Förväntningar och farhågor, del 2

Lucina och jag skall flytta ombord på Sarita och ha havet som vår omgivning. Vår sista arbetsdag på våra respektive arbeten är gjorda och flyttlasset går i påsk. Under en intervju för en artikel om långfärdssegling (se del 1) kom frågan vilka mina förväntningar och farhågor var inför förändringen, något jag brukar poängtera som en viktig del av förberedelserna, bland annat i boken “Bortom horisonten“. Det krävde lite eftertanke och en del av svaren jag kom upp med var lite förvånande, även för mig.

Förväntningarna kändes enklare att klargöra än farhågor. Jag har i omgångar bott på båtar förut under min tid som charterbesättning och leveransskeppare. Så jag vet ungefär vad jag kan förvänta mig av ett liv ombord och vad jag vill få ut av det. Det är dock några stora skillnader från då det var mitt yrke.

Den största skillnaden är nog motivet till att bo på båt. Då var det ett fantastiskt sätt att tjäna pengar på som inte bara gjorde det möjligt att segla på heltid utan också gav nya vyer och ett ”äventyr”. Nu är det mer ett medvetet val av livsstil. Dels för att vi älskar att segla, men också för att bo ombord en segelbåt passar in på mycket av våra andra värderingar, värderingar som för mig vuxit sig starkare med åren. Det handlar om att komma till en miljö där inte konsten att få ihop livspusslet skapar så mycket stress. Det handlar om att leva närmare i samklang med naturen med minskad miljöpåverkan. Det handlar om en boendeform som i sin komplexitet också har en enkelhet på många sätt. Man behöver inte, och har inte plats för, mycket prylar. Man är beroende av sig själv och sin egen kunskap och vid misstag får man ta konsekvenserna själv, och det sker omedelbart. Man kommer bort från mediabruset och oundvikligt närmare sig själv. Så våra förväntningar är, förutom att segla och uppleva nya miljöer och kulturer samt träffa nya människor, också en livskvalitet som denna förändring av prioriteringar i livet kommer att ge oss.

En annan skillnad är att vi nu kan bestämma själva över vad vi vill göra, vi har inget program vi måste följa eller charterveckor vi måste passa. Det är något som vi upplever många har svårt att ta in. Frågor om när vi kommer tillbaka och vilken rutt vi ska ta är de vanligaste när vi säger att vi ska flytta ombord. Men vi vill låta lusten och möjligheterna styra dit vi ska och det kan ändras snabbt, så vi planerar korta perioder i taget. Vi kommer däremot ta ombord gäster för att vi tycker om att dela våra upplevelser med andra, och det bidrar till att täcka våra kostnader.

För vi har det där med ekonomin. Att som förr ha en ägare som stod för både lön och båtkostnader är något som i grunden inte förändrats, skillnaden är att det är vi själva som är ägarna numera. Något som nog mer kan skrivas som farhåga snarare än förväntan. Egentligen känns det inte som någon stor farhåga då jag och Lucina är överens om vilken livsstil vi ska ha ombord, inklusive vad vi ska spendera pengar på. Vi har redan nu valt att begränsa det som vi anser nödvändigt och om vi behöver köpa något gör vi det begagnat om det är möjligt. Att köpa kvalitetskläder som någon kastat i någon av Statsmissionens affärer för 39 kronor kilot bidrar inte bara till återvinning utan också till Statsmissionens arbete. Det känns mycket bättre än att handla nytt i butiker.

Så förändringen är att ta det ett steg till och begränsa antalet prylar ytterligare. Det är också lättare på en båt där utrymmet gör att man inte kan ha för mycket ombord.  Vi är också överens om vår bekvämlighetsnivå utan kan båda leva enkelt. Det betyder att vi inte har behov av att gå på restauranger och ligga i marinor utan trivs bäst med att ankra på svaj och äta av det som produceras lokalt. Samtidigt vill vi då och då unna oss lite lyx med ett besök på en taverna, men då det inte blir så ofta är det något vi uppskattar desto mer.

Ekonomiskt har vi också sparat ihop en buffert och jag har en bostadsrätt och Lucina ett hus och sommarstuga som finns i bakgrunden som kapital som kan ge oss inkomster under tiden. Dessutom får jag pension om ett år vilket ger en stadig helt OK inkomst – utan att jag behöver arbeta.

Just det senare var det som kröp upp när jag började tänka på mina farhågor. Med Jante på ena axeln och Luther på den andra så började jag få dåligt samvete att jag skulle få pengar utan att arbeta. Hur jag hanterar den situationen blev plötsligt en farhåga, något som förvånade mig. Jag tror och hoppas att jag vant mig vid tanken när det väl är dags för pensionen att börja trilla ut och att det då inte skapar några samvetsbetänkligheter.

En annan farhåga är andra sidan av mynten när det gäller en av förväntningarna. Det handlar om att komma bort från mediabruset och närmare mig själv, vem jag är och vad jag står för. Nu lever jag i en stressad värld med storstadens trängsel och stress som gör att jag småspringer i rulltrappan på väg till tunnelbanan (det kan vara ett tåg på perrongen) och en titt på mobiltelefonen för att kolla mail och uppdateringar av sociala medier ingår som en naturlig del av vardagen. Att vara ensam med mig själv har jag svårt att ta mig tid för.

Jag har tagit små steg mot ett liv med mindre stress och mer närvaro i nuet. Jag har flyttat till Lucinas hus i Järna och umgås med höns och katter efter jobbet istället för AW, kultur- och krogliv (vilket jag aldrig varit riktigt bra på). Där finns  inget bredband och en TV med endast markkanaler. Att inte följa någon av de många serier som går på de kommersiella kanalerna har nästan blivit som en befrielse (även om jag njöt av till exempel White wing). TV-tittandet har gått ner betydligt. Just nu sitter jag på en stol i gräsmattan utanför huset i Järna och skriver på detta medan jag ”vaktar” Humle och Dumle (två hönor) som har delad vårdnad om fyra små kycklingar som växer så det knakar. Vi har två katter, och en havsörn som häckar i närheten (har tagit ett tiotal av våra frigående höns hittills), som kan störa deras tillvaro även om de nu sitter i en inhängnad bur till kycklingarna blivit större. Kycklingarnas pappa, Punkis, gal ikapp med granarnas tuppar, småfåglarna kvittrar som alltid på våren och en hackspett smattrar energisk på grannens träd. Så tillvänjningen har börjat bra.

Men mobiltelefonen och sociala medier har jag byggt upp en relation som jag har större farhågor omkring. Dels för att det är en del av min ”affärsverksamhet” med bokförsäljning, kurser, föredrag och seglingar ombord Sarita, men också för att det har blivit en vana. Det där med att titta på mobilen det sista jag gör innan läggdags och första på morgonen är inte ett bra tecken. Jag vet av erfarenhet av de fem somrar jag spenderat ombord på Sarita i Medelhavet att behovet minskar när upplevelserna ombord ökar, men suget finns där. Så jag tror jag får göra upp regler för mig som hanterar detta ombord.

Farhågor omkring livet ombord i övrigt är inte så många mer än att det har känts lite overkligt än så länge. Beslutet att bryta upp från livet med ett fast arbete i en storstad mot ett liv ombord en båt har länge grott i mig och Lucina, så det är nog snarare känslan av att äntligen blir det av. Men samtidigt så märks det att ju närmare vi kommer avresedatum, desto mer påtaglig blir förändringen (i takt med att möbler och inredning försvinner i Lucinas hus inför uthyrningen). Det är många känslor som kommer upp vilket det not alltid gör vid lite större förändringar. Det här med saknaden av barn, släkt och vänner är något jag av erfarenhet vet går att hantera. Vi kommer komma hem då och då på ”semester” och vårt hem står alltid öppet för besök, och det finns sociala media och Skype.

Sen vet jag sen tidigare att det är lätt att tro att umgänget är intensivare än det är bara för man inte är ”hemma”. När jag arbetade på båtar under en sjuårsperiod var jag ofta hemma någon sommarmånad på semester och anordnade då en fest med mina vänner för att träffa så många som möjligt. Min känsla var att dessa vänner umgicks en ofta medan jag var borta, men det visade sig att de flesta träffades någon gång om året, på min fest. Och numera kan man utnyttja det positiva med dagens teknik som underlättar både praktiskt och ekonomiskt att ”ses” över nätet på olika sätt. kommer att fungera.

Har jag ingen farhåga när det gäller båten? Nja, erfarenheten säger mig att det mesta går att ordna, så egentligen inte. Men jag kan nog känna att med en ökad ålder så har jag blivit försiktigare. Bilder från överseglingar i min ungdom med gennakerns underlik doppad i vattnet gör mig frågande till varför jag inte revade tidigare. Och i den andan så finns en viss oro inför hårt väder, både till havs och på ankarplatser. Samtidigt vet jag att med en bra båt och kunnig besättning så är livet ombord säkrare än de flesta andra sysselsättningar. Så det är med tillförsikt jag ger mig i kast med den nya fasen i livet, att bo ombord på en båt som jag själv är delägare i. Välkomna ombord!

Läs också om reflektionerna om Förväntningar och farhågor del 1.