den åkte in i ugnen. Det blev tomatsås, rödlök, salamikorv, tomater, ost och lite kryddor. Nam, nam.

Sen tog vi en kort siesta innan det var dags att göra någon nytta. Ut med alla mattor som skakades och gjordes rena från allt hår som samlats (att vi inte är flintskalliga vid det här laget är konstigt med tänkte på allt hår vi städar bort).. Golvet moppades och väggar gjordes rent (har en speciallösning med en skvätt vinäger, en skvätt diskmedel och vatten för att fetta av och ta bort salt på trä- och plastytor i båten). Sen blev det lite allmänt båtpul (göra rent flitren för motorns respektive kylens kylvattensintag, fetta in gummipackningarna på toaletterna så de blir lättare att pumpa, kolla spänning på motorns fläktrem, olje och vattennivå samt droppet (se till att propelleraxelns skrovgenomgång ”läcker” lagom mycket), med mera. Lucina hann också med att göra inlagda citroner på marockanskt sätt (se recept längs ner).

Sen hade solen börjat gå ner bakom berget och det var dags att duka fram för en snack på kvällen. Det är inte ofta vi dricker något med alkohol men kvällen kröntes med ett glas vitt vin och lite tilltugg medan solen gick ned och månen upp. Vinden hade börjat mojna så vi kunde sitta i sittbrunnen utan att hålla i chipsen för att hindra dem spridas för vinden. Det var händelserna under denna dag, vad morgondagen har i sitt sköte vet vi inte ännu, men att den kommer att bli fylld av upplevelser vet vi.

Recept på marockanska inlagda citroner

En steriliserad (hett vatten eller ugnen t ex) burk fylls med klyftor av citroner som saltas och packas hårt, sen pressar man citronsaft så burken fylls och adderar olivolja på slutet och mer salt och sen på med ett tätslutande lock. Sen vänder man på burken varannan dag under en vecka och lite mindre frekvent resten av tiden till det gått en månad. Sen kan man använda bitarna (hackade i olika storlekar) till i stort sett allt, t ex till pannkaka och bananplättar, kladdkakor, köttgrytor, linsgrytor, yougurt till frukost, fattiga riddarsmeten – endast fantasin är begränsningen.