Korinthkanalen
Då var vi igenom den spektakulära Korinthkanalen och ute på västra sidan av det 6 km smala näset mellan Peloponnesos och fastlandet, mellan Egeiska havet och Joniska havet. Vi gick in i Korinth direkt efter kanalen, staden som ligger i östra delen av Korinthbukten. Som förra gången jag var här för två år sedan, då på väg österut, fanns ingen plats i den lilla marinan utan vi blev hänvisade till den stora kommersiella hamnen.
Vi började dagen klockan 05.30 där vi låg på svaj utanför den lilla staden Korfus, 15 sjömil sydväst om Korintkanalens östra del. Anledningen till den tidiga starten var att vinden skulle öka mitt på dagen vilket i motvind skulle gjort biten till kanalen jobbig men framför allt så är området kring tilläggningsplatsen vid kanalkontoret där avgiften betalas känd för sina byiga kastvindar från bergen runt omkring. Det var de jag ville undvika.
Så straxt efter nio var vi framme vid den östra starten och la till utan dramatik vid kanalkontoret och betalade de drygt 300 Euro för passagen. Det gör den till en av de dyraste kanalerna att åka på per meter räknat. Kortinthkanalen är bara 3,2 sjömil lång (och 25 meter bred på smalaste stället) och har inga slussar, däremot två sänkbroar, en i var ände. De är fungerande bilbroar, men jag har en känsla av att de också finns där som effektiva stopp för att kontroller trafiken. Det finns också flera broar att passera under vilket ger en segelfri höjd på 54 meter. Kanalen tillåter inga möten så man kör en kolonn åt antingen det ena eller andra hållet och får vänta på att alla passerat ut innan en ny kolonn i motsatt riktning kan starta. Vi fick vänta i en kvart innan vår avfärd och bron började sänka sig och flaggan byttes från röd till blå.
Fotograferandet hade börjat redan innan vi lämnade kanalkontorets kaj, men intensifierades under färden i kanalen. Medresenärer var en mindre stålbåt med utombordare som uppmanades flera gånger av kanalkontoret över VHF (kanal 11) att öka farten men som till sist svarade att de körde på maxfart redan. Jag saktade ner något för att de inte skulle komma för långt efter och stanna upp trafiken vid sänkbron på andra sidan för länge.
Upplevelsen varar inte så länge, färden tar en dryg halvtimme men desto intensivare. Kalkstensväggarna reser sig runt 80 meter rakt upp på var sida och man passerar under ett flertal broar där människor förvandlade till myror i storlek står och vinkar. Helan kanalen har inte de lodräta väggarna men en tillräckligt lång bit för att få en majestätisk känsla av både hur naturen ser ut men också en ödmjukhet till de som grävt detta stendike. Varje tisdag stängs kanalen för ”reparation”, att rensa bort stenar som ramlat ner från de porösa väggarna. Och här och var syns små håligheter i väggen som formar ett mönster hela vägen upp till toppen. Det är den tidigare ”stegen” för de som grävde kanalen för att komma upp och ner ur diket.
Kanalen startades att byggas av kejsar Nero 67 e.Kr. med hjälp av krigsfångar och 6000 judar. Men ett uppror någonstans i riket gjorde att fokus lades någon annan stans och grävandet fick upphöra när han sen avrättades. Redan innan dess så hade man anlagt en ”väg” av porös sten där man drog båtar över näset för att undvika resan runt Peloponnesos, en resa som var både lång och kunde vara besvärlig med starka vindar. Det gjordes lite försök att återuppta kanalbygget men det var inte förrän Grekland blev en självständig stat på 1800-talet som det kom igång på riktigt och 1893 invigdes kanalen. Ett avbräck var en jordbävning 1923 som drabbade både staden Kortinth och kanalen.
Man ser också belysning längs väggarna, kanalen är öppen dygnet runt. Och det är fascinerande hur träd och växter lyckats slå rot på de lodräta bergväggarna. En del duvor sitter också och kuttrar på vägen annars är passagen mest en aaaahhhh-upplevelse med risk för nackspärr. Väl ute på andra sida är det bara någon sjömil till staden Korinth, som tyvärr inte har någon bra marina. Och när detta skrivs har ”lunchvinden” kommit och byar på över 14
m/s trycker Sarita mot kajen, men vi har 9 fendertar emellan skrov och kaj och sjölä av en vågbrytare, så även om hon lutar betänkligt ibland och känslan är allt annat än behaglig, så känns det OK. Speciellt eftersom vinden åter skall mojna efter tre och bli lugnt under natten. Så i morgon blir det en tidig start igen för att hinna en bit västerut innan lunchvinden tar i, den blir svagare längre västerut och dessutom mer nor till nordost vilket ger möjlighet till segling utan att ha vinden i nosen. Med är också två nya besättningsmedlemmar som hoppar på i Korinth. Målet i morgon är Itea på Korintbuktens nordsida 35 sjömil bort där tre av gästerna lämnar båten på söndag och vi seglar vidare västerut.
Lite mer historia om Korinthkanalen hittar du här.
